Det är valyra i Finland: Carina Holmberg, Helsingfors

Utrikeskrönikan 18 augusti Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul fredag,Kom ner och drick kaffe om du har tid, säger rösten i ett röstmeddelande.Sändaren är en 26-årig syrisk ung man som bor i Istanbul. Jag träffade Younes, som jag väljer att kalla honom, dagen efter jag anlände till Istanbul som sommarkorrespondent.Jag gick i en av de många smala gränderna i kvarteret där jag bor, när jag blev osäker på om jag tog rätt väg, så jag gick fram till en kille som satt på en liten trästol utanför en klädbutik. Younes hjälper mig snällt och engagerat att hitta rätt.Här, ta mitt nummer. Ring om du behöver hjälp, säger han, när han får veta att jag är ny i landet.Nästan varje dag får jag ett röstmeddelande på arabiska från Younes.Jag har precis bryggt färskt kaffe, kom ner och drick kaffe om du har tid, brukar han säga.Första gången jag fick meddelandet, kände jag mig som en figur i en syrisk tv-serie. Ja, inte bara för att Younes har en syrisk dialekt, men också det här spontana jag har sett i arabiska filmer och tv-serier. Grannar som ringer hem till varandra och bjuder på morgonkaffe eller te. Eller ja, till och med ropar från balkongen eller fönstret. Jag ler och blir upprymd, och det är som om jag helt plötsligt inser att jag faktiskt är i Mellanöstern.Tack för inbjudan Younes, jag är tyvärr upptagen, det får bli en annan gång, skriver jag tillbaka.Han skickar ett till röstmeddelande. Kan du vara snäll och svara med ett röstmeddelande. Jag kan inte läsa och skriva, säger Younes.Som i sekunderna innan, påminns jag ännu en gång om att jag är i Mellanöstern.Younes flydde inbördeskriget i Syrien till Turkiet för 10 år sen. Han är sjunde barnet i en syskonskara på 8 barn. Familjen försörjdes av fadern som jobbade som skomakare.Min far är en skicklig skomakare, inte så att han lagade skor, utan han designade skor, berättar Younes, en dag över en kopp kaffe.Men trots det var vi fattiga, så jag var tvungen att hjälpa med att försörja familjen istället för att gå i skolan, säger Younes och tar fram en cigarett.Hur länge har du rökt? Frågar jag.Sedan 2011, svarar han.Har du förlorat många människor? Frågar jag, samtidigt som jag räknar ut att han var 14 år när han började röka.Inte mer än andra syrier, att börja röka var mitt sätt att hantera synen på blod, lik som kastades på soptippen och skriken från våra grannar som låstes in i sitt hem och brändes levande, svarar Younes.Jag känner hur det kniper och gör ont i magen. Inte av scenerna som Younes beskriver, utan av nästa fråga som jag funderade på om jag ska ställa.När började du stamma? Var det också när kriget bröt ut 2011? Tänkte jag, medan jag tog en klunk kaffe.Gott kaffe! Var det enda som kom ut från min mun.Samar Hadrous, Istanbulsamar.hadrous@sverigesradio.se

