Det är valyra i Finland: Carina Holmberg, Helsingfors

Utrikeskrönika 8 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.En vit fjäril fladdrar över ett fält i sydöstra London. BBC skriver att hagtornsfjärilen "får entusiasternas hjärtan att klappa."Fjärilen, som deklarerades utrotad på de brittiska öarna 1925 var Winston Churchills favorit. Men trots att Churchill tog hjälp av dåtidens bästa fjärilsspecialister för att försöka återinföra arten i sin egen trädgård på 1940-talet räckte hans kämparglöd inte till här.Hagtornsfjärilen fladdrade vidare till varmare trakter. Tills nu. Nu verkar den sju centimeter stora fjärilen med svarta streck på vingarna gilla Storbritannien igen. Kanske en positiv effekt av den globala uppvärmningen, funderar en del forskare.Utanför Kinas sydöstra kust har en ny fiskart flyttat in. Tidningen Yale Environment skriver om fisken som på engelska kallas Bombay duck. En märklig filur med stor, gapande käke och geléaktig konsistens. Förklaringen är att Bombay duck kan leva med mycket litet syre. När världshaven blir varmare, blir de också syrefattigare vilket tvingar bort många fiskar. In kommer då Bombay duck, en bra matfisk, tycker en del, medan andra varnar för en framtid där bara några få fiskarter kan leva.Vi människor är också i full färd med vår klimatanpassning.I veckan berättade vetenskapsradion om den amerikanska prärieeken som kan klara torka betydligt bättre än våra skogsekar. Många svenska ekar dog efter den rekordtorra sommaren 2018. Men den amerikanska prärieeken kunde ha klarat torkstress kanske en månad längre, enligt forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, som nu studerar om prärieeken kan anpassas för att trivas i ett allt varmare svenskt klimat.Ofta tycker jag att vetenskapliga framsteg är det enda som kan ge litet hopp när nyheterna om den accelererande globala uppvärmningen fortsätter strömma in.Men, kan de också bli en fälla?Om vi inte hade luftkonditionering, konsten att avsalta havsvatten, producera konstsnö och andra saker som vi tar mer eller mindre för givna idag, då skulle en hel del av den globala uppvärmningens effekter redan vara mycket mer påtagliga.Nu kan vi, med professor Johan Rockströms ord ”stoppa huvudet i den artificiella snön, där de rikas anpassning accelererar klimatförändring”.Utan dagens klimatanpassning - skulle vi göra mer för att stoppa uppvärmningen då?Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Jun 20233min

Utrikeskrönika 7 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Ja, Stockholm.Efter nära fyra år har jag idag en ortsdatering i Sverige.Pandemin och Kinas restriktioner och hårda inreseregler med långa karantäner gjorde att jag under flera år inte lämnade Kina.När nollcovidpolitiken tillslut briserade kring årsskiftet så började jag resa i mitt bevakningsområde, i Östasien.Men idag alltså, Stockholm, Sverige.Att efter så lång tid komma hem igen är en märklig känsla. Det känns lite på låtsas. Som att jag egentligen inte är här.Som att en del av mig är kvar i Peking och att det som nu pågår är någon typ av mellanspel.Eller, kanske tvärtom.Att de senaste åren i Peking var på låtsas.För visst känns det avlägset en dag som denna, när försommarens fåglar kvittrar i varje grön buske, att tänka sig att för ett år sedan vid den här tiden så gick jag var och varannan dag till teststationen längre ner på gatan från mitt bostadsområde i Peking och fick en bomullspinne nedstucken i halsen för att testa för covid-19.Det var ett ständigt köande för de där regelbundna covid-testen som krävdes för att hålla din digitala hälsokod grön.Men man vande sig. Människan kan vänja sig vid mycket.Det jag funderar på nu är hur länge det kommer ta att vänja mig vid Sverige igen.Just nu är jag lite som ett barn, varje erfarenhet känns unik, spännande.Häromdagen gick jag in i en matbutik för att handla och slogs av hur fantastiskt alla matvaror jag länge drömt om stod så prydligt uppradade på långa hyllplan, utställda i överdimensionerade kylskåp.Och jag tyckte att personalen som gick runt och stökade tittade konstigt på mig.De stirrande, liksom.Efteråt insåg jag att det antagligen var en reaktion på att jag stirrat på dem, när jag styltigt och trevande rört mig runt i butikslokalen.De senaste dryga tio åren har jag bott mest i Kina.Tiden där har gett mig perspektiv på att världen är stor, omgiven som jag ofta var av den stora folkmängden och den mastodontiska arkitekturen.Men när jag nu återvänt till Sverige så är en tanke som slagit mig att världen också är liten.Det är en väldigt uppfriskande och betryggande tanke, tycker jag.Det är som sagt en märklig känsla att vara hemma igen och jag tror det kommer dröja innan den ebbar ut.Men tills dess, om du ser någon som försiktigt tassar omkring i matbutiken och som kanske misstänksamt länge fastnar med tom blick framför yoghurtkylen, tveka inte att säga hej.Björn Djurberg, Kinakorrespondentbjorn.djurberg@sverigesradio.se

