Skriv – annars har det kanske aldrig hänt: Lubna El-Shanti, Charkiv

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London torsdag:Jag är i domstolen Old Bailey, och det är vittnesmål från anhöriga till en 32-årig kvinna som mördats av sin make.”Jag önskar jag kan vara på plats när djävulen tar din själ”, säger pappan med darrande röst och tittar rakt i ansiktet på dotterns mördare, som sitter i ett bås en bit bort.”Min dotter Tia var en fantastisk kvinna, hon gjorde mig stolt varenda dag”, fortsätter pappan.En rättsprocess i England och en i Sverige skiljer sig åt, och jag tänker inte i första hand på de engelska perukerna och ämbetsrockarna utan på straffen och brottsoffrens roll.I Sverige är straffmyndighetsåldern 15 år. I England är den 10, ja 10 år. Nyligen fick två 13-åringar i Wolverhampton, som var 12 när de knivmördade en tonåring, sina straff. Det kommer att ta minst åtta och ett halvt år innan de kan få villkorlig frigivning ur ungdomsfängelset.Förra året dömdes två 16-åringar, som var 15, när de mördare en transflicka till livstid, minimum 22 respektive 20 år i fängelseInte bara mord får stränga straff. Efter sommarens upplopp har många dömts till fleråriga fängelsevistelser, som längst nio år.En tidigare ostraffad 61-åring fick nästan tre års fängelse för att ha skrikit okvädningsord mot polisen och asylsökande. Några har fått två till tre år enbart för vad de skrivit på nätet.Men det är inte bara straffen som skiljer sig åt utan också sättet de delas ut på. När en engelsk domare läser upp domen ingår en moralisk värdering.”Det ni gjorde är hemskt och chockerande. Ni kände inte Shawn. Nu har hans föräldrar förlorat sin son, hans syster har förlorat sin bror”, sa domaren till de två 13-åringarna i WolverhamptonOch så de anhörigas roll. Deras upplevelser ges rejält utrymme. Efter pappan till den mördade kvinnan i rättegången i Old Bailey, berättar gudmodern om vilken smärta familjen har gått igenom och om hur fyra barn nu förlorat sin mamma. Därefter läser åklagaren upp ett tiotal liknande vittnesmål från vänner, kollegor, och andra anhöriga. Det hela tar uppåt en halvtimme.Sedan är det dags för domen, mord och våldtäkt. Livstids fängelse, minimum 32 år.”Tia var en kvinna i sina bästa år, en älskad mamma och framgångsrik i sitt arbete”, säger domaren och riktar sig till gärningsmannen.”Det är ditt eget val, dina egna handlingar, som gör att du är här. Du kan inte skylla på någon annan”, avslutar domaren och den åtalade förs bort av häktesvakten.I Sverige diskuterar politikerna just nu både sänkt straffmyndighetsålder och ökat inflytande för brottsoffer. Jag vet inte i vilken mån justitieutskottets ledamöter har varit på studiebesök i Old Bailey eller inte och vad de i så fall tar med sig hem.Pontus Mattsson Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se

24 Okt 20243min

Utrikeskrönikan onsdag 23 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors onsdagDet skulle kunna kallas ett brutalt kändismord som skakar Finland. Ett tragiskt relationsdrama - men historien innehåller så mycket mer än så. Än en gång riktas strålkastarljuset mot machokultur och minoritetsgruppers utsatta situation.2019 kom Janne Puhakka ut som den allra första öppet homosexuelle hockeyspelaren i den inhemska ligan i Finland. Bara 24 år gammal blev han en förebild som utmanade machokulturen inom sporten. Och han hyllades för sitt mod. Många hoppades att detta skulle vara första steget mot en mer öppen och tillåtande kultur.Han hade redan då varit tillsammans med sin partner i flera år men vågade inte ta steget att berätta förrän hockeykarriären var avslutad. Åren som följde blev han en kändis i Finland - efterfrågad av medierna, ambassadör för Helsingfors Pride och utsedd till Queer of the year.En söndag i mitten av oktober i år hittas Janne Puhakka skjuten till döds. Mordvapnet ett hagelgevär och den misstänkta gärningsmannen är Janne Puhakkas ex-partner. Polisen beskriver gärningen som ”synnerligen brutal och grym”. Orsaken till mordet är inte klarlagt men än en gång är Janne Puhakka föremål för stora rubriker.Finland sörjer, kondoleanserna strömmar in och bland de som reagerar starkt finns bland annat Finlands förre utrikesminister och presidentkandidat Pekka Haavisto som också är öppet homosexuell. Den tragiska händelsen har återigen startar diskussionen om machokultur och minoriteters utsatta situation.Det talas för lite om problemet, bagatelliseras för ofta och det saknas forskning skriver tidningen vidare. Och i debatten pekas på att homosexuella inte söker hjälp i samma utsträckning av rädsla för diskriminering. Många saknar förtroende för polis och andra myndigheter.Och från sportens värld lyfts återigen problemet med machokultur. Janna Puhakka var den första hockeyspelaren som kom ut som gay. Han är också hittills den enda. Ingen mer har vågat ta steget.I hockeyvärlden har inget eller väldigt lite förändrats. Sexism, machokultur och homofobi lever kvar. Hufvudstadsbladets sportkrönikör är en av dom som beskriver problemet.För fem år sedan - 24 år gammal tog Janne Puhakka ledningen och kom ut som homosexuell. Nu finns han inte mer. Finland sörjer. Den lilla ljusstrimma av hopp som finns kvar är att hans död inte ska vara helt förgäves. Kanske kan uppmärksamheten bidra till den förändring han själv så gärna ville se.Carina Holmbergcarina.holmberg@sr.se

