Oväntade motgångar: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa tisdagDet här kan låta som en skröna, men är faktiskt sant. Högljudda protester från konservativa katoliker här i Polen har gjort att landets förmodligen mest berömda busslinje nu går i graven. På lördag kör buss nummer 666 till Hel för sista gången.Hel är en liten idyllisk stad längs Polens Östersjökust, och busslinje 666 har i flera år tagit turister och boende till och från de milslånga sandstränderna i området. Men nu är det alltså slut.I kristen tradition är 666 djävulens nummer, och att just den bussen går till Hel, ja det blev alltså för mycket för en del, och protester mot busslinjen har förekommit i flera år. Konservativa katolska tidskriften Fronda har kallat bussen för ”skandalös anti-kristen propaganda, en satanism som underminerar den polska statens kristna ordning”.Och jag kommer att tänka på min vän, den glade amerikanska pastorn, som aldrig tröttnar på att berätta om hur han besökt staden Hell i Norge, på grund av dess roliga namn. Och hur han frustande av skratt beskrev fotot han tog på det lilla gula huset som var stadens godsterminal, en text som på engelska blev ”god's expedition, Hell”.Man kan uppenbarligen förhålla sig på olika sätt till den här typen av religiösa referenser. Och det konstiga är kanske inte att det finns de som känner sig kränkta här i det djupt religiösa Polen, hur högljudda de än varit är de även här bara en marginell grupp. Nä, det anmärkningsvärda är kanske i stället att de fått gehör hos det lokala kollektivtrafikbolaget, som alltså slopar linjen.Eller, för att vara mer exakt, själva bussen och linjen kommer finnas kvar, men från och med nu i helgen, med ett nytt nummer. En talesperson från trafikbolaget bekräftar att ändringen sker efter påtryckningar och klagomål.Men nu har samma bolag i stället fått nästa högljudda grupp på halsen. De som tvunget vill att linjen ska få behålla sitt ikoniska nummer.Buss 666 till Hel är nämligen en känd turistattraktion, och – menar vissa – en bra affär för trakten på grund av alla som tar omvägen därom bara därför. Lite som när min vän, den glada amerikanska pastorn, besökte Norge.Jaha, så vad gör man då, som regionalt trafikbolag som bara i lugn och ro vill köra buss – men nu hamnat i kläm mellan å ena sidan indignationen hos det traditionella religiösa Polens mest konservativa krafter, och å andra sidan möjligheten till en helt gratis socialamediervänlig pr-succé?Hur trafikbolaget hanterar sitt dilemma får vi se, men jag tänker att hela historien är som en spegel av Polen i stort. Ett land som präglas djupt av samma dragkamp mellan religiöst och sekulärt, mellan traditionellt och modernt. På alla nivåer och i stort sett alla frågor. Från detaljer i kollektivtrafiken hela vägen upp i rikspolitiken. Och vidare rakt in i den begynnande valrörelsen – från Hel till huvudstaden.Samuel Larsson, Warszawa