7 Jun 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm, måndagDet är oundvikligt. Jag ser Sverige med egyptiska ögon. Jag har varit i Stockholm under ett par veckor på försommaren för första gången på många år och jag lyssnar med egyptiska öron:På tunnelbanan talar en man högt i sin mobil:Hej, du det var något konstigt i morse, har du lånat min rakhyvel, det blev inget bra när jag rakade mig.Det framgick inte om han talade med en kvinnlig eller manlig partner eller ett barn, inte heller om rakningen handlade om skägg eller annat hår, men det samtalet hade jag aldrig hört i tunnelbanan i KairoI Kairo hyllades nyligen en tv-serie med ovanligt rättframma skildringar av äktenskapsproblem och depression, en serie där kvinnor är starka och män gråter och går i terapi och där ett grälande äldre par skiljer sig efter 30 års äktenskap trots att deras vuxna dotter protesterar, chockad och ledsen.Serien sågs som banbrytande, även bland mina egyptiska vänner som både skiljer sig och har utomäktenskapliga förbindelser. Jag tyckte den var tråkig, men de sa: För att vara Egypten är detta revolutionerande.Tänk om några av de svenska serierna skulle visas i Egypten, serier där kvinnor onanerar, köper sexleksaker, pratar om lust och ser sexuell tillfredsställelse som en självklar rättighet.Det vore otänkbart. Det är inte mer än ett och ett halvt år sedan som en egyptisk parlamentsledamot krävde att egyptiska Netflix skulle förbjudas efter att den arabiska versionen av succén "vad döljer du för mig" visats. En av kvinnorna i filmen sexchattar med en okänd man, han ber henne ta av sig trosorna och lägga dem i handväskan när hon ska ut på middag. Inga bilder, ingen nakenhet, inga sexscener men Mona Zakis trosor - kilotte Mona Zaki - blev ändå en följetong i egyptisk debatt.Kvinnlig onani i egyptisk TV, men nej, du är inte klok! säger min egyptiska väninna och rodnar när jag pratar med henne om de svenska tv-serierna. Och så lägger hon till, lite ampert: vi har väl ändå viktigare jämställdhetsproblem.Och jag, som nyss såg på Sverige med egyptiska ögon, ser nu på Egypten med svenska ögon. På den destruktiva skam som kvinnor i Egypten känner över sin sexualitet, hur de får lära sig från låg ålder att klä sig så att de skyddar pojkar och män från att lockas till synd och att de låter sig övertygas om att kvinnans ohämmade sexlust måste tuktas och i många fall könsstympas - och definitivt inte uppmuntras till onani i någon skamlös tv-serie.Skammen, den skam som varenda egyptisk kvinna ofrivilligt bär på, går den att bota med universitetsstudier, jämställdhet på arbetsmarknaden, rättvisare arv och självständig ekonomi och allt det som min egyptiska väninna säger är viktigare.Jag sitter på tunnelbanan i Stockholm och ser unga uppkäftiga tjejer som vägrar vända ner blicken och skämmas, och tänker att tv-serier med onanerande kvinnor nog vore bra för Egypten.Cecilia Udden, för P1 Morgon i Stockholmcecilia.udden@sverigesradio.se

