Vardagsbetraktelser från en huvudstad: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönika 15 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, tisdag.Nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget.Jag var där. På Wellington Regional Stadium. Den 23 juli då den isande vinden från sydpolen och regnet som aldrig ville ge med sig gjorde att förutsättningarna för att premiärmatchen i fotbolls-VM för de svenska damerna mot Sydafrika inte var de allra bästa. Trots det hade över 18 000 personer kommit för att se matchen. Jag var på plats, inte för att rapportera om det sportsliga, utan allt runt omkring.Innan matchen intervjuade jag Teri O’Neill som är ansvarig för sport- och idrottsfrågor i den nyzeeländska huvudstaden. Hon berättade att de hundratals miljoner i intäkter som staden får i och med VM betyder otroligt mycket. Wellingtons ekonomi drabbades hårt under pandemin. En del av inkomsterna från VM kommer att användas till att ge Wellingtonborna och framför allt ursprungsbefolkningen Maori bättre tillgång till idrottsarenor, parker och fritidsaktiviteter. En annan sak jag rapporterade om var att fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland har bidragit till att synen på damfotboll och kvinnliga idrottare och har förändrats till det bättre i de båda värdländerna. Hyfsat positiva rapporter. Trots det, eller kanske tack vare det, fylldes min inkorg av e-post av brev fyllda av hat, glåpord och kränkningar om fotbolls-VM och om mig. Några menade att fotbolls-VM för damer inte är ett fotbolls-VM utan en turnéring för amatörer och det är inte riktig fotboll som spelas.I ett av breven stod det citat: ”Peder, ta av dig kjolen nu och sluta håll på med feminist-skiten. Vi vill se riktig fotboll. En polare som kollar på travet brukar säga att man aldrig spänner kossor för vagn”. Jag tänker inte namnge någon av de som skrev till mig, men jag vet vilka de är och vet nu att flera av dem har unga döttrar. Även om turneringen inte är över så måste man säga att fotbolls-VM för damer har varit en succé för värdländerna och gjort enorm PR för damfotboll i världen. Det är bara vädret som får kritik. Men kylan och det iskalla regnet till trots så upplevde jag en värme och glädje i de både värdländerna som jag kommer minnas länge.Jag tänker på det hundratalet svenska supportrar som trotsade regn och kyla för att marscherade från Fanzone till stadion i Wellington till den första Sverigematchen. Det ångade om dem när de tågade längs vattnet mot stadion påhejade av storögda Wellingtonbor. Eller flicklaget från Wisconsin i USA som jag träffade i Sydney. Redan innan det blev klart i vilket land USA skulle spela sina matcher hade det köpt flygbiljetter till Australien. Lite snopet att USA sedan lottades i gruppen som spelade sina matcher i Nya Zeeland. Men det tycket tjejerna i Wisconsin laget inte var ett problem. De hade biljetter till den första matchen i Sydney mellan Australien och Irland och fick vara med om att sätta publikrekord eftersom det var en rekord hemmapublik för en fotbollsmatch för damer i Australien och den tredje största publiken i dam-VM-historien.Två av tjejerna sa: ”Vi får uppleva VM på plats det är huvudsaken, nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget”, och så skrattade de så de kiknade.Men det är inte omöjligt, för som en av deras ledare sa: ”Det här VM:et kommer betyda otroligt mycket för tjejerna i laget och för damfotbollen över hela världen”.Så jag hoppas att de som tog sig tid att skriva brev till mig för att berätta vad de tycker om damfotboll och VM nu har fått sig en tankeställare.För visst har VM bjudit på spänning, underhållning och bra spel. Och oavsett dam eller herrlag, i Auckland sjöng de svenska fansen för sitt landslag.Peder Gustafsson, Bangkok