18 Aug 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, torsdag.Tårar och jubel. Glädje och sorg. Förhoppningar och besvikelser. Ibland allt på samma gång. Ja, sport väcker särskilda känslor i mig. Inte bara i mig.Det är intressant och roligt att resa under ett stort sportevent. Det finns alltid något att prata om. I taxin – såg du matchen igår? Visst var hon bra? Vilka tror du vinner nu? Orättvist! Helt rätt!På restaurangen – tv-skärmar med dagens matcher och serveringspersonal som gärna berättar vilka deras favoriter är när de ser att mina ögon dras till de där bollarna och springande människorna på skärmarna.Här i Afrika har det handlat om mer än fotboll – VM i nätboll avslutades nyligen i Kapstaden i Sydafrika. Nätboll, eller netball, är en lagsport med rötter i basket, men med mindre boll, sju spelare på plan istället för fem och inga dribblingar eller steg med bollen. När sporten grundades i USA kallades den för basket för kvinnor och det är fortfarande nästan bara kvinnor som spelar. Sporten har på senare år vuxit här i Afrika och förhoppningarna inför VM var stora. Skulle Sydafrika – rankad femma i världen, på hemmaplan – kunna klå regerande mästarna Australien?Eller skulle något av de andra afrikanska lagen överraska? Kanske nykomlingen Zimbabwe?Samma sak i fotbollen. Fyra afrikanska lag i mästerskapet. Förvisso inte rankade så högt. Men nervöst var det. Särskilt när ett par tog sig vidare från gruppspel.Och nu är det så länge sedan det här blev klart, så jag tror ingen blir arg om jag avslöjar hur det gick. (Det är en annan historia – den om vilka känslor som kan visa sig när man råkar avslöja ett matchresultat för någon som sparat matchen till senare.)Men för att vara säker: Spoiler-alert: Inget av de afrikanska lagen tog sig till final. Varken i fotbolls-VM eller i nätbolls-VM.Besvikelse och tårar. Till en början. För som sagt, sport är många känslor på samma gång. Och att presentera är relativt. Att Banyana Banyana, som det sydafrikanska damfotbollslaget kallas, vann en match i VM är historiskt.Africa News intervjuade barn här i Sydafrika när Banyana Banyana kammade hem vinsten mot Italien. En av dem sa att vinsten och att de tagit sig vidare från gruppspel motiverar mig som barn. Det här visar att vi kan göra allt vi vill, bara vi anstränger oss.Och att de tog sig från gruppspel har lett till glädje och förhoppning bland fler. Lokala medier hyllar laget och kallar deras spel magnifikt. Sydafrika mötte tunga lag som Sverige, Holland och Italien – trupper med många professionella spelare.Här i Sydafrika finns inte samma resurser som i Europa och i fotbollsvärlden växer nu förhoppningarna om ett sydafrikanskt ligaspel för damer.Sport kan vara läskigt och ångestladdat. Men också åstadkomma eufori och leda till gemenskap. I en taxi, på en restaurang, i ett nytt land, mellan människor som annars inte möts, framför en match, på planen och i omklädningsrummet. Det jag gillar mest är att det går att ladda om – att vända känslan av besvikelsen till något positivt och blicka framåt.Som här i Sydafrika. Och i Sverige – för nu väntar bronsmatchen med tårar, jubel, glädje och sorg. Ja, allt på samma gång.Samira Othman, Pretoriasamira.othman@sverigesradio.se

17 Aug 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdagHäromveckan publicerade EU-parlamentet en slags kampanjvideo som svarar på den retoriska frågan ”Vad gör EU för mig?”.Massa grejer vad det verkar. Inte precis just nu kanske eftersom sommaruppehållet knappt är över, men annars. Du får bo och jobba var du vill, det ska finnas rimliga minimilöner. EU vill hjälpa till med livspusslet och jobba för jämställdhet, garantera våra rättigheter och rädda klimatet. Och det låter ju bra!Men det finns en hel del utmaningar. Ta det här med den fria rörligheten till exempel. Ungefär var femte europé kan tänka sig att prova på att leva och arbeta utomlands ett tag någon gång i framtiden. Fyra procent av arbetskraften, eller en av tjugofem, gör slag i saken och flyttar till ett annat land för att jobba. Problemet för EU är bara att det ändå saknas rätt kompetens, de som kan ta högutbildade jobben som krävs för teknikutvecklingen och den gröna omställningen.Och det leder oss in på klimatet. För även om målen är bra och åtgärdspaketen för klimatneutralitet till år 2050 i all fall är "helt ok" enligt organisationen Climate Action Tracker, som följer världens klimatarbete, så är EU:s samlade resultat en stor orange skylt som säger "otillräckligt". Medlemsländerna släpper fortfarande ut för mycket. Och om EU ska nå målet om att upp till 45 procent av unionens energi ska komma från förnybara energikällor om sju år, så behöver det vaskas fram hissnande 3,5 miljoner nya jobb på den tiden.Och när vi är inne på det här med att jobba och tjäna pengar: minimilöner finns i 22 medlemsländer - inte i Sverige, här bråkar ju fack och arbetsgivare om nivåerna - och jag ska inte rabbla för många siffror, men Luxemburgs nästan 30 000 kronor i månaden är ju rätt långt från Bulgariens knappa 5 000. Och så är det i fortsatt stora demokratiproblem i länder som Polen och Ungern, när det gäller bland annat rättssäkerhet, korruption och pressfrihet.Så, ja, EU har absolut en hel del att jobba på. Om tio månader ungefär är det val till EU-parlamentet. Vid förra valet var det bara precis över 50 procent av européerna som röstade, så det kanske behöver kampanjas en del för att få folk intresserade och tro på att EU kan? Men en sak behöver EU inte längre jobba på i alla fall: att locka britternas intresse. De har ju lämnat unionen. Så varför gör EU såhär? Är det av saknad eller en subtil vädjan om att de ska komma tillbaka? Ja, alltså som rösten i kampanjvideon pratar uppenbar brittisk engelska? Mikael Sjödell, Bryssel