5 Jun 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag,– Vilket parti ska du rösta på i valet?Kvinnan som får frågan har tagit en kort rökpaus från bestyren inne på restaurangen i den slumrande lilla staden Almunecar i södra Spanien, och står på trottoaren utanför och snicksnackar med mannen i blomsterbutiken bredvid.– Politik är för politikerna, säger hon.– Vi andra måste jobba. – Jag ska inte rösta, säger en välbärgad pensionär i ljusblå skjorta på torget längre ner på gatan.– Politikerna lovar och lovar men när de väl vunnit så glömmer de, eller gör väldigt lite, säger han.Man kan tänka att det rör sig om några enstaka rättshaverister, eller ett fåtal allmänt blasé soffliggare, men nej det är faktiskt inte mitt intryck.När jag pratar med väljare i Spanien återkommer frustrationen över de många korruptionsskandaler som präglat spansk inrikespolitik, och som lett till att det politiska utbudet växt.Nu finns både ytterhöger och yttervänster för de som tappat förtroendet för de båda statsbärande partierna högerpartiet Partido Popular och socialistpartiet PSOE.I Frankrike träffar jag också många missnöjda väljare.Men deras kritik ser lite annorlunda ut. – Vi lever inte längre i en demokrati!Jag vet inte hur många gånger jag hört den frasen i de franska demonstrationstågen efter att pensionsreformen drevs igenom mot en klar majoritet av det franska folkets vilja, allt inom lagens ramar såklart, men utan ett JA från de folkvalda i nationalförsamlingen. Inte minst har jag pratat med många unga som känner sig helt uppgivna och övergivna.President Emmanuel Macron lovade nämligen innan omvalet att bli mer lyhörd för sitt folk. – Vi har protesterat fredligt hela våren, säger de, ändå drev de igenom reformen.– Tänk om allt detta hade utspelat sig i ett afrikanskt land, sa en äldre man med rötter där som jag pratade med. Då skulle det kommit massiv kritik från internationellt håll, sa han och skrattade. – Jag tar på mig missnöjet, svarade president Macron.Det är inte populärt att höja pensionsåldern.Men någon måste göra det.Och konsekvensen har blivit att fransmännen nu föredrar ärkefienden högernationalisten Marine Le Pen framför president Macron enligt en opinionsmätning från Ifop. Det är kanske kan tyckas mer befogat att väljare slår bakut mot politiker som låter sig mutas, eller som köper röster, som i Spanien, än mot en impopulär reform. Men här menar nu många debattörer att det gått för långt med president Macron och hans medarbetares alla kreativa lösningar för att driva igenom ny lagstiftning i minoritet.För vad händer, säger de, med folkets inställning till sina folkvalda ledare, till att följa lagar och att betala skatt om upplevelsen är att demokrati bara är ett teaterbygge.Att det i själva verket blir - inte så som de flesta vill - utan så som de som kan spela spelet bäst vill?Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

