Vita huset klarade sig från fallolycka – den här gången: Ginna Lindberg, Washington

Utrikeskrönikan 18 januari 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogota, tisdag.Den unge mannen går långsamt fram mot bilen som stannat vid korsningen i väntan på grönt ljus. Mannen tittar runt och plötsligt kastar han sig med en ödlas snabbhet på bilen, fönsterrutan är nere och han tar sig in med överkroppen, griper tag i förarens mobiltelefon, drar sig ur bilen och joggar iväg utan minsta tecken på stress.Detta skedde i Santiago i Chile nu i december, när jag var där. Men nej, jag var inte på plats för själva stölden, jag såg händelsen på tv-nyheterna.En nyhetssändning i tv vare sig i Chile, Mexiko, Colombia eller nått annat land här i Latinamerika, fylls varje dag med bilder på våldsamma rån, tjuvar som smidigt rör sig i stadsmiljön, slagsmål på grund av en parkeringsplats eller inbrott i butik eller bostad.Tv-kanalernas nyhetsredaktioner som inte har mycket resurser – eller ambitioner för den dele– - för en mer djuplodande journalistik, tackar och bugar för att dessa bilder finns i massor nuförtiden.Storstäder som Bogota, Santiago, Rio eller Mexiko City är numera fulla av övervakningskameror –- de har blivit fler o fler ju mer människor har känt att brottsligheten brett ut sig.Studier gjorda i Mexiko, Chile, Perú och Colombia visar olika resultat vad gäller kamerornas effektivitet i att minska kriminaliteten. Men den debatten är rätt marginell här i regionen.Och lika lite debatteras den effekt som de ständiga tv-bilderna har på oss tittare.Till exempel de på motorcykeln som kör förbi och föraren som haffar en mobiltelefon från handen på en som står på trottoarenEller på de mörkklädda männen som hoppar över grinden och tar sig in i en bostad, håller familjen under pistolhot och tömmer huset på sakerEller paret som står vid en korsning och blir rånade på sina ryggsäckar av tre män som blixtsnabbt hoppat ur en bil som tvärstannat fem meter från offrenBilderna rullas upp i nyheterna och reporterns dramatiska tonläge ökar spänningen.Och känslan hos en stannar länge, nästa gång man går ut tar man inte upp mobilen eller så spänner man sig när en bil eller en motorcykel saktar ner nära en.Vad gör den ständiga rädslan med människors psyke undrar jag.Och vad gör den med samhället – Latinamerika, världens mest ojämlika region, har 600 miljoner invånare, varav en tredjedel är fattig …Här gömmer sig överklassen och stora delar av medelklassen bakom höga grindar med taggtråd bevakade av beväpnade privata säkerhetsvakter.Segregerade skolor, sjukhus för de som har pengar och andra sjukhus för dem som inte har det, gör resten – samhällena här går mer och mer isär.De ständiga tv-bilderna på rån och stölder bidrar nog också till det – de säger oss att vi inte ska lita på den andra, därför att hen kan vara ute efter att skada dej.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