16 Aug 20233min

Utrikeskrönika 15 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, tisdag.Nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget.Jag var där. På Wellington Regional Stadium. Den 23 juli då den isande vinden från sydpolen och regnet som aldrig ville ge med sig gjorde att förutsättningarna för att premiärmatchen i fotbolls-VM för de svenska damerna mot Sydafrika inte var de allra bästa. Trots det hade över 18 000 personer kommit för att se matchen. Jag var på plats, inte för att rapportera om det sportsliga, utan allt runt omkring.Innan matchen intervjuade jag Teri O’Neill som är ansvarig för sport- och idrottsfrågor i den nyzeeländska huvudstaden. Hon berättade att de hundratals miljoner i intäkter som staden får i och med VM betyder otroligt mycket. Wellingtons ekonomi drabbades hårt under pandemin. En del av inkomsterna från VM kommer att användas till att ge Wellingtonborna och framför allt ursprungsbefolkningen Maori bättre tillgång till idrottsarenor, parker och fritidsaktiviteter. En annan sak jag rapporterade om var att fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland har bidragit till att synen på damfotboll och kvinnliga idrottare och har förändrats till det bättre i de båda värdländerna. Hyfsat positiva rapporter. Trots det, eller kanske tack vare det, fylldes min inkorg av e-post av brev fyllda av hat, glåpord och kränkningar om fotbolls-VM och om mig. Några menade att fotbolls-VM för damer inte är ett fotbolls-VM utan en turnéring för amatörer och det är inte riktig fotboll som spelas.I ett av breven stod det citat: ”Peder, ta av dig kjolen nu och sluta håll på med feminist-skiten. Vi vill se riktig fotboll. En polare som kollar på travet brukar säga att man aldrig spänner kossor för vagn”. Jag tänker inte namnge någon av de som skrev till mig, men jag vet vilka de är och vet nu att flera av dem har unga döttrar. Även om turneringen inte är över så måste man säga att fotbolls-VM för damer har varit en succé för värdländerna och gjort enorm PR för damfotboll i världen. Det är bara vädret som får kritik. Men kylan och det iskalla regnet till trots så upplevde jag en värme och glädje i de både värdländerna som jag kommer minnas länge.Jag tänker på det hundratalet svenska supportrar som trotsade regn och kyla för att marscherade från Fanzone till stadion i Wellington till den första Sverigematchen. Det ångade om dem när de tågade längs vattnet mot stadion påhejade av storögda Wellingtonbor. Eller flicklaget från Wisconsin i USA som jag träffade i Sydney. Redan innan det blev klart i vilket land USA skulle spela sina matcher hade det köpt flygbiljetter till Australien. Lite snopet att USA sedan lottades i gruppen som spelade sina matcher i Nya Zeeland. Men det tycket tjejerna i Wisconsin laget inte var ett problem. De hade biljetter till den första matchen i Sydney mellan Australien och Irland och fick vara med om att sätta publikrekord eftersom det var en rekord hemmapublik för en fotbollsmatch för damer i Australien och den tredje största publiken i dam-VM-historien.Två av tjejerna sa: ”Vi får uppleva VM på plats det är huvudsaken, nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget”, och så skrattade de så de kiknade.Men det är inte omöjligt, för som en av deras ledare sa: ”Det här VM:et kommer betyda otroligt mycket för tjejerna i laget och för damfotbollen över hela världen”.Så jag hoppas att de som tog sig tid att skriva brev till mig för att berätta vad de tycker om damfotboll och VM nu har fått sig en tankeställare.För visst har VM bjudit på spänning, underhållning och bra spel. Och oavsett dam eller herrlag, i Auckland sjöng de svenska fansen för sitt landslag.Peder Gustafsson, Bangkok