15 Aug 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag”Vad är ditt problem egentligen. Kan du inte läsa, eller?”. Det arga tillropet på tyska hörs från en balkong. Jag är på kortbesök i staden Leipzig och håller på att hjälpa min vän där källsortera lite glas. ”Jo, visst kan jag läsa”, svarar jag lite förvirrad innan jag inser vad jag har gjort för fel. Mellan 12 och 15 ska det vara tyst här, står det på en skylt. Då ska det inte krossas en massa tomglas. Och just nu är det ”Mittagsruhe” – lunchvilotiden, som det heter.Varje gång jag återvänder till Tyskland förbryllas jag titt som tätt över det orädda tyska sättet att säga till när någon gör fel. Jag kommer ihåg ett annat tillfälle, i Berlin, när jag och min då kanske 6-åriga dotter går nedför gatan när vi plötsligen hör ett mycket engagerad tillrop från andra sidan vägen. ”Hörru, är det där din dotter? Ser du inte vad hon håller på med”. Jag vänder mig om och ser att jackan, som hon håller i ena handen, nuddar asfalten. ”Den blir ju smutsig”, ropar kvinnan. Jag tror verkligen att hon hade goda intentioner och bara ville hjälpa till, samt kanske påpeka mina brister som föräldrar. I alla fall skulle hon här i Berlin inte direkt stämplas som sociopat för sitt tillrop, som det kanske hade hänt i valfri svensk stad efter ett liknande möte.Nej, fördomarna om att tyskarna har lätt för att vara lite konfrontativa besannas ganska ofta. Har ni till exempel försökt gå mot röd gubbe i Tyskland medan det står barn och väntar? Att ni är allt annat än en god förebild kommer vara en av de snällare sakerna ni kommer få höra då.Att man får lägga sig i vad andra gör men – och det här är den andra sidan av myntet – att man också ska vara behjälplig när det behövs är djupt rotat i den tyska vardagen. Det händer ju då och då att det blossar upp debatter om civilkurage i Sverige, och då brukar Tyskland nämnas som gott exempel.Och med rätta, får man säga, för här kan det till och med vara olagligt att inte hjälpa till. I alla bilar måste det finnas förbandslåda, och det kan vara straffbart att inte stanna och hjälpa andra som har råkat ut för en trafikolycka. Samma gäller förresten även i andra situationer där folk har kommit till skada, till exempel blivit offer för en misshandel, om man bara går förbi trots att man kunnat göra något, utan att sätta sig själv i fara.Men räcker det här verkligen som förklaring till att tröskeln att lägga sig i är lite lägre här? Och när visar man civilkurage och när är man bara en jobbig viktigpetter?Med dessa tankar tar jag resten av tomglaset och går tillbaka mot lägenheten. kl 15, när vilopausen är slut, är jag tillbaka igen.Hansjörg Kissel, för P1-morgon, i Berlin

14 Aug 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag.Jag blir inte av med bilden. Den dyker upp varje kväll när jag ska sova.Även fast det har gått ett par veckor sedan den först började cirkulera som video på sociala medier, och strax därefter som stillbild, publicerad av flera franska och italienska nyhetsmedier.Bilden föreställer 30-åriga Matyla, i gul klänning och flätat hår. Bredvid, hennes sexåriga dotter Marie. De ligger döda, i öknen som är gränsområde mellan Tunisien och Libyen. Matyla raklång på mage med ansiktet ner i sanden, och lilla Marie hopkurad på sidan intill henne. Dottern har lagt ena handen på sin mammas rygg.De tros ha dött av törst, efter att ha körts ut och lämnats i öknen i höga temperaturer utan vatten av tunisiska säkerhetsstyrkor. Med uppmaning om att gå tillbaka till Libyen.Deras öde är inte unikt. Deras kroppar är två av minst 27 som libyska myndigheter uppger att de hittat i öknen sedan början av juli. Med hopp om att ta sig till Italien kom Matyla och Marie till ett Tunisien präglat av eskalerande våld och trakasserier gentemot svarta afrikanska migranter. Påeldat av president Kais Saieds uttalanden i februari om en ”kriminell plan” om att byta ut Tunisiens demografi. Och samma dag som president Saied skrev under ett nytt migrationsavtal med EU värt 100 miljoner euro, den 16 juli, dumpades Matyla och Marie i öknen.Men det som är unikt är att de inte är reducerade till migranter. De har namn. Tack vare bilden kunde Matylas make, som tappade bort sin familj i öknen och mirakulöst själv överlevde, identifiera sin fru och dotter. Så vet vi att Matyla kom från Elfenbenskusten och drömde om att öppna en restaurang. Hon träffade sin kamerunske make i Libyen, och där, mellan fem misslyckade försök att ta sig över Medelhavet, blev Marie till. Ett älskat barn. Men som barn till migranter hade hon ingen rätt att gå i skola i Libyen.Så här ser min kvällsrutin ut: Jag tänker på min treåriga dotter hemma i Sverige. Jag tänker på hennes lilla hand som hon brukar lägga över mig när jag nattar henne. Jag tänker på lilla Maries hand på sin mammas rygg. Jag tänker på min egen dotter igen, långt ifrån mig men trygg i sin säng. Jag tänker på Matyla. Och jag tänker att jag hoppas att de somnade samtidigt.Felicia Frithiof, Paris.

