Plötsligt började cafét brinna: Love Lyssarides, Stockholm

Utrikeskrönika 27 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag. Nedräkningen pågår. Om 14 dagar, den tionde september, är det dags för den stora debatten om vem som ska leda USA. Donald Trump mot Kamala Harris i direktsändning. Ja, om det nu blir någon debatt. För Donald Trump hotar nu att backa ur, eftersom Demokraterna vill ändra debattreglerna, säger han. Det handlar om en regel som demokraterna krävde inför förra presidentvalsdebatten, den mellan Joe Biden och Donald Trump. Då var det jätteviktigt för demokraterna att bara den av de två debattörerna som hade ordet skulle få ha sin mikrofon påslagen. Den andra skulle dras ner. Något som tolkades som ett sätt att skydda Biden från att bli avbruten och ifrågasatt av Trump. Nu har Demokraterna ändrat sig. Nu vill de att bägge mickarna är på hela tiden, vilket också är så man brukar göra när man har den här typen av debatter tidigare. Och det är ganska uppenbart vad Harris kampanj hoppas på. Att Trump ska tappa humöret, eller säga något olämpligt. Ja, på något vis göra bort sig. Men Trumplägret verkar inte road av den här regeländringen. Och ska man vara rättvis, så var inte Harriskampanjen heller överdrivet öppna för nya förslag när Trump föreslog ytterligare en debatt på tv, som skulle sändas redan den åttonde september på den konservativa tv-kanalen Fox News, inför en stor publik.Presidentvalsdebatterna är numera en förhandlingsfråga mellan de två kampanjerna, och försiktigheten från bägge sidor är stor, Kamala Harris kampanj har halvt om halvt lovat en andra debatt i oktober, men troligtvis kommer ingendera sidan att binda upp sig för några fler debatter förrän man sett hur den nu planerade, den tionde september, faller ut. Före Trumps debatt mot Joe Biden så talade en del om att de tv-sända debatterna kanske spelat ut sin roll i det nya medielandskapet. Att det nu bara gällde att få till några enstaka, bra säg under debatten, som kunde bli effektiva klipp på sociala medier, och så hade man vunnit debatten i allmänhetens ögon. Men som väl nästan alla vet, Bidens insats var så dålig i den förra debatten att den satte igång den process som ledde till att Biden till sist drog tillbaka sin presidentkandidatur. Och ingen tvivlar längre på hur avgörande en debatt kan vara. Och parallellt med nedräkningen till debatten så pågår det en annan som gäller Kamala Harris. Hur blir det egentligen med de intervjuer som hon lovat att ställa upp på före den här månadens slut? Harris har inte suttit ner med någon journalist för en längre intervju, eller hållit någon riktig presskonferens sedan det stod klart att hon skulle bli demokraternas kandidat. Vilket förstås gör den kommande debatten ännu mer betydelsefull. Ja, om den nu blir av då. Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

