Rysslands hängivna anhängare: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 3 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mexiko city, torsdagUtanför tunnelbanestationen Insurgentes i centrala delen av stan ser jag flera texter med feministiskt budskap. Det har varit ett brott att föddas till kvinna, utropar den ena, som en påminnelse om att mord på kvinnor eller deras försvinnande är ett smärtsamt vanligt fenomen.En bit längre bort kan man se muren utmed en aveny som är full med porträtt på barn, män och kvinnor som har försvunnit spårlöst. På en erbjuds en belöning på motsvarande 250 tusen kronor för upplysningar som kan leda till Guadalupe Gallardo, försvunnen den 5 november 2017, då hon var 23 år gammal.Går man ett par kilometer norrut så möter man det idag tomma tältlägret som restes av anhöriga till 43 studenter som försvann 2014 i Ayotzinapa, en stad mellan Mexiko City och Acapulco. Bilderna på dem har alla texten: De togs ifrån oss levande, vi vill ha dem levande tillbaka.Mycket tyder på att de 43 dödades av polis och militär, men ingen har straffats än och kropparna har inte hittats.Vid en rondell hundra meter bort fler bilder på försvunna, här på journalister och människorättsjurister.Jag har kommit till ett land där människor kidnappas och försvinner varje dag, utan att förövarna ställs till svars. Från 2006 beräknas 100 000 personer ha lämnat sina hem och aldrig kommit tillbaka, de allra flesta misstänks ha förts bort för att utnyttjas i prostitution och narkotikabrott, för att sen dödas.Bara under januari i år har nästan 600 personer försvunnit här i Mexiko, det vill säga 20 om dagen.Även om fenomenet är extra stort i Mexiko, så förekommer det även i andra länder i regionen, såsom i Colombia och Perú, men där har jag inte sett samma uppmärksamhet i det offentliga, på gatubilden, som här. Men trots det omfattande synliggörandet, minskar inte problemet.Staten hävdar att man gör allt i sin makt för att stoppa brotten, medan kvinnorättsaktivister och anhöriga till offren menar att staten, tvärtom, försvårar utredningarna och förhindrar rättvisan.Det som är klart är att Mexiko är ett farligt land för många, framför allt för kvinnor. Folk försvinner här utan att någon, utom de allra närmaste, reagerar längre. 20 om dagen, nästan en person varje timme.En verklighet som är långt ifrån bilderna på turistparadis som Acapulco. Ja, förresten, även där kidnappas folk, 60 om året, utan att de nånsin hittas igen.Ivan Garcia, Mexiko cityivan.garcia@sverigesradio.se

2 Mar 20233min

Utrikeskrönikan 1 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok onsdag.När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina var Thailand ett av de länder i Sydostasien som beslutade sig för ha en neutral hållning i konflikten. Det för att inte stöta sig med Moskva. Det finns flera anledningar till det. Thailand anser att man inte ska välja sida i konflikter eftersom det tjänar landets intressen bäst. En annan anledning är den viktiga turistnäringen. Thailand välkomnar med öppna armar turister från Ryssland och det har belönat sig. Under sista kvartalet av förra året kom det över 200 000 ryska besökare. I år räknar man med att det ska komma över en miljon ryssar på besök till Thailand. Men det är inte bara frid och fröjd och klirr i kassan för thailändarna.För en tid sedan varnade en representant för turistnäringen på Phuket om hur antalet ”ryska grupper” som driver egna företag på turistön har ökat markant. Företag som är allt annat än lagliga. Representanten sa att de ryska grupperna utför jobb som endast är legala för lokalbefolkningen. Det handlar bland annat om att driva taxi-, hotell-, bar- och nattklubbsrörelse. Dessutom, uttryckte han oro över att ett stort antal ryska hallickar och prostituerade har infiltrerat området kring den populära gågatan Bangla Road i Patong Beach. Något som har orsakat problem för den lokala sexindustrin och handlare längs gatan.I thailändsk press har det som händer slagits upp stort och man talar om en invasion av rysk maffia. Det kanske är att ta i. Men situationen börjar likna den som var i turistorten Pattaya för ett tiotal år sedan. Då försökte en rysk maffialiknande grupp ta över kontrollen över barer, narkotikahandeln och prostitutionen. Det slutade inte bra för de ryska lycksökarna. Den thailändska grupp som hade kontrollen visade sig efter ett stort antal bloda uppgörelser gå segrande ur striden.Nu kräver turistnäringen och lokalbefolkning på Phuket att något måste göras åt den, ska vi kalla den ”ryska maffian”. Den minister som är ansvarig för turism och idrottsfrågor säger att han är säker på att thailändare inte kommer att tolerera om utländska grupper försöker stjäla deras jobb. Thailands premiärminister har beordrat olika myndigheter att undersöka saken och sagt åt polisen att slå till mot de utländska grupper som försöker ta över kontrollen på Phuket.Men problemet är större än så. Thailand har under många år lockat olika mer eller mindre skumma typer att hålla sig gömda i landet. Det handlar om skattesmitare, penningtvättare, olika former av yrkeskriminella och människohandlare. De har varit här länge. Att den här typen av personer har kunnat röra sig fritt i landet beror på en utbredd korruption inom poliskåren. Betalar man så får man stanna.Korruptionen inom polisen är vida känd och nu höjs röster i Thailand att man på allvar måste städa upp inom kåren. Sedan kan man ta tag i problemet med den ryska maffian. Under tiden så lär antalet skyltar skrivna på ryska öka i de thailändska turistorterna. För de ryssar som inte tillhör maffian och reser till Thailand för att njuta av sol och bad lär inte minska de närmaste åren.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