11 Aug 20232min

Utrikeskrönika 10 augusti 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, torsdag.Jag har funderat en del på det här med att bli dissad. Du vet, när man försöker få kontakt med någon och så bara struntar de i en, vänder bort blicken eller går förbi med högburet huvud. Det där osynliggörandet kan vara så frustrerande och förminskande.Nu kanske du tror att jag är på väg att öppna upp mig kring olika romantiska erfarenheter. Men, jag pratar såklart om alla de där gångerna jag försökt få intervjuer eller åtminstone en kort kommentar av olika makthavare men fått kalla handen.Herr president! Hallå? Va? Vill inte Kubas president stanna och svara på frågor från en svensk journalist om varför han inte aktivt tar avstånd från Rysslands invasionskrig i Ukraina nu när han är på besök i Bryssel? Hur är det möjligt? Relationerna mellan våra länder är kanske inte som under Palme och Castros tid men ändå – vi har ju kvar vår ambassad. Vilket inte alls verkar vara någon självklarhet när länder drar åt olika håll numer.Jag vet inte, jag har kanske blivit bortskämd här i Bryssel. Ingen ”journalistrugby” här inte. EU-institutionerna har ett väloljat mediemaskineri där det känns som att alla är tillgängliga nästan hela tiden. Uttalanden och presskonferenser spelas in med bra video och ljudkvalitet, bara att ladda ner efteråt om du inte kunde närvara.Men det finns såklart undantag från det här bekväma sättet att smörja oss journalister.Jag minns en stor internationell konferens för hågkomsten av förintelsen, i Malmö för knappt två år sedan. Hundratals deltagare: överlevare, statschefer, sociala mediechefer och andra dignitärer. En av dem var Europeiska rådets ordförande Charles Michel. När han under öppningen av konferensen kommer in på röda mattan tänker jag att jag ska fråga honom om han tycker att det vore en bra idé att på EU-nivå försöka göra det olagligt att förneka förintelsen. Det är en seriös fråga, under en allvarstyngd konferens.Charles Michel närmar sig platsen där jag står med framsträckt mikrofon. "Herr Michel, en snabb fråga från Sveriges Radio!"”Jag är inte Michel, min käre herre. Jag ser kanske ut som honom men det är inte jag”, säger personen och går vidare.Va? Jag börjar smått panikartat resonera med mina kollegor på plats. Var det inte han? Jag hör hur någon fnissar åt mig. Innan jag inser att jag precis blivit dissad av en av EU:s högsta representanter. Vem gör så under en konferens om förintelsen, minns jag att jag tänkte?Lärdomen? Kanske en påminnelse om att du alltid kan bli dissad på nya sätt, så räkna inte med nåt. Men skam den som ger sig.Bortgjord och förminskad men inte desto mindre,Mikael Sjödell, Bryssel