27 Aug 20243min

Utrikeskrönika 26 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne måndag,Det har blivit dags att säga farväl. Efter åtta år som radions korrespondent både nära och långt borta så är det nu tid att göra något helt annat. Om ett par veckor packar jag undan min mikrofon, pillar av det lilla Ekot-klistermärket på datorn och lägger av med journalistiken.Så jag lever i ett slags skiftestid, där nästan allt jag gör, görs för sista gången - som att skriva den här allra sista utrikeskrönikan till P1 morgon, till exempel.Jag gör en sökning i arkivet och räknar. På åtta år har det blivit 73 utrikeskrönikor. Från Sydafrika till Grönland. Danmark, Polen, Kenya. Slovakien, Göteborg och Sudan. Bland annat. Den allra första handlade om mötet med offren för avgrundsdjup ondska i östra Kongo. Och sen dess har det ibland varit allvar, ibland rätt tramsigt. Om outtalbara danska städer, om vådan av att lita på Google maps i Swaziland, om att det alltid regnar när jag är i Polen. Om politiska vildar, arktiska isberg och moçambikiska präster. Om gubben som sålde dubbdäck i tropikerna, om danska nyord, brutala journalistmord och om människoöden i kris efter kris. Också ett evigt tjatande märker jag nu, om mitt favoritland Etiopien. Men också hur jag nästan hamnade i den danska TV-serien Borgen, om när Gandalf kom till Warszawa och om vilka länder som egentligen är världens rundaste. En del krönikor har väckt känslor, som den om hur svårt det är i ett nytt land att hänge sig åt sin egen integration. Eller den om spänningsfältet mellan yttrandefrihet och respekt för det folk håller heligt. Också har vi min egen favorit, om mötet med de lekande glada barnen i den moçambikiska by där död och katastrof just slagit till.Ja, alltså en och annan krönika blev ändå rätt bra tänker jag nu när jag bläddrar, läser och minns. Annat var mer normalbegåvat. Några faktiskt inte alls bra.En krönika, säger dom som vet, är personligt hållen och berättar om det stora med hjälp av det lilla vardagliga. Får gärna vara fyndig eller berörande och ska helst mynna ut i en spaning eller analys.Visst, allt det där är säkert sant, men jag skulle snarare beskriva en utrikeskrönika i P1 morgon som en slags ventil. En möjlighet för korren att berätta om det svåra, det absurda och det knasiga. Om de egna misstagen, aha-upplevelserna, tvivlen och sidospåren. Allt det där som den sakliga nyhetsrapporteringen inte alltid rymmer, men som alla korrespondenter samlar på sig och som definitivt kan bidra till en mer begriplig värld.Att 73 gånger har fått filtrera världen genom sin egen skalle rakt ut i ett av Sveriges största radioprogram har varit ett privilegium. Jag har gjort mitt bästa, och haft fantastiskt roligt. Så nu säger jag för sista gången ett djupt och varmt tack för att du har lyssnat!Samuel Larsson, avgående utrikeskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

26 Aug 20243min

Utrikeskrönika 23 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, fredag.Häromdagen råkade jag beställa hem den dyraste burriton jag någonsin ätit. Jag var inte tillräckligt uppmärksam och glömde bort att kontrollera en avgörande detalj när jag klickade hem tortillabrödet med bönor, ris och salsa.Summan jag såg på menyn var ju inte den jag skulle betala. Utan här i USA tillkommer ofta både skatt och avgifter först sen – vilket gör prislappen lite svårare att lista ut. Och så är det givetvis den näst intill obligatoriska dricksen, som föreslås på totalsumman och inte på den där summan man tror att man ska betala när man kollar menyn.Och det här med dricksen är en ständigt aktuell fråga i USA. Oavsett om du klipper håret hos frisören, åker taxi, köper dyr restaurangmat eller bara ber om en svart kaffe på caféet, så förväntas du lägga till en rätt saftig andel av summan i dricks.Något som även gjort dricksen avgörande för många för att klara av vardagen. Den kan stå för en rejäl del av ens inkomst – i många delstater förväntas dricksen till och med stå för majoriteten av ens inkomst, och den på förhand bestämda timlönen kan då sättas bra mycket under minimilönen som de som inte förväntas få dricks enligt lag ska tjäna.Dricksen för de som får den är alltså viktig. Och frågan hur mycket man ska ge väcker alltid diskussioner.När jag började äta på restauranger i USA för drygt 10 år sen, föreslogs jag dricksa runt 15 procent av slutsumman. Men under åren som gått har den där föreslagna dricksen klättrat allt högre upp i procentsatserna. Nu får jag dåligt samvete om jag inte ger över 20 procent dricks – alla andra tycks ju göra det.När pandemin tvingade amerikaner att stanna hemma, men personal på till exempel matställen fortsatte att arbeta, blev det också mer och mer vanligt att dricksa lika mycket även om du bara kom förbi för att hämta upp maten, eller bad om att få den hemkörd.Nåt som lever kvar för många än idag, och för mig när jag beställde hem den där dyra burriton.Dricksen är även en valfråga i USA i år. Donald Trump var först ut med att lova slopad skatt på dricks om han blir president. En flört kanske framför allt med väljarna i nyckeldelstaten Nevada, som med Las Vegas och andra mindre casinostäder är full av folk i servicebranschen. Kamala Harris ville inte vara sämre och hoppade också på slopad-skatt-på-dricks-tåget. Däremot står många ekonomer kvar på perrongen: inkomstskatten på dricks är viktig för välfärden, menar de. Och dessutom kanske rika börjar räkna en del av sin inkomst som dricks, för att slippa undan skatt.Vi får se om Trump eller Harris faktiskt slopar skatten, någon av dem kommer ju få bekänna färg efter valdagen.Själv ska jag köpa en sista frukost här nu, innan jag åker hem till Sverige igen – och kommer dricksa mina vanliga dryga 20 procent. Vi får se hur mycket jag förväntas ge nästa gång jag är i USA, för oavsett hur det går med skatten – kommer i alla fall dricksen garanterat finnas kvar.Simon Isaksson, Washingtonsimon.isaksson@sverigesradio.se