1 Mar 20233min

Utrikeskrönika tisdag 28 februari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ahmedabad, tisdag. Egentligen skulle vi bara titta på ett tak – ett enkelt tak av plåt på en skola i norra Indien. Ett tak som isolerats med ett tunnt lager plast, för att skydda från stark hetta. Det skulle bli ett snabbt besök på väg till något helt annat, men för mig blev det ett oförglömligt besök. Det här är som i Harry Potter, hann jag tänka när jag leddes genom en trång passage mellan två tegelväggar. Från den brusande mångmiljonstaden Ahmedabad på ena sidan – in i stadens slumkvarter Shankar bhuvan på den andra. Först såg jag bara dammet och smutsen, de små skjulen med enkla tygskynken som dörrar, tonårsmammor med bebisar på höften, halta hundar och getter som letade efter något att äta. Sen började mina ögon möta andras ögon. Nyfikna, avvaktande, men vänliga ögon. Jag log tillbaka och hälsade så varmt jag kunde medan jag litet omtumlad fördes längre och längre in. Plötsligt starkare färger och vi går uppför en trappa utan avskavd färg. Ovanpå en offentligt toalett, intill ett stinkande reningsverk ligger en skolsal där det nu pågår en sorts fritids för barnen i den här slummen. Efter att ha tagit av oss skorna stiger vi in i ett rent och städat rum - en plats präglad av ordning och reda där barn sitter lugnt på golvet i små grupper runt sina lärare. En del pratar med varandra, andra lär sig en sång, åter andra övar på en dans till en låt av Michael Jackson. Skolan visar sig drivas av den Ghandi-inspirerade organisationen Manav Sadhna som i tre decennier arbetat här med att lyfta barn och familjer ur fattigdom och ohälsa genom undervisning om hygien och kost, etik och en skolverksamhet präglad av kreativitet och fantasi. Jag blir så tagen av barnens öppna, glada, leende ansikten att jag nästan glömmer bort varför vi kommit.Vi skulle ju titta på det där taket, som ni isolerat för att klara hettan bättre under värmeböljorna som kommer allt oftare här i norra Indien. Fungerar det, säger jag. Ja, det fungerar, säger barnen. Förr gick det inte att sitta på golvet när temperaturen steg över 45 grader – det blev stekhett.Nu stannar vi hellre i skolan än går hem till de ännu hetare plåtskjulen såna dagar, säger de. Att litet plast kan göra sån skillnad, tänker jag samtidigt som jag fastnar med blicken på ett citat som målats på väggen.Där står: whatever the question – love is the answer. Oavsett frågan – kärlek är svaret.Jag kommer aldrig att glömma den här skolan, Manav Seva Centre och slummen i Ahmedabad. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.