18 Jan 20223min

Utrikeskrönikan 17 januari 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva måndagÄr i valet och kvalet, ska jag ta "ett manligt infall", "generalen" eller "Olivier"?Förr i tiden var det enkelt, det var bröd, korv och nån konserv som valet stod emellan i butiken. Alltså förr var början av 90-talet då det rådde svår matbrist framförallt i stora städer som Moskva, det fanns faktiskt mat i Sovjet, men den kom inte ut i butikerna utan ingick i ett komplext system av korruption och byteshandel. Dåtidens elit kunde lätt äta sig mätta på det de ville.På de få existerande restaurangerna då fanns fulltecknad meny, men det gick bara att beställa Kotleta på Kievskij, alltså kycklingfilé som bankats ut rullats ihop med smör och kanske nån mer fyllning panerats och stekts, alltså kyckling på Kievvis ungefär. Det blev rätt tröttsamt att äta den där hårdstekta kycklingen överallt.Min kompis Olga kunde ibland ta mig med till något dolt ställe, en stolovaja, en matsal dit till exempel bara studenter fick gå och där åt vi julien, en slags minigratäng med svamp och ost. Den var mycket god, men var nog ett franskt påfund snarare än ryskt.Då i början av 90-talet var jag övertygad om att det inte fanns någon rysk matkultur och om den fanns hade den glömts bort på grund av livsmedelsbristen. Jag var också övertygad om att den mat som lagades var ganska trist och äcklig, tills jag kom hem till Olgas mamma och blev motbevisad, hon lagade gudomligt god mat av ett fåtal ingredienser.Den där bristen på mat och på restauranger då i början av 90-talet kan unga ryssar inte alls föreställa sig. De har inga minnen av jätteköerna vid den första Mc Donalds restaurangen där de också hade coca cola, på sovjetisk tid såldes bara Pepsi.Att de inte skulle kunna äta kinesiskt, vietnamesiskt, japanskt, koreanskt eller vilket internationellt kök som helst i Moskva är för dem helt ofattbart. De vet inte att det bara fanns två restauranger på hela Tverskajagatan då, en av dem georgisk.Inte heller vet de att det knappt fanns några bilar heller och att boka en taxi var hart när omöjligt, de tjänade bättre på att stå stilla än att köra någon någonstans.I butiken väljer jag till slut en sallad po korejskij, en morotssallad med vitlök och olja, alltid lika god.Maria Persson Löfgren Moskvamaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

17 Jan 20222min

Utrikeskrönikan 14 januari 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredag.Varje tå är individuellt lindad. De sticker fram som små gulnade stumpar och jag lägger genast märke till dem nu när jag träffar honom igen. Första gången vi sågs var jag tio år gammal, det var ett par år innan han åkte till Paris för behandling mot en svampinfektion – då hade han varit död i 3184 år. Det här är Ramses II:s mumie.Jag återsåg honom i förrgår.Hans mumifierade gestalt, med det rödblonda håret och de lindade tårna, har funnits i mitt undermedvetna i många decennier och nu har han fått ett nytt hem i Museet för egyptisk civilisation i Fustat i utkanten av Kairo. Nej, det här är inte det stora nya museet i Giza vid pyramiderna, det har inte öppnat ännu, invigningen är flera år försenad. Utan det här är museet som var målet för den spektakulära tv-sända gyllene mumieparaden i våras när inte ens regimkritiker kunde undgå att imponeras även om de försökte avfärda mumieparaden som farao president Sisis kröning.Nu ligger mumierna här i tempererade glaslådor på bottenvåningen, i ett slags fönsterlös labyrint med respektfullt dämpat ljus. Här ligger krigarkungen Ramses II, eller Ozymandius i Shelleys dikt, han blev far till över 100 barn och ska ha gift sig med sin egen dotter, och i populärkultur den som höll Moses fången. Och här ligger Ramses IIs noble far Seti 1, vars tempel i Abydos utsmyckades av de skickligaste reliefkonstnärerna, hans grav i Luxor hör till de mest fantastiska. När jag trängs här bland tonårstjejer på skolutflykt, påminns jag om de sju år på 80-talet då mumierna inte fick visas alls. Dåvarande president Sadat bestämde att det var olämpligt, av religiösa skäl, att ställa ut döda människor. Han fick medhåll av konservativa islamister, men nu när jag frågar tonårstjejerna om de har några invändningar, svarar alla: nej nej detta är vår civilisation, vi är stolta över vad de gamla egyptierna åstadkom.Efter alla nedslående nyheter om politiska fångar, övergrepp, bristande yttrandefrihet och rädsla, är det roligt att få vara positiv och få berätta om faraoniska tår. För i den stora utställningshallen ovanför mumielabyrinten, möts man inte bara av intressanta montrar med musikinstrument, redskap, och lod - den tidens vattenpass - utan här finns också kanske världshistoriens första tåprotes, 3000 år gammal. Den är omsorgsfullt tillverkad i trä och tillhörde en prästdotter som blivit av med sin stortå. Och eftersom stortån bär upp 40 procent av kroppsvikten och är så viktig för balansen, fick denna prästdotter en protes i trä. Och i montern, intill stortån av trä, syns hennes verkliga tår, mumifierade och skrumpna, alla individuellt lindande.Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

