Den överlevandes skuld: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönika 3 januari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, måndag År 2021 avslutades med att Viktor Sjenderovitj fördes upp på det ryska justitieministeriets lista över "utländska agenter".Viktor Sjenderovitj, en av upphovspersonerna bakom det legendariska satirprogrammet Kukly, "Dockorna", på den en gång så frispråkiga tv-kanalen NTV.Jag uppmärksammade för mig själv utnämningen av Viktor Sjenderovitj som utländsk agent med att titta på ett av de sista dockprogrammen som sändes, ett par år in i 2000-talet och i Vladimir Putins första period som Rysslands president.Där satt han, Jeltsins efterträdare, utmejslad till full igenkänning i lera, och förhörde sig om hur opinionen låg till. Den kunde inte ha varit bättre. Ett övernaturligt 130-procentigt stöd. 30 procent av ryssarna gav nämligen Vladimir Putin sitt dubbla förtroende.Satir över president Putin i rikskänd tv är sedan mycket länge en otänkbarhet. Och Viktor Sjenderovitj är för länge sedan förpassad till den sortens ryska medier som når tillräckligt få för att inte utgöra något direkt hot mot sittande makt.På årets näst sista dag, samtidigt med Viktor Sjenderovitj, fördes även den mångårigt landsflyktige galleristen Marat Gelman upp på listan över utländska agenter, liksom Nadezjda Tolokonnikova från aktivistkollektivet Pussy Riot.Det tycks numer som om vem som helst kan bli utländsk agent i Ryssland. Det verkar inte krävas mycket mer än att någon dristar sig till att öppet kritisera rådande ordning och landets politiska och ekonomiska elit.År 2021. Året som började med att den nästan till döds förgiftade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med sitt dödsförakt återvände hem till Ryssland för att där gripas direkt på flygplatsen, dömas till fängelse och väl bakom galler klassas som extremist.2021. Året då det till och från talades om att Kreml en gång för alla slutat att ens låtsas som om man styr landet enligt demokratins principer.Själv befinner jag mig i Kiev, huvudstaden i Ukraina. 2021 var också året då Rysslands president Vladimir Putin konstaterade att ukrainarna inte utgör ett eget folk eftersom de är ett och samma med det ryska folket. Oskiljaktiga. Vladimir Putin verkar med åren få allt svårare att smälta det faktum att ukrainarna valt en annan väg. En väg som ve och fasa innebär att ledarna kan tvingas avgå - om väljarna inte är nöjda. Hisnande tanke.Viktor Sjenderovitj tog utnämningen till utländsk agent med ro.”Det som hänt”, skrev han, ”är ju alldeles normalt i den orwellska värld vi sedan länge lever i. Ingenting nytt har inträffat, allt är i sin ordning och vi lever vidare.”Johanna Melén, Kievjohanna.melen@sverigesradio.se

3 Jan 20223min

Utrikeskrönika 31 december 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredag, Nyårsafton. När jag var barn var det en högtid omgärdad av magi och mystik. Jag minns när jag vaknade en morgon den 31 december och en färgsprakande gran lyste upp det mörka rummet. Julgranskulor, glitter, karameller i skimrande papper och runda skorpor, bubliki, gungade på grenarna. Det var nog den vackraste granen jag någonsin sett. Fönstret stod vidöppet, och det blåste kallt. Ded Moroz, Farbror Frost hade alltså redan varit förbi. Jag letade efter spår, under sängen, kudden. Mamma uppmanade mig att vara mer noggrann, och där under madrassen fanns ett inslaget paket, en Spice Girls t-shirt, precis det jag hade önskat mig. Hur visste han? frågade jag mamma som stod i köket och hackade rödbetor och saltgurkor till kvällens festmåltid.Salladerna Vinigret med rödbetor och Olvije med ärtor och kokta grönsaker i majonnäs, skulle stå på bordet och jag skulle få vara vaken så länge jag orkade.På teven gick den sovjetiska romantiska komedin Ödets ironi, om Jevgenij som hade tillsammans med några vänner traditionsenligt supit till det i bastun på nyårsafton i Moskva och på fyllan råkat hamna i Leningrad, alltså i dag St Petersburg. En nyårsfilm som skulle förena de 15 delrepublikerna, hoppades man. Under Sovjettiden var nyårsfirandet viktigt, så viktigt att det bara måste firas. Annars skulle ju folk undra om man inte gått och blivit religiös. Men det var inte heller så att folk inte ville fira, nyårsafton var ju en av få icke-socialistiska högtider som första maj och revolutionsfirandet den sjunde november, dessutom påminde ju nyårsafton många om jul, även om allt som anspelade på kristendom och religion hade skalats bort. Vissa klädde julgranen på julafton eller juldagen trots allt och motiverade det med att det var bra att den fick bo in sig lagom till nyårsafton.I dag har julen en mer självklar plats i många av de tidigare sovjetiska delrepublikerna. Både Estland och Lettland är stolta över sina gamla jultraditioner och hävdar båda att de minsann var först i världen med att ha julgran.Nyårsafton då, det är numera en högtid bland många, man går på pubar, marknader, teatrar, firar med familj och vänner. I Tallinn kan man stöta på folk klädda i sotarkläder, det bringar nämligen tur och i många lettiska hem strör man ärtor, av samma skäl, och man måste äta åtminstone en ärta när man firar in det nya året.Och en själv då, har väl slutat tro på magiska frostiga farbröder, som kommer in genom fönster och klär julgranar så vackert. Och tur är väl det.Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

