Kommer prisgalans ägarbyte märkas?: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 21 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, fredag.För några veckor sedan var jag på mitt livs första rugbymatch.Wallabies, Australien, var på besök för att möta Springboks, det vill säga Sydafrika, på Loftus Field här i Pretoria. Och det var helt galet.Flera timmar innan matchen samlades tiotusentals fans utanför arenan i Springboks gröna och guldfärgade matchtröjor. Det var band och DJ:s, familjer som hade picknick, stånd där det såldes mat och souvenirer, och så öl – ofantliga mängder öl.Innan avspark var det fyrverkerier, dansande Zulu-krigare, pyroteknik och passagerarplan som flög över arenan på bara några hundra meters höjd, och sen sjöng 60 000 sydafrikaner, både svarta och vita, tillsammans nationalsången på fem olika språk, och sen spelades det en match också.Men att svarta och vita gemensamt skulle stå här och heja fram landslaget är långt ifrån självklart. Springboks var under apartheid-tiden en symbol för det vita Sydafrika. Många svarta i landet brukade heja på motståndarna när landslaget spelade.Men det ändrades efter VM 1995 på hemmaplan då Springboks oväntat vann guld och president Nelson Mandela delade ut pokalen iklädd den vita kaptenen Francois Pienaars matchtröja. Något som senare förevigades i hollywoodfilmen Invictus med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna.1995 fanns det bara en svart spelare i laget, men de tiderna är nu förbi, och den sista muren raserades när Springboks fick sin första svarta lagkapten i Siya Kolisi.Från att ha varit en symbol för förtryck har Springboks idag blivit en enande kraft, och det behövs.Sydafrika är 30 år efter de första fria valen ett land med enorma ekonomiska klyftor mellan svarta och vita. Landet har dessutom svåra problem med kriminalitet, arbetslöshet och dagliga strömavbrott.Men under några timmar glöms allt det bort och landet blir verkligen den där regnbågsnationen den aspirerade att vara. När Springboks är på plan spelar det ingen roll vilken färg din hud har. Just då är det bara grönt och guld som gäller för alla sydafrikaner.Matchen då? Jo, Springboks vann, 43-12.David Rasmusson, Pretoria.

21 Jul 20232min

Utrikeskrönika 20 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jerusalem, torsdag.Det är något med det obegripliga som får igång mig. När jag inte förstår, då väcks nyfikenheten. Och turbon i mig. Jag frågar. Läser. Lyssnar. Frågar igen. Tjatar. Försöker ta reda på mer för att förstå.Här i Mellanöstern finns oändligt mycket som jag inte begriper. Bara att hugga in:Ta det här med religion. Är inte det egentligen helt obegripligt? Bara här i Jerusalem ska tre världsreligioner samsas - judendomen, kristendomen och islam. Samsas, gör de det? Nja, det går sådär. Varför då? Det är en riktigt knepig fråga, och svaret blir förstås olika beroende på vem du frågar.Jag frågade min pappa när jag var liten. Han kom till Sverige som icke troende men dock muslim. Hur funkar det? undrade jag. Min pappa gav vad jag tyckte då, och tycker än idag, ett mycket rimligt svar: Vet du Mia, om det finns någon Gud så tror jag att det är samma Gud för alla människor.Det som pågår i Jerusalem har förstås bredare förklaringar och orsaker än enbart religion. Men om vi ändå håller oss kvar i de i konflikten centrala religionerna, och om pappas svar stämmer, så är det som händer svårt att förstå. Men icke desto mindre väldigt intressant. Hur tänker de? Varför gör de på detta viset?Det turkiska språket är ett annat smått obegripligt fenomen. Ju mer jag lär mig, desto mer begriper jag att jag inget kan. När jag just greppat ett av ett femtiotal nya tempus, så öppnar sig plötsligt en hel avgrund av ännu fler tempus att utforska. Hur var det nu om jag har sett något men inte den jag berättar för, vilket tempus är det? Eller var det tvärtom?En tredje sak som är fenomenalt svår att begripa är politiken. Min pappa, som kom från Turkiet, tyckte att Sverige var ett så fantastiskt land; tänk att ett handslag verkligen gäller! Här är det inte riktigt lika smidigt. Turkiets president Erdogan och Israels premiärminister Netanyahu är för mig svåra att läsa av och ibland näst intill omöjliga att förstå sig på. Och just när jag tror att jag knäckt någon politisk nöt och berättar om en ny vändning i någon av alla radiosändningar jag är med i så inser jag att det väntar en typ u-sväng runt hörnet. Som öppnar upp för nya tolkningar och nya frågor och svar.Så ringer min dotter. Jag har bett om hjälp med att göra ett för mig speciellt inlägg på en av mina sociala mediekanaler. Hon förklarar tålmodigt skillnaden mellan inlägg, händelse, reel och live.Jag begriper absolut ingenting. Och jag inser att just där gick min gräns för nyfikenheten på det obegripliga.Det är tur ändå att vi är olika. Och så svåra att begripa oss på. Annars hade livet varit så himla tråkigt.Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem.