28 Feb 20233min

Utrikeskrönika måndag 27 februari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. New York, Måndag.Spred skådespelaren Woody Harrelson konspirationsteorier om Covidpandemin i det senaste avsnittet av humorprogrammet Saturday Night Live?Ja, det debatterades flitigt i nyhetsartiklar och på sociala medier igår här i USA.Om inget annat så bevisade i alla fall det genomslag som Harrelsons framträdande fick att Covid fortfarande är ett ytterst laddat ämne i det här landet.Det var femte gången som Harrelson var värd för Saturday Night Live, och det var i programmets traditionsenliga monolog som Harrelson berättade om hur han 2019, sist han var med i programmet, läste och ratade ett filmmanus som han tyckte verkade för osannolikt.Filmmanuset handlade om hur världens största drogkarteller köpte upp all media och alla politiker och tvingade folk att stanna hemma. Folk fick bara komma ut om de använde sig av kartellernas droger, och fortsatte att ta dem, gång på gång.Och även om monologen egentligen handlade om Harrelsons gräsrökande så lät inte reaktionerna vänta på sig. Nyhetssajternas rapportering sträckte sig från det lite mer återhållsamma "Harrelson verkade skämta om vaccintvång" till uttalade påståenden om att han spred antivax-konspirationer.Det här var inte heller första gången som Harrelson gett sig in i coviddebatten. När han var i Cannes i fjol med Rubens Östlunds Oscarsaktuella Triangle of Sadness så kritiserade han covidsäkerhetföreskrifter och maskanvändning kring under filminspelningar. Och 2020 ska han ha postat ett inlägg på Instagram om att covid spreds genom 5G-nätet. Ett inlägg som han senare raderade.Men covidpandemin och covidvaccinernas tillförlitlighet är fortfarande heta ämnen i USA. I representanthuset i kongressen har republikanerna skapat ett utskott som ska granska den förda covidpolitiken i landet.För omkring två veckor sedan la politiker i Idahos delstatsparlament fram ett förslag där man ville förbjuda vaccin som tagits fram genom mRNA-tekniken. Den som bland annat använts i covidvacciner från Pfizer/Biontech och Moderna.Och här i New York var det först i början av den här månaden som man släppte på vaccintvånget för de som är anställda av staden. De nästan 1800 personer som avskedades för att de inte ville vaccinera sig får inte sina jobb tillbaka, men kan däremot söka jobb på sina gamla avdelningar på nytt.Men det finns också skadeståndsanspråk från vissa av de som förlorade jobbet, andra menar att staden borde betala deras lön retroaktivt för den period som de tvingades vara borta från jobbet.Lägg till det en ymnig flora konspirationsteorier som fortfarande sprids, och det som under andra förhållanden kunde ha varit en lustifikation i ett humorprogram, blir genast politiskt brännstoffRoger Wilson, USA-korrespondent.

27 Feb 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagSå har det som var otänkbart faktiskt hänt. I ett års tid har kriget rasat i vår omedelbara närhet. Stridernas förödelse har varit svåra att ta in; det urskillningslösa dödandet. Alla förlorade. Drömmar om ett liv och en framtid. Och kanske det tyngsta av allt; inget slut i sikte.Och det är inte bara i stridernas omedelbara närhet som kriget vållat lidande. Jag skulle vilja prata om dess inverkan på världens ekonomiskt svaga länder och alla de miljoner människor som lever där. För i ”mina” bevakningsländer i Sydasien är krigets ansikte högst närvarande men ser annorlunda ut. Det stavas fördjupad ekonomisk kris och slår hårt mot redan utsatta människor.Mohammad Babul är en av dem. Han och familjen är klimatflyktingar i Dhaka. När vi träffades i höstas hade de stigande matpriserna lett till att familjen inte haft råd att äta tillräckligt med protein på flera månader. De levde på ris och grönsaker. Inkomsterna som vaktmästare på ett bygge räckte inte till mer när el, bränsle och matpriser rusat i höjden sedan den 24 februari 2022. Han var inte ensam om att ha lagt om sina matvanor; alla jag pratade med i Bangladesh gav samma svar.I ett annat av mina bevakningsländer; i Pakistans huvudstad Islamabad hör jag samma sak. På en marknad där de med lägre inkomster ofta handlar är de begagnade skorna prydligt putsade för att locka nya ägare. Allt från gympaskor till finskor finns till försäljning. Köparna vänder och vrider noggrant på varorna innan de slår till.Nu kan förstås inte en fördjupad ekonomisk kris enbart skyllas på Rysslands invasion av Ukraina. Ekonomisk vanskötsel, korruption och en politik som inte har en välfärdsinriktning för den bredare massan – ja listan över orsakerna till sakernas tillstånd kan göras lång. Men faktum kvarstår likväl; människor i the Global South, som låginkomstländer ofta kallas för, kämpar för att hantera krigets konsekvenser.Och åtminstone i de länder jag reser i hör jag emellanåt en irritation över att behöva betala priset för en konflikt långt bort. Över att västländer, som också drabbas av höga elpriser, agerar osolidariskt – igen. Sanktionerna på rysk olja och gas träffar inte bara Putin konstaterade deltagare på en internationell konferens för energiomställning i Indien nyligen. Bangladeshs representant talade om att västländernas nyfunna intresse i att hitta andra leverantörer ledde till prishöjningar som Bangladesh inte kunde klara. Det fick bli många timmars elavbrott istället med allt vad det innebär för liv och hälsa.Naila Saleem Sydasienkorrespondent.naila.saleem@sverigesradio.se

