Vardagsbetraktelser från en huvudstad: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönika 24 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Ett rehabiliteringscentrum för veteraner med svåra amputationsskador. På en brits ligger en man på mage, benen stympade ovanför låren. En vårdare masserar hans rygg, trycker försiktigt på stela muskler. Det hörs att det gör ont men de andra i träningssalen reagerar inte, alla i samma sits, fullt fokuserade på att ta hand om sina egna lemlästade kroppar.Under den senaste månaden har 80 nya patienter skrivits in här på centrumet, bara ett av många som öppnats i Ukraina sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig.Exakt hur många som har tvingats genomgå amputationer i hela landet vet vi inte. Enligt en del inofficiella beräkningar kan det röra sig om mellan tio och femtio tusen, ett av landets mest svårhanterade problem i dag och en lång tid framöver.Men här och nu måste soldater komma på fötter, bokstavligt talat, säger en av grundarna. De måste få en chans att återgå till ett så normalt liv som det bara går även om det är svårt när många också lider av psykiska trauman, och det blir inte bättre av att de känner sig begränsade i sin krop, fortsätter han.Vid ingången sitter två unga män och pratar med varandra. En av dem, Mykola. Han håller i en petflaska med en svart robotarm fastskruvad i benet strax nedanför hans axel.Det har gått drygt en vecka sedan han började öva med den här på centrumet och han har redan gjort stora framsteg. För att visa räcker han mig flaskan och släpper den mekaniskt i min hand: ”Det är min hobby numera, att greppa tag i saker och räcka dem till folk”, säger han.Men det är att inte hans protes. Den han har på sig har han fått låna här på centrumet. Den ukrainska staten täcker bara ungefär halva kostnaden för den här typen av avancerade proteser, så för att få en egen, personanpassad arm, behöver det samlas in pengar och det kan i bästa fall ta flera månader.Just den här gången väljer jag att inte fråga Mykola om omständigheterna, om allt det svåra han har gått igenom och kommer behöva handskas med i framtiden. För Mykola ler. Med sin konstgjorda arm lyckades han greppa tag i en penna och stoppa ner den i en vårdares jackficka. ”Snart klarar jag allt”, säger han.Vad vill du klara?Han funderar en stund. ”Jag vill kunna skära upp en limpa med bröd, helt själv, det drömmer jag om”, säger Mykola.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

24 Sep 20242min

Utrikeskrönika 23 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Det är mycket mormoner i mina flöden på sociala medier just nu. Det beror på tv-serien ”The Secret Lives of Mormon Wives”– Mormonfruarnas hemliga liv. En realiltyserie om konflikter och intriger bland ett gäng unga mammor i Salt Lake City i Utah som tillsammans blivit ett fenomen på Tiktok. ”MomTok” kallar sig de där, och har blivit så pass framgångsrika att flera av dem försörjer sina familjer genom lukrativa samarbeten med olika företag.Om jag ska vara helt ärlig så är det egentligen en rätt kackig serie. Bråken och intrigerna känns ofta rätt krystade och fejkade. Konflikterna i gruppen utmynnar ibland i upprörda gräl men kan också handla om vem som avföljer vem på sociala medier. Mest av allt får man känslan av att i stort sett alla i gruppen brukade vara mobbare på sina högstadieskolor.Nej, det är mormonismen som utgör den exotiska kryddan som får den här rätt mediokra realityserien att göra ett avtryck inom populärkulturen. Trots att mormonismen på ett plan egentligen är genometablerad i det amerikanska samhället, så känns det ändå som man i den här tv-serien ibland tjuvkikar in i en hemlig värld.Här och där finns det små faktatrutor om religionen. Om de plagg man bär under kläderna, om männens centrala position i kyrkan.Huvudpersonerna anser sig också vara banbrytande eftersom de tycker att de inte följer mormonkonventionerna. Bland annat för att de pratar om sex på ett annat sätt än tidigare generationer. Fast när en av tjejerna vill göra ett samarbete på sociala medier med ett företag som säljer sexhjälpmedel ser man hur flera av de andra inte känner sig helt bekväma.Själv är jag mest fängslad av mormonernas version av kaffeställen. Eftersom de inte får dricka kaffe, så går man på särskilda läskkaféer istället där man beställer olika läskdrinkar på ett lika komplicerat sätt som många amerikaner beställer kaffe på. Med en massa extraingredienser, till och med med gräddersättning i lightläsken.Jag pratar med en kompis som frågar mig om jag tror att det egentligen är mormonkyrkan som ligger bakom serien. Att det är ett sätt att försöka popularisera och modernisera religionen genom de unga mammorna som dansar på Tiktok. Fast vi enas som att det kanske snarare handlar om en ofrånkomlig modernisering, att inte ens mormonvärlden kan vara lika isolerad från omvärlden som förr.Och det finns något med det ojämäställda och patriarkala i mormonmiljön som hela tiden ligger och skaver i tv-serien. Den verkliga passionen dyker egentligen upp när en av männen hotar sin fru med skilsmässa för att hon en liten stund pratat med några lättklädda manliga dansare på en Chippendalesföreställning i Las Vegas. Då glimtar den verkliga ilskan över den mansdominerade mormonvärlden till på allvar hos mammorna i MomTok.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