20 Jul 20232min

Utrikeskrönikan 19 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdagDet är mycket väder nu. Vän av ordning skulle kunna invända att det alltid är mycket väder när vi soltörstande svenskar har sommarsemester. Det gäller ju att välja rätt badplats för att få inlandsvind och badvatten som man inte förfryser i. Och bevattningsförbud och bruntorra gräsmattor är väl numera lika mycket tradition som grill och glass?Men det är förstås ändå något som inte är som vanligt. Medelhavet ska förvisso vara varmt men extremt varmt? Och efter värme kommer regn men så mycket vatten på bara några timmar? Nä tiden är ur led och frågan är hur väl vi ligger till i anpassningsprocessen till detta nya normala.I mina bevakningsländer i Sydasien är senvåren och sommaren alltid lika med först olidlig värme som följs av våldsamma regn. Vissa år ordentlig blöta, andra inte. Men det är som sagt inte som vanligt och vädrets oförutsägbarhet oroar forskare.Förra veckan fylldes nyheterna av bilder från Indiens huvudstad New Delhi där staden såg ut som Venedig. Och medan riset regnar bort i Punjab kommer de förkultiverade risplantorna inte ens i jorden i Västbengalen för det är alldeles för torrt.I en av de indiska dagstidningarna läser jag en artikel om floden Yamuna, som nu översvämmats, om hur viktig den varit genom historien när de gamla moghulhärskarna byggde sina fort och vilka konsekvenserna blev när floden efter hand ändrade kurs så som floder ju gör. Artikelförfattaren konstaterar att den senaste tidens översvämning troligen förvärrats av att alla grönområden, alltså avrinningsområden, byggts igen. Stora tempel, sportkomplex och kontor har konstruerats där.I IT-staden Bangalore är det på samma sätt. Staden har på senare år också översvämmats. Den kraftiga efterfrågan på bostäder och kontor har lett till att man inte bevarat grönområdena. Det är ingen enkel ekvation att få ihop för befolkningen växer och människor lämnar byarna för stadslivets lockelser.Det årliga monsunspektaklet står i skarp kontrast till det nya Indien som landets politiker vill lyfta fram. Det digitala Indien där framstegen avlöser varandra. Kanske manifesteras det bäst av en nyhet som följdes i realtid av miljoner indier i förra veckan. Uppskjutningen av Chandrayaan 3 med destination månens sydsida där forskarna vill undersöka förekomsten av is och därmed vatten. Rymdforskningen är en nationell stolthet och om det går vägen med månresan hamnar Indien jämte USA, Ryssland och Kina bland nationer som lyckats med bedriften.En av landets liberala skribenter skickade i helgen en lite syrlig önskan till landets forskarelit. Om de kanske kunde titta neråt under färden uppåt för att göra något åt monsunkaoset i New Delhi. Åt bristen på stadsplanering och sophantering som gör livet miserabelt för de boende, inte minst när invånarna vadar i midjehögt vatten.Naila Saleem Sydasienkorrespondent

