Nyheten om Gareca slog ner som en bomb i Peru: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönika 5 april 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.Som jag har längtat efter det där ljudet. Ljudet av gräsklipparen.I flera veckor eller kanske rent av flera månader så har jag och sambon tittat ut mot trädgården och tänkt: vi borde klippa gräset. Och medan våren sakta börjat komma hit till Bryssel har detta övergått till ett måste: vi måste klippa gräset, innan det är försent och vi får skaffa fram en lie.Vad är problemet då tänker ni kanske?Ja, att klippa gräset borde inte vara en oöverstiglig uppgift. Särskilt inte om man som vi har en typisk liten Brysselträdgård där gräsmattan är typ fem gånger sex meter.Men problemet är att vi i princip bara har tid att klippa gräset och dona i trädgården med maskiner som låter på söndagar. Och det är just den dagen som vi inte får klippa gräset och dona i trädgården med maskiner som låter. För på söndagar då ska det vara tyst i vårt kvarter. För på söndagar stänger stora delar av Belgien ner.Nu tänker säkert många lyssnare, men snälla nån, klipp gräset någon annan dag då! Veckan har ju sex andra dagar!Och det kan man ju tro. Men nej.Med veckodagarnas livspussel där vi ska hämta på skola, laga middag, tvätta, göra läxor och mycket annat har vi ofta bara helgen till vårt förfogande. Och när det gäller veckobestyr så begränsas den belgiska helgen till enbart lördag.Här kommer några exempel:Åka till stormarknaden och handla mat – bara på lördagar.Åka till butiken och köpa redskap för att kunna dona i trädgården – bara på lördagar.Om du någon gång lyckas klippa gräset och vill dumpa det på tippen – bara på lördagar.Äta på restaurang – de flesta bara på lördagar.Listan kan göras lång. Och vi kan lägga till ena barnets fotbollsmatcher – bara på lördagar.Och jag lovar er, den lördagen när det väl kommer en liten lucka, ja då kan man ge sig på att det regnar så att man ändå inte kan klippa gräset.En vän av oordning tänker nu kanske att det inte kan vara så farligt om jag klippte gräset ändå på en söndag. Vad skulle kunna hända?Jag ska berätta vad som kan hända.För några år sedan, när vi var nyinflyttade, klippte jag den lilla, lilla häcken på framsidan av huset en söndag förmiddag. Det går på fem minuter om man jobbar snabbt.Men jag hann inte särskilt långt innan grannen kom ut och vänligt men bestämt förklarade att det där jag sysslade med, det var interdit – förbjudet.Men med allt detta sagt så är jag ändå ganska kluven kring att Belgien stänger på söndagar. Det har sina nackdelar men också sina fördelar.Visst, ringer du upp mig en lördag när jag stressar mellan en bortamatch och diverse inköp i butiker med begränsade öppettider så kommer jag definitivt säga att det är ett urbota dumt påfund.Men frågar du mig dagen därpå, när jag sitter där i trädgården, kanske med ett glas i handen och tittar ut på det alldeles för långa gräset som jag inte lyckats klippa den här helgen heller men som jag inte får klippa just den dagen, tja, då är det rätt skönt och avslappnande trots allt.Precis vad man behöver en söndag, inför en ny arbetsvecka.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