15 Aug 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag”Vad är ditt problem egentligen. Kan du inte läsa, eller?”. Det arga tillropet på tyska hörs från en balkong. Jag är på kortbesök i staden Leipzig och håller på att hjälpa min vän där källsortera lite glas. ”Jo, visst kan jag läsa”, svarar jag lite förvirrad innan jag inser vad jag har gjort för fel. Mellan 12 och 15 ska det vara tyst här, står det på en skylt. Då ska det inte krossas en massa tomglas. Och just nu är det ”Mittagsruhe” – lunchvilotiden, som det heter.Varje gång jag återvänder till Tyskland förbryllas jag titt som tätt över det orädda tyska sättet att säga till när någon gör fel. Jag kommer ihåg ett annat tillfälle, i Berlin, när jag och min då kanske 6-åriga dotter går nedför gatan när vi plötsligen hör ett mycket engagerad tillrop från andra sidan vägen. ”Hörru, är det där din dotter? Ser du inte vad hon håller på med”. Jag vänder mig om och ser att jackan, som hon håller i ena handen, nuddar asfalten. ”Den blir ju smutsig”, ropar kvinnan. Jag tror verkligen att hon hade goda intentioner och bara ville hjälpa till, samt kanske påpeka mina brister som föräldrar. I alla fall skulle hon här i Berlin inte direkt stämplas som sociopat för sitt tillrop, som det kanske hade hänt i valfri svensk stad efter ett liknande möte.Nej, fördomarna om att tyskarna har lätt för att vara lite konfrontativa besannas ganska ofta. Har ni till exempel försökt gå mot röd gubbe i Tyskland medan det står barn och väntar? Att ni är allt annat än en god förebild kommer vara en av de snällare sakerna ni kommer få höra då.Att man får lägga sig i vad andra gör men – och det här är den andra sidan av myntet – att man också ska vara behjälplig när det behövs är djupt rotat i den tyska vardagen. Det händer ju då och då att det blossar upp debatter om civilkurage i Sverige, och då brukar Tyskland nämnas som gott exempel.Och med rätta, får man säga, för här kan det till och med vara olagligt att inte hjälpa till. I alla bilar måste det finnas förbandslåda, och det kan vara straffbart att inte stanna och hjälpa andra som har råkat ut för en trafikolycka. Samma gäller förresten även i andra situationer där folk har kommit till skada, till exempel blivit offer för en misshandel, om man bara går förbi trots att man kunnat göra något, utan att sätta sig själv i fara.Men räcker det här verkligen som förklaring till att tröskeln att lägga sig i är lite lägre här? Och när visar man civilkurage och när är man bara en jobbig viktigpetter?Med dessa tankar tar jag resten av tomglaset och går tillbaka mot lägenheten. kl 15, när vilopausen är slut, är jag tillbaka igen.Hansjörg Kissel, för P1-morgon, i Berlin

