Rysslands hängivna anhängare: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönika 14 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin onsdag,När jag för något år sen skulle motivera att jag ville bli Tysklandskorrespondent igen gjorde jag det genom att säga att jag ville vara med och bevaka de stora förändringar som Tyskland, Europas mest inflytelserika land på många sätt, just nu genomgår som ett resultat av Rysslands angreppskrig mot Ukraina.Jag har försökt skildra det med flera och återkommande reportage om de tre största konkreta förändringarna. De som berör energipolitiken, utrikespolitiken, särskilt relationen till Ryssland och försvarspolitiken.Förändringarna väcker stor diskussion och osäkerhet i landet, vilket jag konstaterat återkommande i min rapportering, en osäkerhet som bidrar till att förbundskansler Olaf Scholz ibland tvekar kring hur snabbt han kan gå fram med t ex vapenleveranser.Men det finns en än större diskussion med sig självt som Tyskland kommer behöva ha, som jag ser det iallafall.Det är den svåraste av dem alla.Den berör nämligen minneskulturen för Förintelsen. Det som på tyska kallas för "die Erinnerungskultur" och som en av de viktigaste byggstenarna i det moderna Tysklands självbild.Ja, först Västtyskland och nu det återförenade Bundesrepublik Deutschland, bygger i någon mening på löftet att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och grymheterna under förintelsen.Men hur förenar man det ansvaret och "die Erinnerungskultur", dvs omvärldens krav och det egna kravet på att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och förintelsen med samma omvärldskrav på och önskan om att Tyskland nu, i förändringens år 2023, återigen ska åta sig en militär ledarroll i Europa?Eller annorlunda uttryckt, hur får man ett lands befolkning som under lång tid fått lära sig att Tysklands dygder efter kriget är just minneskulturen ihop med att vara militärt passivt, diplomatiskt aktiv och en stormakt inte genom vapen och militär utan genom sin industri och ekonomi att acceptera att det landet återigen ska bli en militär betydande makt och en utrikespolitiskt ledande nation?Att få ihop de här två storheterna, avgörande historia och dito nutid, är inte så lätt.Diskussionen blir extra laddad eftersom en stor del av befolkningen växte upp med en helt annan nationell tysk självbild, den som fanns under DDR-tiden.Och för att den här frågan av helt andra politiska skäl utnyttjas av vissa extrema grupper.Men kanske är det mest en generationsfråga som löser sig över tid. Jag tänker i det avseendet på samtalet med gymnasieelever i München som jag hade i våras om detta stora ämne, för dem var kombinationen minneskultur och militär och utrikespolitisk ledarroll en självklarhet.Jag ser fram emot att fortsätta skildra den här nationella diskussion i Tyskland efter sommaren.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

14 Jun 20233min

Utrikeskrönika 13 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Miami, Florida, tisdag morgonEtt foto visar en sal med högt i tak och vita och guldmålade pelare, och vad som ser ut att vara ett 20-tal pappkartonger och flyttlådor på en liten scen. Fotografiet är taget i balsalen på Mar-a-Lago, Donald Trumps privata hem och medlemsklubb i Palm Beach. Balsalen har fått namnet The White and Gold Ballroom, men det är i klubbens större sal, Donald J Trumps Grand Ballroom som den tidigare presidenten låtit måla tak och väggar i 24 karats bladguld för över 70 miljoner kronor. Det enligt boken The Grifters Club som handlar om Mar-a-Lagos betydelse för Trumps presidentskap. I kartongerna på fotot från The White and Gold Ballroom fanns hemligstämplade dokument som tagits med från Vita Huset enligt det historiska åtal som nu väckts mot den tidigare presidenten. Och lådor med hemliga försvarsdokument hittades också i ett badrum, bredvid toaletten och ett vitt duschdraperi och i Trumps sovrum. Justitiedepartementet noterar i åtalet att Mar-a-Lago-klubben under tiden varit öppen för klubbmedlemmar och andra gäster.Donald Trump står åtalad på 37 punkter misstänkt för att olovligen ha behållit dokumenten med försvarshemligheter, flera av dem topphemliga och för att ha försökt hindra utredningen, bland annat. Det är andra gången på bara några månader som Trump åtalas för brott efter att i april ha åtalats för bokföringsbrott i New York. När han då hade framträtt i rätten reste han tillbaka till Mar-a-Lago och Palm Beach och höll ett försvarstal inne i den stora balsalen, den med bladguldet och inte kartongerna.Trump ska ikväll, svensk tid framträda i rätten igen, den här gången i centrala Miami och stora demonstrationer väntas utanför domstolen. Men under måndagen var det i princip bara journalister där och samma sak två mil bort utanför Trumps golfklubb i Doral dit den fd presidenten anlände igår. En ensam supporter i röd kostym och hög hatt, som visade mig en selfie han nästan lyckats få till med Trump en gång, var på plats för att visa sitt stöd. Videoklipp visades på CNN där han skakar hand och småpratar med gäster på golfklubben på väg för att middag. Trump ser rätt så avslappnad på filmklippet. Men på sin sociala medier-plattform rasade han återigen igår mot det han kallar för ett politiskt motiverat åtal, och han nekar kategoriskt till anklagelserna.Efter att Donald Trump inställt sig i domstolen idag ska han, som förra gången, hålla ett tal. Men det blir inte från Mar-a-Lago som sist, inte från den storslagna balsalen med det äkta guldet eller från scenen där kartonger med hemliga dokument radats upp. Istället åker han till sin golfklubb i New Jersey och pratar. 200 mil från Mar-a-Lago.Cecilia Khavar i Miami, Florida