19 Jul 20233min

Utrikeskrönikan 18 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag.Hörde du att USA:s president Joe Biden ramlade häromdagen – igen? Han var på väg upp på en scen för att hålla ett tal när han trampade snett och föll handlöst framåt. Nej, du har inte hört talas om det här, för det har inte hänt. Men förmodligen trodde du att det var sant när jag sa det alldeles nyss, och du hade kanske inte ens orkat kolla upp om det stämde, för det hade ju kunnat vara sant, eller hur?Det du har läst fram till nu i den här krönikan har inte jag skrivit eller kommit på själv. Det var starten på en komikers show på scenen på en stand up-klubb i Los Angeles i förra veckan. När jag var i USA:s andra största stad för att bevaka den stundande skådespelarstrejken i Hollywood så passade jag på att kolla in några stand up-klubbar där. Los Angeles har en lång historia av stå upp-komik, och jag besökte bland annat The Comedy Store och Laugh Factory.Och när jag satt där i publiken så märkte jag att det löpte en röd tråd genom de flesta komikers akter: Joe Biden. Så gott som alla hade flera skämt om presidenten.Och visst... stå-upp-komiker har alltid gillar att driva den som för tillfället styr landet, oavsett om han är demokrat eller republikan. I början av 00-talet hade komikerna Bush. Då handlade skämten mest om att det han ibland sa var roligt i sig. Sen kom Obama, och då ändrade skämten karaktär något, eftersom han ansågs vara mer vältalig än sin företrädare. Det man skämtade om då var inte vad han sa, utan mer hur han sa det.Sen kom Trump, och då jublade stand up-komikerna i landet, för nu kunde de dra skämt om hur han sa saker, vad han sa, hans politik och hur allt bara var så skrämmande för dem samtidigt som det var hysteriskt roligt.Och nu så har vi då Joe Biden. Jag besökte tre stand up-klubbar i Los Angeles i förra veckan och såg totalt ett 20-tal olika komiker på scenerna. Och så gott som alla hade minst två-tre skämt om honom. Och de handlade bara om en sak: Hans höga ålder.”När han påbörjar en mening så är jag orolig för om han ens kommer klara av att komma till slutet med hjärtat i behåll”, var ett skämt som drogs.”När han går ser det ut som om han bär två väldigt tunga men osynliga väskor”, sa en annan komiker.Och så berättelsen om att Joe Biden hade ramlat igen, där komikern lyckades lura alla i publiken att tro att det verkligen hade hänt – bara för att det i allas medvetande faktiskt skulle kunna vara ganska troligt.Inför presidentvalet nästa år är det här också precis det som Bidens motståndare spås gå hårt åt. Visst, i debatter och olika drabbningar kommer förmodligen hans politik mestadels att angripas. Men mellan raderna och i alternativa kampanjer på exempelvis sociala medier är det inte för långsökt att tro att anspelningar på hans ålder och hans ibland rätt så skakiga gång uppför och nedför trappor kommer regna ner som attacker och antyda att han kanske ändå inte är så lämplig som president.Men en sak är säker. Oavsett vem som styr världens mäktigaste nation efter nästa val, kommer den personen inte att komma undan stå upp-komikerna försök att hitta humorn i alla situationer och framförallt hos presidenten. Och ganska snart så kan det hända att Joe Biden ramlar igen. Och då är både komikerna och hans motståndare där och hugger, men kanske av helt olika anledningar.Alexander Gagliano, San Francisco.

18 Jul 20233min

Utrikeskrönika, 17 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá måndagI Chapinero, ett av Bogotás rikaste områden med restauranger, teaterscener och höga lägenhetsbyggnader med ännu högre hyror, är det ständigt liv och rörelse. Förmögna colombianer, affärsresenärer, turister.Mitt i vimlet står en ung kort, kille på trottoaren. Han bär en grå keps som ser lite för stor ut. Alberto, heter han, och han säljer påsar som ingen vill köpa. Han kommer från Venezuela. Och han berättar att han bott här i Colombia i två månader.De få personer som överhuvudtaget svarar när han frågar om dem inte ska ha en påse skakar bara på huvudet utan att bevärdiga honom med en blick. Men till slut lyckas han få stopp på en man.Jag vill inte fråga om pengar, säger Alberto till mannen, men jag undrar om du skulle kunna tänka dig att köpa några saker till min lilla prinsessa. Prinsessan som Alberto refererar till är hans tvååriga dotter.”Hon skulle behöva lite mjölkersättning och blöjor”.Ekonomisk kris, hyperinflation och utbredd fattigdom i Venezuela har fått runt sju miljoner människor att lämna landet. Nära hälften av dem har flytt hit till Colombia. Alberto tillhör på ett sätt dem mer lyckosamma, han har tak över huvudet, och tillsammans med sina syskon har han hittills klarat sig okej säger han – trots att få köper hans plastpåsar.Många hitflyttade venezuelaner har varken el, avlopp eller rinnande vatten. De bor i tältläger nära gränsen, ibland på nedlagda flygfält, i baracker gjorda av mjukplast och pinnar. De tillåts inte bygga mer stabila hem eftersom den colombianska regeringen inte vill att lägren ska bli permanenta. Ändå verkar ordet permanent vara en ganska träffande beskrivning efter flera år.Samtidigt är det farligt. Väpnade grupper, narkotikahandel och kriminella gäng är en del av vardagen i vissa områden.Mannen som Alberto pratar med kommer ut ur en närliggande affär. Ja, idag hade jag tur, säger Alberto. Eller rättare sagt har hans prinsessa tur. Mannen tar emot ett stort paket blöjor och en påse med mjölkersättningspulver.Det kommer räcka i flera veckor intygar Alberto.Fernando Arias, Bogota