20 Jun 20233min

Utrikeskrönika 19 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.I ett svalt redaktionsrum långt från min vanliga reportertillvaro reflekterar jag över min senaste resa till Östafrika och det som varit min kontorsmiljö de senaste tio åren."Har du nåt till mig?"Parkvakten tittar hoppfullt på mig när jag samlar ihop mina saker och reser mig från stolen. Det är uppenbart att den äldre mannen som precis bjudit in mig för en pratstund förväntar sig några hundralappar för besväret. Jag förklarar att jag som journalist inte kan betala för en intervju, men lovar att köpa något från de många hantverkarna som säljer smycken och vackert dekorerade skålar på gatan utanför.Det hör inte till vanligheterna att jag hamnar i ett turistmecka under mina resor till Afrika. Tvärtom brukar folk snarare nyfiket undra "Vad gör du här?" när jag slår mig ner i knökfullt väntrum, vinkar in en motorcykeltaxi eller räcker över några slantar för en skål hembryggt öl. Inte sällan blir jag bjuden på middag eller meddragen på bröllop och fester – allt för att hälsa en nyanländ välkommen.Men i västra Uganda, dit välbärgade turister reser i små propellerplan för att få en glimt av bergsgorillorna, är situationen en helt annan. Redan när jag kliver ur Jeepen och chauffören dragit ett skämt om "afrikansk massage" som han kallar de skumpiga vägarna förstår jag att det här kommer att bli annorlunda resa. Jag ses inte som journalist, utan en turist som förväntas sticka en 20-dollarsedel i varje handslag.Och det är klart, för folk som är beredda att betala närmare 8 000 kronor för att traska genom djungeln i hopp om att se en gorilla är 20 dollar småpengar."Hur mycket av pengarna går till er?" frågar jag parkvakten Herbert som var en av dem som tidigt jobbade med att vänja gorillorna vid människor."Ingenting, inte ens en pension får vi."Situationen skaver. Vart går egentligen alla pengar som gorillaturismen genererar? Är det värdigt att människor som har bott i skogarna i hela sitt liv ska tigga och bocka för rika turister?Det finns en desperat förväntan hos nästan alla jag träffar att just de ska få visa mig runt, bära mina saker eller skjutsa mig till nästa by. Jag blir erbjuden att gå på guidad tur genom kaffeplantager och att "interagera" med Batwafolket som tvångsförflyttades när deras skog blev nationalpark.Nu försörjer de sig genom att visa upp sina hyddor med stampat jordgolv för turisterna.Att betraktas som en vandrande plånbok är besvärligt för en journalist. Vårt jobb bygger genuina möten och trovärdiga källor - inte en välregisserad rundvandring. Det tar några dagar för mig att skrapa på ytan lära känna människor bakom turistfasaden. Jag börjar löpträna med parkvakterna och blir snabbt accepterad som en i gänget.När det är dags att åka hem lämnar jag generös dricks till personalen på det lilla pensionatet jag bor på. Till de som väckt mig med kaffe, bäddat min säng och tvättat mina leriga löpskor. Och i stället för att åka därifrån i en luftkonditionerad SUV hoppar jag bak på en motorcykel som rivstartar i gruset!Sara Assarssonsara.assarsson@sverigesradio.se

19 Jun 20233min

Utrikeskrönika 16 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.För några dagar sedan träffade Rysslands president Vladimir Putin en grupp ryska krigsreportrar för att svara på deras frågor. De satt kring ett ovalt bord i Kreml med små fina tekoppar framför sig och fat med kakor. Putin lovade att svara på allt.Det finns inga obekväma frågor, sa han.En av frågorna handlade därför om hur det kan komma sig att den så kallade ”militära specialoperationen” i Ukraina nu också nått in i Ryssland. Med drönare över Moskva och regelbundna attacker i Belgorodregionen, alldeles norr om gränsen mot Ukraina.Ja, det där är ju inte bra, sa Putin, men ett problem som går att lösa. På ett eller annat sätt. Till exempel, om det fortsätter, genom ”att skapa någon slags sanitär zon i Ukraina”, så att ingenting kan nå oss – därifrån.En sanitär zon. Det lät bekant. Från en annan tid, då Vladimir Putin var mycket yngre, just hade utsetts till premiärminister och möjlig efterträdare till Boris Jeltsin på presidentposten. Hösten 1999 inleddes kriget mot det som beskrevs som tjetjenska terrorister och en ”sanitär zon” skulle skapas i delrepubliken Tjetjenien – för att skydda Ryssland från hotet därifrån.Tjetjenien är en del av ryskt territorium. Ukraina är det inte. Men Vladimir Putin lever fortfarande i en föreställning om att Ukrainas självständighet är något högst tvivelaktigt. Och därför har Ryssland rätt att skapa en ”sanitär zon” där, precis som man gjorde i Tjetjenien för snart ett kvartssekel sedan.Att Rysslands president lever i en annan föreställningsvärld är ingen nyhet men att tiden springer allt fortare ifrån honom blir allt tydligare. Nästan dagligen hör jag ryska analytiker tala om att den så kallade ”maktvertikalen” Putin byggt upp, där allting styrs från toppen, börjar krackelera, på grund av ett krig som Kreml sedan länge inte har full kontroll över.Det är inte så att systemet kommer rasa ihop i morgon. Det hålls samman av en utbredd apati och genom rädsla. En konkret skräck inför risken att fängslas. Fängelsestraff på sju år eller mer för oppositionella har på kort tid blivit norm och höjer inga ögonbryn längre. Men så sägs det alltid lugnande att de kommer bli fria snarare än så. För så många år överlever inte systemet. Fast då säger genast andra att när Putin faller kan det mycket väl bli ännu värre. Också ett effektivt argument för att inte tillåta någon förändring.”Så länge det inte är krig” har varit ett mantra från sovjettidens dagar in i det moderna Ryssland. Så länge det inte är krig kan vi stå ut med mycket. Och med den devisen har man startat krig, för att skydda Ryssland från en ondsint omvärld. Men nu är det krig och det har också nått in på ryskt territorium. Ingen vet hur det kommer sluta men ett kan man ana – att det bör bli Vladimir Putins sista.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se

