Litet klotter som fick stor betydelse: Milan Djelevic, Budapest

Utrikeskrönika, 11 juli 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa, tisdagJo, men jag öppnar nog ändå med bonde till E4. Nej, detta är inte en vägbeskrivning. Det handlar om schack, och det är en en klassisk aggressiv öppning.Medan vissa använde allt hemmasittande under coronapandemin till att lära sig något helt onödigt, som att baka till vänner och familj, så la jag alla timmarna i soffan på något mycket mer konstruktivt: att spela schack mot främlingar på internet.Det har gått några år och jag har knappast blivit någon stormästare. När jag kollar min spelstatistik över de nu tusentals partier jag spelat, ser det faktisk snarare ut som att jag blivit lite sämre…Men jag har rätt kul! Eller, jag har åtminstone mer kul än vad annat scrollande på internet erbjuder mig.När den här appen nu konstaterar att jag spelat exakt 4 602 schackpartier – alltså oerhört många timmar jag stirrat ner i mobilen – så får jag nog erkänna att för mig så handlar det om något mer än bara själva spelet.Schack på internet anno 2023 kommer nämligen med chattfunktion. För sådana som mig som gjort det till ett yrke att störa främlingar som egentligen inte alls vill störas med jobbiga frågor så är det ett perfekt verktyg.Det enda som syns utanför brädan är motståndarens användarnamn och en liten flagg-emoji. Och när man väl börjat spela kan man ju bara köra på och fråga typ: "vad heter du? I vilken stad bor du? Jaha, Tel Aviv. Vad tycker du om Benjamin Netanyahus regering?" Är man några drag in så kan ju motståndaren knappast bara ge sig. Då förlorar man ju rankingpoäng. Det tråkigaste som kan hända är lite tystnad.Men några spelare har ingen liten flagg-emoji bredvid användarnamnet, utan ett litet grått fält. Klickar man på det står det att plattformen tagit bort alla ryska flaggor från plattformen efter Rysslands invasion av Ukraina.Om någon inte har en flagg-emoji, då är det omöjligt att inte ställa frågor. Då gör jag som jag gör: jag öppnar med bonde till E4, låter det gå några drag, och öppnar mjukt. "Vilket fotbollslag håller du på?" Börjar med lite kallprat fram och tillbaka. Sen kan man ju testa fråga: "kollar du på statskontrollerade medier? Tror du på vad de säger om kriget i Ukraina?" Man kan även köra klassikern: Putin tummen upp-emoji snedstreck tummen ner-emoji frågetecken.Jag är medveten om att detta knappast är en tillförlitlig opinionsmätning, men jag blir ändå förvånad över vad folk vågar dela med sig av till en främling på internet. På många sätt har dessa små interaktioner blivit det närmsta jag kommer att kunna prata med "mannen på gatan" i Moskva eller St. Petersburg.Jag spelade mot en kille från Jekaterinburg för något år sen. Han sa att han hade en kusin som var i kriget och att han själv förmodligen skulle kallas in armén. Jag frågade vad han tänkte om att eventuellt kriga mot folk i grannlandet.Det blev tyst i chattboxen i någon minut. Sedan kom svaret: "jag kan inte göra annat än att spela det parti de ställer upp framför mig".Sen satte han mig schackmatt.Trygve Ulriksen Skogseth, Warszawa