23 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 22 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Det finns ett viralt klipp från Libanon som har fått stor uppmärksamhet på sistone. Jag kan inte sluta titta på det. Det är en film på en liten flicka som sitter i en frisörsalong. Hon är fyra år och heter Naya och kan inte sluta skratta. En frisör drar i hennes hår och hon skriker av skratt.Det här slår an något i mig eftersom det är mycket prat om frisörer hemma hos mig just nu. Jag har en dotter i typ samma ålder som den här lilla flickan och hon vill väldigt gärna gå till en frisör. Jag vet inte om ni minns hur det var när man var sådär 3-4 år, men att gå till frisören var en ganska stor grej. En spännande grej, men också en läskig grej. Läskig för att det var saxar involverade. Saxar och surrande rakapparater som ibland kom jättenära örat.Naya, flickan på klippet, skrattar, men hon ser också lite rädd ut. Det här klippet blev viralt i Libanon, och man kan förstå varför. För det där garvet känner alla som har haft barn igen. Det är precis så det låter när min dotter skrattar. Hon har inte lärt sig säga ordet kittla, istället tror hon att det heter ”kibbla” och ibland lägger hon sig på golvet, drar upp tröjan, pekar på sin navel och skriker ”KIBBLA!”. Och när man sen kibblar henne på magen skriker hon av skratt.Man kan inte sluta le när man ser klippet.Såhär ska ju barn låta, och surrande rakapparater som kommer för nära örat borde ju vara det enda som barn borde vara rädda för.Men anledningen till att det här virala klippet har kommit upp till ytan nu igen är för att när Israel började flygbomba Beirut, så försvann den lilla flickan från det kända klippet. Hennes hus attackerade och rasade ihop.Tidningen L'Orient Today beskriver i ett reportage från platsen hur hela huset förvandlades till rasmassor. Räddningspersonalen lyckas till slut hitta två kroppar. Först en stor kropp. Sen en liten kropp. Den lilla flickan från det virala klippet. Naya. Fast det är svårt att se att det var hon till en början, eftersom att den var så fullkomligt sönderkrossad. I reportaget beskriver räddningspersonalen hur det inte gick att skilja dem två kropparna från varandra, den lilla och den stora. Men, sa de, det såg ut som att den stora kroppen måste ha kramat om den lilla precis innan huset rasade över dom.Jag tittar på klippet på Naya på frisersalongen. Hur kan man förstå att sånt här händer. Att fyraåringar dödas i krig. Den kända brittiska mellanösternkorrespondenten Robert Fisk sammanfattade krig med en mening. Det är the ”Total failure of the human spirit”, sa han. Mänsklighetens totala misslyckande.Love Lyssarides, Stockholmlove.lyssarides@sverigesradio.se