16 Jun 20233min

Utrikeskrönika 15 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sommarsorg.Himlen är så där klart blå att man nästan kan få den ogreppbara känslan av evighet, en rymd utan slut.Buskar och träd i gröna nyanser.Solen får hettan att dallra mot asfalten. En sådan värme som kan ses med bara ögat.Fåglar kvittrar egna melodier, måsar skriker och slåss om matrester. Maskrosors utblommade frön följer brisenKvällarna är långa, natten ljus.Skratt och brus.SommarsorgDen blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Nu nalkas ljuva sommar.Fast, inte för alla.När någon plötsligt fattas. Eller något.Ett barn, en ungdom. Eller kanske en mamma eller vän.Och plötsligt är den inte så ljuv längre, sommaren.Eller för den som mår riktigt dåligt, är trasig i själen, orkar inte längre låtsas.Då kan den ljuva sommar bli en outhärdlig pina.Kontrasten, det mörka, tunga och hopplösa i allt det vackra, ljuvliga och livfulla.I krigen där granaters explosioner är ljud av död, explosioner i kontrast till blommande träd och kvittrande fåglar.De förtryckta rädda för att uttrycka sin åsikt.För de som frihet bara är ett ord.När dagarna känns hopplösa av tyngden i bröstet, såren i själen.När anhöriga förlorar sina älskade samtidigt som luften doftar syren och liljekonvalj. Och livet runt omkring bara fortsätter. Nästan smärtsamt oberört.Folk går till sina jobb, klockan fortsätter att slå, självklart men ofattbart.Sommarsorg, kontrasten.Sociala mediers glada bilder på kärlek och lycka. Vackert dukade bord, hyggligt välartade barn, mysiga semestrar och magiska solnedgångar. Är alla så lyckliga. På riktigt.Kanske har vi blivit mästare på att låtsas.Sommarsorg.Himlen är så där klart blå medan själen är svart eller möjligen grå.Men om allt är bra, är det här tider att verkligen ta vara på.Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

15 Jun 20232min

Utrikeskrönika 14 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin onsdag,När jag för något år sen skulle motivera att jag ville bli Tysklandskorrespondent igen gjorde jag det genom att säga att jag ville vara med och bevaka de stora förändringar som Tyskland, Europas mest inflytelserika land på många sätt, just nu genomgår som ett resultat av Rysslands angreppskrig mot Ukraina.Jag har försökt skildra det med flera och återkommande reportage om de tre största konkreta förändringarna. De som berör energipolitiken, utrikespolitiken, särskilt relationen till Ryssland och försvarspolitiken.Förändringarna väcker stor diskussion och osäkerhet i landet, vilket jag konstaterat återkommande i min rapportering, en osäkerhet som bidrar till att förbundskansler Olaf Scholz ibland tvekar kring hur snabbt han kan gå fram med t ex vapenleveranser.Men det finns en än större diskussion med sig självt som Tyskland kommer behöva ha, som jag ser det iallafall.Det är den svåraste av dem alla.Den berör nämligen minneskulturen för Förintelsen. Det som på tyska kallas för "die Erinnerungskultur" och som en av de viktigaste byggstenarna i det moderna Tysklands självbild.Ja, först Västtyskland och nu det återförenade Bundesrepublik Deutschland, bygger i någon mening på löftet att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och grymheterna under förintelsen.Men hur förenar man det ansvaret och "die Erinnerungskultur", dvs omvärldens krav och det egna kravet på att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och förintelsen med samma omvärldskrav på och önskan om att Tyskland nu, i förändringens år 2023, återigen ska åta sig en militär ledarroll i Europa?Eller annorlunda uttryckt, hur får man ett lands befolkning som under lång tid fått lära sig att Tysklands dygder efter kriget är just minneskulturen ihop med att vara militärt passivt, diplomatiskt aktiv och en stormakt inte genom vapen och militär utan genom sin industri och ekonomi att acceptera att det landet återigen ska bli en militär betydande makt och en utrikespolitiskt ledande nation?Att få ihop de här två storheterna, avgörande historia och dito nutid, är inte så lätt.Diskussionen blir extra laddad eftersom en stor del av befolkningen växte upp med en helt annan nationell tysk självbild, den som fanns under DDR-tiden.Och för att den här frågan av helt andra politiska skäl utnyttjas av vissa extrema grupper.Men kanske är det mest en generationsfråga som löser sig över tid. Jag tänker i det avseendet på samtalet med gymnasieelever i München som jag hade i våras om detta stora ämne, för dem var kombinationen minneskultur och militär och utrikespolitisk ledarroll en självklarhet.Jag ser fram emot att fortsätta skildra den här nationella diskussion i Tyskland efter sommaren.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