13 Jun 20233min

Utrikeskrönikan 12 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.Brittiska viktorianska hus – visst är de vackra – men i den här värmeböljan som dragit in över landet så känns det nästan mer som att bo i en ugn. När helgen nådde årets hittills högsta temperatur på 31 grader då drömmer jag om en AC, eller kanske en modern källarlägenhet med tjocka väggar som håller värmen borta.För att få lite svalka tog jag en promenad längs kanalen som flyter genom London, där trädkronorna ger skugga och den kvava luften fylls av en doftblandning av biltrafik, svettiga löpare, och blomstrande syrén. Och så doften av dieselmotorer från kanalbåtarna som sakta puttrar fram på de runt tvåhundra år gamla kanalnätverken. Lite avundsjukt tittar jag på när de långsamt tar sig igenom slussarna vid Camden. Det finns något rofyllt i systematiken, här har ingen bråttom. Allt de behöver finns ombord i detta bo på vattnet.Och i en stad där många har svårt att hitta ett hem är kanalbåtarna en av alla kreativa lösningar som Londonborna tar sig till. De kanske inte är lika attraktiva på vintern, när vädret är raka motsatsen till vad det är i dag (eller när kanalerna översvämmas) men det är ett sätt att hitta ett krypin i denna stad.För om pandemin ledde till en tillfällig utflytt från storstaden så har det snabbt rört sig åt andra hållet istället och hyresvärdar har inte varit sena med att höja sina priser. Ett rum i en lägenhet som delas med flera andra kan gå för allt från 8 000 till 10 000 till 12 000 till 15 000, ja ännu mer, i månaden. Låginkomsttagare och studenter kämpar med att hitta tak över huvudet utan att bli ruinerade på köpet.En man som ville uppmärksamma bostadskrisen i London har flyttat in i en sopcontainer - en sån som finns på återvinningscentraler eller används för att frakta bort bråte.I östra London har det blivit alltmer populärt att bo i gamla fabrikslokaler, i kollektiv med runt tio personer där sovrummen sällan ens har fönster, men de gemensamma lokalerna kanske å andra sidan har ett pingisbord eller en projektor för filmkvällar.Bostadsannonser överöses med hundratals svar bara timmar efter att de har lagts upp och desperata bostadssökande erbjuder sig att betala mer än vad som annonserats, eller betala ett halvårs hyra i förskott för att få kontraktet.Förra året slog hjälporganisationer larm om att antalet hemlösa i London ökat kraftigt – att fler och fler tvingas sova på stadens gator. Och i skuggan, under broarna, passerar jag några av de tältläger som finns – medan kanalbåtarna sakta men stadigt passerar förbi på den rofyllda kanalen.Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

