En mammut vid presidentpalatset: Love Lyssarides, San Salvador

Utrikeskrönika 28 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag morgon.Hej Leif, Henrik, Hans och Stefan. Och alla andra ni som skrev till mig för några veckor sedan när jag pratade om värmeböljan i Sydeuropa. Ni var arga. För jag rapporterade om ”temperaturer som inte stämde”. Ni hade minsann googlat vädret på Sicilien, och det stod inte 47 grader. Ni tyckte inte att det fanns något skäl att prata om marktemperatur, även om spanska medier gjorde det.”Varför ska ni journalister skrämma upp människor så?” undrade Lars. ”Jag vill tipsa att det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång” hälsade Robban. ”Hela Twitter garvar åt hur jävla korkad du är din dumma jävla clown” skrev Magnus.Jag öppnar sällan Twitter. Men när jag nu gör det är det för att se filmer från Sicilien. Från bränderna som slukar ett gammalt kloster i Palermo. Från sjukhus som evakueras under brandrök. Från en soptipp som brinner så att den hälsovådliga röken sprider sig i staden. Och från grannstaden Catania, där det varit strömavbrott i flera dagar. Elkablarna som ligger under vägarna har skadats i värmen. Men varför!? Asfalt kan ju inte brinna! Nä, men när marktemperaturen gick över 50 grader slutade elkablarna fungera. Vattenförsörjningen likaså, eftersom pumparna står stilla utan el.”Jag har semestrat på Sicilien. Och det är alltid varmt där på somrarna”. Ja. Men säg det till de italienska brandmännen som ligger utslagna på gatan med sotig hud, till människorna som var utan el och vatten i flera dygn.Och vad säger ni till de äldre männen och kvinnorna som inte kunde ta sig ut när lågorna slukade deras hus? Till kvinnan som fastnade i en hiss och dog under branden?I veckan har personer från flera partier i Italiens högernationalistiska koalitionsregering paraderat i TV-nyheterna. De säger: ”Det finns ingen plats för klimatförnekelse i Italien”. Och ”Om vi inte gör något åt klimatförändringarna kommer vi räkna våra döda”. Och ”Klimatet förändras, jag kan inte minnas att det varit så här varmt förr”. Då kan vi lugna: Oroa er inte. Jag har hört att det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång.Lotten Collin, Paris.

28 Jul 20232min

Utrikeskrönika 27 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, torsdagDet är en speciell känsla när man återvänder till en plats, som en gång betydde så mycket när man levde där tidigare i livet men som hunnit förändras på så många sätt – och då direkt vid ankomsten återupptäcka en sak som INTE har förändrats, som alltid varit sig lik under alla år.I mitt fall är det: Det ryska språket, som hörs precis överallt vart än man går i Berlin. På tågen, gatorna, kaféerna och i parken, överallt pratas det ryska.Nyfiken ser jag mig omkring när ryskan börjar flöda. Är det någon som kollar irriterat, till och med hotfullt? Man hör och läser om rysshat och hur angreppskriget mot Ukraina har förändrat synen på ryssar som finns i väst. Men inget sådant märks när jag, så diskret som möjligt, försöker läsa av folks ansiktsuttryck .Och det är kanske inte så förvånande, ryskan har ju alltid varit ett självklart inslag i de här trakterna. Berlin har lockat ryska migranter sedan innan och efter oktoberrevolutionen och även när den fortfarande var DDR:s huvudstad.Russlanddeutsche, en folkgrupp i Ryssland med tyska anor, flyttade hit både under och efter Sovjettiden och är en viktig migrantgrupp i landet.För 20 år sedan var ”Russendisko” mycket populär – en musikstil som blandar traditionell folkmusik med modernare inslag. Och när jag pluggade ryska i östtyska Leipzig strax efter millennieskiftet var intresset bland deltagarna så stort att högskolan behövde ta in fler lärare. Det ryska språket som något slags uttryck av östtysk identitet, som många försökte bevara. Lite som att klamra sig fast vid det lilla som fanns kvar från landet DDR, som hade försvunnit.Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina var många politiker, kulturskapare, journalister med flera snabba med att bryta kontakten med Ryssland. Energiomställningen – bort från den ryska gasen – eller helomvändningen i frågan om militär hjälp till Ukraina är bara de mest kända exemplen. Men bland folk och då i synnerhet i de östtyska delarna är detta inte en självklarhet. Många visar snarare förståelse för Rysslands aggression mot Ukraina. Och ironiskt nog tycks detta för många bli lättare att leva med ju längre kriget fortsätter.Och det här har så klart inte gått obemärkt förbi politikerna. Tunga företrädare från högernationalistiska Alternativet för Tyskland, AfD, som just nu ligger högst i opinionen i flera östtyska delstater, har många gånger visat förståelse för Rysslands invasion. Och Vänsterpartiets Die Linkes kanske viktigaste profil Sahra Wagenknecht står i startgroparna för att lämna och bilda ett nytt parti, mycket på grund av hennes kontroversiella åsikter, som mest går ut på att allt som händer i Ukraina är västländernas fel och inte Rysslands. Och detta inte utan framgång: Enligt en undersökning skulle ett nytt Wagenknecht-parti kunna räkna med stort väljarstöd. I östtyska delstaten Thüringen skulle de till och med kunna bli störst med 25 procent.Hansjörg Kissel, Berlin

