Vardagsbetraktelser från en huvudstad: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönikan 3 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Precis hemkommen från en reportageresa i Grekland, sitter jag i den svenska skärgården och smälter intrycken.Resan har gått i klimatförändringars och katastrofers tecken.Jag har träffat människor som drabbats hårt av bränder, översvämningar, skyfall, skördebortfall…En av dem Eleni.I maj månad 2023 förlorar hon 90 procent av sin olivskörd.När träden precis börjat blomma, slår hagelstormen till. Och så skyfall på det.Senare samma år brinner det i hennes odlingar. Stora arealer. Ett förlorat år.När 2024 gryr, hoppas Eleni på ett normalt Halkidiki-år, där natur och människor är i samklang.Men i maj händer det igen.Skyfall, hagel – och hela skörden förstörs. De sköra blommorna på olivträden har inte en chans mot naturens raseri.Eleni sörjer skörden, förstår sig inte på vädret längre – men hennes kärlek till olivträden är stark.De är som hennes barn och hon kan inte överge dem.De måste tas om hand.”Vet du att träden sjunger?”, säger Eleni när vi pratar. ”Dom sjunger och dom äldre trädens sång är annorlunda mot dom yngres.”Eleni har spelat in.Jag får lyssna och det handlar om frekvenser som omvandlats till ljud.Eleni har tagit fasta på uppfinnaren Nikola Teslas teorier om att allt och alla kommunicerar via olika frekvenser… så även Elenis olivträd, varav många är 2000 år gamla.Vad man än tror om Teslas frekvenser eller olivträds sångförmågor, så går det inte att ta miste på Halkidikis starka koppling till dom uråldriga olivträden.Jag träffar andra farmare, Halkidikibor, pensionerade odlare. De talar alla om olivträden som deras nära, deras kära.Det är både fascinerande och berörande.På den näst största grekiska ön Evia träffar jag 50-årige Vangelis Georgantzis, som sedan barnsben bott på ön och i vuxen ålder arbetat med och försörjts av öns största resurs – pinjeträden.För Vangelis är pinjeträden hem och barndom, men också familjeförsörjning, pengar till barnens universitetsutbildningar, till ett rimligt gott liv på ön.2021 brinner alla hans träd upp – han och familjen förlorar sin försörjning. Tillsammans med ytterligare 500 familjer på ön.Den rekordheta sommaren 2023 i Grekland kämpar tusentals brandmän och lokalbor mot eld och lågor, som sveper fram över landet.Först i slutet av september mattas värmen, bränderna minskar i omfattning.Då händer något helt annat – som vore det en förbannelse, förvandlas eld till vatten.Förödande skyfall. Översvämningarna är ett faktum.Vattnets kraft är obeveklig, byar försvinner, människor förlorar sina hem, lantbrukare sina åkrar.Det är i slutet av juni när jag sitter och tittar ut över blått hav och gröna öar.Skärgården här i Stockholm är som vackrast nu, prunkande blomster, grönt, skönt… behagligt.Ännu har vi inte fått känna av det som blir alltmer frekvent mer söderöver.Naturens alltmer nyckfulla beteende och väderfenomen svåra att hantera.Än så länge är allt sig likt här hemma hos oss.Än så länge....Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