22 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 21 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag. Det är tidig morgon, och utanför fönstret till mitt arbetsrum vaknar staden långsamt till liv. Nere på gatan ligger fortfarande två personer och sover, i sovsäckar och med ett tunt liggunderlag som säng. En vanlig syn när jag flyttade hit för några år sedan, men det har faktiskt blivit allt mindre av tältande och helt hemlösa i San Francisco. Ett resultat av hårdare regler från stadens och delstatens sida. Man har också satsat en hel del pengar på att erbjuda hemlösa en bussresa bort från staden, till familj och vänner någon annanstans i landet. Och så har man satsat på fler sängar på härbärgen. Men det minskade antalet hemlösa i stadsbilden kan också ha att göra med att det är valår i år. San Franciscos borgmästare, London Breed, kämpar för att bli omvald, och den fortsatta hemlösheten och det utbredda drogmissbruket är hennes största nederlag under tiden vid makten. Även om den här nattsvarta blandningen av hemlöshet, drogproblem och psykisk ohälsa inte bara finns i San Francisco, utan över hela landet. Men en oväntad positiv nyhet kring det här problemet är statistik som visar att den pågående dödliga Fentanylepidemin kanske har ändrat karaktär. De senaste siffrorna visar på en nedgång i dödliga drogöverdoser på 12,7 procent jämfört med för ett år sedan. Om trenden håller i sig kan 2024 bli det första året sedan 2020 som antalet dödliga överdoser ligger under 100 000 om året. Men orsaken till nedgången är fortfarande lite oklar. Från de federala myndigheternas sida säger man att det blivit enklare att få hjälp för drogmissbrukare, och att man också lagt historiskt stora resurser på att stoppa inflödet av droger vid gränsen. Naloxon, som kan häva en överdos, har också blivit mer tillgänglig. Det har också blivit lättare att få metadon och ett liknande preparat utskrivet. En lite mindre hoppfull orsak kan vara att missbrukare har fått en ökad tolerans mot Fentanyl, som gör att de inte är lika känsliga för en feldosering. Här i San Francisco var siffran för dödliga överdoser september månad den lägsta på en fyraårsperiod. Överdoserna i stort har gått ner med 20 procent jämfört med förra året. Fentanylöverdoserna med 32 procent. Det kan bero på att man här i San Francisco sedan i mars haft en nattöppen mottagning där man kan få hjälp att påbörja en drogavvänjning, och kan erbjudas en säng på ett härbärge under den första veckan av behandling. Den senaste i en lång rad av åtgärder, men kanske den första som visat verkliga, snabba effekter. Och nere på gatan har de två männen vaknat till. Nattgästerna brukar inte stanna så länge på den här lite bortglömda gatstumpen, utanför mitt fönster, dit morgonsolen aldrig når.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

21 Okt 20243min

Utrikeskrönika fredag 18 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn fredagMed vilket språk talar makten, och vem har makten över språket?Det är frågor som ställts på sin spets på högsta politiska nivå här i Danmark. För måste man tala danska även om ens väljare kanske inte begriper ett dugg av vad man säger?Under Folketingets öppningsdebatt häromveckan så valde den 27-åriga folketingsledamoten Aki-Matilda Høegh-Dam att hålla sitt anförande på grönländska. Kanske egentligen inte så uppseendeväckande i sig med tanke på att hon representerar det grönländska socialdemokratiska partiet Siumut. De övriga ledamöterna hade också fått en skriftlig översättning av hennes tal utdelat, men när de ville ställa frågor till henne efter talet så stängde Folketingets ordförande Søren Gade ner debatten, med argumentet att de andra ledamöterna inte skulle förstå hennes svar.Och där och då underströk han samtidigt Aki-Matilda Høegh-Dams poäng. För det gör många av hennes väljare inte hellerAki-Matilda Høegh-Dam själv bor i Nuuk men är född i Hillerød norr om Köpenhamn och talar flytande danska men det gör henne till en del av en minoritet på Grönland. Enligt en undersökning är det cirka 70 procent av befolkningen på ön som bara talar och förstår Grönländska.Grönland och även Färöarna tillhör rigsfællesskabet, den danska riksgemenskapen och nordatlantiska delarna av kungadömet har relativt långtgående självstyre, men självständiga är de inte och det som bestäms i Folketinget påverkar även dem i stor utsträckning. Så varför kan man då inte tala ett språk man faktiskt förstår?Sen är relationen, framför allt på Grönland, med den gamla kolonialmakten minst sagt komplicerad och att kritisera Danmark kan ge snabba politiska poäng på hemmaplan. Och Aki-Matilda Høegh-Dam har också anklagats för populism av vissa av sina kollegor i Folketinget.De grönländska och färöiska partierna får sedan ifjol 69 000 kronor i månaden var för att kunna anställa personer att översätta dokument, men att kunna införa simultantolkning Folketingssalen fins det inte resurser till enligt ordförande Søren Gade,Som nu efter Aki-Matilda Høegh-Dams uppmärksammade tal, dock har gått med på att utvärdera den nuvarande ordningen.I Danmark talar makten alltså danska, men hur skulle det då tas emot om en ledamot i Riksdagen i Sverige ett anförande på samiska eller finska. Språk som ju har särställning som nationella minoritetsspråk?Nja, det hade nog inte fallit i så god jord det heller. Av Riksdagens informationstjänst får jag veta att det finns en överenskommelse att man förvisso kan få lägga in kortare citat in sina anförande på ett annat språk, men annars är det svenska som gäller i salen.David Rasmusson, Köpenhamn