24 Feb 20233min

Utrikeskrönika 23 februari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. East Palestine, Ohio torsdag morgon.Känner du hur luften smakar, säger Steve och smackar lite med tungan samtidigt som han tar emot en röd Trumpkeps av en man som går förbi på den smala huvudgatan, och delar ut dem. Luften smakar ungefär som kol, förklarar Steve och pekar mot den blåaktiga beläggningen på regnvattnet som samlats vid trottoaren där vi står och väntar på att Donald Trump ska komma, och som han själv menar, visa sitt stöd för East Palestine-borna. Man ser kemikalierna i vattenpölen, säger Steve. Det har snart gått tre veckor sedan ett godståg lastat med farliga kemikalier fattade eld och spårade ur här i småstaden, med färre än 5000 invånare, mitt i det amerikanska rostbältet. Och sedan dess är inte mycket sig likt. De boende evakuerades och skolorna stängde i flera dagar. Sedan sade myndigheterna att det kommunala vattnet i kranarna var ofarligt att dricka och luften frisk nog att andas. Men många frågar sig varför fiskar ligger döda i vattendragen, varför de har ont i huvudet, i ögonen, varför de får röda utslag på kroppen, om det verkligen är så säkert som de säger?Utanför stans diner, längs gatorna och i second hand-butikens skyltfönster sitter hjärtformade skyltar uppe: Tack till alla räddningsarbetare och East Palestine Lives Matter. Sandra Chirico drar upp sina kläder och visar mig röda prickar längs benen och armarna. Och precis som flera andra jag möter beskriver hon en tärande oro över vilka eventuella skador som kan komma sedan, om fem år, tio år? Är det då cancersjukdomarna börjar visa sig? Hur ska det går för barnen? Men lika påtaglig som oron är den djupa misstron och ilskan mot myndigheterna, mot tågbolaget och mot president Joe Biden som inte rest hit än. Han bryr sig inte om oss på landet, säger 17-åriga Casey. Han bryr sig mer om folket i Ukraina än om oss. Ett budskap som nu sprids av Donald Trump och av andra republikaner i det senaste storpolitiska bråket här i USA som återigen visar på splittringen i landet. Det är också ett budskap som passar perfekt in i Trumps retorik om de bortglömda amerikanerna långt från vänstereliten i storstäderna.Joe Biden och demokraterna har dock gått till motangrepp och kritiserar Trump för att under sin presidenttid ha rivit upp olika säkerhetsregler för tågbolagen. Men här framför brandstationen i den lilla staden i ett län där Donald Trump vann 70 procent av rösterna i förra valet, ropar en talkör, dra åt helvete Joe Biden. Och när Trump till slut kommer körande i sin bilkortege möts han av jublande East Palestine-bor med skyltar där det står Rädda oss, Trump. Han vinkar och ger tummen upp. Och kliver senare in på McDonalds och köper lådvis med hamburgare till räddningsarbetarna.Cecilia Khavar, East Palestine, Ohiocecilia.khavar@sverigesradio.se