14 Jan 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag morgon.Här i USA är det inte bara ett nytt år nu utan precis som i Sverige, ett valår.Vi ser redan hur kampanjandet till kongressen och olika guvernörs,- borgmästarposter och andra lokala val runtom i landet pågår för fullt. I november avgörs det, men en ofrånkomlig del av hela valrörelsen är ett annat val – det till Vita huset 2020. Donald Trumps envisa, falska påståenden om att hans rättmätiga seger stals av demokraterna är nödvändig för många republikanska kandidater att ställa sig bakom och lyfta fram. En majoritet av deras väljare tror på konspirationsteorin. Och många demokraters huvudbudskap är faran de menar att republikanerna utgör för den amerikanska demokratin i och med valstölds- anklagelserna och sättet en del av dem spelat ned stormningen av Kapitolium 6 januari i fjol.Så Donald Trumps närvaro är stark även detta valår, trots att han inte står på röstsedeln och det som står på spel är majoriteten i kongressen som republikanerna hoppas vinna med hjälp av Trump.Men 2022 är också ett avgörande år för ett par av de allra mest omstridda frågorna, som för många amerikaner är fundamentalt viktiga. Nämligen rätten till abort och rätten att bära vapen. I sommar kommer Högsta domstolen med besked om frågorna som kommer att få betydelse för miljontals människor.HD ska besluta om amerikaner i alla delstater ska ha rätt att beväpna sig också utanför sitt hem. I dag är det flera stater som bara tillåter det i särskilda fall, bland annat New York och Kalifornien.Och i ett av de mest emotsedda beskeden från HD på decennier, kan domstolen komma att riva upp prejudikatet i Roe versus Wade, ett nära 50 år gammalt beslut som garanterar alla kvinnors rätt till abort. Resultatet skulle då bli att abort troligen helt eller delvis snart kommer förbjudas i nära hälften av alla delstater i USA. En seger abortmotståndare kämpat för i ett halvt sekel, men ett potentiellt domslut abortförespråkare kallar för katastrofalt.Så USA:s 2022 alltså: ett år då aborträttens framtid avgörs, den grundlagsskyddade rätten att bära vapen kan utvidgas och det amerikanska folket ska välja sina representanter för första gången sedan det dramatiska, historiska och djupt splittrande presidentvalet 2020.Cecilia Khavar i Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se

