Hemma bra, borta bäst: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 11 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, torsdag.

Jag har blivit lurad.

Av en taxichaufför.
Inte i Palermo eller Neapel eller Marrakech eller Marseille.
Nej, i Stockholm.

Jag har nämligen varit i Sverige några dagar och skulle åka från centralstationen till hotellet sent på kvällen – en resa på några kilometer som vid den tiden på dygnet tar elva minuter.

– Det blir 589 kronor, sa taxichauffören.

– Skojar du, sa jag. För de pengarna kommer jag ju normalt ända till Ekerö centrum, två MIL bort.

Vilket mottagande! Jag kände mig kränkt på djupet.

Man kommer hem till trygga lilla Svedala, släpper garden och bam, lurad av mina egna.

Jag gjorde ju bara som i Paris.
Tog taxibilen som stod först i kön.

Här skapar man bråk om man inte gör det.

Men tydligen ska man absolut inte bara ta taxin först i kön i Stockholm, utan hålla sig till de stora bolagen, aldrig åka med friåkare.

Men det är ju inte lätt för turister att veta.
Eller för damer som inte bott i Stockholm på tre och ett halvt år.

Jag brukar annars försöka hålla mig till de etablerade taxibolagen, de gånger jag behöver åka taxi i jobbet i nya städer, eftersom de ändå är någon form av kvalitetsmarkör.

I Valetta på Malta var dock rådet från lokalbefolkningen att ta en uber.
Det var extremt många, snabba och billiga.
Misstänkt billiga, tyckte jag.

Å inte vill man gynna en bransch som exploaterar folk, inte!
Jag kanske ändå ska ta en från det etablerade bolaget...
Men på det etablerade bolagets taxistopp stod chaufförerna och snackade, och hade jättetrevligt och verkade inte alls vilja bli störda med nåt jobbigt jobb.
När jag väl lyckades få en att nappa, visade det sig att han, oj visst hade sin kompis djupt sovande i passagerarsätet fram.

– Det är inget att bry sig om sa chauffören, men efter det höll jag mig till ortsbornas rekommendationer...

Lurad blev jag dock aldrig...

I lilla staden Crotone i Kalabrien i allra södraste Italien, dit landets myndigheter inte alltid når fram,
där var det inte så ordnat med taxiriet...
Nån ringde bara nån som kunde köra mig dit jag behövde åka helt enkelt, och jag betalade den summa vi kom överens om, och alla var nöjda.

Lite ovant, men lurad? Näpp...

I Rom kan det vara rätt rörigt med taxi men alltid hjärtligt.

En gång hade en chaufför glömt kortmaskinen hemma sa han, så tokigt det kan bli.
– Men jag har verkligen inga kontanter, sa jag.
– Ingen fara, sa han, du kan ta ut i automaten på flygplatsen.

Jag lämnade så superstressad resväskan i bilen för att slippa släpa...
Tanken slog mig att jag kanske inte skulle se den, men ja nä ingen ko på isen då heller.
Min erfarenhet är att man verkligen kan LITA PÅ taxichaufförer.

Visst råkade en chaufför i Paris en gång lägga på en nolla på beloppet, men de pengarna fick jag sen tillbaka med ränta när jag väl hittade honom.

Å sen var det ju han som frågade om jag hade bråttom.
– Nja, inte jättebråttom kanske.
– Är det ok då om jag passar på att tanka...? frågade han.

När jag hade suttit själv i baksätet på hans bil i tio minuter, på någon mack i utkanten av Paris mitt i natten lovade jag mig själv att från och med då alltid ha bråttom…

Men hem kom jag ju, hel och ren.

Hur gick det med lurendrejaren i Stockholm då?

Ja, efter att jag protesterat tydligt och högljutt, så bjöd han på resan.

Men nu är taxigarden höjd även i gamla Svedala.

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se