3 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 2 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv - tisdagHär i västra Ukraina, bara några mil från gränsen till EU, är kriget både osynligt och ständigt närvarande. Under de varma sommarkvällarna fylls gator, torg, boulevarder och parker med tusentals människor som på ytan får Lviv att se ut som ett centraleuropeiskt semesterparadis. Uteserveringarna är fyllda till bristningsgränsen. Pubarna visar fotbolls-EM även om Ukraina är utslaget ur turneringen. Var 20 meter står gatumusiker som tävlar om uppmärksamheten. Rappare vid en parkbänk, en långhårig kille med gitarr som sjunger ukrainska rocklåtar vid promenadstråket. Allra mest publik lockar sex unga män på Frihetsavenyn. De har en blåsorkester med slagverk och spelar instrumentala discohits inför hundratals åskådare. En grupp tonårstjejer dansar vilt och galet till trombon-, trumpet- och saxofonversionen av 90-talshiten ”Barbie Girl”. Men mitt i festen märks det att ingenting egentligen är som det borde vara. Inne på puben på den pittoreska smågatan slocknar plötsligt tv-skärmen mitt i reprisbilderna av avgörande mål i fotbolls-EM. All el försvinner i hela kvarteret. De ryska bombningarna av den ukrainska infrastrukturen gör att strömavbrotten blir allt vanligare. Reservaggregaten drar igång och gatubilden fylls av deras högljutt brummande ljud. Samtidigt är det bara de nödvändigaste funktionerna som hålls igång. Hela staden går in i ett slags dunkel med matt gatubelysning och hela fasader med släckta fönster. Och när jag svänger runt hörnet vid Änglarnas torg hamnar jag mitt i en utställning. På den lilla platsen mellan de höga stenhusen står skärmar uppställda med bilder på och texter av Iryna Tsybuch. Hon var journalisten och militärsjukvårdaren som blev känd i hela Ukraina. Tsybuch skrev ett öppet avskedsbrev till sin bror i sociala medier redan våren 2023 ifall det värsta skulle hända. Det brevet publicerades igen i slutet av maj i år när Iryna Tsybuch dödades av rysk beskjutning under en transport av sårade soldater i Charkivregionen. Det var tre dagar kvar till hennes 26-årsdag. Morgonen efter min promenad genom Lviv går jag tillbaka till Änglarnas torg och ser människor strömma ut ur 1600-talskyrkan i ena änden av det lilla torget. Det är ännu en begravning av soldater som stupat vid fronten. Kistorna bärs ut till bilar som med poliseskort för dem till kyrkogården. Längs kortegens väg, samma gator som kvällen innan fylldes med festande människor, går de förbipasserande ner på knä och sänker sina huvuden. Fredrik Wadström, Lvivfredrik.wadstrom@sverigesradio.se

2 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 1 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria måndag.Det här blir sista utrikeskrönika från detta underbara land, Sydafrika. Jag njuter av de sista dagarna med att sitta i solen och lyssna på amapinao, denna distinkt sydafrikanska musik-genre någonstans mellan house och jazz och lite annat.Jag minns en krönika jag skrev precis i början av min korreperiod, faktiskt innan jag hade flyttat hit. Den handlade om hur lätt det var att se vilka som var sydafrikaner vid gaten i Addis Abeba där jag mellanlandade.En salig blandning av allt från rastadansrare i stora mössor till svarta affärsmän i strama kostymer och så dessa vita afrikandermän i korta tajta shorts och flipflops. Ett gäng ganska coola katter. Och det är de fortfarande.Jag kommer sakna dem, ändå, dessa Sydafrikas söner och döttrar som genom historiens irrgångar måste samarbeta och få landet att hålla ihop. För jag minns också hur jag redan då undrade: hur ska det gå för detta land, som är så långt ifrån lagom?När det regnar så är det ett vattenfall, där vågorna är högre, hajarna större, bergen fantastiska, när det är fattigt är det gyttjig misär, när det är rikt en extrem lyx med champange och Lamborginis. Och på många sätt är Sydafrika fortfarande ett mysterium för mig.Trettio år efter apartheid är det fortfarande som att landet består av olika öar av grupper som lever parallella liv samtidigt. Ibland görs en del jämförelser med Brasilien, också det en regional storspelare, också det ett land med en välutvecklad ekonomi.Bägge är också bland de mest ekonomiskt ojämlika länderna i världen, bägge har en extrem kriminalitet. Om det inte var för det skulle nog hela världen vilja bo antingen där eller här i Sydafrika.Men en viktig skillnad är att Brasilien trots alla sina olikheter, folkgrupper, svart och vitt och brunt, ändå förenas av en mer eller mindre gemensam historia och språk, den sjungande brasilianska portugisiskan.I Sydafrika finns det elva officiella språk, nästan lika många berättelser om vilken roll de haft i landets historia. En färgkarta bara över språkutbredningen i Gauteng-provinsen ser ut som en Jackson Pollock-tavla, det är små öar av zulu, pedi, afrikaans, tswana, sotho.Få talar egentligen engelska som modersmål i Sydafrika, kanske fem miljoner i en befolkning på sextio miljoner. Det finns inte så mycket som håller samman landet. Hur ska det gå? Jag tror faktiskt ändå att de här coola katterna kommer fixa det, de kommer att finna en väg framåt för detta land, långt ifrån lagom.Richard Myrenberg, PretoriaRichard.myrenberg@sverigesradio.se