31 Des 20213min

Utrikeskrönika 30 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. New York, torsdag.Gå inte på den där stora nyårsfesten, där alla pussas och kramas när de önskar varandra gott nytt år, utan fira hemma i små sällskap med andra som du vet är vaccinerade.Det var andemeningen i det råd som amerikanerna fick inför nyårshelgen av Anthony Fauci, smittskyddsexperten som också är Bidens rådgivare.Ett rätt beskedligt förslag kan man tycka, i ett USA där Omikronvarianten av covid-19 drar fram genom landet och antalet smittade per dag just nu slår rekord, samtidigt som vissa sjukhus larmar om att de är överbelastade. Men längtan efter att få återgå till det normala är stor hos många, om så bara för att få fira att ytterligare ett år som präglats av coronapandemin till sist är över.På Times Square, här i New York, arbetar man till exempel just nu på att sätta upp avspärrningar och bygga upp scener inför det traditionsenliga nyårsfirandet och nedräkningen till tolvslaget. In i det sista hoppades man att allt skulle kunna genomföras som vanligt, men för ungefär en vecka sedan kom beskedet om nya restriktioner. Vaccinpass krävs, liksom munskydd för att få komma in på området. Och bara 15 000 får vara på plats, istället för 58 000 som det brukar vara. Men 15 000 är i alla fall mycket mer publik än i fjol, då folk uppmanades att stanna hemma och titta på tv i stället, och bara något hundratal specialinbjudna fick vara på själva Times Square vid tolvslaget.Och de av New Yorks poliser som hade tänkt vara lediga över nyårshelgen fick snabbt ställa in de planerna. Bara den här veckan har omkring 16% av de anställda inom poliskåren sjukanmält sig. Så nu måste alla tillgängliga poliser arbeta över nyårshelgen.Men det är förstås inte bara i New York som nyår inte blir som man trodde. På andra sidan kontinenten, i San Francisco, har borgmästaren ställt in nyårsfyrverkerierna för andra året i rad för att undvika folkmassor och smittspridning.För de som ändå tänkt sig att fira nyår, så ingår det numera en ny ritual i firandet. Den märks även den runt Times Square där snabbmatsvagnarna och gatuförsäljarna fått konkurrens av covidteststationer. Skåpbilar där nyårshelgens kanske mest attraktiva aktivitet erbjuds. En testtops uppkört i näsan. Testerna är en bristvara runt om i USA, men just här, mitt på Manhattan, finns flera olika testställen att välja mellan. ”Det blir aldrig som man tänkt sig”, har varit lite av mitt personliga mantra under det här året som jag arbetat som korrespondent här i USA. Allt som planerats kan på ett ögonblick förändras. Så till den grad att jag inte längre ens blir besviken när något ställs in. Kanske är det nya covid-normala tvärtom att bli förvånad när något faktiskt blir som man hade hoppats?Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