23 Feb 20233min

Utrikeskrönika 22 februari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Charkiv, onsdag.”Denis, jag vill säga ett par ord”Min vän och kollega JoMa reser sig från stolen. Sorlet runt festbordet tystnar. Ett litet leende växer fram, Denis ser lycklig ut.”Denis betyder hav på turkiska”, inleder JoMa.”Och det, det namnet passar dig så väl, som havet för samman floder, har du fört oss samman här”.”Oss” är Denis barndomsvänner från Charkiv men också människor som han träffat under det senaste året, hjälparbetare, militärer och vi, två journalister från Sverige, samlade runt ett bord för att fira Denis 30-års dag.Att vi hamnade här, tänker jag.JoMa, innan den fullskaliga invasionen en av många kollegor, i dag en nära vän. Denis som generöst visat oss sitt Charkiv, kört oss till intervjuer i ur och skur och längs vägen också blivit en person vi kommit nära, bryr oss mycket om.”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”, fortsätter JoMa.Det är sant, tänker jag.För nästan exakt ett år sedan vaknade jag till ljudet av flyglarm.”Mamma, allt är så sorgligt och läskigt. I dag inledde Putin krig i Ukraina, eller en specialoperation som han kallar det. Här i Lviv är det lugnt, jag kommer stanna här ett tag. Oroa dig inte, allt är bra med mig”.Jag tittar på meddelandet jag skrev till mamma då, tidigt på morgonen den 24e februari i fjol. Som på ett fotografi av ett livsförändrande ögonblick, ögonblicket då tiden, vår, min, allas historia, delades in i ett före och ett efter.Skulle något någonsin bli bra igen? Minns jag att jag tänkte då.Tågstationen i Lviv, flyktens, skilsmässornas central. Under invasionens första dagar pratade jag och JoMa med en kvinna på stationen. Hon rotade i sin väska, hade precis kommit med tåget från Charkiv.Sen sa hon inget mer, blev tyst.Det sista hon mindes var bomberna, det eviga skjutandet, raserade byggnader, bostäder, parker, skolor.På några minuter packade hon ihop sina tillhörigheter, en väska med lite mat, ett par trosor, strumpor och en tröja. Det är vad som fanns kvar av det liv som varit.”Ta inte bild på mig är ni snälla, säg inte mitt namn i radion”.”För jag tänker inte lämna Ukraina, inte fly till Polen eller någon annanstans, en dag ska jag återvända hem”, sa kvinnan till oss.Ett år senare sitter vi här i Charkiv, Ukrainas näst största stad, som många flydde från men nu också återvänder till. Vi äter ukrainska maträtter, sallader, skålar för en nyfunnen vän.”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”.JoMa harklar sig.”Men om det är något jag ändå är tacksam för är att det, kriget, har låtit våra vägar här bland haven korsas, att vi har fått lära känna dig Denis”, säger han.Lubna El-Shanti, Charkivlubna.el-shanti@sverigesradio.se

22 Feb 20233min

Utrikeskrönikan 21 februari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.I drömmen vaggas jag ömt, det är behagligt, en skön dröm – ingen mardröm.Ändå vaknar jag plötsligt till.Jag känner att sängen gungar. I 30–40 sekunder. Och jag tänker såklart att det är en jordbävning. Men får inte panik, för vaggandet är så mjukt, jag är mer fascinerad än rädd.Jag somnar om.Lite senare den morgonen vaknar jag till det som nu kallas ”århundradets katastrof i Europa”.Jordbävningen i Turkiet och Syrien har skördat över 40 000 liv och raserat hundratusentals människors hem...Jag befinner mig 500 kilometer därifrån, i Cyperns huvudstad Nicosia. Det jag har för händerna avbryts, alla planer skrinläggs – jag är på väg till Turkiet inom loppet av några timmar.Den första stan jag kommer till är Sanliurfa och det dröjer inte länge förrän jag blir varse skalvets raseri, i centrum har flera stora hus raserats till grushögar och i en av rasmassorna pågår ett intensivt arbete med att frilägga sten för sten. Det är bara någon dag efter skalvet och möjligheterna till att hitta överlevande är stora.Höghus har förvandlats till krossad betong, förvridet stål och resterna av människors hem.Men... det är ändå svårt att till fullo ta in katastrofen. Jag reflekterar nästan omedelbart över det, min egen avsaknad av en stark reaktion.Jag noterar också andras lugn i den allt annat än normala situationen...Som räddningsteamen i rasmassorna – sammanbitna män och kvinnor, varav många förlorat familjemedlemmar och vänner, som i stunden lägger undan allt – även sina känslor – för att rädda liv.Jag reser vidare mellan städerna i den drabbade regionen, och kommer till allt värre platser. Och i en mindre stad med en befolkning som före skalvet räknades till 40 000 invånare når till slut insikten mig om skalvets mardrömslika kraft och dess konsekvenser.Det sker genom en liten flickas ögon.Det är i hennes blick jordbävningens innersta väsen synliggörs för mig. Hennes sorgliga skratt – hon är nyfiken på oss journalister, hennes ansikte skiftar miner... allvar och sorg, skratt och fnitter. Det kommer och går medan sekunderna tickar.Hon är kanske sex år och hemlös, bor ute i kylan. Det finns inte ett helt hus i sikte, förödelsen är ofattbar. Men på frågan om hon längtar till värmen i ett hus, att få lämna tältet, möter jag skräck i hennes blick, och hon säger tyst att hon vill härifrån, långt bort från den här platsen...Då faller min gard, mitt filter. De egna barnen där hemma – de är i flickans ålder – flashar i mitt huvud, rasmassorna växer, katastrofens omfattning sjunker in...Det blir blixtrande vitt för en stund, en intensiv känsla genom kroppen – och sedan måste jag plocka ihop mig själv.Dagens Eko närmar sig, jag ska strax försöka förmedla det ofattbara, ogripbara...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

21 Feb 20233min