11 Jul 20233min

Utrikeskrönika 10 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Min tyskalärare på gymnasiet brukade visa diabilder på fredagseftermiddagarna. De var svartvita och visade hur han och hans fru reste runt i olika delar av Tyskland när de var yngre. Han trodde han var schysst, men jag blev snarare frustrerad, ville verkligen lära mig tyska, inte kolla på gamla semesterbilder.Den här sommar sätts min 30 år gamla skoltyska på prov på allvar – som Sveriges Radio utsända i Berlin.Jag löser av den ordinarie korrespondenten Daniel Alling som både kan språket och landet sen länge. Kavlar upp skjortärmarna och beger mig iväg mot en presskonferens på den cykel som Alling trevligt nog sett till att hyra.Redan efter några kvarter känner jag att jag måste tänja ut vristerna extra mycket för att få tramporna att nå ned, men förtränger att sadeln nog faktiskt är lite för hög för mig.Luften är varm. Väl framme häller upp jag ett stort glas med vatten och ställer på bordet, riggar en mikrofon, sätter på datorn och och börjar lyssna. Men har svårt att fokusera. Det handlar om Tysklands roll i Europa men det är komplicerat – och på tyska. Jag förstår nästan ingenting. Är fortfarande törstig efter cykelturen och famlar efter glaset, som självklart välter. En vänlig kollega från the Economist plockar fram sina pappersnäsdukar och jag kan lyssna vidare och göra anteckningar efter bästa förmåga.Jag cyklar hem till kontoret genom ett hett Berlin och känner mig plötsligt ensam. Vad gör jag här mitt i en storstad i ett land jag inte levt i, som talar ett språk jag trodde jag kunde ta mig fram på, men där jag inser att jag färdas på en cykel med för hög sadel.Det blir midsommar och jag kommer i kontakt med några andra utländska Berlinbor och får en inbjudan till ett lokalt Rotarymöte veckan därpå.Jag har börjat få ont i ena hälsenan av den onaturliga cyklingen, men när jag kommer hem letar jag upp en verkstadsnyckel och sänker sadeln. Och fortsätter lyssna. Och pratar så fort jag får chansen. Om än med mängder av grammatiska fel.På Rotarymötet sitter jag plötsligt och pratar med allt från företagsledare till politiker. På tyska. Hur gick det till? Snart lämnar jag också Berlin, med tåg, för att med stapplande steg försöka lära känna det stora och viktiga landet, pratar om den politiska utvecklingen, om skillnaden mellan öst och väst, som fortfarande finns kvar. Om företagen som skapar miljontals arbetstillfällen i Europas ekonomiska motor. Om huruvida tågen kommer och går som de ska. Om vardagsproblemen i det lilla, som känns igen. Min granne i tågkupén får ett samtal från sin man som undrar om tonårsdottern får åka in själv till stan med sina kompisar?Och precis som man långsamt lär känna en människa på djupet, blir jag sakta får jag sakta men säkert mer och mer förälskad i Tyskland. Jag räknar dagarna jag har kvar i landet jag precis börjat lära känna, som min tyskalärare visade diabilder ifrån för trettio år sen. Kanske hade han en poäng. Att få en bild av Tyskland är också en del i att lära sig tyska.Tobias Sandblad, Berlin.

10 Jul 20233min

Utrikeskrönika 7 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, fredag.Från Sverige till Spanien. Från ett ordförandeskap till ett annat. Från en pressresa till en annan. Från Kiruna till Madrid.Faktum är att det är lite som natt och dag.För nu har Sverige lämnat över stafettpinnen som kallas EU:s ordförandeskap till Spanien.Och de senaste dagarna har det varit spanjorernas tur att få visa upp sina prioriteringar för det kommande halvåret och få visa upp sitt land för de inresta EU-kommissionärerna och oss Brysseljournalister.Och det som Spanien visat upp är någonting helt annat än det Sverige marknadsförde på sin pressresa för ett halvår sedan.Det mest uppenbara och den största skillnaden är platsen och årstiden. Sverige tog med alla upp till Kiruna, norr om polcirkeln, i början av januari. Exotiskt, men mörkt och kallt.Madrid mitt i sommaren är raka motsatsen. Få ställen är så stekheta och soliga som den spanska huvudstaden i juli.Temperaturskillnaden mellan dessa båda pressresor är väl ungefär 50 grader.Men det är nästan ett lika stort gap när det gäller vad ordförandeskapen valt att visa upp.I Sverige kretsade mycket kring innovation. Man fick böcker om svenska uppfinningar, vi besökte rymdbasen Esrange och åkte till Kirunas gruva där man annonserade nya fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller.Spanienresan har varit mer kulturbetonad med museibesök för att titta på verk av Picasso och Dalí.På matfronten har det också varit stora skillnader.Den mest återkommande punkten i det svenska pressprogrammet var fika, fika och åter fika.Här i Spanien har det varit tapas, tapas och åter, tapas.Sverige serverade alkoholfri cider och äpplejuice. Spanjorerna tog med hela gänget till en vingård utanför Valladolid.I Sverige serverades mat och dryck typisk tidig svensk middagstid. I Madrid har det varit middag vid halv elva.I Sverige startade de flesta möten i tid. Spanjorerna har haft, ja, låt oss säga en mer avslappnad hållning till det där med mötestider.Likaså har det varit en skillnad i öppenhet och tillgänglighet på mötena. Sverige radade upp ministrar av olika tyngd som alla pratade on record där det var fritt att citera och rapporterad vad som sades.Förutom vid ett tillfälle där premiärminister Pedro Sanchez höll i den inledande presskonferens har alla här i Madrid pratat off record dvs, du som journalist kan använda informationen men inte namnge vem som säger det.När det gäller den traditionella ordförandeskapsslipsen för män och ordförandeskapsscarfen för kvinnor stod Sverige fast vid den traditionen med en ljusblå variant.Spanien, som till skillnad från Sverige fortfarande bedriver en feministisk utrikespolitik, ska istället ge bort en pañuelo, en bandana-liknande näsduk, som ska passa både män och kvinnor.Men detta är precis som det ska vara. Det är en del av charmen med EU:s roterande ordförandeskap som går från land till land varje halvår. Olika länder, olika platser, med olika kulturer som i början av sitt ordförandeskap visar upp vad de ser som det bästa av sitt land och gör det på sitt sätt.Och det hade ju varit tråkigt om alla var precis som Sverige.Andreas Liljeheden, Bryssel.