27 Jul 20233min

Utrikeskrönikan 25 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, onsdag.Medan svenskar flyr och evakueras från hetta och bränder på Rhodos och temperaturer stigit närmare femtio grader på vissa håll så har jag levt i en parallell värld här i Finland. Temperaturerna är hälften av vad de är i Sydeuropa och jag har tur att jag är i ett bastuland. Det går snabbt att utveckla ett beroende. Särskilt när det är kyliga vindar och det vräkt ned regn många dagar . Vissa dagar har källare blivit översvämmade, bilar fått problem i vattenmassor och räddningstjänsten ryckt ut. Jag passar då på att vara inomhus och stifta bekantskap med den finska bastukulturen. Den är mer rituell, hänsynstagande och högtidlig än den svenska och där en traditionell bastu liknar ett gammaldags härbre med förföriska skogsdofter.När det bara är 14 grader i havsvattnet i Helsingfors sitter jag så länge att kylan inte märks sen i havet. Bastutraditionen är så stor här att mitt under president Joe Bidens besök i Helsingfors, precis när vi journalister arbetade som mest frenetiskt under stor stress, så skickade finska utrikesdepartementet ut ett mail till oss internationella reportrar om att vi borde gå på en basturetrokväll.I arbetet med ett reportage som kommer snart utforskar jag kulturen. Och den första bokade intervjun här i Finland blir i just en bastu, men utmaningen är att bandspelaren lätt immar igen och bara får komma in i bastun små, små stunder. Jag skyddar den som ett skört spädbarn, tar den försiktigt förbi hotfullt blöta duschar och jag står lite mystiskt med bastudörren på glänt och bandar ljud efter godkännande av de där inne.På vissa platser är bastukunderna så vana vid journalister att bastuchefen bryskt plötsligt drar upp dörren till herrbastun så att jag får ta en bild innan kameran immar igen och jag snabbt och generat backar ut, eftersom jag inte var beredd på nakenchocken. Men jag börjar tydligare förstå den bastukänsla som finländarna beskriver och jag behöver nu själv bastu flera gånger i veckan. Fast fortfarande har jag inte varit uppe i pariserhjulet på Skatuddskajen mitt i Helsingfors där det finns möjlighet att åka i en bastugondol.En undran jag har är vad man gör om man inte står ut inträngd i hettan och vill lämna bastugondolen 40 meter över marken. På något sätt känns det futtigt att tänka så, det gäller väl bara att stå ut, visa finsk sisu. Oftast här i Finland går det ju snabbt att fatta ett eget behagligt beslut om att lämna den stigande hettan i bastun och kliva ut, och det går att evakueras hem från Rhodos till en mycket lägre temperatur jämfört med svårigheten att kunna kliva ur extremvärmen människor i andra länder dagligen lever i.Beatrice Janzon för P1 Morgon i Helsingfors.