17 Jul 20232min

Utrikeskrönika 14 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag sitter på min väns terrass i centrala Bryssel. Den är en sådan där otroligt varm, vindstilla sommarkväll när inte ens solnedgången hjälper riktigt mot värmen.Vi sitter och pratar där på terrassen när min vän pekar mot ett träd på en av innergårdarna nedanför oss. Titta, säger han, ser du fåglarna? Först ser jag ingenting, men så plötsligt lyfter en fem, sex fåglar från trädet.De ljusa nästan neongröna fjädrarna sticker verkligen ut. Vilda papegojor mitt i centrala Bryssel.Även om jag blir förvånad av den flygande färgexplosionen, är det här inget nytt. Papegojor har funnits här i decennier. Flera olika sorter.Förklaringen till hur de hamnade just här i Bryssel är lite omtvistad, men den sanning som flest verka sluta upp kring är att ägaren till ett zoo här på 1970-talet släppte ut ett antal olika papegojarter för att förgylla staden.Och sen dess har de förökat sig och blivit fler och fler.Just nu är de över 10 000 stycken. Alexanderparakiter med sina stora röda näbbar, halsbandsparaktier med sina rosa band runt nacken. Och åsikterna om fåglarna går isär.Det finns de som stör sig på att de är för högljudda och stökiga, karvar ut hål i fasaderna och tuggar sönder elledningar och internetkablar. Och de som tycker att staden faktiskt blir lite mer färgglad när de flyger omkring.Nato däremot, verkar inte gilla dem. För ett antal år sen hängde ett stort gäng papegojor vid alliansens dåvarande högkvarter. Där blev de ett sånt problem att militäralliansen fick ringa in falkenerare och satte upp högtalare som spelade rovfågelsljud för att skrämma bort dem.Till det nya högkvarteret som invigdes för fem år här i Bryssel har de inte vågat sig tillbaka.I EU:s nuvarande ordförandeland Spanien gick myndigheterna i Madrid ännu längre. Och genomförde vad man kallade för en "human slakt" av papegojor och steriliserade också deras ägg.Och ett stort forskarlag som för några år sedan fick EU-pengar för att titta på just papegojornas spridning i Europa, konstaterade att fåglarna är "ett akut ekonomiskt, samhälleligt och miljömässigt problem".De skrämmer lokala fåglar och tar över deras bon. Att skjuta de är det mest kostnadseffektiva konstaterar forskarna. Specialbyggda fällor funkar sämre men är tydligen mer accepterar av samhället. Att skrämmas som Nato gjorde, ja det funkar också.Men även om forskarna ville att det skulle bli lättare att snabbt utrota papegojorna och listade de bästa tillvägagångssätten för det, så har jag varken sett prickskyttar i fönstren eller fällor i träden här i Bryssel.Och när jag scrollar igenom EU:s lista över "invasiva främmande arter av unionsbetydelse", som det så vackert heter, så finns papegojor inte med, i alla fall inte ännu.Kanske beror det på att den tunga EU-byråkratin inte fått luft under vingarna, eller på att för många helt enkelt tycker att papegojorna är vackra att titta på.Mikael Sjödell, Bryssel