7 Jul 20233min

Utrikeskrönikan 7 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, fredag.Turkisk basar i Nato. Ja, det var en svensk diplomats sammanfattning av det som nu sker bakom kulisserna med den svenska medlemsansökan till Nato. Bara några skälvande dagar kvar till toppmötet i Vilnius, där den svenska regeringen hoppas på ett ja från president Erdogan – som har visat sig vara en mästare på just basartaktiken – politisk basar.Jag tänker på diplomatens ord när jag sitter i den stora basaren, Kapali Carsi, i de äldre kvarteren i stan. En basar som aldrig sover. Det pågår ständigt någon form av handel här – inga varor, hur små de än må vara, byter ägare utan att en rejäl förhandling först har ägt rum.Det börjar med te. Mycket te, gärna äppelte. Fyra sockerbitar i ett litet glas är inte ovanligt, och jag inser att det blir 0-1 i matchen direkt, redan när jag tackar nej till socker. ”Inget socker, frun”, säger porslinsbutiksägaren och höjer på ögonbrynen, ”det är inte nyttigt för den inre glädjen att avstå socker”.Det fortsätter med småprat. Vilken fin turkiska, brer handlaren på när jag stapplar mig fram i det språk som är så rikt när man kan det, och ack så knepigt när man är på min nivå. Jaså, pappa var turk – en uppskattande blick från min motpart, plötsligt ett straffläge i matchen och möjlighet för mig att kvittera – men jag missar straffen och matchen går istället till 0-2 eftersom jag valde turkiska som förhandlingsspråk. Vi fortsätter förhandla, alltså småprata. Du är från Sverige, jaha, då nämns förstås koranbränning. 0-3 innan jag ens hunnit öppna munnen.Men jag tar mig in i matchen, där priset på en tallrik som jag väldigt gärna vill ha står på spel. Det finns många tallrikshandlare och jag berättar att runt hörnet kostar en liknande tallrik hälften. Hälften? Butiksägaren höjer rösten, gestikulerar, visar sitt missnöje. 1-3.Jag reser mig och går ut, butiksägaren ropar: Han sänker priset pyttelite, jag fortsätter gå. Rak i ryggen, stolt över att jag håller min linje. 2-3 och matchen börjar plötsligt bli intressant igen.Men, efter några kvarter gnager tallriksrösten i mig – ”den var ju så speciell, Mia, skulle passa så bra i köket”.Jag suckar och går tillbaka. Butiksägaren skiner upp och gör high five: ”Ni kommer alltid tillbaka! Vi har tiden på vår sida – vi har aldrig bråttom. Vi viker sällan för press, men vi kan att ändra oss när som helst, om vi märker att vi tjänar mer på att göra tvärtom”. Han ler brett när han räcker över tallriken: ”Det vi förlorar på gungorna tar vi alltid igen på karusellerna”.Och, avslutar den turkiske basarhandlaren – vi har alltid roligt när vi förhandlar.Det är ett gigantiskt kliv, men mina tankar går till det som nu sker i Washington, Bryssel, Ankara, Stockholm och Vilnius. Där pågår ett politiskt maktspel på allra högsta nivå som förstås inte går att jämföra med en förhandling om priset på en tallrik. Men grundprinciperna och vissa av verktygen tycks vara desamma: Tålamod, kallt huvud – och varmt te. Med mycket socker.Mia Odabas, Istanbulmia.odabas@sverigesradio.se