22 Aug 20243min

Utrikeskrönika 22 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London torsdag.Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Att få vikariera som korrespondent i London i fyra veckor, såg jag som en möjlighet att, utöver bevaka nyheter, bevaka restauranger. London, som i hundratals år varit en lockelse för många människor, har tidigare frestat med teater och musikaler i West End, konserter på Wembley och Ronnie Scott's och shopping i enorma varuhus. Allt det där finns givetvis kvar, men nu är det framförallt maten som gör den brittiska huvudstaden attraktiv och får foodies att vallfärda hit. Här finns de senaste trenderna, som surdegsdonuts, fikonlövspannacotta, saritas och milkcakes, bredvid de traditionella fish and chips-, afternoon tea- och Sunday roast-ställena. Alla kostpreferenser kan mötas: det finns halalversioner av full english breakfast, glutenfria scones och vid varje kaffebeställning får jag frågan om vilken mjölksort jag önskar. På grund av, eller tack vare, brittiska imperiets koloniala arv, finns ju många av samväldets alla kök representerade i London, både i lyxversioner på fina adresser och i små hål i väggen-varianter. I flera dagar försöker jag få bord på en malaysisk restaurang med 15 sittplatser på rangliga stolar, och till slut lyckas jag få testa deras rendang. En annan dag vill jag äta lunch på ett bangladeshiskt biryaniställe, men uppmanas av en vänlig servitör att vänta en timme tills fredagsbönen är avklarad. Den starka risrätten sköljer jag sen ner med en borhani, en ljusgrön yoghurtdrink med mynta. I Southall testar jag paan, ett knyte av betelblad innehållandes en både klibbig och knaprig söt massa, som doftar rosenblad. Från 2004 fram till Brexit var östeuropeer den största invandrargruppen till Storbritannien, men trots det finns inte så många polska eller rumänska restauranger i London. Vad det beror på får nog en nationalekonom eller måltidsforskare svara på. Efter att ha lämnat Europeiska unionen är det nu billigare för britterna att importera livsmedel från länder utanför EU, så det kommer kanske märkas på restaurangutbudet framöver. Det finns så mycket här i London jag vill prova i matväg och jag planerar minutiöst mina frukostar, luncher och middagar för att få ut mesta möjliga kulinariska upplevelse av min vistelse. Men urvalet är oändligt. På väg till ett matställe upptäcker jag ett annat och måste utöka min lista. Den italienska restaurangen jag suktat efter i veckor visar sig ha semesterstängt när jag kommer fram. Växelkursen är inte den bästa för oss svenskar och punden rinner i väg ur min plånbok. Då är det tur att det precis som i min mataffär hemma i Sverige, på min lokala matbutik här i London finns en svinnhylla med mat som är prisnedsatt. Det är ju gott med pasta och tomatsås här också. Så jag tar med mig många matminnen hem igen efter mina fyra veckor som vikarierande korre. Men jag glömmer helst notorna. Madeleine Bengtsson, Londonmadeleine.bengtsson@sverigesradio.se