5 Apr 20233min

Utrikeskrönikan måndag 4 april Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Taipei, tisdag.Där morgonsolen skiner över höghusen i de centrala delarna av stan.Betong blandas med grönska när motorvägarna ramar in grönområdena längs med floden Tamsui som jag kan se från mitt hotellrum på femtonde våningen.Så här högt upp är det ständiga trafikbullret mer av ett avlägset brummande.Som alltid när jag reser till Taiwan slås jag av skillnaderna gentemot Fastlandskina.Två kinesiska samhällen som utvecklats åt olika håll.Det ena öppet, det andra mer stängt.Jag tänkte på det när jag häromkvällen gick jag förbi rader av flaggor med politiska slagord som en lokal självständighetsgrupp satt upp på en av Taipeis centrala gator.Det hade inte gått så bra i Peking, för att uttrycka det milt.Hursomhelst så satte flaggorna fingret på det säkerhetspolitiska läget kring den självstyrande demokratin Taiwan, som sedan länge lever under hotet från Kina.I skrivande stund är presidenten Tsai Ing-wen på en resa via USA som eventuellt återigen kan leda till kinesiska militära markeringar.Och det i läge där spänningarna i regionen ökat, särskilt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.Det märks inte bara i Taiwan, utan också hos grannen Japan, där jag häromveckan reste runt på de sydliga öarna.Där mötte jag en oro att hamna i kläm mellan giganterna Kina och USA.Men åsikterna går isär hur det ska hanteras. Vissa vill rusta upp, andra rusta ner.På Okinawa till exempel finns sedan länge ett stort motstånd mot USA:s många militärbaser där.Inte konstigt kanske, med tanke på historien. Omkring 100 000 civila miste livet under USA invasion av Okinawa under andra världskriget.USA ockuperade och styrde sedan ön fram till 1970-talet.Men även idag är ljudet från amerikanska militärflygplan som lyfter och landar på ön en del av vardagen.Och vid en av de återkommande demonstrationerna utanför en av USA:s militärbaser träffade jag luttrade aktivister som inte ser någon trygghet i den stora militära närvaron. Tvärtom.Och på ön Ishigaki, ännu längre söderut, öppnade det japanska försvaret nyligen en ny militärbas.Ett skydd mot Kina, enligt vissa. Andra ser det som att ön blir mer utav en potentiell måltavla.Det är såklart inte alla som är oroliga. Vissa jag talat med säger sig övertygade om att en faktisk konflikt inte kommer bryta ut.Men, det är ändå som att något ligger i luften.Om Rysslands anfallskrig mot Ukraina var en jordbävning, så har efterskalven nått ända hit.Och de nya skakningarna har bidragit ytterligare till en trend av pågående militär upprustning i Ostasien.Björn Djurberg, Taipeibjorn.djurberg@sverigesradio.se

4 Apr 20233min

Utrikeskrönikan måndag 3 april Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, måndagOch jag undrar om den ställföreträdande indignationen ersatt det ställföreträdande lidandet?Vi befinner oss i Stilla Veckan – påsken, och många kristna påminner om Jesu ställföreträdande lidande – att han ska ha dött för våra synder och lidit för vår skull, den dygdigaste av uppoffringar.Men vem är det idag som betraktar det ställföreträdande lidandet som något vackert och beundransvärt, för många snarare ett svaghetstecken, ett misslyckande att vara en sån looser att man uppoffrar sig för någon annans skull.Jag minns en kampanj för många år sedan i Almedalen där Frälsningsarmén hade ställt ut baljor på Donners plats där man tvättade fötterna på förbipasserande. Vår ledare tvättar era fötter, vad gör er ledare stod det på plakaten.En fyndig kampanj. Men idag är det nog ställföreträdande indignation snarare än lidande som tilltalar oss syndiga människor.Visserligen har ordet indignation – moralisk upprördhet – fått en alltför dålig klang, jag använder det själv på ett nedsättande vis om bittra, kränkta, och harmsna människor som ger nån annan skulden för allt som gått dem illa.För egentligen är indignation en alldeles hälsosam reaktion på orättvisa. De indignerade egyptierna som gjorde uppror mot att behandlas ovärdigt av en stat som lät sina poliser sodomisera politiska fångar.Det är sunt att bli indignerad och förbannad.Men indignation är också en av människans mest lättexploaterade känslor. Så lyckades t.ex. det muslimska brödraskapet komma till makten i Egypten när de sa sig företräda folket i ställföreträdande indignation. Eller IS som lovade upprätta sunnimuslimers värdighet.Och nu är det den ställföreträdande indignationen som gör att Benjamin Netanyahu trots allt har starkt stöd av alla de israeler som i decennier känt sig förfördelade och diskriminerade av den liberala eliten. Eliten som bestod av judiska pionjärer från Europa som byggde kibbutzer och institutioner som högsta domstolen, som drömde om en bättre värld och den nya människan, men som samtidigt såg ner på judar från Marocko Irak och Jemen. Nu hånas eliten, etablissemanget och vänstern och trots att Benjamin Netanyahu själv är född in i eliten, lyckas han förkroppsliga den ställföreträdande indignationen. På samma sätt som Donald Trump, trots sin position, iklär sig en ställföreträdande indignation å de förfördelades vägnar inför det han ser som eliten, etablissemanget och det politiserade rättsväsendet.Men det är inte alls omöjligt att både Donald Trumps och Benjamin Netanyahus supporters faktiskt anser att de får sina fötter tvättade av dessa ledare.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo

3 Apr 20233min

Utrikeskrönika fredag 31 mars Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag,Redan i taxin in till stan märker jag att nånting är lite märkligt. Jag börjar skala av mig plagg efter plagg, medan svettdropparna tränger fram på pannan.Klockan närmar sig nio på kvällen. Jag tittar ut genom fönstret för att se hur långt våren kommit.Är träden gröna? Rabatterna fyllda av blommor? Näe, de flesta grenarna är fortfarande kala längs min väg.Men där susar en tjej på sparkcykel i tunn, röd klänning. Där skrattar en grupp unga på en uteservering, påfallande lätt klädda. T-shirt och kort,kort.C'est pas normale Madame, det är inte normalt, säger taxichaiffören som om han läste mina tankar.Så varmt sent på kvällen. Det är ju som på sommaren, i slutet av mars, Madame.Väl framme möts jag av koltrastarnas kvitter. Paris på våren. Det slår väl ändå det mesta.Nästa morgon bekräftar meteorologerna att det varit exceptionellt varmt: 19 grader vid midnatt i Paris, 22 på västkusten, 27 vid Pyréenernas fot. Som en härlig sommarkväll, fast i slutet av mars. C'est pas normale, madame.Jag promenerar genom en av stadens alla parker, där påskliljorna snart vissnat, men en praktfull lila magnolia står i full blom. I övrigt bara små gröna musöron på träden. I ett hörn jobbar parkarbetare med den stora fontänen, som ännu inte fyllts med vatten.Det är svalare. Och känns igen som en normal vårdag i slutet av mars.Ända tills president Macron kring lunchtid presenterar regeringens plan för landets vattenförsörjning.Torkan vill inte ge sig. I år har Frankrike till och med för första gången upplevt torka på vintern - när det ska regna som allra mest. 32 dagar utan regn. Det är verkligen inte normalt, Madame.Men rekordtorkan må vara exceptionell idag - i framtidens klimat blir det här det normala, sa Macron.Så nu gäller det att få vattnet att räcka till för alla.På kvällen berättar väderpresentatören att årets första franska jordgubbar skördats. Det är inte normalt. Det är klimatförändringarna som får blomningen att starta tidigare, säger presentatören. Och i Biarritz har det varit trettio grader och folk ligger på stranden i bikini.Torka, vattenbrist och sommartemperaturer tre månader tidigare än normalt. Plötsligt känns det som om naturen och hela franska samhället håller andan. Om det är såhär nu, hur ska det då bli i sommar?Säger servitören på ett café.C'est pas normale madame, c'est pas normale.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent i Paris.

31 Mar 20233min

Utrikeskrönikan 30 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok torsdagDet är valfeber här i Thailand. Det ska väljas ett nytt parlament och regering den 14 maj. I Thailand är det inte så viktigt vilket parti politikerna tillhör, bara man syns mycket och på det sättet får många röster. Det är inte lika viktigt med politiska ideologier eller smarta visioner för framtiden. Inför valet har bland andra den sittande premiärministern general Prayut Chan-o-Cha bestämts sig för att byta parti. Partiet som valde honom till premiärminister var han i alla fall aldrig medlem i så nu passar han på att gå med i det nystartade partiet ”Förenade thailändska nationens parti” som i stort sett är skapat för att förra fram Prayut så han förhoppningsvis kan fortsätta som premiärminister efter valet.Om de politiska lojaliteterna och ideologierna inte är så viktiga för vissa partier så finns det något annat, vid sidan om hägrande rikedom och makt, som är oerhört viktigt inför valet. En bra och klatschig kampsång. Så likt Mello kommer här en snabbgenomgång av några av de mest spelade kampsångerna just nu.Melodi nummer 1. ”Chao Wan Mai, Nästa morgon” som hyllar Thailands äldsta parti Demokraterna. Här har vi en text som bubblar fram på en taktfast melodi som lovar en ny gryning och ett nytt liv för alla. Något som demokraterna hoppas ska hjälpa dom ur en allt snabbare nedåtgående spiral i opinionsundersökningarna. Melodi nummer 2 kommer från partiet som hoppas på att vinna en jordskredsseger i valet. Pheu Thai. Med en flört till traditionell folkmusik i soundet lovar det största oppositionspartiet att minska ojämlikheten, utplåna fattigdom, säkerställa "god hälsa för alla" och utrota korruption. Det senare är intressant eftersom Pheu Thai leds av dottern till tidigare premiärminister Thaksin Shinawatra som är dömd för korruption och nu befinner sig i landsflykt undan straffet.Sist och kanske blivande minst. Det styrande regeringspartiet Palang Pracharath som blir allt mer impopulärt bland väljarna men som nu när man förlorat premiärminister Prayut till konkurrenterna satsar allt på att beskriva partiledaren och den tidigare juntageneralen Prawit som en snäll, populär politiker som välkomnas varmt av människor i alla åldrar vart han än går. Det här är en låt med ovanligt ärlig text: "Om du har problem kan farbror Pom hjälpa dig. Han är trött, men aldrig för trött för att hjälpa”. Farbror Pom är smeknamnet på den 77-årige general Prawit som inte har hälsan med sig och ser allt tröttare ut. Det återstår och höra om det blir någon Pom-effekt i valet den 14 maj eller om någon av de andra kampsångerna lockar tillräckligt med röster för att vi ska får höra de bevingade orden. -Thailand, Vi har ett resultat.Peder Gustafssonpeder.gustafsson@sverigesradio.se