13 Jan 20222min

Utrikeskrönikan 12 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok onsdagVi har fått nya grannar. Det är mannen i familjen jag märkt av mest. Han är en relativt ung med stort självförtroende. Det ser man på hans självklara sätt att röra sig och han verkar vara typen som gärna bestämmer och har koll på sin omgivning.Familjen har flyttat in i ett litet hus som jag kan se nedanför mitt fönster här i Bangkok. Först så märktes dom nya grannarna inte så mycket, men så en tidig morgon..Min nya granne är helt enkelt en galning till tupp. Han är av rasen japansk silkeshöna och har all de typiska dragen som den ska ha. Han är liten, låg, nästan runda och ser ut som en ullboll.I sin vita fjäderdräkt spatserar grannen, som jag nu har döpt till Kam-Axel, runt på cementplattan bakom grannhuset. Med sträng kontroll håller han ordning på sina fyra höns. Långt innan solen går upp så gör han alla i kvarteret medvetna om att en ny dag är på gång och han är beredd att möta den.Kam-Axel styr sitt lilla tuppdöme med örn koll. Där finns ett gäng ankor, några parakiter i en bur, grodor och att gäng ödlor som kommer förbi Kam-Axels lilla rike mitt i stan. Ochär det någon som inte passar så honom så ryker fjädrarna.Kam-Axel är långt ifrån det enda djuret som förgyller tillvaron mitt i cementdjungeln. Nere i gränden finns naturligtvis ett gäng katter som stryker omkring, men gatuhundarna som förr fanns på Bangkoks gator är nästan helt borta. Det har myndigheterna sett till.Om Kam-Axel styr den ena sidan av huset så är det andra fåglar som bossar på den andra. Träden på granntomten är fulla av zebraduvor, skatnäktergal, olika trastfåglar och vanligast av alla är den alltid sjungande brunmajnan, som är en stare.Strax innan påsk förra året upptäckte vi att ett par vitbrynade bulbul, som är en tätting, hade börjat bygga bo i en av orkidéerna på balkongen. Det var ett himla arbete för att få till det lilla fågelboet. Fram och tillbaka flög dom två byggarbetarna. Men så hände det som inte fick hända. Mannen flög in i balkongdörrens glas och tuppade av. Där låg han på golvet med öppna ögon och lite blodig näbb. Direkt inleddes räddningsoperationen. Handduk och vatten fram, men allt spårade ur. Under kaosartade former flög fågeln in i lägenheten och in i fönstret igen. Då tänkte vi att nu är det slut. Efter en stund, på ostadiga vingar, flög fågeln iväg och försvann. Under några dagar såg vi bara honan som fortsatte att bygga boet och hann med att lägga två små ägg. På påskdagen kom hannen tillbaka. Han hade återuppstått. Så naturligtvis fick han namnet Jesus. Honan kallar vi för Maria-Magdalena.Det gick inte så bra för dom blivande föräldrarna. Kråkorna var framme och rensade boet på innehåll. Livet är hårt i storstadsdjungeln.Men skam den som ger sig. Jesus och Maria-Magdalena byggde ett nytt bo, 2 nya ägg och efter drygt tiodagar kläcktes lilla Tommy. Vi hoppades på en liten Annika också men det blev inget.Efter ytterligare 10 dagars intensivt matande av Tommy var han här om dagen stor nog att lämna boet på balkongen och flyga ut i världen.Så mitt bland skyskrapor, bilar och människor så pågår ett intensivt djurliv mitt i det som verkligen är en storstadsdjungel.Peder Gustafsson, Bangkok.peder.gustafsson@sverigesradio.se