23 Sep 20243min

Utrikeskrönika fredag 20 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagDet är i början av september när jag i Albanien upplever ett fenomen som jag först har svårt att sätta fingret på.Albanien har en rullande bilpark som förmodligen är lyxigare än i många västmetropoler.Tänk er de fetaste modellerna av Audi, Mercedes och BMW. Lägg därtill Porsche och några finmärken till.Bilar som sällan kostar under en miljon.Då ska man hålla i minnet att medelinkomsterna i Albanien är strax över 4000 kronor i månaden.Min fixare skrattar åt mitt fåraktiga uttryck när jag betraktar lyxåken i centrala Tirana.Och förvirrar mig ytterligare när hon säger att bilarna dessutom ägs av vanligt folk.Helt vanligt fattigt folk, tillägger hon.Fixaren förklarar att fattigdomen från både svunna tider, bakom järnridån, och idag, som folket levt med i generationer, är en trigger som får många att vilja visa upp en lyxig fasad.Samtidigt har landet ett banksystem som, på bankers vis, mer än gärna lånar ut pengar.För bara två decennier sedan drabbades Albanien av en katastrof när folk lurades att sätta in pengar i värdelösa investeringsfonder.En albansk bekant berättar hur de som gick in först blev rikligt belönade, fick tillbaka 10-30 procent efter bara några månader. Och hur nyheten om deras lyckade investeringar spreds som en löpeld.”Så även min pensionerade mamma belånade huset och investerade pengarna och förlorade allt,” berättar den bekante.Bubblan, eller pyramidspelen, sprack givetvis. Efter ett år eller så fanns inga pengar kvar till någon avkastning.De som investerade i början blev vinnare, den absoluta majoriteten förlorare.Landet höll på att spricka och FN-trupp fick sättas in för att hindra landet att glida in i anarki och upplopp.Men idag är detta, om inte glömt, så förträngt.Här skulle jag kunna sätta punkt för min spaning, och konstatera att så går det när man i gamla öst, som fortfarande präglas av små ekonomier men stora drömmar, inte förmår eller kan stoppa i tid.Till skillnad från väst.Men, det vore ohederligt, för så är det ju inte. Det här med ekonomiska bubblor är snarare ett paradnummer i rika väst.Tulpanbubblan, depressionen, IT-bubblan, fastighetsbubblan, järnvägsbubblan, för att nämna några.Det har möjligen börjat med champagnebubblor när upphaussade investeringar firats, och slutat i andra bubblor, inte lika festliga.Så, väl hemma från Albanien möts jag av nyheten om batterifabriken Northvolts ekonomiska problem.Elbilarna idag är mer boom än IT-boomen var på 90-talet. Det byggs fabriker, startas gruvor, investeras i smått och stort. Hajpen är total.Samtidigt, vikande försäljningssiffror på elbilar gör att kända varumärken inom bilindustrin omvärderar beslut om att sluta tillverka förbränningsmotorer.Är elbilshajpen nästa bubbla att spricka?Det lär visa sig.Men blir det så kanske vi får se färre lyxiga bilar rulla omkring, i både öst och väst.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