6 Jul 20233min

Utrikeskrönika 5 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne onsdag,Koranen har eldats upp i Sverige, och nu rasar nya vändor i den gamla konflikten mellan yttrandefrihet och respekten för det som hålls heligt. I vissa länder är yttrandefrihet viktigare än respekt för heliga böcker, i andra länder är det tvärtom. Här finns ingen globalt erkänd prioriteringsordning, på värderingarnas världsmarknad fortsätter det råda kaos och kamp. Och inte bara mellan länder, konfliktlinjen skär såklart rakt igenom alla världens länder - bilden är betydligt mer komplicerad än man ibland får intrycket av när man läser om demonstrationer och att 57 muslimska länder kräver ett förbud mot koranbränningar. Och här sitter jag och tänker på Polen. För jag tror heller inte att den här konflikten egentligen handlar om västvärlden och islam. En av de absolut största och bittraste konflikterna i Polen det senaste året handlade om en tv-dokumentär som kritiserade ett katolskt helgon. I det här fallet den polenfödde före detta påven Johannes Paulus II, som fick sin oskuld ifrågasatt vad gäller övergrepp på barn inom den katolska kyrkan.Det blev ett himla liv, och de som protesterade mot denna vanvördiga skymf mot en helig man var kyrkan och fromma katoliker såklart, men kanske allra mest Polens regering. Reaktionerna på vad man uppfattade som ett övergrepp på något heligt var faktiskt inte så annorlunda från de vi nu ser i Mellanöstern efter en svensk koranbränning. Polska regeringen har ifrågasatt om den amerikanska tv-kanal som sände dokumentären borde få verka i Polen. Utrikesdepartementet kallade upp USA:s ambassadör för att protestera. Den regeringstrogna statliga tv:n började sända påvens predikningar på bästa sändningstid och ministrar deltog i gatuprotester mot den totalt oacceptabla skändningen. Allt detta i ett land bara ett kort skutt över Östersjön från Sverige. Min poäng är inte att relativisera varken yttrandefriheten eller rätten att hålla något heligt. Och självklart jämför jag i viss mån äpplen och päron - i Sverige är det yttrandefriheten och inte heliga böcker som har grundlagsskydd. Men ändå. I Polen är regeringens rasande försvar av förre påven uppenbart politiskt motiverat, det är valår och man försöker tala till sin politiska bas. Och jag misstänker att det finns liknande syften på alla sidor av det koranbrännardrama som utspelar sig nu. Att en del av de reaktioner och motreaktioner vi ser är politisk mobilisering snarare än omsorg om yttrandefrihet eller heliga böcker.Konfliktens dramaturgi har som vanligt gett uppmärksamheten åt högljudda, provokativa och tvärsäkra. Men kan vi vara helt säkra på att frågan verkligen är så laddad som de vill ge sken av? Handlar det här verkligen om principer som aldrig kommer kunna samexistera? Kanske, kanske inte. Men innan vi avgör det skulle jag vilja att vi också lyssnade till de andra - de som inte är lika säkra på att svaret är självklart. Och de som inte bara är ute efter att piska upp en opinion. Samuel Larsson, korrespondent i Polen