14 Aug 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag.Jag blir inte av med bilden. Den dyker upp varje kväll när jag ska sova.Även fast det har gått ett par veckor sedan den först började cirkulera som video på sociala medier, och strax därefter som stillbild, publicerad av flera franska och italienska nyhetsmedier.Bilden föreställer 30-åriga Matyla, i gul klänning och flätat hår. Bredvid, hennes sexåriga dotter Marie. De ligger döda, i öknen som är gränsområde mellan Tunisien och Libyen. Matyla raklång på mage med ansiktet ner i sanden, och lilla Marie hopkurad på sidan intill henne. Dottern har lagt ena handen på sin mammas rygg.De tros ha dött av törst, efter att ha körts ut och lämnats i öknen i höga temperaturer utan vatten av tunisiska säkerhetsstyrkor. Med uppmaning om att gå tillbaka till Libyen.Deras öde är inte unikt. Deras kroppar är två av minst 27 som libyska myndigheter uppger att de hittat i öknen sedan början av juli. Med hopp om att ta sig till Italien kom Matyla och Marie till ett Tunisien präglat av eskalerande våld och trakasserier gentemot svarta afrikanska migranter. Påeldat av president Kais Saieds uttalanden i februari om en ”kriminell plan” om att byta ut Tunisiens demografi. Och samma dag som president Saied skrev under ett nytt migrationsavtal med EU värt 100 miljoner euro, den 16 juli, dumpades Matyla och Marie i öknen.Men det som är unikt är att de inte är reducerade till migranter. De har namn. Tack vare bilden kunde Matylas make, som tappade bort sin familj i öknen och mirakulöst själv överlevde, identifiera sin fru och dotter. Så vet vi att Matyla kom från Elfenbenskusten och drömde om att öppna en restaurang. Hon träffade sin kamerunske make i Libyen, och där, mellan fem misslyckade försök att ta sig över Medelhavet, blev Marie till. Ett älskat barn. Men som barn till migranter hade hon ingen rätt att gå i skola i Libyen.Så här ser min kvällsrutin ut: Jag tänker på min treåriga dotter hemma i Sverige. Jag tänker på hennes lilla hand som hon brukar lägga över mig när jag nattar henne. Jag tänker på lilla Maries hand på sin mammas rygg. Jag tänker på min egen dotter igen, långt ifrån mig men trygg i sin säng. Jag tänker på Matyla. Och jag tänker att jag hoppas att de somnade samtidigt.Felicia Frithiof, Paris.

11 Aug 20232min

Utrikeskrönika 10 augusti 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, torsdag.Jag har funderat en del på det här med att bli dissad. Du vet, när man försöker få kontakt med någon och så bara struntar de i en, vänder bort blicken eller går förbi med högburet huvud. Det där osynliggörandet kan vara så frustrerande och förminskande.Nu kanske du tror att jag är på väg att öppna upp mig kring olika romantiska erfarenheter. Men, jag pratar såklart om alla de där gångerna jag försökt få intervjuer eller åtminstone en kort kommentar av olika makthavare men fått kalla handen.Herr president! Hallå? Va? Vill inte Kubas president stanna och svara på frågor från en svensk journalist om varför han inte aktivt tar avstånd från Rysslands invasionskrig i Ukraina nu när han är på besök i Bryssel? Hur är det möjligt? Relationerna mellan våra länder är kanske inte som under Palme och Castros tid men ändå – vi har ju kvar vår ambassad. Vilket inte alls verkar vara någon självklarhet när länder drar åt olika håll numer.Jag vet inte, jag har kanske blivit bortskämd här i Bryssel. Ingen ”journalistrugby” här inte. EU-institutionerna har ett väloljat mediemaskineri där det känns som att alla är tillgängliga nästan hela tiden. Uttalanden och presskonferenser spelas in med bra video och ljudkvalitet, bara att ladda ner efteråt om du inte kunde närvara.Men det finns såklart undantag från det här bekväma sättet att smörja oss journalister.Jag minns en stor internationell konferens för hågkomsten av förintelsen, i Malmö för knappt två år sedan. Hundratals deltagare: överlevare, statschefer, sociala mediechefer och andra dignitärer. En av dem var Europeiska rådets ordförande Charles Michel. När han under öppningen av konferensen kommer in på röda mattan tänker jag att jag ska fråga honom om han tycker att det vore en bra idé att på EU-nivå försöka göra det olagligt att förneka förintelsen. Det är en seriös fråga, under en allvarstyngd konferens.Charles Michel närmar sig platsen där jag står med framsträckt mikrofon. "Herr Michel, en snabb fråga från Sveriges Radio!"”Jag är inte Michel, min käre herre. Jag ser kanske ut som honom men det är inte jag”, säger personen och går vidare.Va? Jag börjar smått panikartat resonera med mina kollegor på plats. Var det inte han? Jag hör hur någon fnissar åt mig. Innan jag inser att jag precis blivit dissad av en av EU:s högsta representanter. Vem gör så under en konferens om förintelsen, minns jag att jag tänkte?Lärdomen? Kanske en påminnelse om att du alltid kan bli dissad på nya sätt, så räkna inte med nåt. Men skam den som ger sig.Bortgjord och förminskad men inte desto mindre,Mikael Sjödell, Bryssel