12 Jun 20233min

Utrikeskrönikan 9 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag. Min 14-åriga son ringer från en kompis mobiltelefon. Det känns illavarslande. Min äldsta son ringer generellt så sällan som möjligt, man kan säga att vår kommunikation är lite asymmetrisk. I sms-tråden skriver den ena, jag, med många ord, mest frågor av typen ”när kommer du hem”, ”var är du”, ”hur är läget?” Svaren består av så få bokstäver som möjligt. När han svarar ja är det inte ens j-a, utan bara ett a. Så att säga ”längre” svar kan vara nej, vet inte, bra eller en platsangivelse.Det är ändå svar, tänker jag, och han är faktiskt duktig på att ringa tillbaka när han missat mitt samtal, eftersom han vet att min mammahjärna annars snabbt kommer upp med olika fasansfulla möjliga orsaker till att han inte svarat. Men ibland passar det att höra av sig till sin mor. Nu säger han, med rätt pressad röst, att han har dåliga nyheter. Och jag försöker höra om det är en akutmottagning eller en ambulans han ringer från, och stålsätter mig. Så kommer det: Han har tappat en hantel på sin iphone. Ja, tillstår han, den låg ganska dumt. Och nej, den höll inte. Från mitt tankeläge är en kraschad telefon ändå en lättnad. Bättre än en kraschad fot, tänker jag, men vad ska det här med hantlar vara bra för. Känsloreaktion nummer två blir en typ av förskottsfrustration, när jag inser att jag kommer behöva göra det jag avskyr mest i vuxenlivet, i kategorin ilandsproblem: att ha kontakt med försäkringsbolag. Jag hyser inga varma känslor för försäkringsbolag.När min yngsta sons ryggsäck, med mobiltelefon inuti, blev stulen ägnade jag ett antal timmar åt att förse försäkringsbolaget med det de ville ha: ett bevis på att vi stoppat abonnemanget, en kopia på polisanmälan, kvitton – inte det lättaste i alla fall i mitt liv att hitta för prylar som köpts för mer än ett år sen. Till slut, efter timmar av tråk och telefonköer, kom beskedet. Försäkringsbolaget meddelade vänligt att de snarast skulle sätta in 90 kronor på mitt konto – summan som enligt dem var kvar att ersätta efter värdeminskning och självrisk. Och jag får lite utslag av försäkringsbolagens reklamstrategier av typen en bild på ett spädbarn och en text som går in i magen på alla föräldrar: ”Du vill väl skydda det dyrbaraste du har?” När sen det där skyddet inte pröjsar för varken taxiresorna till akuten med det väldigt magsjuka barnet eller ersätter några utlägg när en liten arm går sönder, då känns den där reklamen än mer osympatisk. Man får förstås vara glad så länge man bara behöver trassla med försäkringsbolag om prylar och utlägg, och ens hem står kvar och alla familjemedlemmar är friska. Och den här gången, efter bara ett utbrott på en krånglande hemsida och en hopplös AI-telefonsvarare, blir försäkringsärendet faktiskt löst ganska snabbt. Jag får inte jättemycket men lite mer än 90 kronor. Snart kan 14-åringen och jag upprätta vår kommunikation igen. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

9 Jun 20233min

Utrikeskrönika 8 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.En vit fjäril fladdrar över ett fält i sydöstra London. BBC skriver att hagtornsfjärilen "får entusiasternas hjärtan att klappa."Fjärilen, som deklarerades utrotad på de brittiska öarna 1925 var Winston Churchills favorit. Men trots att Churchill tog hjälp av dåtidens bästa fjärilsspecialister för att försöka återinföra arten i sin egen trädgård på 1940-talet räckte hans kämparglöd inte till här.Hagtornsfjärilen fladdrade vidare till varmare trakter. Tills nu. Nu verkar den sju centimeter stora fjärilen med svarta streck på vingarna gilla Storbritannien igen. Kanske en positiv effekt av den globala uppvärmningen, funderar en del forskare.Utanför Kinas sydöstra kust har en ny fiskart flyttat in. Tidningen Yale Environment skriver om fisken som på engelska kallas Bombay duck. En märklig filur med stor, gapande käke och geléaktig konsistens. Förklaringen är att Bombay duck kan leva med mycket litet syre. När världshaven blir varmare, blir de också syrefattigare vilket tvingar bort många fiskar. In kommer då Bombay duck, en bra matfisk, tycker en del, medan andra varnar för en framtid där bara några få fiskarter kan leva.Vi människor är också i full färd med vår klimatanpassning.I veckan berättade vetenskapsradion om den amerikanska prärieeken som kan klara torka betydligt bättre än våra skogsekar. Många svenska ekar dog efter den rekordtorra sommaren 2018. Men den amerikanska prärieeken kunde ha klarat torkstress kanske en månad längre, enligt forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, som nu studerar om prärieeken kan anpassas för att trivas i ett allt varmare svenskt klimat.Ofta tycker jag att vetenskapliga framsteg är det enda som kan ge litet hopp när nyheterna om den accelererande globala uppvärmningen fortsätter strömma in.Men, kan de också bli en fälla?Om vi inte hade luftkonditionering, konsten att avsalta havsvatten, producera konstsnö och andra saker som vi tar mer eller mindre för givna idag, då skulle en hel del av den globala uppvärmningens effekter redan vara mycket mer påtagliga.Nu kan vi, med professor Johan Rockströms ord ”stoppa huvudet i den artificiella snön, där de rikas anpassning accelererar klimatförändring”.Utan dagens klimatanpassning - skulle vi göra mer för att stoppa uppvärmningen då?Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Jun 20233min