5 Jul 20233min

Utrikeskrönika 4 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington tisdag,Idag är det fjärde juli, USAs självständighetsdag. I butikerna säljs röda, vita och blå barnkläder, med stjärnor och ränder och hyllorna är fulla av grilltillbehör och vattenleksaker för alla pool-partyn som väntar.Jag och min sexåring har flitigt övat på nationalsången the Star Spangled Banner de senaste dagarna. Vi tar i när vi sjunger "..and the rockets red glare, the bombs bursting in air".Amerikanerna är malliga över sin nationaldag. Den 4 juli 1776 antogs självständighetsförklaringen där de tretton kolonierna utropade sig fria från Storbritannien. Även i Sverige har många har hört de mest kända raderna. "Vi ser dessa sanningar som självklara att alla människor är skapade jämlika, att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter, bland dessa är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka". Life, liberty and the pursuit of happiness. Ett drygt decennium senare skrevs konstitutionen, med löftet om att forma en mer perfekt union. Texten börjar med: Vi, folket. We the people.När vi flyttade till USA för tre år sedan fick jag två kopior, en i fickformat av både självständighetsförklaringen och konstitutionen i present av min man. Och jag har fått anledning att bläddra i de tunna böckerna oftare än jag hade kunnat ana under de här historiska, omskakande åren. Vad säger konstitutionen om en president som vägrar erkänna sig besegrad efter ett val? Som anklagas för att ha uppviglat till uppror? Som är brottsåtalad? Vad säger konstitutionen om en presidents ålder? Om hur stor ensam makt den har? Vad står det egentligen om aborträtten? Om yttrandefriheten? Om rasdiskriminering? Om vapenrättigheter?För bara några dagar sedan fattade Högsta Domstolen nya vägledande beslut som direkt påverkar miljontals amerikaner kring yttrandefriheten, rasfrågan, hbtq-rättigheter och presidentmakten. Och det bläddrades i böckerna igen.Att bo i USA är att på olika vis konfronteras med hur landets historia av våld och orättvisa och framsteg och upplysning präglar det moderna samhället. Och drömmen om en mer perfekt union som grundlagsfäderna beskrev i allra högsta grad levande. Det kokar någonstans ned till det, oavsett om man är för eller emot fri abort, friheten att bära vapen öppet, friheten att få neka samkönade par vissa varor, frihet från diskriminering och rasism eller någon av de andra frågorna som väcker så starka känslor.Men problemet är att få idag verkar kunna enas om vad en mer perfekt union betyder. Knappt ens kring vad liv, frihet och strävan efter lycka egentligen innebär.Vi ska idag fira vår sista fjärde juli för den här gången i USA. Och jag och min son kommer som vi övat, göra en dramatisk konstpaus innan slutklämmen, .."oh say does that star spangled banner yet wave, over the land of the free and the home of the brave".Och fyrverkerierna kommer lysa upp himlen över det splittrade Amerika.Cecilia Khavar i Washington

4 Jul 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, måndag.Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Ja, samtidigt som ni hemma i Sverige klädde midsommarstången, sjöng små grodorna, trivdes bäst i öppna landskap och kanske till och med kryddade ert brännvin med johannesört så tog midvinterns sitt grepp om oss här i den södra hemisfären.Här i Sydafrika är inte greppet sådär ruskigt starkt, i alla fall inte med svenska mått mätt. På dagarna är det runt 20 grader och lite krispigt i luften, som en fin majdag därhemma. Själv går jag runt i jeans och skjorta eller ibland i t-shirt och tycker det är lagom varmt och skönt.Jag sticker ut i gatubilden. Kylan får sydafrikanerna att bylsa på sig. Det är fodrade jackor, tjocka tröjor, rejäla stövlar och mössor som gäller. Jag har till och med sett folk gå runt i skidmasker där bara ögonen sticker ut.På radion går reklamjinglar från elektronikvaruhus om hur de har kvar elektriska element i lager och att de bjuder sina kunder på varm choklad för att värma sig. Jag skrattade självgott första gången jag hörde det. Varm choklad när det är 20 grader ute.Det heter midvinternattens köld av en anledning. För så fort solen går ner vid sextiden så börjar temperaturen sjunka snabbt ner mot en fyra-fem grader. Inte så farligt tänker ni kanske, men i ett land där det elva av tolv månader om året är helt onödigt med element och där de därför inte existerar och där isolering av hus är ett främmande begrepp så får de sina konsekvenser.Det blir, på ren svenska, svinkallt. Jag hade blivit förvarnad, men lyssnade inte. Det var ju ändå Afrika jag skulle till i sommar, eller hur.På kvällarna är det jag som får bylsa på mig. Raggsockor, långkalsonger och fleecejackan åker på medan jag småhuttrande hasar mig runt i huset med en värmande kopp te i händerna.Å andra sidan så har jag både fleecejacka, raggsockor, långkalsonger och ett tjockt vintertäcke att krypa in under på nätterna. Och dessutom en generator på tomten jag kan dra igång när strömmen går, vilket den gör regelbundet.Bara några hundra meter bort ligger en kåkstad fylld med plåtbaracker. Där kan jag tänka mig att midvinternattens köld verkligen är hård.David Rasmusson, för P1 Morgon i Pretoria