26 Jul 20233min

Utrikeskrönikan 25 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Det börjar bli dags för bokslut här när mina två år som korrespondent för Storbritannien och Irland nu lider mot sitt slut. En sak jag ibland brottats med när jag i det närmaste marineras i brittiska nyheter och politik, är det ständiga växlandet mellan engelska och svenska.Min hjärna tycks göra olika val från dag till dag om vilket språk jag tänker på, eller till och med drömmer på. Så ibland, kära lyssnare, har jag begått språkliga synder i radion. Som när jag sa att den brittiska regeringen vill dra ett streck UNDER partygateskandalen, och flera av er mailade och påpekade att du, det heter faktiskt dra ett streck ÖVER på svenska.Jag har kallat regeringens nya strategier för policies, berättelser för stories. Ja, ni fattar, ibland går det fort och den där svengelska hjärnan vägrar hitta den korrekta översättningen på svenska.Men den största utmaningen är nog när jag ska försöka översätta talesätt från engelska till svenska. Som när ledaren för det nordirländska partiet DUP sa att EU-avtalet om Nordirland ”doesn’t cut the mustard” och jag inte hade en aning om hur jag ska förklara att ”det skär inte senapen” betyder att det inte är tillräckligt bra... Ska senap skära sig? Är det något positivt? Eller vänta, det kanske handlar om hur senapsfröna skördas, när de skärs av från stjälken? Den liknelsen är, i alla fall för mig, inte ”klar som korvspad”.Här är inte minst den brittiska politiken full av idiomatiska uttryck. Som när en minister spiller bönorna, när en parlamentsledamot blir fråntagen partipiskan, lama ankor och hängda parlament.Andra uttryck jag fått lära mig som barn, de hör jag aldrig. ”It’s raining cats and dogs” – är det ens någon som säger det idag? Och jag antar att för någon som försöker lära sig svenska är uttrycket ”regnet står som spön i backen” precis lika oförståeligt.Ibland har jag gjort det till något av en personlig sport att försöka hitta den perfekta svenska motsvarigheten när någon använder engelska talesätt. Jag minns när jag strax skulle vara med i ett direktsamtal om regeringspartiets strategier för att förekomma en strid med Labourpartiet, och frenetiskt försökte komma på hur engelskans ”nip it in the bud” kan översättas. Visst finns det något om kor? Nä, en tjur? Som ska stoppas? Ja! ”Mota olle i grind” såklart… men vem tusan är Olle?Grisar i säckar, kor på isar, hopp över bäckar, sålt smör och ugglor i mossen… När det kommer till kritan är det nog inte lätt att försöka förstå våra svenska talesätt och ordspråk heller.De här två åren har jag haft många järn i elden, och när jag nu om några dagar nått mållinjen, dragit mitt strå till stacken, och lägger upp fötterna vill jag bara säga: tack för att ni har lyssnat.It’s been a pleasure.Stephanie Zakrisson, i London.

25 Jul 20233min

Utrikeskrönikan 24 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dubrovnik MåndagNu är tiden för det vi alla älskar!Att få åka och upptäcka världen, besöka nya ställen och njuta av fantastiska platser – det ser vi alla som en självklarhet.Eller har åtminstone gjort det fram till för några år sedan. Tills klimatfrågan kom upp och i kölvattnet av den ett nytt begrepp – flygskam.Nu är det inte lika självklart att upptäcka världen, besöka nya ställen och njuta av fantastiska platser.Inte i alla kretsar åtminstone.Men även hos de som inte är beredda att förändra sina vanor radikalt, återfinns denna smolk i sommardrinken – oavsett om man vill det eller inte är man medveten om problemet.Det blir till ett dilemma kan man väl säga – man är medveten om att det är fel riktning, men går ändå ditåt ...För hur än medvetna alla är om klimatpåverkan, hållbarhet och gemensamt ansvar, så visar fakta att resandet fram och tillbaka över vår planet är en stor sak som få är beredda att släppa. Oavsett konsekvenser.1,5 miljarder turister beräknas årligen resa runt i världen, och en tredjedel av dem är extremt specifika när det gäller vilka resmål de vill till.Dessa cirka en halv miljard turister väljer nämligen bara mellan 300 populära resmål, enligt undersökningar som har gjorts.Och detta för med sig, förutom att klimatmålen blir svårare att nå, också stora problem för de destinationer som drabbas av horderna.I Dubrovnik är detta ett faktum idag. Jag är här just för att spegla problemet med över¬turismen, som ni får höra i ett reportage längre fram.Men Dubrovnik, denna adriatiska pärla och saga, har närmast seglat upp till den mest överturistade staden i Europa.Enligt statistikportalen Statista ska det gå 37 turister på varje lokal Dubrovnikbo.Jämför man med Venedig, som ju hittills varit sinnebilden för över¬turism, så går det 21 turister där på varje venetiansk invånare, enligt Statista.För Dubrovnik betyder detta problem – som få av de drabbade vill tala om – då man samtidigt lever av turismen.Demografiskt är stan på väg mot en katastrof, 60 procent av invånarna i Dubrovniks gamla stad har på några år flyttat från sina bostäder – som förvandlats till rum som hyrs ut via booking, hotel.com och AirBnB.Även utanför den berömda gamla stadskärnan sker en stor utflyttning. Av unga människor som inte har möjlighet att hitta boende.Dubrovnik håller på att bli ett Disneyland, säger en av mina bekanta som bor i stan och som jag träffar innanför murarna. Men man väljer att blunda, säger han.Varför?Därför att intäkterna är så stora – en guide tjänar exempelvis fem-tio gånger mer än en läkare.I allra högsta grad den här stans dilemma.Turismen är Dubrovniks bröd.Som kanske kommer bli dess död.Milan Djelevic för P1 Morgon.