30 Mar 20233min

Utrikeskrönikan 29 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Edinburgh, onsdag.Precis på gränsen mellan England och Skottland, längs den gamla vägen som de flesta reste på förr i tiden, ligger Gretna Green. En by med runt 3000-invånare, men med långt fler besökare genom åren. Namnet på byn kanske ringer en klocka för de som liksom jag är förtjusta i kostymdramer, eller kärleksberättelser som utspelar sig på 17- eller 1800-talet.Som Jane Austens klassiker Stolthet och Fördom, när lillasystern Lydia Bennet lämnar sin förtvivlade familj med bara en lapp där det står att hon och George Wickham är på väg till Gretna Green. Eller i Downton Abbey, där Lady Sybil tänker smita mitt i natten med sin irländska chaufför till samma ort.Att ”resa till Gretna Green” var en välkänd kod för att rymma för att gifta sig.För det är det här som byn under århundraden blivit känd för; förälskade unga par som av en eller annan anledning inte accepteras av familj eller samhället och därför begett sig hit för att knyta äktenskapliga band. Det eftersom Skottland och England hade olika lagstiftning, i England behövde personer under 21 års ålder föräldrarnas godkännande, medan inga sådana krav fanns i Skottland.Så därför blev byn här precis på gränsen, den första anhalten i Skottland, en populär destination för de förbjudna och ibland skandalomsusade romanserna – under många år kom de med häst och vagn, senare med bil på huvudleden som byggdes genom byn, eller tåglinjen som stannade här.Enligt skotsk lag behövdes heller inte en präst för vigslarna, i stället blev det tradition att den lokale smeden genomförde ceremonierna och smidde de äktenskapliga banden. Och om brudens far kom ikapp dem svor smeden att han inte sett det unga paret…Efter tiotusentals genomförda vigslar har byn också fått ge smeknamn åt andra städer med liberala äktenskapslagar, andra ”Gretna Greens”, som Reno eller Las Vegas i USA.Lagarna här skärptes mot slutet av 1800-talet, så att det inte längre räckte med att ta sig över den skotska gränsen, utan man måste varit bosatt en period i Skottland för att få gifta sig här. Och med åren har de engelska och skotska äktenskapslagarna närmat sig varandra – men det har inte tagit död på resmålet Gretna Green.Även idag skiljer sig lagarna mellan England och Skottland. I Skottland tillåts 16-åringar gifta sig, de får också rösta i lokalval och folkomröstningar, medan England och Wales nyligen skärpte lagstiftningen och höjde äktenskapsgränsen till 18 års ålder.Med Gretna Greens historia har byn fortsatt vara en populär bröllopsdestination, även för giftermål där ingen protesterar mot dem.Stephanie Zakrisson, i Edinburghstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