2 Jun 20233min

Utrikeskrönikan 1 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Manila torsdag.Hur stort eller färggrant studentplakat du än har gjort till årets student så tror jag du ligger i lä. Hur kan jag påstå det? Vänta lite så ska du få höra.Det här med studentplakat är en internationell företeelse. Här om dagen var jag på den filippinska ön Mindanao. I staden Iligan har man tagit det här med studentskyltar lite längre. Precis som i Sverige är det tid för studenten i Filippinerna och det vill jag lova syns, och då menar jag verkligen syns. Just i det här området på Mindanao är det extra viktigt att man har en skylt med extra Allt! Det ska synas och märkas att man har en duktig student i familjen.Arbetet med studentplanschen inleds månader innan själva studenten. Huvudpersonen i fråga ska fotograferas hos en speciell fotograf som har laddat upp med traditionella kläder och utsmyckningar som ska finnas med på bilden. De unga kvinnorna smyckas ofta ut så att de ser ut som de prinsessor som familjen tycker de är. De unga männen kläs upp i snajdiga kostymer i blankt tyg eller i traditionella dräkter som ger ett sken av överdåd och en försmak av den framgång som förhoppningsvis ska komma. Och, som om inte bilden i sig ska ge sken av intelligens och framgång, så är texten viktig. Det handlar inte bara om att få med budskapet om att studenten har klarat av att ta sig igenom år av studier utan också om att marknadsföra den nykläckta studenten inför framtida jobb. Jag såg stora affischer längs vägen med texter som, Grattis till doktor Reema vår framtida chefsläkare. Eller, grattis till juristexamen Abdul Gaffar Abdullah framtidens stjärnadvokat. Å det handlar inte bara om läkare och advokater. Nej, här är alla studenter lika viktiga, oavsett om det handlar om att ha tagit studenten som rörmokare, ingenjör, barnmorska eller någon form av administratör. Alla ska lyftas fram som stjärnor. För det är precis det som det handlar om. Att en person från vår familj har tagit studenten.I ett samhälle där det för inte så länge sedan var ovanligt att någon i familjen studerade vidare har det en stor betydelse än att ens barn har tagit studenten. Det handlar om att man som förälder har lyckats spara tillräckligt med pengar för att kunna skicka sitt barn till högre utbildning. Det handlar också om att man vill och vågar visa sin stolthet över att ens barn och att man själv lyckats ge nästa generation en bättre förutsättning än vad man själv hade eller fick. Därför är de stora, ofta pråliga, studentskyltarna ett bevis på att områden som tidigare sågs som lite underutvecklade och fattiga nu visar framtidstro i Filippinerna.Och nu till det viktigaste. Var ska skylten eller rättare sagt skyltarna sättas upp. Det räcker inte med att man står och viftar med en skylt på skolgården utan i Mindanao gäller det att dra på så att alla har en möjlighet att se vad lillprinsen eller prinsessan har lyckats med. Det vanliga är att familjer sätter upp stora plakat som får svenska studentskyltar att rodna efter huvudgator och vägar. Det är inte ovanligt att plakaten är stora som reklamskyltar, alltså minst tre meter breda och två meter höga. Å många är större än så. Och det räcker inte med en skylt utan det ska vara så många som möjligt som sätt upp efter gator och vägar. Alla tillverkade i ett material som klara av skyfall, stekande sol och starka vindar. För skyltarna ska helst sitta uppe i ett år eller mer.Frågan är när vi i Sverige kommer att få se lika stora affischer längs E20 eller längs gatorna i Katrineholm på att rörmokaren Elsa eller hemtjänstbiträdet Liam har tagit studenten och är Sveriges hopp för framtiden.Var nu inte så blyga, dra på vet ja med stora skyltar som får alla att häpna och imponeras.Peder Gustafsson, Manila.peder.gustafsson@sverigesradio.se