18 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 17 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. El Hierro, torsdag.Det är första gången någonsin jag besöker den här, den minsta av Kanarieöarna. El Hierro som är något mindre än Orust och ungefär dubbelt så stort som Fårö. Ön består av ett vulkaniskt bergslandskap i svart som så gott som alltid ligger inbäddat i havsdimma.Det är så dramatiskt att jag får stanna bilen och hämta andan emellanåt. På ena sidan ön är havet fritt mot Latinamerika och Nordamerika. Åt andra hållet finns Afrika. Och där finns också en av Atlantens mest trafikerade båtleder just nu, med undermåliga träbåtar till brädden fyllda av människor som till vilket pris som helst vill ta sig in i Europa. Det är den farligaste och den dödligaste migrantvägen. Antalet människor som rör sig här har ökat dramatiskt sen det blivit allt svårare att åka från Afrika till Europa över Medelhavet till följd av framför allt Italiens allt striktare migrationspolitik.Jag sitter inne hos öns ledande politiker Alpido Armas från socialdemokratiska Partido Democratico. Det här är en ö byggd av migranter är det första han säger. De flesta på El Hierro har sina rötter i Venezuela, Kuba och andra latinamerikanska länder och därför är det viktigt för oss att välkomna dem som kommer från Afrika och försöka göra det på ett värdigt sätt. Det börjar bli allt svårare för en ö som i vanliga fall ska ge service åt runt 10 000 invånare och en del turister. Nu ska de också ta hand om 17 000 migranter som hamnat på just El Hierro sen i januari. Och stödet från Madrid och EU går inte i takt.För att förstå hur illa det är åker jag till det lokala akutsjukhuset i El Hierros huvudort Val Verde och träffar jag Inmaculada Mora. Hon har varit med länge som akutläkare, men det här är det värsta hon har upplevt. Det är en fullskalig mänsklig tragedi, säger hon. Vi som läkare får hantera alltifrån de som är svårt traumatiserade, till sår som är så illa att det behövs kirurgiska ingrepp, till invärtes skador till följd av uttorkning alternativt att många druckit saltvatten och blivit förgiftade. Hon berättar att många dör framför deras ögon.Till och med de tuffaste manliga läkarna gråter nu. Det börjar bli tungt även för oss som är vana att hantera katastrofer, säger Inmaculada Mora innan hennes akuttelefon ringer och hon ger mig en snabb kram och springer vidare.Cecilia Blomberg, på ön El Hierrocecilia.blomberg@sverigesradio.se

17 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 16 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Amazonas, onsdag.Plötsligt ligger resterna av ett flygplan, mitt på väg 319, djupt inne i Amazonas. Det ryker fortfarande.”Aaaaah!”, säger min chaufför Gabriel. ”Det måste vara det där flygplanet som störtade förra veckan. Det kom från Bolivia med knark. Eller var det från Peru?”Brasilianska flygvapnet beordrade piloten att vända om via radio men han vägrade och landade i stället här, mitt på vägen. Piloten tände eld på planet och försvann sen in i djungeln.”Vem vet vad som hände med honom, och med knarket som han kanske hade ombord. Det ligger säkert därute nånstans”, säger Gabriel och pekar ut mot den tjocka djungeln som omringar oss.Vi har åkt runt 400 kilometer. Det var flera timmar sen vi senast passerade ett hus. Men en stund senare passerar vi en stor svartbränd lastbil. Den ryker också.”Aaaaah!”, säger Gabriel. ”Hans bromsar måste ha börjat brinna, det är ganska vanligt på de här dåliga vägarna.”Runt lastbilsvraket ligger tusentals små förpackningar med kondenserad mjölk. Jag övertalar Gabriel att inte ta med sig några hem. Vem vet hur många dagar de legat där i den starka solen?Så fortsätter det: Vi passerar en gammal rostig lada som nån övergett längs vägen och som blivit hem till apor. Vi ser fotavtryck från en jaguar. Vi hittar flera påsar med hundmat som nån långtradare tappat. Gabriel blir lycklig och proppar bakluckan full.När det börjar skymma och vi fortfarande inte passerat något hus börjar Gabriel prata om att sova i bilen. Jag känner mig tveksam. Men så. Ett ljus, långt borta i vägdammet. Det är Dona Maria och hennes man som driver ett litet gästhus, mitt ute i ingenstans. Hon berättar att lastbilschaufförer brukar ta med mjöl, toapapper, bensin och andra förnödenheter när de passerar, i utbyte mot en bit mat. Annars har Dona Maria och hennes man så att de klarar sig. Runt det lilla huset går grisar, kor och höns. På baksidan tronar en stor köksträdgård och fruktträd.När jag ätit upp min medhavda nödproviant – en stor grön avokado – skyndar sig Dona Maria att be mig om kärnan. Vem vet, säger hon, nästa gång ni passerar står här kanske ett stort avokadoträd.Lotten Collin, för P1-morgon, i Amazonas.lotten.collin@sverigesradio.se