20 Sep 20243min

Utrikeskrönikan 19 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Springfield, torsdag.Det finns ett Springfield i nästan varenda amerikansk delstat. Det är ett de vanligaste ortsnamnen i USA. Så vanligt att det blivit ett skämt. TV-serien Simpsons utspelas i ett fiktivt Springfield, en halvtrist mellanstor stad som får fungera som symbol för allt som är typiskt amerikanskt: Anytown, USA.Springfield Ohio ser ut som ett anytown, en stadskärna med ett gammalt klocktorn och ett modernt stadshus, en järnväg med godståg som skär rakt genom centrum, rader av ganska slitna enplanshus, längs gator med potthål.Nu har just den här stan blivit symbolen för en av valkampanjens mest laddade frågor. Det började när Donald Trump i presidentdebatten pekade ut Springfield Ohio som ett ställe där haitiska invandrare äter upp hundar och katter. De äter folks husdjur, sa Trump. Att myndigheterna dementerat det flera gånger om, verkar inte spela någon roll. Springfield blev över en natt en schackpjäs i debatten, och en magnet för hot.När jag kör in i stan möts jag av ett torn med övervakningskameror. Utanför den gigantiska mataffären står kunder i en klunga och väntar medan polisen söker igenom byggnaden. Bombhot igen.Jag har stämt träff med en haitisk hjälporganisation. Dörren är låst när jag kommer fram, gardinerna är fördragna. Vi gör intervjun inomhus för säkerhets skull, säger ledaren när han släpper in mig. Han visar mig bilder på mobilen: flygblad som någon satt på bilen, undertecknade Ku Klux Klan.Utanför träffar jag en kvinna som berättar att skolan har ställt in lektionerna. Vi vågar inte låta barnen gå dit, säger hon. Trump har släppt loss hatet. Och så avbryter hon sig själv, när en vit bil plötsligt stannar till intill oss och en kille i keps kliver ur. Känner du till nån haitisk restaurang? Frågar han. Ja, Rose diner, säger hon. Bra, flinar killen, vi är sugna på HUSDJUR nämligen.De senaste åren har runt tiotusen haitier flyttat hit till Springfield, många arbetar på den stora fruktkonservfabriken i närheten. De är här lagligt, har skyddsstatus, och många säger att de flyttat hit för jobbens skull. Men för en stad med sextiotusen invånare har den snabba inflyttningen också lett till utmaningar, ökad press på skolsystem och sjukvård, spänningar mellan grupper.Längs södra huvudgatan vajar blåa Trump-flaggor utanför husen. Lokaltidningen rapporterar att Trump kanske är på väg hit, det ryktas om ett kampanjmöte. Många här skulle välkomna honom. Men borgmästaren vädjar till ex-presidenten att hålla sig borta. Vi har utmaningar, men Trumps utspel hjälper inte oss, säger han.Det kommer nya rapporter om bombhot. Kulturfestivalen ställs in. En lokal valdebatt skjuts på framtiden.Utanför mataffären står kunderna i klungor. Jag bara önskar, säger en tjej, att Springfield blivit känt för något helt annat än det här.Ginna Lindberg, Springfield Ohio