1 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 28 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Det här är en hej då-krönika, för den sista juni slutar jag som korrespondent för global hälsa. Och jag vill slå ett slag för det ämne jag haft att bevaka: folkhälsa. Det är ett ord med säkert lite olika associationer. Vissa kanske anser att det känns lite förnumstigt, lite väl förståndigt. Lite som råkost, som för tankarna till rivna morötter i ett plasttråg i en skolmatsal.Men det är så mycket finare än så. Skolmat är för övrigt ett ypperligt exempel på vad folkhälsa kan vara – om världens alla barn fick möjlighet att gå i skola och få ett lagat mål mat varje vardag, skulle den här planeten vara en bättre plats att leva på, för alla.Folkhälsa är vaccin, detta fantastiska som gör att vi inte ens behöver vara oroliga för en lång rad otäcka sjukdomar.Det är skolsköterskor. Det är synundersökningar på BVC, så att man kan fånga upp små barn med synfel och se till att de får glasögon. Det är att vi som samhälle anlitar experter för att planera städer så att de blir hälsosamma, med träd som ger skugga och med gång- och cykelbanor. Med plats för lekparker, så att barn inte behöver spela fotboll på en landremsa mellan två motorvägar.Det är lagstiftningar som förbjuder alltför långa arbetspass och kräver att företag ser till att byggnadsställningar är säkra.Och så är det förstås hur ett samhälle ställer upp och skyddar sig mot och vid en pandemi.Folkhälsa gör att vi inte måste ta en taxi in till akuten – för vi är inte ens sjuka. För att citera en dokumentär på PBS, det är som en osynlig sköld som räddar livet på oss, gång på gång.Ni fattar, det är sjukt fint med folkhälsa helt enkelt. Det är kanske inte så glamoröst. Men det bevarar utan tvekan fler klappande hjärtan än vad som räddas på världens alla operationsbord.Folkhälsoarbete kan ses som en helt oegoistisk kärlek, riktad till människor man inte känner. Om man så vill, kärlek till mänskligheten.Det har varit ett fantastiskt jobb att bevaka global hälsa, ur en lång rad perspektiv. Jag har dykt ner i alltifrån förlossningsvård och hjärtsvikt till tobakslagar och vår syn på döden. Som ett avsked till ämnet – till alla som jobbar med allas vår hälsa på olika sätt: Heja er! Ni ger världen kärlek.Tack för mig som hälsokorrespondent, och tack för att ni har lyssnat.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

28 Jun 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdagÄr det något San Francisco är känt för utöver 60-talshippies och den jättestora jordbävningen 1906 så är det backarna. Backarna är många, och de är framför allt branta. De passar väldigt bra för biljakter på film, som i Bullit med Steve McQueen eller när James Bond åker brandbil i rasande fart i A view to a kill.De branta backarna påverkar i hög grad arkitekturen i den här stan. Många av de pittoreska bostadshusen är till exempel fyra våningar höga mot gatan på ena sidan, men så krymper de snabbt till bara tre våningar några meter bort. I en värstingbacke kan ett hus som är säg 20 meter brett skilja fyra meter i höjdled. Det blir en lutning på runt 20 procent om mitt ögonmått stämmer. Som sagt, här är brant. Det är tur att San Francisco har såpass milt klimat. En vanlig svensk januarihalka hade gett enorma påfrestningar på sjukvården här i San Francisco.Häromdagen såg jag en mamma med barnvagn som med lätt panik i ögonen säkerhets-zickzackade nerför en av branterna. Hennes ättelägg skulle vara illa ute om mamman skulle snubbla och tappa greppet om vagnen där i branten.När jag mötte mamman med barnvagnen kom jag att tänka på min gamle klasskompis Niclas. Vi var 10-11 år när han på roliga timmen ställde sig upp och frågade klassen: vad finns det mest av i världen, uppförsbackar eller nerförsbackar? Frågan ledde till en högljudd diskussion i klassrummet. Vi var en klar majoritet som bestämt hävdade att uppförsbackarna måste vara flest. En minoritet höll i stället på nerförsbackarna, kanske var det klassens lite mer optimistiskt lagda som tyckte så?Niclas fnittrade alltmer, och jag kommer aldrig att glömma hur korkad jag kände mig när han skrattande berättade att vi allihop hade fel. Varje backe går liksom åt två håll, beroende på vilken utgångspunkt man har. Men Niclas, om du hör det här så är du välkommen hit till San Francisco. Vi kan promenera runt här ett tag så ska vi se om inte även du liksom jag får en tydlig känsla av att i den här staden är uppförsbackarna både fler och brantare än nerförsbackarna.Jens Möller i San Francisco