16 Okt 20242min

Utrikeskrönikan 15 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Atlanta, tisdag.Det är exakt tre veckor till presidentvalet idag,Och nervositeten har kopplat sitt grepp om kampanjerna.En demokrat i bekantskapskretsen hemma i Washington messar och säger att han helt slutat sova. Jag domedags-scrollar hela nätterna, säger han. Uppdaterar opinionsmätningarna varannan minut och det är som en mardröm där tiden går, men allt står stilla.Ja, siffrorna verkar orörliga. Med 21 dagar kvar till valet har opinionsvindarna mojnat. I vågmästarstaterna, som i praktiken kommer avgöra valet, ligger Harris och Trump sida vid sida. Det är så jämnt att statsvetarna nu zoomar in på tiondels procentenheter. Trump har en ledning på i snitt 0,3 procentenheter i nyckelstaterna. Historiker talar om det jämnaste valet på decennier, en strid som kan avgöras av några få röster på upploppet. Om mätningarna stämmer.Kandidaterna verkar också ha slutat sova. Harris och Trump zick-zackar mellan kampanjmöten i jakt på de sista avgörande väljarna.Kamala Harris riktar särskilt in sig på två grupper. Mittenväljare och män. Gärna i kombination. I helgen lanserades gruppen Hunters for Harris, som ett försök att övertyga jägare och vapenägare att rösta på demokraterna. Vicepresidentkandidat Tim Walz fick dra på sig jägarväst och skickades ut för att jaga fasan med ett koppel tv-kameror i följe. Det blev rätt pressad stämning när Tim Walz inte lyckades ladda geväret. Han avlossade inte ett enda skott under jakten. En man i jaktlaget sköt en tupp, meddelade kampanjen efteråt.Andra delar av Harriskampanjen är Hombres con Harris för latinomän, och White Dudes for Kamala för, ja vita män. Här i Georgia har man anlitat ex-president Bill Clinton för att locka landsbygdsväljare i södern, särskilt män. Ett vågat drag, Clinton är en lös kanon, messar min demokratiska bekant från Washington, hoppas de håller honom borta från mikrofonerna.Kamala Harris budskap på valmötena är att kampanjen är i underläge. Vi måste kämpa, vi är the underdogs, säger Harris.Från Donald Trump låter det annorlunda. Han nämner inte ordet förlora. Vi kommer att vinna, det kommer bli en stor och vacker seger, säger han. Och vi måste vinna med bred marginal, säger Trump till anhängarna. ”Too big to rig” är mantrat på Trumps kampanjmöten, där han fortsätter påstå att han aldrig förlorade det förra valet.Nu i slutspurten trappar Trump upp retoriken och säger att det största hotet mot USA inte kommer från Ryssland eller Kina, utan från politiska motståndare här på hemmaplan. Från fienderna på insidan, som han kallar vissa demokrater i kongressen. I en intervju i helgen beskrev han motståndarna som avskum som hatar vårt land. Om det blir kaos på valdagen så måste de hanteras av nationalgardet eller militären, sa Trump till Fox News.Tre veckor kvar. Här i Atlanta har träden börjat skifta i höstgult. Georgia kan avgöra valet den femte november. Det är vindstilla. Och opinionssiffrorna verkar alldeles orörliga.Ginna Lindberg, Atlanta, Georgiaginna.lindberg@sverigesradio.se

15 Okt 20243min