24 Jul 20233min

Utrikeskrönikan 21 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, fredag.För några veckor sedan var jag på mitt livs första rugbymatch.Wallabies, Australien, var på besök för att möta Springboks, det vill säga Sydafrika, på Loftus Field här i Pretoria. Och det var helt galet.Flera timmar innan matchen samlades tiotusentals fans utanför arenan i Springboks gröna och guldfärgade matchtröjor. Det var band och DJ:s, familjer som hade picknick, stånd där det såldes mat och souvenirer, och så öl – ofantliga mängder öl.Innan avspark var det fyrverkerier, dansande Zulu-krigare, pyroteknik och passagerarplan som flög över arenan på bara några hundra meters höjd, och sen sjöng 60 000 sydafrikaner, både svarta och vita, tillsammans nationalsången på fem olika språk, och sen spelades det en match också.Men att svarta och vita gemensamt skulle stå här och heja fram landslaget är långt ifrån självklart. Springboks var under apartheid-tiden en symbol för det vita Sydafrika. Många svarta i landet brukade heja på motståndarna när landslaget spelade.Men det ändrades efter VM 1995 på hemmaplan då Springboks oväntat vann guld och president Nelson Mandela delade ut pokalen iklädd den vita kaptenen Francois Pienaars matchtröja. Något som senare förevigades i hollywoodfilmen Invictus med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna.1995 fanns det bara en svart spelare i laget, men de tiderna är nu förbi, och den sista muren raserades när Springboks fick sin första svarta lagkapten i Siya Kolisi.Från att ha varit en symbol för förtryck har Springboks idag blivit en enande kraft, och det behövs.Sydafrika är 30 år efter de första fria valen ett land med enorma ekonomiska klyftor mellan svarta och vita. Landet har dessutom svåra problem med kriminalitet, arbetslöshet och dagliga strömavbrott.Men under några timmar glöms allt det bort och landet blir verkligen den där regnbågsnationen den aspirerade att vara. När Springboks är på plan spelar det ingen roll vilken färg din hud har. Just då är det bara grönt och guld som gäller för alla sydafrikaner.Matchen då? Jo, Springboks vann, 43-12.David Rasmusson, Pretoria.

21 Jul 20232min

Utrikeskrönika 20 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jerusalem, torsdag.Det är något med det obegripliga som får igång mig. När jag inte förstår, då väcks nyfikenheten. Och turbon i mig. Jag frågar. Läser. Lyssnar. Frågar igen. Tjatar. Försöker ta reda på mer för att förstå.Här i Mellanöstern finns oändligt mycket som jag inte begriper. Bara att hugga in:Ta det här med religion. Är inte det egentligen helt obegripligt? Bara här i Jerusalem ska tre världsreligioner samsas - judendomen, kristendomen och islam. Samsas, gör de det? Nja, det går sådär. Varför då? Det är en riktigt knepig fråga, och svaret blir förstås olika beroende på vem du frågar.Jag frågade min pappa när jag var liten. Han kom till Sverige som icke troende men dock muslim. Hur funkar det? undrade jag. Min pappa gav vad jag tyckte då, och tycker än idag, ett mycket rimligt svar: Vet du Mia, om det finns någon Gud så tror jag att det är samma Gud för alla människor.Det som pågår i Jerusalem har förstås bredare förklaringar och orsaker än enbart religion. Men om vi ändå håller oss kvar i de i konflikten centrala religionerna, och om pappas svar stämmer, så är det som händer svårt att förstå. Men icke desto mindre väldigt intressant. Hur tänker de? Varför gör de på detta viset?Det turkiska språket är ett annat smått obegripligt fenomen. Ju mer jag lär mig, desto mer begriper jag att jag inget kan. När jag just greppat ett av ett femtiotal nya tempus, så öppnar sig plötsligt en hel avgrund av ännu fler tempus att utforska. Hur var det nu om jag har sett något men inte den jag berättar för, vilket tempus är det? Eller var det tvärtom?En tredje sak som är fenomenalt svår att begripa är politiken. Min pappa, som kom från Turkiet, tyckte att Sverige var ett så fantastiskt land; tänk att ett handslag verkligen gäller! Här är det inte riktigt lika smidigt. Turkiets president Erdogan och Israels premiärminister Netanyahu är för mig svåra att läsa av och ibland näst intill omöjliga att förstå sig på. Och just när jag tror att jag knäckt någon politisk nöt och berättar om en ny vändning i någon av alla radiosändningar jag är med i så inser jag att det väntar en typ u-sväng runt hörnet. Som öppnar upp för nya tolkningar och nya frågor och svar.Så ringer min dotter. Jag har bett om hjälp med att göra ett för mig speciellt inlägg på en av mina sociala mediekanaler. Hon förklarar tålmodigt skillnaden mellan inlägg, händelse, reel och live.Jag begriper absolut ingenting. Och jag inser att just där gick min gräns för nyfikenheten på det obegripliga.Det är tur ändå att vi är olika. Och så svåra att begripa oss på. Annars hade livet varit så himla tråkigt.Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem.