22 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På gatan i Jerusalem, på restaurang i Tel Aviv, på sjukhuset i Haifa, i kyrkan i Betlehem, hos bosättarna och beduinerna på Västbanken – överallt finns den. Oförsonligheten.Det är som om man överhuvud taget inte kan ta in varandras argument. Jag går mellan två väsensskilda världar flera gånger om dagen.Bara två? Undrar min vän som jobbat här i flera år. Det här är en av de mest komplexa konflikterna i världen. Israel är ett djupt splittrat land, med en högljudd ultrahöger i regeringen som driver en aggressiv bosättarpolitik och pratar om fullständig seger samtidigt som många demonstrerar mot regeringen och kräver omedelbar vapenvila. Palestinierna har inte haft demokratiska val på nästan 20 år, och en man som driver konstgalleri i Jerusalem beskriver valet mellan Hamas och Fatah som ett val mellan pest och kolera. Överallt hör jag önskemål – krav – på nytt ledarskap, på båda sidor.Nog är det ironiskt att tänka på de flertalet Nobelpris som delats ut för förtjänstfulla insatser i den här konflikten när parterna idag står till synes längre ifrån varandra än någonsin.Jag möter en svensk-judisk kvinna som bott i över 40 år i Jerusalem. Hon berättar om den första intifadan i början på 90-talet, när hennes äldsta var alldeles nyfödd. Då varnades det för farlig gas, och kvinnan kommunicerade med sin dotter iförd gasmask i skyddsrummet. Nu, över 30 år senare, födde dottern sitt första barn i samband med Irans attack mot Israel i april. Då sprang kvinnan ner i skyddsrummet med sitt nyfödda barnbarn i famnen och tänkte: En hel generation senare – och konflikten är inte en millimeter närmare en lösning.En palestinsk lärare jag träffar på en middag säger att Hamas attack förstås är vidrig, och inget som han försvarar – samtidigt så konstaterar han att terrorattacken har rört om i grytan och satt världens ögon på konflikten. Tänk att det behövdes så groteskt våld för att världen ska vakna, suckar han. Så, har våldet vunnit? I alla fall för stunden. Det är avgjort de mer våldsamma fraktionerna som just nu har kommandot.I ett kristet kloster nära Betlehem möter jag chefsnunnan. Hon välkomnar alla religioner till sitt kloster, där de driver skola och ekologiskt jordbruk. Det här landet är Guds land, säger hon, och kristna, judar och muslimer har alla samma gud. Alla är guds barn, och fred kommer inte från förhandlingar – parterna hatar ändå varandra. Fred finns bara i hjärtat, även om det är ett mycket svårt budskap att ge i dessa tider, säger nunnan.I en by nära staden Haifa möter jag en grupp som ägnar sig åt ”peaceful islamic jihad” - fredligt heligt krig – finns något sånt? Jo, berättar en man i byn, jihad betyder på arabiska strävan eller kamp, och stora jihad (jihad akbar) handlar om en inre ansträngning för att leva som en god muslim, i fredlig anda, menar mannen. När jag för den mer våldsamma tolkningen av jihad på tal skakar han på huvudet och ger eko till den kristna nunnans ord: Min gud tycker att dom är idioter, säger han. Att kriga med vapen är bara ett sätt att skapa lidande för vanligt folk. Och i slutändan är vi alla bara vanligt folk, oavsett om vi är judar, muslimer eller kristna.Mia Odabas för P1 morgon i Jerusalem