12 Jan 20223min

Utrikeskrönika 11 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag.Ni vet den där sjunkande känslan när man för sitt liv inte kan komma ihåg vad den man pratar med heter. Här i Tyskland är potentialen för den sortens socialt famlande oj, så mycket större. För efter nästan två år med corona-decimering av personliga möten, konferenser och intervjuer så ska jag, när jag till slut släpps ut bland folk igen, inte bara minnas deras namn utan också huruvida vi hade avancerat till du-status, eller om vi fortfarande är på ni-nivå med varandra.För att lämna ”Sie” bakom sig och bli ”Du” med varandra är ett stort steg i en relation här, och om jag niar personen nu, när vi tidigare duat varandra, så kan en isande vind dra in över samtalet; vadan detta plötsliga avståndstagande?Om jag tvärtom duar fastän vi tidigare niat varandra tränger jag mig på min samtalspartner med en kanske helt oönskad närhet.Båda blir alltså helfel, så i väntan på att motparten kläcker ur sig ett avslöjande pronomen babblar jag på medelst katten-kring-het-gröt-språket. Ungefär så som det måste ha låtit i Sverige på 60-talet, när man hade lagt bort titlarna men ännu inte var bekväm med att dua.”Ska det åkas till Frankrike, är det till att besöka Paris då?”, och liknande urlöjliga formuleringar medan hjärnan skannar efter ledtrådar i konversationen.Det finns förstås ett antal tyska tumregler som borde hjälpa;Man duar barn, grannar om de inte är mycket snofsiga, när man sportar, i bastun, i dotcom-branschen, och om man är med schweiziska armén på över 3.000 meters höjd . Eller, för den delen, om man är socialdemokrat, de 420.000 SPD-medlemmarna duar varandra, inklusive förbundskansler Olaf Scholz, av tradition. Det sägs ha varit det som en gång i tiden fick Angela Merkel att istället välja att gå med i kristdemokraterna.För där, hos CDU, där nias det, liksom antagligen på dotcom-företagets ekonomiavdelning, man niar polisen för annars kan man få böter, liksom i affärer och restauranger, om det nu inte rör sig om berlinsk hipsterpizzeria .Ju mer jag synar reglerna desto mer inser jag att de inte är till särskild stor hjälp, och inte blir det lättare av Tysklands mustiga regionala varianter, som att man i Hamburg kombinerar ”Sie” med förnamnet medan det i München kan vara precis tvärtom; Du, Salzinger, kan du skicka mjölken, kan det låta.Men klart är att niandet är på nedåtgående här, det slår flera undersökningar fast, och som utlösare pekar man ofta ut möbeljätten som slår mynt av sitt svenska arv.När IKEA började dua kunderna här bröts helt ny mark, nu har flera storföretag följt efter. Men inte ens ni-dödaren Ikea vågar gå hela vägen. För medan DU uppmanas provligga en ny säng och piffa till DITT badrum där du kryssar runt i varuhuset, så växlar högtalarrösten snabbt över till NI när det handlar om en felparkerad bil. Att förmana i du-form, där går ändå gränsen för tyskarna, det är väl anledningen. Men visst blev det plötsligt lite kyligare här i köksavdelningen? Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

11 Jan 20223min

Utrikeskrönika 10 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul måndag.Det är tidigt på morgonen. Det är ju det ibland, typ en gång varje dygn. Vaknar, hör båtarnas grova bröl till tutor på Bosporen. Ett av alla Istanbuls ljud.Kan inte somna om.Skannar de vanliga husorganen för en Mellanösternkorrespondent men blir snabbt uttråkad, elände, elände och så lite mer elände. Klickar in mig på Instagram och får frälsning. Inser hur lyckliga alla människor är.Här i Istanbul, i Bagdad, i Tel Aviv, Stockholm och Luleå.Tänk alla lyckliga par som ivrigt delar det som ska se ut som glimtar av deras kärleksfulla vardagsliv. Ett vardagsliv som består av romantiska promenader i strandbryn, bubbliga drinkar på mysiga restauranger, handhållande i solnedgång, uppklädda välartade barn och kärlek, familjemys- massor av kärlek.Alla är så kära.Var är alla Norénförhållanden, var är bråken, dramatiken. Okej, man kanske inte lägger upp en selfie med stirrande ögon och rufsigt hår med texten ”har just bråkat med hustrun, hon förstår ju ingenting och jag förstår ännu mindre” - men visst hade det varit befriande.Istället är det mys, sprakande brasor, resor och gemensamma aktiviteter.Härligt. Härligt alltså.Tänk vad bekantskapskretsen är lycklig och vad skönt att man får ta del av det. Krypa in i andra människors varma famn. Tills det anas en spricka, en krackelering.Par X lägger inte längre ut några bilder tillsammans. De som var så kära, gjorde så mycket och betydde allt.De har gått skilda vägar.Hur kunde de, jag menar, de var ju så lyckliga- det kunde man ju se. De var ju de som betygade varandra mest kärlek av alla.Nu är de istället lyckliga, på varsitt håll, över olika fantastiska maträtter de äter, sina vänner de äntligen fått kontakt med eller varför inte lite egen-tid.Kanske de till och med går så långt att de låter meddela den i socialmedier ljummet intresserade bekantskapskretsen hur många poäng de skrapade ihop i helgens ”På Spåret.”Intresseklubben antecknar och imponeras.Det de undviker att berätta är alla terapitimmar, sömnlösa nätter av ångest och bottenlös sorg. Ångesten som kramar hjärtat som en boaorm stryper sitt byte. Pressar luften ur lungorna.Men det kan man inte skriva på insta. Då kan någon tro att man är en galning. Fast man vill ju samtidigt också vara en galning. Fast rätt sorts galning. Tänker på alla bilder på vinterbadare. Men vad är det här.Har det blivit lag på att visa hur stursk man minsann är i baddräkt och yllemössa. Arvet från vikingarna.”Titta på mig, jag kan bada fast det är jättekallt och jag är jättemodig.”Fast i själva verket är det nog bara jag som på min kammare blivit lite bitter, likt räven säger surt. Vad är att vinterbada i Bosporen liksom.Nåja, jag får återgå till de där fartygens bröl i Bosporen - undrar om sjömännen tänker vinterbada när de når sitt mål i Svarta havet.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