27 Jun 20243min

Utrikeskrönikan 26 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.”…när du egentligen bara kan göra så…”Så där lät det på ett av Bryssels många kaféer när yngsta sonen flexade med en Rubiks kub för något år sedan.Han hade snöat in på det komplicerade pusslet och som barn kan göra lärde han sig flytta de där färgade plastrutorna galet snabbt, nästan per automatik.De problem som han löste på några sekunder tog mig flera minuter. Och då tog jag ofta hjälp av en app som visade hur jag skulle flytta rutorna för att det skulle gå ihop.Jag hade helt enkelt svårt att få grepp om logiken och tänka i tillräckligt många steg.Därför fick jag en skavande känsla förra veckan när Ungern, som tar över EU:s ordförandeklubba på måndag, presenterade sin logga för sitt ordförandeskap. Det var just en Rubiks kub.En Rubiks kub med den ungerska flaggan på ena sidan och EU:s cirkel med stjärnor på den andra. Det är egentligen inte konstigare än att det är en hyllning till ungraren Ernő Rubik, arkitekten och professorn som skapade Rubiks kub för 50 år sedan, 1974. Enligt det ungerska ordförandeskapet är kuben och loggan en symbol för den ungerska nationens kreativitet och strategiska tänkande.För att lösa kuben krävs strategi, tålamod, disciplin och precision – kvalitéer som är grundläggande för Ungerns ordförandeskap, enligt ungrarna själva.Men loggan med kuben kan också ses som en symbol för ett komplicerat och svårlöst ordförandeskap.EU-ländernas arbete i ministerrådet kommer ledas av ett land som på många sätt är på kollisionskurs med EU. Ett land som nyss dömdes betala dryga dagliga böter för att man brutit mot EU:s regler. Ett land med en premiärminister i Viktor Orbán som ofta går ofta till attack i sociala medier mot vad han kallar byråkraterna i Bryssel (även om det är ungerska politiker som fattar de politiska besluten tillsammans med kollegorna från andra EU-länder).Normalt ska ordförandelandet agera som en neutral medlare, lägga sina nationella ståndpunkter åt sidan, försöka driva samarbetet framåt och förhandla fram kompromisser.Särskilt när de gäller fortsatt stöd till Ukraina och ytterligare sanktioner mot Ryssland finns det frågetecken kring hur Ungern kommer agera. För där har landet tidigare bromsat och blockerat EU:s beslut. Även för mig personligen kan det ungerska ordförandeskapet bli mer komplicerat än vanligt.Ordförandeskapen brukar börja med en pressresa för utvalda Brysseljournalister där man kan träffa landets ministrar och få en bra inblick i vad landet vill driva det kommande halvåret.Sveriges Radio brukar få inbjudan till de pressresorna och jag har själv varit med på alla de senaste sex åren.Men än så länge har det inte dykt upp någon inbjudan från det ungerska ordförandeskapet i mejlkorgen.Det återstår att se om jag kommer kunna lösa det komplicerade ungerska ordförandeskapet.När det gäller Rubiks kub har jag aldrig lyckats lösa den fullt ut på egen hand. Jag har alltid behövt hjälp av antingen den där appen eller yngsta sonen.”…och sen om det blir så här så drar du bara ner…”Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