19 Sep 20243min

Utrikeskrönikan 18 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, onsdag.Ja, Amazonas brinner. Men det är inte det Brasilien pratar om. Utan det här.I en tv-sänd debatt inför borgmästarvalet i São Paulo i söndags stod sex kandidater bredvid varann, bakom var sin talarstol. Sådär som det brukar se ut. Men när influencern och livsstilscoachen Pablo Marcal drar upp en gammal anklagelse om sexuella trakasserier blir den utpekade motståndaren, Datena, vansinnig. ”Du är ingen man”, hör man Marcal säga, innan…Datena greppar tag i sin stol och bankar den i huvudet på Marcal, som springer undan. Bryt sändningen! Ropar programledaren desperat. Å under tiden TV-tittarna bjuds en orkester som spelar ”Flickan från Ipanema” bjuder studiopublikens mobilkameror på det som verkligen hände i TV-studion. Datena hinner slänga hela stolen på influencern innan säkerhetsvakterna hinner fram. Båda två männen lämnar studion – en åker till sjukhus och sänder i stort sett live nonstop från sjukhussängen. En går genast ut i media och upprepar att han inte ångrar sig. Hade samma situation hänt en gång till hade jag gjort om det, sa Datena.Sen debatten verkar det som att många struntat i att de riskerar böter om de via VPN tar sig ut på den nu nedstängda plattformen X, som för övrigt fortfarande kallas för Twitter i Brasilien, Elon Musk får säga vad han vill.Ett inlägg visar en annons med särskilt förstärkta stolar, passande för TV-debatt. På Latinamerikas motsvarighet till Blocket. Bilder som jämför en influencer med nackspärr i sjukhussängen med en blodig Donald Trump som lyfter sin knutna näve. En dataspelsvarianten där stolattack är detsamma som gameover. Och ett förslag inför nästa debatt: sacosäckar istället för metallstolar.Så igår kväll var det dags för en ny debatt. Inför den skrev brasilianska medier om rädslan för att nån mer ska råka ut för en cadeirada. Bli stolad, ungefär. Är det ens ett ord? frågar jag min brasilianska vän. Jadå. Allt som kan kastas på nån kan bli ett ord om man sätter ada på slutet. Garrafada – flaskad. Paulada – plankad. Chinelada – tofflad.Men. Det gick bra. Det blev inga fler Cadeiradas. TV-kanalen Rede TV hade för säkerhetsskull skruvat fast kandidaternas stolar i golvet.Lotten Collin, i Buenos Aireslotten.collin@sverigesradio.se

18 Sep 20243min

Utrikeskrönikan tisdag 17 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi, tisdag.Home of Champions. Så står det på en staty som föreställer flera kända atleter. Några jublar och håller ut armarna i luften, en är invirad i Kenyas flagga och en annan håller i en OS fackla. De är alla iklädda guldfärgade dräkter.Det var det första som mötte mig när jag besökte staden Eldoret i nordvästra Kenya för att bevaka minnestunden för den mördade OS-löperskan Rebecca Cheptegei. Eldorets höga höjd och bergiga landskap är perfekt miljö för löpare och har genom åren lockat atleter världen över. Men den senaste tiden har staden fått internationell uppmärksamhet. Mordet på OS löperskan Rebecca Cheptegei skakade hela världen. Hon misstänks ha blivit mördad av sin pojkvän som hällt bensin över henne och sedan tänt på.Händelsen har väckt mycket ilska här i Kenya och frågan om mäns våld mot kvinnor har återigen blivit aktuell. Rebecca Cheptegei är en av flera kända kvinnliga löpare som mördats av sin pojkvän de senaste åren i Kenya och frågorna är många. Varför kvinnliga löpare och varför sker det just i Kenya? Svaret på den frågan är att mäns våld mot kvinnor är ett problem i hela samhället.Under förra året mördades över 150 kvinnor av män i Kenya enligt organisationen Femicide Count Kenya, det högsta antalet på fem år. Men mörkertalet är stort och eftersom regeringen inte för statistik på mord mot kvinnor är det svårt att få en bild.I Kenya hålls demonstrationer med jämna mellanrum där man kräver rättvisa för de mördade kvinnorna. Fallen har spridit stor skräck bland kvinnor i Kenya. På minnesstunden för mördade Rebecca Cheptegei gråter folk öppet och ilskan verkligen hänger i luften när anhöriga och vänner säger farväl av kistan med OS löperskan.Men Rebecca Cheptegei kommer inte vara den sista kvinnan som mördas av sin pojkvän här i Kenya, om man ska tro statistiken. Frågan är snarare vem som blir näst.Mona Ismail Jama, Nairobi.