29 Mar 20232min

Utrikeskrönika 28 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nashville, tisdag.En kvinna kånkar på en stor nalle som hon sätter mot den tegelvägg som under dagen förvandlats till en improviserad minnesplats över de dödade i skolskjutningen på Covenant School i Nashville.I nallens famn sätter hon några mindre mjukisdjur - en sengångare och en enhörning. Sen sätter hon sig ner på marken, medan tårarna rinner nerför kinderna.Och hon är inte ensam. Under den bistra vårkvällen stannar bilar till med jämna mellanrum, och folk hoppar av och lämnar blommor i höjd med polisavspärrningen. Flera jag pratar med har inte någon egentlig koppling till den kristna privatskolan med runt 200 elever där 3 skolbarn och 3 vuxna dödades tidigare under dagen, men känner att de vill göra någonting. Kanske be en bön. Eller bara försöka hitta andra att prata med. Allt medan de iakttas av en rad med tv-kameror på andra sidan vägen.Scenen är dessvärre inte unik, och de amerikanska medierna trummar ut den sorgliga statistiken kring dödsskjutningar i USA. Det här var den 128:e masskjutningen hittills i år i landet. Det är mer än en om dagen.Och ytterligare en gång, precis som så många gånger förr, blandas sorgen med det som hänt med krav på skärpta vapenlagar, bland annat från president Biden.Men här i Tennessee verkar man snarare gå i andra riktningen. Det här är en vapendelstat, säger en kvinna till mig och skakar på huvudet. Här förändras inget i första taget.Redan när jag anlände till Nashville såg jag reklam för två olika skjutbanor när jag stod och väntade på mitt bagage på flygplatsen.Och politikerna i delstaten håller på att göra vapenlagarna ännu mer liberala. Så sent som i slutet av förra veckan röstade ett utskott för att gå vidare med ett lagförslag som ger artonåringar rätt att bära vapen utan tillstånd.I stället försöker man hitta andra sätt att förhindra skolskjutningar. En del hävdar att beväpnade vakter är det enklaste sättet att skydda skolbarnen. Andra har föreslagit att även lärare ska vara beväpnade, och kunna skydda sina klasser.Och så finns det förstås den nu erkända strategin vid skjutningar, i skolor och på andra platser. Den som oftast formuleras i stil med Run, Hide, Fight. I första hand ska man fly bort från platsen. Om det inte går ska man gömma sig. Och om det också är omöjligt ska man försöka övermanna den beväpnade personen.I Alabama testar man ett nytt sätt att försöka komma runt hotet från skolskjutningar. På en film på nätet visar man hur en whiteboard i klassrummet kan dras ut och bilda väggarna till ett slags litet skyddsrum. Ett rum i klassrummet där eleverna och läraren ska kunna vara skyddade från en attack.Att förvandla klassrum till skyddsrum är åtminstone ett konkret förslag. Men lär ju inte hindra att vapenvåldet fortsätter att dra fram utanför klassrummen i USA, likt en farsot.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

28 Mar 20233min

Utrikeskrönika 27 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dhaka, måndag.Det är tidig kväll och snart är stunden kommen att bryta fastan. Lika delar lugn och förväntan hägrar i luften. Till moskén nära mitt hotell strömmar männen. Andra står bara rakt upp och ner och väntar. De troende har inte druckit en droppe eller ätit ens en smula sedan soluppgång. Ramadan mina vänner är här. Under en månads tid är fasta påbjuden medan solen är uppe. Här i Bangladesh inleddes den i fredags morse.Det är något fint och stämningsfullt med den här stunden när människor snart ska få bryta fastan tillsammans och äta iftar. För om man ser bortom det religiösa och varför man fastar så finns det också en social aspekt i det här. Att tillsammans oavsett om man är på bussen, jobbet eller med familjen dela en stunds samvaro och en gemensam måltid.Motsatsen finns också och kallas roja dhorsay; att någon blivit tagen av fastan. Ett användbart uttryck för att beskriva någon som agerar irrationellt eller gör löjliga misstag dessa dagar.Men tillbaka till gemenskapen; häromkvällen besökte jag ett av Dhakas universitet. Studenterna satt i stora klungor med mat framför sig som de delade. Uppskuren färsk frukt, vatten eller den lokala svalkande yoghurtdrycken labang och så moori. Det är en bengalisk "måste rätt" i dessa fastetider. Basen består av puffat ris, i det lägger man bitar av friterade grönsaker som kallas pakora, kikärtscurry går också att stoppa i, kanske kött om man har råd och så den friterade sötsaken jalebi även den i småbitar. Det är krispigt, kryddigt, salt och sött. På det följer middag några timmar senare och innan solen går upp äter man igen. Senaste trenden här i Dhaka är att gå på restaurang si sådär vid tre-tiden på natten. Nej, man äter inte mindre eller sämre bara för att man fastar när solen är uppe, snarare tvärtom faktiskt. Om man har pengar vill säga.För det här är ingen lätt Ramadan för landets ekonomiskt svaga och de är många. Det senaste årets kraftiga prishöjningar efter Rysslands invasion av Ukraina gör den här fastemånaden till en utmaning. Inflationen på matvaror låg i februari på över åtta procent. En kvinna som precis köpt en kokosnöt klagar över att priserna alltid går upp vid fastan – men i år är det mer än någonsin säger hon.Till och med i Dhakas gamla stadsdel vid Chowk Bazar som är berömt för sina Ramadandelikatesser går försäljningen sämre än vanligt säger handlare jag pratar med. Det trots att det är knökfullt med folk som trängs och knuffas mellan stånden. En del verkar dock vara där för att filma och ta selfies.De fyllda bröden och friterade läckerheterna får det att vattnas i munnen. Jag har utav respekt för mina lokala kollegor inte ätit och försökt dricka i smyg för att inte fresta.Kvart över sex när så stunden äntligen är kommen smakar kebaben, det fyllda brödet och yoghurtdrycken ljuvligt. Och då händer det; denna 20 miljoners stad tystnar och allt blir stilla.Naila Saleem, Dhaka

27 Mar 20233min