30 Des 20213min

Utrikeskrönika 29 december 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Zhangjiakou, onsdag.Där jag funderar kring värdet av ett språk.Den senaste tiden har jag börjat läsa koreanska.Inte sådär superambitiöst, men ändå relativt målmedvetet.Jag hade nämligen nyligen lite ledig tid att ta ut, så då passade jag på att anlita en lärare som jag tänkte skulle få ut mig på banan.Erfarenheten har varit bitterljuv.Dels för att jag tycker att det är rätt svårt. Så, ibland tar frustrationen överhanden, när jag som vuxen man reduceras till att kommunicera likt en treåring.Men också, likt en treåring, kan jag bli otroligt stolt över att kunna uttrycka banala saker som ”det är kallt ute”, eller ”jag dricker mjölk, varje dag.”För visst finns det en grundläggande glädje i att lära sig nya saker.Men, som i det här fallet blandas med en insikt att jag endast skrapar på ytan. Eller, i bästa fall, lägger en grund för framtida framsteg.Mina lektioner i koreanska har däremot lett till förnyat intresse och kanske lite mer förståelse för allt som är koreanskt.För språk kan ju vara mer än bara syntax och tidsadverbial.Det kan också vara kultur och kommunikation på en djupare nivå.Och det har fått mig att reflektera kring kinesiskan, som jag har levt med i drygt tio år nu och som jag ändå kommit att behärska relativt väl.Och kinesiskan har såklart varit ovärderlig i mitt jobb som korrespondent här i Kina.Vad hade jag tyckt, trott och rapporterat utan de språkkunskaper jag har? Hade det gjort skillnad?Antagligen.Men också, om jag vänder på det. De flesta kineser talar främst olika dialekter av kinesiska.Även om till exempel engelska länge varit obligatoriskt i skolan, så är skillnaderna stora mellan stad och landsbygd och fortfarande talar förhållandevis få bra engelska, eller andra utländska språk.Och kanske har toppen nåtts, då det finns tendenser att Kina vänder sig inåt, både språkligt och kulturellt.Hur kommer det påverka kommunikationerna med omvärlden?Det är sånt jag funderar över, samtidigt som jag tampas med att greppa ytterligare en koreansk böjning av verbet ”att vara”.Visste ni förresten att det finns två siffersystem i koreanskan?Björn Djurberg, Zhangjiakoubjorn.djurberg@sverigesradio.se

29 Des 20212min

Utrikeskrönikan 28 december 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Durban tisdag.Vågorna sveper in under en regntung, blåsig himmel. Underströmmarna är kraftiga, vågorna bryter högt och hårt. Ovanför stranden stora värsting-kåkar med terrasser och pool med utsikt över den Indiska oceanen.Några hundra meter bort kåkstäder i korrugerade plåt mitt i leran, men med utsikt. Och jag tänker att vågorna, naturen, folket här är så långt ifrån mellanmjölk man kan komma. Det är som att vågorna är högre, husen större och naturen vackrare än någon annanstans. Det är mer av allt på nåt sätt. Ska det vara rasistiskt, jamen då inför man apartheid som var den mest utstuderade, detaljerade rasistiska strukturen i världshistorien. Ska vi ha antiapartheid-hjältar, jag då heter de Nelson Mandela och Desmond Tutu med en integritet och moraliskt status utöver de flesta andra som gjorde dem till hela världens hjältar.Troligen är världens absolut mest kända person sydafrikanen Mandela, enbart utifrån sina gärningar. Lagom? Nä. Men det går utanför det. Då, under apartheid var landet extremt på alla sätt. Och är det fortfarande i all sin vardaglighet. Köpcentrum? De ska finnas överallt, ha massor av affärer, snabbmatsställen, och vara störst och ha mest – tio olika sorters jordnötssmör, glass i stora lass. Var ligger kontinentens största köpcentrum? I Sydafrika, naturligtvis. Ska det festas och ätas, jag då går man all in – stekarna lassas upp i mängder på den osande grillen, iskall öl och vitt vin konsumeras hinkvis som sportdryck. Ska det vara korrupt – ja då är korruptionen inte vara sådär lagom puttrande under ytan, utan rakt i ansiktet, där statliga bolag går i kånken och hela statsapparaten hotas.Nu ska de sägas att det blivit bättre vad gäller just det, med Cyril Ramaphosa vid rodret och en Jacob Zuma som troligen kommer få återvända till fängelset vilken dag som helst. Och ska det vara kriminellt, ja då är det i en sån omfattning och brutalitet att svenska gäng som Shottaz framstår som hembygdsföreningen i Byske i jämförelse. Hustrumisshandel? - Sydafrika är världsledande.Men mitt bland alla dessa konstraster, extremer, olikheter, så framstår nåt annat. Sydafrikaner, även om de kanske inte alltid själva tänker på det, är också – gemensamt för alla grupper – ett av världens hyggligaste folk. Säkerhet är ett återkommande problem här, och jag ställde en gång frågan – vad skulle hända om jag fick punktering på bilen mitt ute i ingenstans? I många länder skulle det automatiskt innebära livsfara och ett snabbt samtal till polis eller säkerhetsbolag. Men här får jag svaret: folk skulle stanna och hjälpa till. Och överallt på vägarna här ser jag det. Bilister med punktering eller kokande motor vid vägkanten. Och hjälpsamma landsmän som står bredvid och hjälper till. Jag vet inte vad som ligger bakom det här – allt eller inget. Är det naturen, eller landets brutala historia? Troligen det sista.Klart är att Sydafrika är landet långt ifrån lagom.Richard Myrenberg Durban richard.myrenberg@sverigesradio.se