1 Jun 20233min

Utrikeskrönkan 31 maj 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chișinău onsdag,När jag kommer till en plats som jag inte varit på tidigare har jag för vana att ta en löprunda. Gärna tidigt på morgonen när större delen av staden fortfarande sover. Till fots kan du ta dig fram nästan överallt och det finns inget bättre sätt att lära känna en stad, tycker jag.Det som slog mig när jag sprang runt här på Chișinău gator igår morse var alla EU-flaggor. Särskilt den utanför regeringsbyggnaden. Den är svår att missa. Flaggan är enorm, täcker hela byggnaden i höjdled, från taket ända ner till markplan.Den här EU-flaggan, sida vid sida med den moldaviska, är ett tydligt tecken på riktningen som landets regering gett sin in på.Man vill närma sig EU. Man vill in i EU. Och det har blivit än mer akut efter Rysslands fullskaliga invasion av grannlandet Ukraina.Det är inte bara en fråga om utveckling och om att höja ekonomisk standard. Det handlar om säkerhet, om att bevara demokratin, kanske rent av om nationell överlevnad då Ryssland ses som ett reellt hot.Presidenten Maia Sandu hoppas kunna börja förhandla om medlemskap i slutet av året och vara fullvärdig medlem i EU år 2030.Många av de jag träffar på gatorna här är lika angelägna. Nyligen samlades uppåt 75 000 människor i huvudstaden för att demonstrera till stöd för regeringen och för EU-medlemskap.Imorgon samlas också de flesta av Europas ledare här i Chișinău för stort toppmöte inom det som kallas europeiska politiska gemenskapen - ett forum som Frankrikes president Macron drog igång förra året som svar på kriget i Ukraina.Att mötet äger rum i Moldavien har betydande symboliskt värde. Men många här hoppas på mer konkreta resultat och att mötet ska göra att landet tar ytterligare steg mot EU-medlemskap.Det finns en risk att många av dem blir besvikna.Jag vill inte framstå som en cynisk och luttrad dysterkvist från Bryssel men målet om EU-medlemskap inom sju år det är att sätta ribban väldigt högt.För normalt tar det längre tid än så och därtill finns det en risk att EU buntar ihop Moldaviens ansökan med Ukrainas, på samma sätt som man buntat ihop andra kandidatländers ansökningar.Och då kan det verkligen ta tid. För att ta in Ukraina, ett stort, fattigt och krigshärjat land med en enorm jordbrukssektor, det kräver enligt många experter stora förändringar inom EU.Man behöver ändra beslutsfattandet, slopa vetorätten och förändra jordbruks-, och sammanhållningspolitiken (dvs grundbultarna i samarbetet). För annars kommer en stor del av EUs pengar slukas av Ukraina och det kommer inte de nuvarande medlemmarna acceptera. Troligtvis.Och är det något som tar tid, förutom att förhandla om EU-medlemskap, så är det interna förändringar i EU.Så Moldaviens ribba är satt högt. Och frågan är vad som händer om man river.En politisk expert som jag pratade med igår gav ett ganska dystert svar på den frågan.Hon sa att om Moldavien får vänta, mycket längre än de sju år man satt upp som mål, då kan folk bli missnöjda, de kan tappa hoppet om EU och vända sig mot de mer ryssvänliga politiker som redan styr i vissa delar av Moldavien och helt enkelt vända sig mot Ryssland.Andreas Liljeheden, Chișinău

31 Mai 20233min

Utrikeskrönika 30 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag."Compassion is killing pople". Medkänsla dödar människor.Det var ett av de budskap som San Franciscos borgmästare London Breed ville förmedla när hon i förra veckan frågades ut om hur hon tänker komma tillrätta med det öppna drogmissbruk och den öppna drogförsäljning som pågår i staden. En utfrågning som började under tumultartade former. Tanken var att den skulle hållas utomhus på United Nations Plaza, som ligger en liten bit bort från stadshuset och är av de platser där droger sålts öppet i månader.Men efter omkring en kvart fick man avsluta det offentliga mötet. Folk började bua, skrika åt de styrande och varandra, och efter att man beslutat sig för att fortsätta mötet inne i stadshuset istället, så kastade någon en tegelsten.Och det var senare, på mötet inomhus, som borgmästaren sa det där om att medkänsla dödar. Det var en del av hennes budskap om att att det var dags för hårdare tag. Och hon menade något i stil med att missriktad omsorg kunde förvärra situationen för en del av missbrukarna i staden, och nämnde samtidigt hur hennes syster dött i en överdos.Men Breed har svårt att vinna förtroende i San Francisco, och diskussionen fortsätter.En del menar att säkra, övervakade platser att använda droger på kan vara en del av lösningen, ett sätt att både få bort drogbruket från gatorna, och samtidigt vända den mörka statistik kring dödliga överdoser som det här året inletts med i San Francisco.Andra vill se tvångsvård, och krav på att personer som till exempel får boende av staden ska vara helt drogfria. Hittills har London Breed kritiserats från bägge håll i debatten.Men läget i San Francisco, liksom flera andra städer i USA, är komplicerat. Enkla, snabba lösningar verkar omöjliga att hitta, eftersom det är en kombination av hemlöshet, bristande resurser för dem med psykisk ohälsa och en utbredd användning av fentanyl som ligger bakom den mänskliga misär som exponeras dagligen på gatorna i San Francisco.I en ledartext skriver tidningen San Francisco Chronicle att de hårdare tag som många efterlyser inte kommer att fungera. Överdosstatistiken de första två veckorna efter att någon kommit ut från fängelset är skyhög. Några år gammal forskning visar att stränga fängelsestraff inte leder till minskat drogmissbruk. Dessutom har fängelserna i San Francisco redan hög beläggning, lägger man till. De kan inte ens hantera resultatet av en ny policy som innebär att fler sätts i fängelse.I nyhetsflödet om San Francisco, ser man samtidigt med jämna mellanrum paradoxala händelser som bara spär på misstron mot de styrande. Som till exempel artikeln från tidigare i år om den öppna droghandeln utanför ett av stadens drogbehandlingscentra.I veckan ska San Franciscos borgmästare London Breed lägga fram en ny handlingsplan om just det här. Frågan är bara, kommer medkänslan alls att få plats den här gången?Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