20 Jul 20232min

Utrikeskrönikan 19 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdagDet är mycket väder nu. Vän av ordning skulle kunna invända att det alltid är mycket väder när vi soltörstande svenskar har sommarsemester. Det gäller ju att välja rätt badplats för att få inlandsvind och badvatten som man inte förfryser i. Och bevattningsförbud och bruntorra gräsmattor är väl numera lika mycket tradition som grill och glass?Men det är förstås ändå något som inte är som vanligt. Medelhavet ska förvisso vara varmt men extremt varmt? Och efter värme kommer regn men så mycket vatten på bara några timmar? Nä tiden är ur led och frågan är hur väl vi ligger till i anpassningsprocessen till detta nya normala.I mina bevakningsländer i Sydasien är senvåren och sommaren alltid lika med först olidlig värme som följs av våldsamma regn. Vissa år ordentlig blöta, andra inte. Men det är som sagt inte som vanligt och vädrets oförutsägbarhet oroar forskare.Förra veckan fylldes nyheterna av bilder från Indiens huvudstad New Delhi där staden såg ut som Venedig. Och medan riset regnar bort i Punjab kommer de förkultiverade risplantorna inte ens i jorden i Västbengalen för det är alldeles för torrt.I en av de indiska dagstidningarna läser jag en artikel om floden Yamuna, som nu översvämmats, om hur viktig den varit genom historien när de gamla moghulhärskarna byggde sina fort och vilka konsekvenserna blev när floden efter hand ändrade kurs så som floder ju gör. Artikelförfattaren konstaterar att den senaste tidens översvämning troligen förvärrats av att alla grönområden, alltså avrinningsområden, byggts igen. Stora tempel, sportkomplex och kontor har konstruerats där.I IT-staden Bangalore är det på samma sätt. Staden har på senare år också översvämmats. Den kraftiga efterfrågan på bostäder och kontor har lett till att man inte bevarat grönområdena. Det är ingen enkel ekvation att få ihop för befolkningen växer och människor lämnar byarna för stadslivets lockelser.Det årliga monsunspektaklet står i skarp kontrast till det nya Indien som landets politiker vill lyfta fram. Det digitala Indien där framstegen avlöser varandra. Kanske manifesteras det bäst av en nyhet som följdes i realtid av miljoner indier i förra veckan. Uppskjutningen av Chandrayaan 3 med destination månens sydsida där forskarna vill undersöka förekomsten av is och därmed vatten. Rymdforskningen är en nationell stolthet och om det går vägen med månresan hamnar Indien jämte USA, Ryssland och Kina bland nationer som lyckats med bedriften.En av landets liberala skribenter skickade i helgen en lite syrlig önskan till landets forskarelit. Om de kanske kunde titta neråt under färden uppåt för att göra något åt monsunkaoset i New Delhi. Åt bristen på stadsplanering och sophantering som gör livet miserabelt för de boende, inte minst när invånarna vadar i midjehögt vatten.Naila Saleem Sydasienkorrespondent

19 Jul 20233min