Utrikeskrönika 7 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Ja, Stockholm.Efter nära fyra år har jag idag en ortsdatering i Sverige.Pandemin och Kinas restriktioner och hårda inreseregler med långa karantäner gjorde att jag under flera år inte lämnade Kina.När nollcovidpolitiken tillslut briserade kring årsskiftet så började jag resa i mitt bevakningsområde, i Östasien.Men idag alltså, Stockholm, Sverige.Att efter så lång tid komma hem igen är en märklig känsla. Det känns lite på låtsas. Som att jag egentligen inte är här.Som att en del av mig är kvar i Peking och att det som nu pågår är någon typ av mellanspel.Eller, kanske tvärtom.Att de senaste åren i Peking var på låtsas.För visst känns det avlägset en dag som denna, när försommarens fåglar kvittrar i varje grön buske, att tänka sig att för ett år sedan vid den här tiden så gick jag var och varannan dag till teststationen längre ner på gatan från mitt bostadsområde i Peking och fick en bomullspinne nedstucken i halsen för att testa för covid-19.Det var ett ständigt köande för de där regelbundna covid-testen som krävdes för att hålla din digitala hälsokod grön.Men man vande sig. Människan kan vänja sig vid mycket.Det jag funderar på nu är hur länge det kommer ta att vänja mig vid Sverige igen.Just nu är jag lite som ett barn, varje erfarenhet känns unik, spännande.Häromdagen gick jag in i en matbutik för att handla och slogs av hur fantastiskt alla matvaror jag länge drömt om stod så prydligt uppradade på långa hyllplan, utställda i överdimensionerade kylskåp.Och jag tyckte att personalen som gick runt och stökade tittade konstigt på mig.De stirrande, liksom.Efteråt insåg jag att det antagligen var en reaktion på att jag stirrat på dem, när jag styltigt och trevande rört mig runt i butikslokalen.De senaste dryga tio åren har jag bott mest i Kina.Tiden där har gett mig perspektiv på att världen är stor, omgiven som jag ofta var av den stora folkmängden och den mastodontiska arkitekturen.Men när jag nu återvänt till Sverige så är en tanke som slagit mig att världen också är liten.Det är en väldigt uppfriskande och betryggande tanke, tycker jag.Det är som sagt en märklig känsla att vara hemma igen och jag tror det kommer dröja innan den ebbar ut.Men tills dess, om du ser någon som försiktigt tassar omkring i matbutiken och som kanske misstänksamt länge fastnar med tom blick framför yoghurtkylen, tveka inte att säga hej.Björn Djurberg, Kinakorrespondentbjorn.djurberg@sverigesradio.se