10 Aug 20233min

Utrikeskrönika 9 augusti 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, det är onsdagMan ska ju såklart vara objektiv här i public service, men jag tycker ändå att – rent objektivt – så erbjuder Washington DC några av de mest spännande museerna i världen.Här finns till exempel USA:s nationella museum för rymd- och luftfart, en av de många institutionerna på Smithsonian institutet mitt i stan.Där hittar man landningsfartyget från Apollo 11 och Wright-brödernas första flygplan från 1903. Jag lovar, man behöver inte vara särskilt teknikintresserad för att tycka det är häftigt.Bland de mest kontroversiella objekten det här museet har ställt ut ett bombflygplan av typen B-29 med påskriften ”Enola Gay” på sidan av cockpiten.På exakt det här datumet för exakt 78 år sedan var ”Enola Gay” på uppdrag över den japanska staden Nagasaki, för att kontrollera väderförhållanden. Några dagar innan hade just det här planet själv skrivit in sig i historien då det öppnade sin lucka och släppte bomben som fått smeknamnet ”little boy” över Hiroshima. Det blev första gången ett kärnvapen använts i krig.De senaste veckorna har många fått upp ögonen för kapplöpningen som ledde fram till de här ödesdigra dagarna i augusti 1945.Det tre timmar långa filmdramat om Oppenheimer, vetenskapsmannen bakom Manhattanprojektet som gjorde att de allierade vann kapprustningen om att ta fram ett kärnvapen under andra världskriget, har dragit till sig tusentals tittare både i Europa och här i USA.Filmen rör vid de historiska argumenten runt president Harry Trumans beslut att använda ett kärnvapen mot Japan 1945.När Smithsonian museet skulle ställa ut flygplanet Enola Gay i samband med 50-årsmarkeringen av slutet av Andra Världskriget, blev det en hel del kontrovers runt hur man skulle tolka Trumans beslut.Historiker ville att man skulle använda flygplanet för att berätta om vilken enorm förstörelse kärnvapnen hade åstadkommit. De ville berätta om att president Truman hade använt kärnvapen för att skicka en signal till Sovjet och att bombningarna borde ses som själva startskottet för kalla kriget.Amerikanska försvarsmakten och veteraner här borta ville lyfta att bombningarna hade gjort att Japan – efter år av blodigt krig i Stilla havet – hade tvingats kapitulera, och att man således sparat både Japanska och Amerikanska liv genom att man inte behövde invadera Japan.Efter flera år med bråk, öppnade till slut utställningen, utan information om vare sig det ena eller det andra. På väggarna stod det mest om hur flygplanet restaurerats. Det blev en kompromiss ingen var särskilt nöjda med, men historien om kärnvapenanvändningen visade sig helt enkelt för komplex och känslosam för att få plats på väggarna.Att stanna upp och komma ihåg Nagasaki är viktigt av två anledningar. Rent historiskt är det den andra staden i världen som lagts i grus av kärnvapen. Men trots det enorma arsenal som nu finns i nio olika länder så är det är också den sista staden som bombats med ett kärnvapen.Trygve Ulriksen Skogseth, Washington.