26 Jun 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington tisdag.Och den stora nyhetskanalen här håller på att driva oss alla så smått till vansinne genom sitt ständiga tjat om den debatt som kommer ske på torsdag, mellan Joe Biden och Donald Trump - ni kommer också få höra mer om den senare i veckan, lita på det.Det blir alltså en debatt mellan två seniorer: Biden som är 81, och Trump som nyss fyllde 78. Många amerikaner hade önskat sig ett yngre startfält, men nu ser det ut som det gör.Men mina tankar vandrar i stället i väg till en annan person, som också bott i Vita huset, och som också är kommen till åren. Om knappt 100 dagar fyller nämligen den tidigare demokratiske presidenten Jimmy Carter 100 år, om han nu är med oss så länge. Han är sen flera månader tillbaka i dåligt skick och får palliativ vård.Jimmy Carter är redan den ex-president som har levt längst, och i ett land som gillar rekord och prestationer av olika slag, så hoppas nu många på att han också klarar det där 100-årsstrecket.Det går att slå vad som saken - chansen att han klarar det beräknas vara 60 procent, såg jag nyss - och det finns också entusiaster som skapat en sida på nätet som räknar ner tiden, sekund för sekund, till Carters födelsedag den 1 oktober. Jimmy Carters familj rapporterar att han verkar ha en fridfull och rätt fin tillvaro, med mycket sömn och mat från hans egna gamla bondgård. Uppmuntringarna och hejaropen har börjat strömma in.När Carter var USA:s president i slutet av 70-talet, var entusiasmen inte lika stor, och han förlorade med dunder och brak till Ronald Reagan 1981 efter bara en mandatperiod.Men han har en spännande historia: när han var ung ville han bli kapten på en kärnvapenbestyckad u-båt och han var på god väg, när hans pappa plötsligt gick bort. Jimmy Carter fick återvända hem, från havet till familjens jordnöts-farm i Georgia.I stället blev han så småningom, till mångas förvåning, USA:s president. Med sin 70-tals-snedlugg och sydstatsdialekt sågs han som en underdog, som gärna ville resonera sig fram till beslut, men kunde också framstå som lite velig.Han blev betydligt mer populär efter sin tid i Vita huset, när han jobbade för fred och mänskliga rättigheter på olika sätt. 2002 fick han Nobels fredspris.Allt det här är ju länge sen - riktigt länge sen, kan man känna, när man tittar på det politiska landskapet här i USA idag.Och kanske är det också därför som somliga är så peppade inför möjligheten att Jimmy Carter får fira sin 100-årsdag. Även om åldrade presidenter annars inte är USA:s favoritgrej just nu.Nina Benner, Washington.nina.benner@sverigesradio.se

25 Jun 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Delhi, måndag.Som jag längtat efter att få säga just de två små orden ihop. Den här resan har varit speciell eftersom jag inte fått journalistvisum till Indien på flera år, inte sedan november 2020 för att vara exakt. Men nu är jag här och det är fantastiskt.Under de här åren av frånvaro har jag bevakat landet med hjälp av bästa Arnab Dutta, en erfaren journalist och numera god vän. Vi har bollat idéer som han sedan förverkligat och jag redigerat. Det har gått men att vara på plats och själv få se landets utveckling är förstås oslagbart.Under min frånvaro har jag ibland fått höra att vi utländska journalister inte har förmåga att se allt det som landets BJP-ledda regering faktiskt åstadkommer. Det ligger en del i den kritiken. Det ligger också en del i motsatsen; det vill säga att ja, det händer mycket, men utvecklingen når inte alla, och att det skönmålas rätt friskt i de offentliga budskapen.Efter att nu ha besökt fem av landets delstater de senaste veckorna, städer såväl som landsbygd, så är mina intryck följande. Indien är enklare, smartare och renare än vid mitt förra besök. Om man har pengar, vill jag lägga till. Inrikesflyget är utbyggt och bekvämt. De nya snabbtågen underbara, går i tid och har fantastisk service. En oändligt lång bussresa mellan två delstater bjöd på mycket bra vägar men chaufförerna kör inte bättre för det, så visst nästan krockade vi ett antal gånger. De digitala betalningarna är super; så pass utbredda att jag hade svårt att köpa vatten häromdagen. Småmynten var slut och jag har inte de indiska betalapparna för de kräver ett lokalt bankkonto. Bankkort accepterades inte av ”hålet i väggen-serveringen”.Men bara för att de ekonomiskt utsatta numera har ett bankkonto och kan ta betalt och betala online så innebär inte det att de med automatik har mer pengar att röra sig med. 800 miljoner indier får bidrag från staten för att klara sig. Och fattigdomen är också synlig när man rör sig i landet.Resultatet från det nyss avslutade parlamentsvalet där BJP förlorade den majoritet man haft i tio år kommer vi Indiennördar att analysera länge. Bland annat var det vissa daliter så kallat kastlösa som övergav partiet för att oppositionen lyckades övertala dem om att regeringen skulle ta bort riktade privilegier till den här gruppen.Men en övergripande slutsats från valresultatet och samtalen jag haft med indier är att landet behöver fler arbetstillfällen. Indier vill ha jobb, inte allmosor. De vill skapa sig en bättre framtid för sina barn och den utveckling som regeringen åstadkommit spär på den aptiten.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

24 Jun 20243min