10 Aug 20233min

Utrikeskrönika 9 augusti 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, det är onsdagMan ska ju såklart vara objektiv här i public service, men jag tycker ändå att – rent objektivt – så erbjuder Washington DC några av de mest spännande museerna i världen.Här finns till exempel USA:s nationella museum för rymd- och luftfart, en av de många institutionerna på Smithsonian institutet mitt i stan.Där hittar man landningsfartyget från Apollo 11 och Wright-brödernas första flygplan från 1903. Jag lovar, man behöver inte vara särskilt teknikintresserad för att tycka det är häftigt.Bland de mest kontroversiella objekten det här museet har ställt ut ett bombflygplan av typen B-29 med påskriften ”Enola Gay” på sidan av cockpiten.På exakt det här datumet för exakt 78 år sedan var ”Enola Gay” på uppdrag över den japanska staden Nagasaki, för att kontrollera väderförhållanden. Några dagar innan hade just det här planet själv skrivit in sig i historien då det öppnade sin lucka och släppte bomben som fått smeknamnet ”little boy” över Hiroshima. Det blev första gången ett kärnvapen använts i krig.De senaste veckorna har många fått upp ögonen för kapplöpningen som ledde fram till de här ödesdigra dagarna i augusti 1945.Det tre timmar långa filmdramat om Oppenheimer, vetenskapsmannen bakom Manhattanprojektet som gjorde att de allierade vann kapprustningen om att ta fram ett kärnvapen under andra världskriget, har dragit till sig tusentals tittare både i Europa och här i USA.Filmen rör vid de historiska argumenten runt president Harry Trumans beslut att använda ett kärnvapen mot Japan 1945.När Smithsonian museet skulle ställa ut flygplanet Enola Gay i samband med 50-årsmarkeringen av slutet av Andra Världskriget, blev det en hel del kontrovers runt hur man skulle tolka Trumans beslut.Historiker ville att man skulle använda flygplanet för att berätta om vilken enorm förstörelse kärnvapnen hade åstadkommit. De ville berätta om att president Truman hade använt kärnvapen för att skicka en signal till Sovjet och att bombningarna borde ses som själva startskottet för kalla kriget.Amerikanska försvarsmakten och veteraner här borta ville lyfta att bombningarna hade gjort att Japan – efter år av blodigt krig i Stilla havet – hade tvingats kapitulera, och att man således sparat både Japanska och Amerikanska liv genom att man inte behövde invadera Japan.Efter flera år med bråk, öppnade till slut utställningen, utan information om vare sig det ena eller det andra. På väggarna stod det mest om hur flygplanet restaurerats. Det blev en kompromiss ingen var särskilt nöjda med, men historien om kärnvapenanvändningen visade sig helt enkelt för komplex och känslosam för att få plats på väggarna.Att stanna upp och komma ihåg Nagasaki är viktigt av två anledningar. Rent historiskt är det den andra staden i världen som lagts i grus av kärnvapen. Men trots det enorma arsenal som nu finns i nio olika länder så är det är också den sista staden som bombats med ett kärnvapen.Trygve Ulriksen Skogseth, Washington.

9 Aug 20233min