14 Jul 20233min

Utrikeskrönika 13 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lannion, torsdag morgon.“Det var som en symfoni”, säger Juan Romero.“Världens vackraste symfoni. När jag stänger ögonen kan jag fortfarande höra alla fåglarna som sjöng i min barndom. Den finns här inne i huvudet. Jag glömmer dem inte”, säger Juan.Han knackar sig själv i huvudet med pekfingret. “Min dröm är att symfonin ska höras igen”.Vi står mitt bland stora jordgubbsfält, täckta med vit plast. Bara några kilometer bort ligger platsen där Juan Romero först hörde fågelsymfonin. Doñanaparken, en av Europas viktigaste och mest emblematiska nationalparker och naturreservat, känd särskilt för fågelskådare. Här övervintrar svenska flyttfåglar. Eller: övervintrade. De kommer inte längre, eftersom parken håller på att torka ut.Många hundra mil norrut, tittar Morgan Large ut över fälten i franska Bretagne.“När jag var barn fångade vi fiskar i floderna, säger hon. På fälten här omkring gick flera sorters kor, då var inte alla samma ras. Vi odlade så många olika saker”.Framför oss nu finns bara två grödor. Majs och vete, som används för att föda upp regionens miljoner grisar, kor och kycklingar. Bekämpningsmedlen från fälten rinner ut i vattendragen. Nuförtiden fiskar inte Morgan i floderna längre. Och Bretagnes vackra stränder, kända för sin ovanliga rosa färg, har blivit gröna. Gröna av alger.Varken Morgan, en dödshotad fransk miljöjournalist, eller Juan, en luttrad spansk klimataktivist, pratar om EU:s kontroversiella lag om att restaurera naturområden, den som röstades igenom i går. Enligt lagen ska en femtedel av unionens mark- och vattenområden börja återställas år 2030 så att den biologiska mångfalden blir just – mångfald. Politiker i hela EU mobiliserar kring lagen, efter att den konservativa partigruppen i EU-parlamentet övergett sitt tidigare stöd för förslaget. Men Morgan och Juan rycker på axlarna. De pratar inte, för de är upptagna. Upptagna med att restaurera.Lotten Collin, för P1 Morgon, i Lannion

13 Jul 20232min

Utrikeskrönika, 12 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, onsdag.När jag nu under sommaren bevakar nordiska frågor så är det med en helt annan tillvaro än när jag var Norgekorrespondent för 20 år sen. Reaktionerna var inte organiserade över gränserna mot journalister på samma sätt då. Det var mer oskyldigt och det roligaste då var att framförallt norrmän hörde av sig. Jag blev en sorts svarscentral för olika frågor när de sökte på Sverige i norska telefonkatalogen och fick upp vårt korrespondentkontor i Oslo.Det kunde vara ett samtal från en norsk familj som provat kryddan sambal oelek i Sverige på semestern och när de körde tillbaka över gränsen var de så exalterade av smaken att de ville fråga mig vad kryddan heter på norska. De var säkra på att jag gillade den och letade efter den.Det heter nog sambal oelek även i Norge, svarade jag.En man ringde och frågade: Vad gör Kjell Lönnå nuförtiden? Personer i min närhet tittade undrande på mig när jag hade den här typen av konstiga korta konversationer i mobilen närsomhelst på dygnet.I dag är tillvaron betydligt mer skruvad med botar och AI.Den senaste tiden har en sorts kopia av mig som reporter dykt upp i Norge. När jag sökt på norska på nätet om nyhetsämnen har jag fått upp mina egna webbartiklar om Norge – översatta halvdåligt till norska – och med en fejkad bildbyline under. Den manliga fejkreportern presenteras som vän av djur överallt, generell alkoholevangelist och zombienörd. Lite hafsigt är även mitt namn kvar.Det finns många fler artiklar av svenska reportrar. Under en kollegas text presenteras den falska reportern som kaffeguru, wannabe-analytiker och framtidig tonårsidol. Artiklarna läggs ut nu men är flera år gamla. De ser ut att vara publicerade på hemsidan som tillhör en norsk kommuns kvinnojour.Den här gången är det jag som ringer konstiga samtal till Norge. Jag hör av mig till kvinnojouren söder om Oslo med frågan om det är deras webbsida som sprutar ur sig fejkade nyhetsartiklar av mig och andra svenska journalister. Jag kan riktigt höra av tystnaden hur de tappar hakan över det underliga samtalet.Webbsidan visar sig vara en domän som inte längre används, men som på något sätt kapats. Jag forskar vidare. Det ser ut att vara ett indiskt företag med amerikanskt webbhotell bakom som antagligen publicerar artiklar automatiskt, i kommersiellt syfte. För att dra in annonspengar till något som ser ut som en nyhetssida. Liknande upplägg finns på en rad språk med fejkskribenter. En vid namn Narcissus – som beskrivs certifierat introvert, charmig problemmakare och internetfanatiker.Frågan är om jag nu får en märklig finsk fejkkopia när jag rapporterar från Finland i sommar. Så läser ni artiklar av reportrar som beskrivs som zombienördar eller fanatiker av något slag, ja då kan det vara en falsk reporter med stulna nyheter från gårdagen.Beatrice Janzon för P1 morgon i Helsingfors

12 Jul 20233min