28 Des 20213min

Utrikeskrönikan 27 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.Historia må vara förgången, men har såklart bäring även på nuet.Särskilt som man i nuet kan förändra hur historien ser ut och återberättas.De senaste dagarna i Hongkong har konstverk som uppmärksammar massakern i Peking 1989 plockats bort från stadens universitet.Aktionerna genomfördes under nätterna, sannolikt för att minimera uppmärksamheten och risken för protester.Men frågan är om det ljusskygga agerandet inte fått motsatt effekt.Konstnären bakom två av skulpturerna, Chen Weiming, sade till nyhetsbyrån AFP att ”de agerade som en tjuv om natten.”Och en historieprofessor vid Hongkongs universitet, John Carrol, kommenterade i Hong Kong Free Press att ”statyer visserligen berättar en historia, men det gör även borttagandet av dem.”För i dagens Hongkong handlar det inte bara om att skriva historia.Utan även om att sudda bort de bitar som de som bestämmer anser är icke önskvärda.Och chefsministern, Carrie Lam, håller den historielösa fanan högt.Till exempel. Från att tidigare ha sagt sig acceptera valresultatet 2019 då den politiska oppositionen vann en jordskredsseger, så har hon nu ett annat budskap.Valet 2019 var odemokratiskt, enligt Carrie Lam. Trots ett rekordhögt valdeltagande.Och, när hon fick frågan om hennes nya hållning inte var motsägelsefull, så var hennes svar lika tydligt som det var otydligt.”Det är inte så meningsfullt att fråga vad jag sagt 2017, 2018 eller 2019. Saker och ting förändras”, sade Carrie Lam.Även i övriga Kina har tolkningen av historien varit i fokus i år.Det styrande kommunistpartiet firade i somras 100 år och en kampanj mot så kallad ”historisk nihilism” har gått varm.Enkelt uttryckt: Det finns en korrekt historieskrivning, allt som utmanar den kan vara ”nihilistiskt” och potentiellt straffbart.Det upprättades till och med en särskild angivarlinje dit ansvarsfulla medborgare uppmanades rapportera in möjliga historieförbrytare.Under hösten sedan klubbades den officiella partihistorien, där den högste ledaren Xi Jinping fick en huvudroll vilket ser ut att cementera hans ställning inom kommunistpartiet, både bakåt och framåt.Det brukar ju sägas att ”vinnaren skriver historien”.Det är säkert sant till viss del inne i Kina, där makten anser sig ha monopol på sanningen.Men världen är större än så och frågan är vilken historieskrivning om Hongkong som blir dominerande.Jag har i vilket fall svårt att se några vinnare i den historien just nu, bara olika grader av förlorare.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