14 Jun 20233min

Utrikeskrönika 13 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Miami, Florida, tisdag morgonEtt foto visar en sal med högt i tak och vita och guldmålade pelare, och vad som ser ut att vara ett 20-tal pappkartonger och flyttlådor på en liten scen. Fotografiet är taget i balsalen på Mar-a-Lago, Donald Trumps privata hem och medlemsklubb i Palm Beach. Balsalen har fått namnet The White and Gold Ballroom, men det är i klubbens större sal, Donald J Trumps Grand Ballroom som den tidigare presidenten låtit måla tak och väggar i 24 karats bladguld för över 70 miljoner kronor. Det enligt boken The Grifters Club som handlar om Mar-a-Lagos betydelse för Trumps presidentskap. I kartongerna på fotot från The White and Gold Ballroom fanns hemligstämplade dokument som tagits med från Vita Huset enligt det historiska åtal som nu väckts mot den tidigare presidenten. Och lådor med hemliga försvarsdokument hittades också i ett badrum, bredvid toaletten och ett vitt duschdraperi och i Trumps sovrum. Justitiedepartementet noterar i åtalet att Mar-a-Lago-klubben under tiden varit öppen för klubbmedlemmar och andra gäster.Donald Trump står åtalad på 37 punkter misstänkt för att olovligen ha behållit dokumenten med försvarshemligheter, flera av dem topphemliga och för att ha försökt hindra utredningen, bland annat. Det är andra gången på bara några månader som Trump åtalas för brott efter att i april ha åtalats för bokföringsbrott i New York. När han då hade framträtt i rätten reste han tillbaka till Mar-a-Lago och Palm Beach och höll ett försvarstal inne i den stora balsalen, den med bladguldet och inte kartongerna.Trump ska ikväll, svensk tid framträda i rätten igen, den här gången i centrala Miami och stora demonstrationer väntas utanför domstolen. Men under måndagen var det i princip bara journalister där och samma sak två mil bort utanför Trumps golfklubb i Doral dit den fd presidenten anlände igår. En ensam supporter i röd kostym och hög hatt, som visade mig en selfie han nästan lyckats få till med Trump en gång, var på plats för att visa sitt stöd. Videoklipp visades på CNN där han skakar hand och småpratar med gäster på golfklubben på väg för att middag. Trump ser rätt så avslappnad på filmklippet. Men på sin sociala medier-plattform rasade han återigen igår mot det han kallar för ett politiskt motiverat åtal, och han nekar kategoriskt till anklagelserna.Efter att Donald Trump inställt sig i domstolen idag ska han, som förra gången, hålla ett tal. Men det blir inte från Mar-a-Lago som sist, inte från den storslagna balsalen med det äkta guldet eller från scenen där kartonger med hemliga dokument radats upp. Istället åker han till sin golfklubb i New Jersey och pratar. 200 mil från Mar-a-Lago.Cecilia Khavar i Miami, Florida

13 Jun 20233min

Utrikeskrönikan 12 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.Brittiska viktorianska hus – visst är de vackra – men i den här värmeböljan som dragit in över landet så känns det nästan mer som att bo i en ugn. När helgen nådde årets hittills högsta temperatur på 31 grader då drömmer jag om en AC, eller kanske en modern källarlägenhet med tjocka väggar som håller värmen borta.För att få lite svalka tog jag en promenad längs kanalen som flyter genom London, där trädkronorna ger skugga och den kvava luften fylls av en doftblandning av biltrafik, svettiga löpare, och blomstrande syrén. Och så doften av dieselmotorer från kanalbåtarna som sakta puttrar fram på de runt tvåhundra år gamla kanalnätverken. Lite avundsjukt tittar jag på när de långsamt tar sig igenom slussarna vid Camden. Det finns något rofyllt i systematiken, här har ingen bråttom. Allt de behöver finns ombord i detta bo på vattnet.Och i en stad där många har svårt att hitta ett hem är kanalbåtarna en av alla kreativa lösningar som Londonborna tar sig till. De kanske inte är lika attraktiva på vintern, när vädret är raka motsatsen till vad det är i dag (eller när kanalerna översvämmas) men det är ett sätt att hitta ett krypin i denna stad.För om pandemin ledde till en tillfällig utflytt från storstaden så har det snabbt rört sig åt andra hållet istället och hyresvärdar har inte varit sena med att höja sina priser. Ett rum i en lägenhet som delas med flera andra kan gå för allt från 8 000 till 10 000 till 12 000 till 15 000, ja ännu mer, i månaden. Låginkomsttagare och studenter kämpar med att hitta tak över huvudet utan att bli ruinerade på köpet.En man som ville uppmärksamma bostadskrisen i London har flyttat in i en sopcontainer - en sån som finns på återvinningscentraler eller används för att frakta bort bråte.I östra London har det blivit alltmer populärt att bo i gamla fabrikslokaler, i kollektiv med runt tio personer där sovrummen sällan ens har fönster, men de gemensamma lokalerna kanske å andra sidan har ett pingisbord eller en projektor för filmkvällar.Bostadsannonser överöses med hundratals svar bara timmar efter att de har lagts upp och desperata bostadssökande erbjuder sig att betala mer än vad som annonserats, eller betala ett halvårs hyra i förskott för att få kontraktet.Förra året slog hjälporganisationer larm om att antalet hemlösa i London ökat kraftigt – att fler och fler tvingas sova på stadens gator. Och i skuggan, under broarna, passerar jag några av de tältläger som finns – medan kanalbåtarna sakta men stadigt passerar förbi på den rofyllda kanalen.Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