30 Mai 20233min

Utrikeskrönika 29 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. M2 måndag.Jag skriver det här på motorvägen från Lahore till Islamabad. M2:an jämte de andra avgiftsbelagda motorvägarna gör det möjligt att färdas snabbt och bekvämt i ett Pakistan som annars inte är känt för sin effektivitet eller höga komfortfaktor.Vi susar förbi frodiga jordbruksfält. Risplantor i vatten, majs och sockerrör – den senare gör man gärna juice av på sommaren. Den agrara sektorn är stommen i det pakistanska samhället. De söta aprikoserna och persikorna från Swatdalen, som nu är i säsong, är en nationell stolthet. I väst är Swat mer förknippat med fundamentalisternas mordförsök på Malala Yousafzai. Och så har vi förstås mangon, drottningen av alla frukter, som också börjar mogna nu. Det finns små och stora varianter, från sorten man kramar saften ur och dricker till dem man äter eller picklar.Övermogen är däremot den politiska röran, åtminstone att döma av reaktionerna hos de jag försökt prata politik med de senaste dagarna. Många vill inte prata alls när de hör ämnet, andra suckar djupt innan de ger sin åsikt. Irritationen är större än vid mitt förra besök för sex månader sedan. De ständigt stigande priserna på mat och andra livsnödvändigheter har fått tålamodet att tryta och politikerföraktet jäser.Imran Khans parti PTI är fortfarande populärt, särskilt bland de unga men även den nuvarande regeringen har sina förespråkare – däremot uppskattas kampen dem emellan av få. De senaste veckorna har bjudit på våldsamma sammandrabbningar mellan Imran Khans PTI-anhängare och polis. Militära symboler har attackerats och PTI-företrädare har gripits, släppts och gripits på nytt. Det är spänt och rädslan för hur långt det här kan gå är påtaglig.Det spelar ingen roll vem som har makten, de gör ändå inget för oss vanliga människor får jag höra. Min lön är densamma men priserna har fördubblats klagar man. Igår söndag höjdes priset på bröd; bagarna hänvisar till höjda råvarupriser.Men en sak är sig i alla fall likt; barnen från ekonomiskt utsatta familjer i Lahore svalkar sig fortfarande i stadens vattenkanalsystem. De hoppar glatt i det bruna vattnet för en stunds respit från majvärmen som igår låg på 37 grader. Det spelar ingen roll att trafik dundrar förbi på bägge sidor om kanalen. Glädjen från att plaska runt finns där ändå.Det är om de här, de unga allt handlar om egentligen. Deras framtidsutsikter. Allt för många har inga jobb. Om politiken inte får ihop sig riskerar barnen i kanalen att sälla sig till den skaran om några år.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

29 Mai 20233min