27 Des 20213min

Utrikeskrönikan 23 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris torsdag,Julen har vi ändå gemensamt kan man glädja sig åt när andra olikheter som lönebildning, elprissättning och skattemoral blir besvärande för europasamarbetet.Det är ju ändå samme Jesus som skall födas, menar jag.Och jo, så långt är vi eniga men sedan börjar det spreta.Om du bor i Sverige är det troligt att du får dina klappar i morgon på julafton framåt eftermiddagen eller så, men kanske någon i strumpan redan på morgonen.Om du bor i Italien eller Frankrike däremot kan det tänkas att du får vänta på klapparna till ända till juldagsmorgonen för dit kommer tomten traditionellt med klapparna först under natten mellan den 24:e och den 25:e.I Spanien däremot är det framförallt de tre vise männen Los Reyes som har hand om presentutdelningen och de kommer ju inte förrän till trettonhelgen, och de lägger klapparna i skorna istället.Har har du inte varit snäll så riskerar du att få kol i godisformat istället för presenter av herrarna. Det riskerar barnen i Italien också, men där är det häxan- Befana- som kommer förbi på natten med gåvor- godis, eller straff- äckligt godis, på trettonhelgen, som hon lägger i strumpor hemma hos dig. Som tack vill hon ha ett litet glas vin som du ställt ut till henne någonstans.Och har du tur lämnar hon också ett litet meddelade till dig.Om du bor i Sverige, och ska fira jul, så ska du nog på jullunch redan i morgon på julafton.I Spanien, Frankrike och Italien äger den stora jullunchen framförallt rum på juldagen, även om man träffas och äter tillsammans även på julaftons kväll.Dock är julmenyn inte lika strikt enligt sydeuropeisk tradition som enligt svensk.När vi äter julbord, vanligt eller vegetariskt, så varierar rätterna här mer från region till region och från familj till famlj.Men man enas kring de traditionella julsötsakerna. Rulltårtan Bûche de Noel i Frankrike, för dem som gillar smörkräm och choklad.Vetebrödskakorna Panettoni eller Pandoro är ett måste för många i Italien. En riktigt utsökt Pandoro kan gå på 500 kronor. Det du.I Spanien heter motsvarigheten Roscón de Reyes och har en speciell smak av apelsinblomvattenoch är dekorerad med konfiterad frukt i grönt, rött och gult. Men där serveras den till trettonhelgen.I Frankrike på trettonhelgen äter man så kallad Galette de Rois, en smördegskaka med en fève, figurin, i.Den som får den blir kung för en dag och får även en kungakrona av papper på köpet. Nyårsafton firar man med champagne, prosecco eller cava beroende på vilket land man befinner sig i.Är man i Italien på tolvslaget får man inte missa måltiden med linser och grisfot, Zampone con lenticchie, för linserna symboliserar pengar, dvs ett nytt år av välgång.Men den mesta nyårsfesten hittar man kanske i Spanien. Där går alla ut på stan lagom till tolvslaget och firar in det nya året med tolv druvor, en per klockslag och sedan väntar kalas hela natten för den som orkar det.Men först tar vi jul!Joyeux Noel, Feliz Navidad och Buon Natale på dig!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

23 Des 20213min

Utrikeskrönikan 22 december 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdag.Eta ich vina - Det är deras fel.Att jämföra Vladimir Putin med en förfördelad treåring i sandlådan är egentligen orättvist - mot treåringen. Men tanken slog mig ändå när han bankade pekfingret i talarstolens träkant, likt en unge som slår med en spade på sandlådekanten, som för att understryka sina ord. Putin talade på försvarsministeriet inför väl medaljerade manliga höga militärer, ett gäng gråmossor, som min moster skulle ha sagt, för att beskriva deras redan långa livsbana på denna jord.De som Putin pekar ut som skyldiga är vi - eller i alla fall européerna eller väst som beter sig så aggressivt att Moskva inom mindre än tio minuter skulle kunna anfallas av amerikanska stridsflyg, från någon bas i Europa. Putin förklarade för herrarna, med klädsamt bekymrade miner och rynkade ögonbryn, att allt bara blivit värre och värre och värre och nu måste Ryssland agera.Det här inte särskilt julefridsamma budskapet från Moskvas egen högste fader frost skrämmer militäranalytikerna i väst, som nu försöker fundera ut vad nästa steg blir. Kan de här orden rymma en konkret plan, vad är det för svar Putin vill ge?Men jag måste erkänna att när jag nu flera gånger tittat på bilderna från försvarsministeriet på farbröderna där med sina medaljer och sina lite rödblossiga kinder, ovanligt stora öron och näsor, mer kommer och tänka på alla gånger jag varit med på ryska militärens olika uppvisningar av sina nya fina vapen och vid storstilade militärövningar. En slags utflykt i sandlådan med överåriga glada barn.För vad gjorde herrarna vid dagens slut, hur styrde de om våra transporter för att kunna köpa bästa drycken till kvällens begivenheter.De var mycket måna om samkvämet efteråt med “de skyldigas” representanter, den västliga presskåren, som ju gudbevars måste skåla i vodka för var och en närvarande plus en rad andra saker, solen som gick ned så vackert, de tjusiga kvinnorna som serverade maten, de fina fiskarna, de välstekta kotletterna, busschauffören och bussen, för livet och allt gott. Utanför försvarsministeriets koloss till byggnad faller nu snön och Moskvafloden fryser till is. Enorma ljusdekorationer lyser upp var gata och torg i Moskva inför helgerna, men ute i landet mörknar det, många städer har helt släckt ljuset, några få bor kvar i annars helt frusna övergivna spökstäder. Den ryska verkligheten är än så länge långt bort från Moskva, men den kryper närmre, butiker och restauranger som stängts, lokaler som står tomma. Svåra problem som sopas under mattan för att tala om hotet från väst istället. Maria Persson Löfgrenmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

22 Des 20213min