12 Jun 20233min

Utrikeskrönikan 9 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag. Min 14-åriga son ringer från en kompis mobiltelefon. Det känns illavarslande. Min äldsta son ringer generellt så sällan som möjligt, man kan säga att vår kommunikation är lite asymmetrisk. I sms-tråden skriver den ena, jag, med många ord, mest frågor av typen ”när kommer du hem”, ”var är du”, ”hur är läget?” Svaren består av så få bokstäver som möjligt. När han svarar ja är det inte ens j-a, utan bara ett a. Så att säga ”längre” svar kan vara nej, vet inte, bra eller en platsangivelse.Det är ändå svar, tänker jag, och han är faktiskt duktig på att ringa tillbaka när han missat mitt samtal, eftersom han vet att min mammahjärna annars snabbt kommer upp med olika fasansfulla möjliga orsaker till att han inte svarat. Men ibland passar det att höra av sig till sin mor. Nu säger han, med rätt pressad röst, att han har dåliga nyheter. Och jag försöker höra om det är en akutmottagning eller en ambulans han ringer från, och stålsätter mig. Så kommer det: Han har tappat en hantel på sin iphone. Ja, tillstår han, den låg ganska dumt. Och nej, den höll inte. Från mitt tankeläge är en kraschad telefon ändå en lättnad. Bättre än en kraschad fot, tänker jag, men vad ska det här med hantlar vara bra för. Känsloreaktion nummer två blir en typ av förskottsfrustration, när jag inser att jag kommer behöva göra det jag avskyr mest i vuxenlivet, i kategorin ilandsproblem: att ha kontakt med försäkringsbolag. Jag hyser inga varma känslor för försäkringsbolag.När min yngsta sons ryggsäck, med mobiltelefon inuti, blev stulen ägnade jag ett antal timmar åt att förse försäkringsbolaget med det de ville ha: ett bevis på att vi stoppat abonnemanget, en kopia på polisanmälan, kvitton – inte det lättaste i alla fall i mitt liv att hitta för prylar som köpts för mer än ett år sen. Till slut, efter timmar av tråk och telefonköer, kom beskedet. Försäkringsbolaget meddelade vänligt att de snarast skulle sätta in 90 kronor på mitt konto – summan som enligt dem var kvar att ersätta efter värdeminskning och självrisk. Och jag får lite utslag av försäkringsbolagens reklamstrategier av typen en bild på ett spädbarn och en text som går in i magen på alla föräldrar: ”Du vill väl skydda det dyrbaraste du har?” När sen det där skyddet inte pröjsar för varken taxiresorna till akuten med det väldigt magsjuka barnet eller ersätter några utlägg när en liten arm går sönder, då känns den där reklamen än mer osympatisk. Man får förstås vara glad så länge man bara behöver trassla med försäkringsbolag om prylar och utlägg, och ens hem står kvar och alla familjemedlemmar är friska. Och den här gången, efter bara ett utbrott på en krånglande hemsida och en hopplös AI-telefonsvarare, blir försäkringsärendet faktiskt löst ganska snabbt. Jag får inte jättemycket men lite mer än 90 kronor. Snart kan 14-åringen och jag upprätta vår kommunikation igen. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

9 Jun 20233min