17 Sep 20242min

Utrikeskrönika måndag 16 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, måndag.Vi har gjort det igen. Gjort det som vi svenskar enligt danskarna är allra bäst på: försökt införa förbud. Dessutom förbud där man kan finna spår av feminism, vilket genom danska glasögon gör det ännu mer svenskt.För det har poppat upp en ny snackis här i Danmark, en snackis från ett kanske lite oväntat håll: årets svenska kyrkomöte. Mer specifikt den socialdemokratiska motion som skickats in till mötet om att sätta stopp för brudöverlämningar vid vigslar. Alltså när – oftast – pappan lämnar över sin dotter vid altaret.Enligt motionsskrivaren, socialdemokraten Sara Waldenfors, en symbolik av kvinnan som omyndig och fadern som en garant för hennes oskuld. Och inte som det bör vara, två jämställda älskande som gemensamt går nedför altargången och genom livet.Typiskt svensk åsikt med andra ord som kanske mest tack vare just sin svenskhet skapat debatt här i vårt västra grannland. Jag blev själv uppringd av danska P3 häromveckan där jag ganska yrvaket gavs uppdraget att försvara åsikten, som mer eller mindre alla svenskar nu antas besitta.I ledarkolumner i har det rasats över förslaget och till och med Folketingets ordförande, Søren Gade från högerpartiet Venstre, har gett sig in i debatten. Den rutinerade politikern som själv fört två döttrar nedför altargången säger till tidningen Berlingske att man ”måste vara en svensk präst för att tro att jag ger bort mig dotter som en egendom bara för att hon går vid min sida fram till altaret”.Prästen Sørine Gotfredsen skriver i samma tidning att tanken om att ta denna glädje från kvinnor är dumheter på en nivå som bara svenskar kan prestera.Andra debattörer kan hålla med om att traditionen förvisso är patriarkal men att man kan bevara patriarkala traditioner utan att för den sakens skull adoptera förtrycket.Vad som däremot brukar skrivas ganska långt ner i artiklarna, om än alls, är att Sverige och Danmark här har helt olika traditioner. I Danmark har kvinnor i generationer förts fram till altaret av sin far till en väntande brudgum, medan svenska kvinnor i hundratals år gått samma sträcka tillsammans med sin blivande man. Men ändå. Så politiskt korrekt, så typiskt svenskt.Det är efter tre års frånvaro som jag nu återvänder till Köpenhamns som Danmarkskorrespondent för Sveriges Radios räkning och jag kan redan nu konstatera att när det gäller danskarnas komplicerade förhållande till Sverige är det inget nytt under solen.David Rasmusson, för P1 Morgon, i Köpenhamn.

16 Sep 20243min

13 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, fredagHur kan bittra krigsfiender bli vänner igen efter år av strider och oförlåtliga handlingar?Det har snart gått 50 år sen Vietnamkriget tog slut – ett krig som kan ha krävt så många som 2 miljoner civila liv. Men det har också snart gått 30 år sen länderna bestämde att normalisera sina relationer. Och nu i veckan har Vietnams försvarsminister besökt Pentagon för att diskuterat hur länderna kan fördjupa sitt försvarssamarbete.Jag tänkte mycket på den här relationen när jag var i Hanoi förra året för att bevaka president Joe Bidens statsbesök. Man skulle ju kunna tro att efter alla krigsbrott och massakrer så skulle det finnas åtminstone små spår av fientlighet kvar. Men alla vietnameser jag talade med lovordade USA – från motionärerna runt Hoan Kiem-sjön, till ungdomarna på stadens ölcaféer. En äldre kvinna som själv upplevde julbombningarna av Hanoi 1972, när 20 000 ton bomber släpptes över norra Vietnam, välkomnade den amerikanske presidenten och sa att han skulle kunna lära de vietnamesiska ledarna ett och annat om mänskliga rättigheter. De jag pratade med är inga undantag: undersökningar visar att Vietnam har en av regionens mest USA-vänliga befolkningar, strax bakom Filippinerna.Just nu läser jag den amerikanske diplomaten Scot Marciels memoarer. I början av 1990-talet var han med och upprättade USA:s första diplomatiska närvaro i Vietnam efter kriget och förvånades över bristen på fientlighet han mötte som amerikan. En chaufför han hade, som förlorat stora delar av sin familj i de amerikanska bombningarna, sa att han inte var arg på USA. ”Det var ju krig”, sa han. Vid ett annat tillfälle förklarade en vietnamesisk tjänsteman att ”vi har krigat med Kina i två tusen år, kriget med er var bara en fnurra på tråden.”Paradoxalt nog var det just krigets värsta grymheter som blev öppningen till försoning. USA hjälpte till med röjning av landminor och blindgångare – ett elände som än i dag skördar offer – och Vietnam hjälpte till i sökandet efter kvarlevor och saknade amerikanska soldater. Ur de här första samarbetena kunde en tillit upprättas, med vilken man sen steg för steg byggde vidare mot dagens nära relationer.Kanske är det värt att minnas när dagens konflikter känns olösliga och försoningen så fjärran.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

13 Sep 20242min