10 Jan 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, fredag.Det här är ett slags kärleksbrev till en tunnelbana.För det är ju något speciellt med Londons tunnelbana, världens äldsta. Tillochmed själva kartan över alla linjer har vunnit designpriser, nere i de slingriga gångarna tog britterna skydd från bombräderna under andra världskriget, gatumusikanters toner ekar och studsar mot kakelplattorna i olika färger.Många av er som lyssnar har säkert suttit på något av tågen – och kanske irriterats över hur mobiltäckningen är nästan obefintlig nere i tunnlarna. Då har ni säkert också hört någon ropa ut ”Mind the Gap” – ett så vanligt utrop att det nästan blivit synonymt med den brittiska huvudstaden, med tryck på muggar, tröjor och affischer.Men för en kvinna har det där utropet betytt så mycket mer. Margaret McCollum träffade sin man i början av nittiotalet när hon var på semester i Marocko. Reseledaren som fångade hennes hjärta hette Oswald Laurence.Han hade tidigare arbetat som skådespelare, men lämnat den karriären bakom sig. Och den roll som fick honom att höras av flest människor – det var nog ändå när han fick spela in säkerhetsutrop till Londons tunnelbanestationer. Längs den norra linjen genom London hördes Oswalds stämma, klar och tydlig, i många år.Oswald dog 2007 – och efter det brukade Margaret gå ner i tunnelbanan för att få lyssna på sin make. Om hon skulle resa genom London försökte hon att åka på just hans linje. Och på de dagar då hon verkligen saknade sin Oswald, då satt hon på en bänk på perrongen och lyssnade på honom medan tågen kom och gick.Men en dag, i november 2012, så möttes hon istället av en annan röst på tunnelbaneperrongen. Bestört frågade hon personalen på stationen var den välkända stämman tagit vägen och fick förklarat för sig att utropssystemet digitaliserats – och alla röster bytts ut. För alla andra var rösten bara en i mängden, men inte för Margaret.Efter att Margaret berättat om sin kärlek till Oswald så väcktes något hos personalen. Kanske saknade de själva en röst de inte hört på länge. De letade i arkiven och lyckades ta fram en cd-skiva till Margaret som hon fick hem, med Oswalds ”Mind The Gap”-utrop på. Men alla, även cheferna i tunnelbanan, hade berörts så av Margarets och Oswalds kärlekshistoria att de bestämde sig för att göra mer.De såg till att på en station, på en plattform, byta det digitala, centralstyrda utropet – mot det gamla.Så, om du någon gång befinner dig i London på tunnelbanestationen Embankment, som ligger på floden Thames norra sida. Gå då ner genom den grönvita, kakelbeklädda gången, till norra linjens perrong 3 – för tågen som är på väg norrut. För där kan du, precis som Margaret, fortfarande höra Oswald när han tryggt och lugnt ropar ut till alla resenärer som passerar – att komma ihåg avståndet mellan vagn och plattform.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

7 Jan 20223min