21 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chicago, tisdagDet blåser i the windy city. En varm bris drar in från Lake Michigan och sanden yr upp från baseballplanen på hörnet, där ett juniorlag tränar kast efter kast.Jag går runt i södra Chicago och gör intervjuer, frågar folk om viktigaste valfrågan och vad de tycker om demokraternas konvent, som nu pågår för fullt i andra änden av stan. Det blåser så mycket att det viner i min bandspelare. Jag blir tvungen att använda ett extra puffskydd, det ser ut som en liten pälsmössa som jag trär på mikrofonen.En man i ljus stråhatt höjer på ögonbrynen lite och undrar om det är ett marsvin jag sträcker fram mot honom, eller om jag verkligen är radiojournalist.Han säger att för honom är ekonomin den viktigaste valfrågan. Matpriserna som bara stiger, bensinen som blir dyrare, inflationen.Jag tror att Kamala Harris kan göra något åt det, säger han. Hon verkar ju bättre än Biden.Kamala Harris har kommit till Chicago med medvind i ryggen och opinionssiffror som ger partiet ett nytt självförtroende. Alla delegater jag träffar säger samma sak: nu har det vänt, hon har gett oss hopp, hon kan vinna över Donald Trump.På partikonventets första kväll håller Joe Biden sitt tal. Scenen är pyntad i blått med amerikanska flaggor i fonden, Biden står i en cirkel av ljus. Hyllningarna vill aldrig ta slut, delegaterna står upp i bänkraderna, kamerorna blixtrar och jublet stiger mot taket. Thank you Joe.Undrar hur det låtit om Biden varit kvar som kandidat? Hade det jublats då? Nu drar demokraterna istället en kollektiv suck av lättnad. Biden är reducerad till förpratare. Han kliver av scenen, åker till Kalifornien på semester resten av veckan, medan Kamala Harris träder in i strålkastarljuset.Demokraterna har vänt, gått från depp till pepp på bara några veckor. Och ändå är det ju samma Kamala Harris, som för några månader sen fick kritik även från de egna partivännerna för att vara för vag och för osynlig som vicepresident. Inte tillräckligt drivande.Nu verkar kritiken vara glömd. Kamala Harris, som aldrig vunnit ett enda primärval, har förvandlats från ifrågasatt vicepresident till hyllad potentiell president. Demokraterna talar upprymt om politiskt momentum, Kamalamentum som delegaterna kallar det.I blåsten i ett gathörn i södra Chicago säger en kvinna på hundpromenad att ärligt talat...Kamala Harris bästa egenskap just nu, det är nog att hon inte är Biden. Och att hon fanns där som ersättare vid precis rätt tillfälle.Partiet har skakats om. Och det var precis vad vi behövde, säger kvinnan med hunden. Kanske håller vinden i sig hela vägen till valet i november.Ginna Lindberg för P1morgon i Chicago