3 Jul 20232min

Utrikeskrönika 30 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, fredagSom många andra journalister tog jag mig till det militärsjukhus här i Colombias huvudstad där de fyra barnen som hittades vid liv efter 40 dagar försvunna i djungeln lagts in för vård. Trycket från hemmaredaktionerna var stort, barnens otroliga öde engagerade även i Sverige – hur lyckades de överleva, hur mår de, vad händer nu? Frågorna var många. Jag kom i kontakt med två familjemedlemmar. Under ett av dessa samtal hörde jag den första antydan om att det fanns en konflikt –- när jag sa till en moster att jag hade bett om en intervju med barnens pappa, så sa hon: HAN har inte rätt att uttala sig om barnen! Jag frågade lokala kollegor, som inte heller förstod riktigt vad det var frågan om.I flera program i radion fick jag prata om de olika bottnar som historien om de fyra barnen rymmer – bakom solskenshistorien dolde sig en grym verklighet – ursprungsbefolkningar som ständigt lever i skottlinjen för olika väpnade konflikter, bortglömda och isolerade i sina byar.Men jag visste inte då, att det snart skulle uppenbara sig ytterligare en av de där bottnarna, som gjorde frågan ännu mer komplex.Barnens anhöriga på mammas sida gick ut och anklagade pappan för misshandel av frun och våldtäktsförsök på äldsta dottern Lesly, trettonåringen som blev hjälteförklarad efter de 40 dagarna i djungeln. Pappan avvisade anklagelserna, han har aldrig gett sig på trettonåringen, de andra vill bara tjäna pengar på barnen och därför hittar de på för att jag ska bli av med vårdnaden, sa han i en tv-intervju. Om misshandeln av frun så var hans svar: Ja, jag slog henne ibland, men bara lite.Ett colombianskt tv-team som jobbar med granskningar åkte till byn Araracuara, där familjen – alltså de fyra barnen, pappan och mamman – var ifrån. De intervjuade ett flertal ledare för huitoto-folket, det amazonas-urfolk som familjen tillhör.Huitoto-ledarna bekräftade anklagelserna mot pappan och sa att misshandeln mot kvinnan var grov.Och de berättade att deras eget rättssystem fann pappan skyldig. Han dömdes enligt traditionen till att dricka en lokal medicin i höga doser, om han överlevde så hade han en ny chans i livet, om han dog så betydde det att ondskan i hans själ inte gick att bota. I media hävdade pappan att han flytt undan hot från väpnade grupper, det är lögn, sa huitoto-ledarna till tv-teamet. Han flydde undan sin dom, sa de.Pappan nekar till allt. Men han har sen programmet sändes i tv i söndags inte synts till i media nått mer. En domstol kommer att avgöra vem som till slut får vårdnaden om barnen. Och här sitter man med besk smak i munnen och tänker på hur tufft de fyra barnen har det, alltså även nu, med en sån konflikt runt omkring sig, när de skulle behöva all världens lugn och kärlek.En historia med fler bottnar än man vågade tro från början.Ivan Garcia, Bogotá för P1M

30 Jun 20233min