9 Aug 20233min

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, tisdag.På San Antonio-torget i staden Medellin står flera av Fernando Boteros skulpturer. En av dem – en rundlagd fågel – har ett stort gapande hål i ryggen och magen. Fler mindre hål vandrar oregelbundet över den tjocka bronskroppen. Botero har låtit skulpturen vara kvar som en symbol och ett minne över det som hände här den 10 juni 1995.På det överfulla torget briserade en bomb i ett terrorattentat som dödade 23 personer och skadade hundratals.I dag har Medellin lämnat mycket av sitt våldsamma förflutna bakom sig. Men så ser det inte ut på andra platser i Colombia där narkotikakarteller, guerillarörelser och paramilitära grupper har bitit sig fast i ett komplext ekosystem av laglöshet, pengar och osäkerhet för dem som råkar bo där.Colombias nuvarande president Gustavo Petro hade en ambitiös plan när han tillträdde för ett år sedan: Paz Total – den totala freden – en vision om ett definitivt slut på landets långa och många konflikter.För några dagar sedan började ett 180 dagar långt eldupphör med den äldsta och största kvarvarande guerillan i Colombia, Ejercito de Libercaion Nacional (ELN). Om det blir framgångsrikt kommer det utgöra det hittills viktigaste steget i president Gustavo Petros Paz Total.De senaste veckorna har fredsprocessen stött på motstånd från ett oväntat och – för Petro – nära håll. Det kanske inte kommer vara bombattentat, väpnade attacker eller giriga knarkkarteller som sätter stopp för presidentens vision. Gustavo Petros son, som spelade en viktig roll i valkampanjen, har nämligen åtalats för pengatvätt och korruption. Under kampanjen ska han ha tagit emot pengar från kriminella personer och behållit delar av dem själv.För en president, som själv har ett förflutet i en guerillarörelse som ville motverka just korruption, är det här ett gigantiskt bakslag. Om och hur åtalet mot hans son kommer påverka fredsprocessen återstår att se, men ett år efter att Petro tillträdde posten som president är han minst sagt skadeskjuten.Konstnären Fernando Botero ville att den sprängskadade fågeln skulle stå kvar och titta ut över staden. Men också att människor skulle komma dit och begrunda den. “Ett monument över idioti”, har Botero kallat det ofrivilligt omdanade verket. Kanske kommer Boteros fågel någon gång bli en symbol över ett Colombia som uppnått fred, men vägen dit fortsätter att vara lång och krokig.Fernando Arias, Bogotá

8 Aug 20233min

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, måndag.Regnet vräker ner över parken i stadsdelen Kallio. Den röda granitbjörnen ser ut som att den gråter. Lite ensam ser den ut, nu när det knappt är någon här som tittar på den. Folk har gömt sig för vattenkaoset, en del inne på caféet en bit bort. Det är ensamt här, säger mannen bakom disken när jag köper lunch. Och tyst. Ja, alltså inte här på caféet, men här i Finland. Det är svårt att hitta vänner, säger han, medan han ställer ner en grönsakspaj på utebordet. Så man får göra så här, säger han. Man får öppna ett café, så att folk måste komma fram och prata med en. Han torkar av det småblöta bordet. Det duggar bara först, men snart öser regnet över oss. Piskar gatan och möblerna och kanelbullarna. Det är sällan det är så dramatiskt, så högljutt, säger caféägaren. Han tittar upp i himlen när han säger det men jag undrar om han också menar Finland. Som det är idag finns det ingen som har ansvar för ensamhetsfrågorna här. Men nu kommer krav, bland annat från Röda korset, på att de som styr ska se till att någon gör något ordentligt åt problemen. En opinionsundersökning visar att varannan person som bor här lider av en ensamhet som inte går över. 230 kilometer från caféet, i Villmanstrand, äter jag en annan lunch. En karelsk pirog i farten. Där, på bänken intill, sitter en man som frågar sig vilket land som är hans. Finland är det enda han bott i men han påminns hela tiden om att han sticker ut här. En del säger fruktansvärda saker till mig, berättar han. Men de flesta vill väl. Ställer nyfikna frågor. Han väljer att se det så, att tolka dem snällt. Vi behöver mer snällt i världen, säger han, men det får mig att känna mig ensam. Vad gör du med den? undrar jag. Med ensamheten?Han plockar upp gitarren och visar. Han blundar när han spelar och hans röst hörs ända bort till gallerian. Det tar inte lång stund innan en kvinna kommer fram och lägger mynt i gitarrfodralet. De småpratar, och så går kvinnan därifrån. Den är bra för mycket den här, säger han, och klappar på gitarrkroppen. Gitarren gör att folk kommer fram och pratar med mig. Det är som med caféet i Kallio. Han tar upp gitarren igen, plinkar lite på strängarna. Men framför allt är den mitt utlopp, säger han. Man måste ha ett sådant, så att man kan göra sig själv mindre ledsen. Jag är ledsen, säger han. Och de flesta som kommer hit och sätter sig vid mig är också det. De sitter slokade med böjda nackar, som björnen i parken. Den starka björnen och den ensamma björnen. Han börjar sjunga igen, spela, och blunda. Jag förstår inte hur det går till. Hur han vet var fingrarna ska lägga sig utan att se dem. Han säger att man inte behöver se så mycket. Och att man inte behöver möta folks blickar hela tiden heller. Han säger att man kan se varandra genom musiken. Förstå varandra genom den. Och kanske ser man varandra lite bättre till och med när man blundar. Aila Stefansdotter-Franck, i Villmanstrand