20 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, måndagNär jag går längs folkmyllret på ett av de större stråken i här, så hör jag dem. Växlarna i gathörnen som erbjuder sig att växla dina dollar mot pesos på svarta marknaden...Cambio, cambio hör jag dem säga i kör. Cambiar eller cambio på spanska betyder byta, förändra, växla. Men den här krönikan ska inte handla om den argentinska ekonomin, eller hur man växlar pengar här, något som jag tagit upp i en annan krönika.När jag hör växlarkörens cambio, slår det mig att det, är nog det ordet som jag fått höra mest under min vistelse här.Inför valet i Venezuela för några veckor sedan, hoppades många på en cambio. En förändring av regeringen, tillvaron, vardagen, ekonomin och synen på framtiden. Oavsett om man var för presidenten eller oppositionen.Jag tänker på mormor som jobbade sju dagar i veckan och skulle rösta på president Maduro, men ville att hennes barnbarn skulle kunna få gå i skolan mer än en dag i veckan och få än bättre tillvaro.Eller studenten och förstagångsväljaren som sa att han också hoppades på en förändring efter valet. Men jag älskar mitt land, min familj. Jag vill inte flytta härifrån, jag vill stanna och kunna säga att jag är från Caracas, Venezuela och vara stolt över det.Och sen dem som överväger att lämna landet och de förändringar som väntar i ett nytt hemland.Cambio.Här i Argentina har några av de jag kommit i kontakt med här också sagt att man vill ha eller hoppas på en förändring i spåren av landets år av ekonomisk turbulens. Och kanske kan det ske med den nya styret.Det måste bli en förändring, det kan inte fortsätta som det har varit. Så många år som vi levt med det här. Vi behöver en cambio. Och den här gången tror jag att det kommer bli så, säger en man.Vi har under så många år blivit lovade att den ekonomiska situationen skulle bli bättre, men så har blir den istället blivit sämre varje gång. Men vi har blivit vana, vi får väl se om det blir någon förändring nu, suckar hon jag pratat med som har tre jobb för att kunna leva ett bra liv.Cambio.Att komma hit har för min egen del vart lite av en cambio. Av vädret inte minst. Jag lämnade sommaren i Sverige precis när den infunnit sig, till en tillvaro med råa kalla mornar, värmeelement, dunjacka och att jag ännu en gång slås av att det finns väldigt många länder som inte verkar veta vad ett täcke och påslakan är... Det är ju vinter på den här sidan av jordklotet.Så den förändringen jag hoppas mest på just nu är att åka någonstans där det är över 12 grader varmt. Gärna sol. Men, det är förhållandevis blygsamma förändringar jag gör anspråk på här. Jämfört med vilka förändringar som människorna vars berättelser jag hört hoppas på.Karina Segura Morberg, Buenos Aires

19 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.Det är förbudsfest i Tyskland just nu. Och alla vill vara med och förbjuda något.Flitigast är den socialdemokratiska inrikesministern Nancy Faeser, bara den senaste månaden har hon förbjudit: en tidning, ett religiöst center samt föreslagit förbud mot knivar längre än 6 cm på allmän plats. Allt i syfte att skydda demokratin. Tidningen Compact beskrivs som ett språkrör för högerextrema åsikter, Islamiska centret i Hamburg beskrivs sprida islamistisk totalitär ideologi, och knivar är vassa.Oppositionspartierna är också igång och förbjuder på de håll i Tyskland där de har makten. I delstaten Bayern förbjöd kristdemokratiska CSU i våras skolor och myndigheter att använda en typ av asterisk som blivit vanlig i Tyskland för att tilltala folk på ett könsneutralt sätt i skrift. Som svar på det blev CSU själva förbjudna att gå i Pride-paraden i München.Och när tyskarna inte förbjuder saker, diskuterar de gärna vad de vill förbjuda: högern vill förbjuda cannabis igen, vänstern vill förbjuda förbränningsmotorer. Och flera politiker till både höger och vänster vill förbjuda partiet AfD, Alternativ för Tyskland, som de anser är högerextremt eller nazistiskt.AfD vill i sin tur förbjuda regnbågsflaggor på offentliga byggnader i delstaten Niedersachsen, och när det ordnas kärleks- och rejvparad i centrala Berlin imorgon, så är regnbågsflaggor tillåtna, men nationella flaggor är förbjudna.Ska man skratta eller gråta, kanske en förvirrad tysk frågar sig mitt i förbudsfesten. Skratta ska man inte, för lustgas, det ska också förbjudas, åtminstone för unga. Vad jag vet finns inget planerat förbud mot att gråta. Men det kanske vore en idé. Gör det förbjudet att vara ledsen, då skulle ju alla vara glada!För visst är det så, att om man förbjuder allt man inte gillar, så försvinner allt det dåliga och allt blir bra?Jack Lantz, Berlin.

16 Aug 20242min