7 Jun 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm, måndagDet är oundvikligt. Jag ser Sverige med egyptiska ögon. Jag har varit i Stockholm under ett par veckor på försommaren för första gången på många år och jag lyssnar med egyptiska öron:På tunnelbanan talar en man högt i sin mobil:Hej, du det var något konstigt i morse, har du lånat min rakhyvel, det blev inget bra när jag rakade mig.Det framgick inte om han talade med en kvinnlig eller manlig partner eller ett barn, inte heller om rakningen handlade om skägg eller annat hår, men det samtalet hade jag aldrig hört i tunnelbanan i KairoI Kairo hyllades nyligen en tv-serie med ovanligt rättframma skildringar av äktenskapsproblem och depression, en serie där kvinnor är starka och män gråter och går i terapi och där ett grälande äldre par skiljer sig efter 30 års äktenskap trots att deras vuxna dotter protesterar, chockad och ledsen.Serien sågs som banbrytande, även bland mina egyptiska vänner som både skiljer sig och har utomäktenskapliga förbindelser. Jag tyckte den var tråkig, men de sa: För att vara Egypten är detta revolutionerande.Tänk om några av de svenska serierna skulle visas i Egypten, serier där kvinnor onanerar, köper sexleksaker, pratar om lust och ser sexuell tillfredsställelse som en självklar rättighet.Det vore otänkbart. Det är inte mer än ett och ett halvt år sedan som en egyptisk parlamentsledamot krävde att egyptiska Netflix skulle förbjudas efter att den arabiska versionen av succén "vad döljer du för mig" visats. En av kvinnorna i filmen sexchattar med en okänd man, han ber henne ta av sig trosorna och lägga dem i handväskan när hon ska ut på middag. Inga bilder, ingen nakenhet, inga sexscener men Mona Zakis trosor - kilotte Mona Zaki - blev ändå en följetong i egyptisk debatt.Kvinnlig onani i egyptisk TV, men nej, du är inte klok! säger min egyptiska väninna och rodnar när jag pratar med henne om de svenska tv-serierna. Och så lägger hon till, lite ampert: vi har väl ändå viktigare jämställdhetsproblem.Och jag, som nyss såg på Sverige med egyptiska ögon, ser nu på Egypten med svenska ögon. På den destruktiva skam som kvinnor i Egypten känner över sin sexualitet, hur de får lära sig från låg ålder att klä sig så att de skyddar pojkar och män från att lockas till synd och att de låter sig övertygas om att kvinnans ohämmade sexlust måste tuktas och i många fall könsstympas - och definitivt inte uppmuntras till onani i någon skamlös tv-serie.Skammen, den skam som varenda egyptisk kvinna ofrivilligt bär på, går den att bota med universitetsstudier, jämställdhet på arbetsmarknaden, rättvisare arv och självständig ekonomi och allt det som min egyptiska väninna säger är viktigare.Jag sitter på tunnelbanan i Stockholm och ser unga uppkäftiga tjejer som vägrar vända ner blicken och skämmas, och tänker att tv-serier med onanerande kvinnor nog vore bra för Egypten.Cecilia Udden, för P1 Morgon i Stockholmcecilia.udden@sverigesradio.se

5 Jun 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag,– Vilket parti ska du rösta på i valet?Kvinnan som får frågan har tagit en kort rökpaus från bestyren inne på restaurangen i den slumrande lilla staden Almunecar i södra Spanien, och står på trottoaren utanför och snicksnackar med mannen i blomsterbutiken bredvid.– Politik är för politikerna, säger hon.– Vi andra måste jobba. – Jag ska inte rösta, säger en välbärgad pensionär i ljusblå skjorta på torget längre ner på gatan.– Politikerna lovar och lovar men när de väl vunnit så glömmer de, eller gör väldigt lite, säger han.Man kan tänka att det rör sig om några enstaka rättshaverister, eller ett fåtal allmänt blasé soffliggare, men nej det är faktiskt inte mitt intryck.När jag pratar med väljare i Spanien återkommer frustrationen över de många korruptionsskandaler som präglat spansk inrikespolitik, och som lett till att det politiska utbudet växt.Nu finns både ytterhöger och yttervänster för de som tappat förtroendet för de båda statsbärande partierna högerpartiet Partido Popular och socialistpartiet PSOE.I Frankrike träffar jag också många missnöjda väljare.Men deras kritik ser lite annorlunda ut. – Vi lever inte längre i en demokrati!Jag vet inte hur många gånger jag hört den frasen i de franska demonstrationstågen efter att pensionsreformen drevs igenom mot en klar majoritet av det franska folkets vilja, allt inom lagens ramar såklart, men utan ett JA från de folkvalda i nationalförsamlingen. Inte minst har jag pratat med många unga som känner sig helt uppgivna och övergivna.President Emmanuel Macron lovade nämligen innan omvalet att bli mer lyhörd för sitt folk. – Vi har protesterat fredligt hela våren, säger de, ändå drev de igenom reformen.– Tänk om allt detta hade utspelat sig i ett afrikanskt land, sa en äldre man med rötter där som jag pratade med. Då skulle det kommit massiv kritik från internationellt håll, sa han och skrattade. – Jag tar på mig missnöjet, svarade president Macron.Det är inte populärt att höja pensionsåldern.Men någon måste göra det.Och konsekvensen har blivit att fransmännen nu föredrar ärkefienden högernationalisten Marine Le Pen framför president Macron enligt en opinionsmätning från Ifop. Det är kanske kan tyckas mer befogat att väljare slår bakut mot politiker som låter sig mutas, eller som köper röster, som i Spanien, än mot en impopulär reform. Men här menar nu många debattörer att det gått för långt med president Macron och hans medarbetares alla kreativa lösningar för att driva igenom ny lagstiftning i minoritet.För vad händer, säger de, med folkets inställning till sina folkvalda ledare, till att följa lagar och att betala skatt om upplevelsen är att demokrati bara är ett teaterbygge.Att det i själva verket blir - inte så som de flesta vill - utan så som de som kan spela spelet bäst vill?Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

2 Jun 20233min