7 Aug 20233min

Utrikeskrönikan 4 augusti Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, Fredag Det kanske är töntigt att beskriva en plats som en smältdegel, men det är verkligen rätt ord för London.På promenad längsmed kanalerna i Regent's Park hör jag hebreiska, arabiska, italienska och en engelska som jag misstänker är en dialekt från norr. Jag rör mig mot stan och Church Street där några gubbar sitter på uteserveringen till en arabisk restaurang och pratar politik.Vid ett fiskstånd längre fram på Church Street står en ung kille och filear fiskar med en hjärnkirurgs precision. Killen som filear fisk heter Mohammed och han står och pratar med ägaren till den Irakiska restaurangen.Jag ger mig in i samtalet med alldeles för mycket självförtroende – det är nämligen så att jag förstår en del arabiska, men det blir uppenbart väldigt fort att min samtalsarabiska lämnar mer att önska efter jag sagt ”jo jag förstår men jag pratar inte så bra”, på tre olika dialekter. De skrattar åt mig och vi byter till engelska. ”Du ser inte ut att vara född i Irak”. ”Nej”, svarar jag, ”men jag lovar att det är sant”. Min familj kom till Sverige tidigt på 90-talet.Vi står kvar en stund och pratar om tiderna som blivit tuffa. Om den ekonomiska krisen som Storbritannien befinner sig i och hur de ska göra för att klara den.Mohammed letar efter ett till jobb och mannen med restaurangen säger att han väntar på att Gud ska kliva in.Men han är rätt lugn, ”jag har haft det tufft tidigare” säger han och minns när han kom till Storbritannien, också han lämnade Irak tidigt 90-tal.Han minns hur det var att starta om från början, hjälpen han fick och att han rätt fort började trivas i London, ”mitt hem”, säger han.Han får mig att tänka på mina morbröder hemma i Sverige, hur de som politiska flyktingar från ett krigshärjat Irak byggde ett liv i Sverige. Här i Storbritannien, och Europa i stort, är stämningen annorlunda sen tidiga 90-talet. Den konservativa regeringen godkände nyligen en lag som hindrar människor som kommit till landet på så kallade ”tveksamma vägar” att söka asyl.Till exempel människor på rangliga båtar som gör den livsfarliga resan över engelska kanalen i hopp om att få bygga sitt liv på nytt. Längs med kanalerna vid Regent's Park leker solen med vattnet och skapar en yta som skimrar. Vinden susar i träden, ett gäng ungar åker sparkcykel, en hund i blond päls tassar mellan parkens träd.Familjer på picknick, män i kostym korsar gatan med blicken fäst på pubens uteservering, en nyfödd and testar att dyka, ett gäng gäss kollar på.Och under en eftermiddag uppstår en parentes där livet bara leker. Där alla vi, som är här på besök, och andra som kallar det hem, smälter samman och allt bara funkar.Jag kanske romantiserar, jag har en tendens att göra så – för jag vet ju såklart att vi inte alltid smälter samman.Men trots det ägnar jag en tanke till mannen med den irakiska restaurangen och hur livet hade varit, om London inte blivit hans hem.Liza Youhanan, London

4 Aug 20233min