Utländska rötter och döden förr

Svenska bönder som ägde sin egen jord var en stark grupp i det gamla Sverige. Men de jordbrukare som arrenderade någon annans mark hade en helt annan sits med mycket tuffare villkor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ola Andersson föddes 1826 och var äldste son till dragonen Anders Rapp vid Skånska dragonregementet. Ola var en begåvad och ambitiös ung man som tog sig ur de fattiga förhållanden han växte upp under och kom att klättra så högt han kunde på samhällsstegen. Men gång på gång tog han stryk på grund av de tuffa och orättvisa arrendevillkor som gällde. Ola blev också militär likt sin far och bytte då namn till Olof Andreas Widtfeldt. Men ganska snart kom Olof att syssla med jordbruk efter att ha gått på lantbruksskola. Han var erkänt duktig och fick 28 år gammal sitt första arrendekontrakt. Det var på prästgården i Gullarp nära Eslöv där han efter några år friar till en av prästens döttrar. Torbjörn Malm som är släkt med Olof har följt det unga paret i arkivhandlingar och ser hur dom nappar på ett erbjudande från en av traktens stora landägare. - Det stället låg i närheten av slottet Trollenäs i Skåne, berättar Torbjörn Malm. Friherre Trolle ville öppna upp en ny utgård under Trollenäs, Asmundtorps ängar. Här fick Olof möjligheten att som förste arrendator bygga upp ett lantbruk. - Där fanns inga hus, varken boningshus eller uthus, berättar Torbjörn Malm som själv besökt området. I arrendekontraktet stod det att Olof skulle uppföra byggnader enligt de ritningar som Trolle tillhandahöll. Men eftersom arrendet var 110 hektar skulle boningshuset bli 20 meter långt och ladugårdarna 60 meter långa med murade gråstensväggar. Kontraktet som Olof fick var tufft. De första två åren behövde han inte betala något alls. Därefter skulle han betala mer och mer per tunnland för varje femårs period. Sen trappades summan upp från fyra, till fem, till sex, till tio och till tolv kronor per tunnland, berättar Torbjörn Malm. - För att göra det här måste han skaffa mycket folk så han lånade en hel del pengar. Och man kan säga att höjdpunkten i hans karriär var några år senare, år 1866, då Olof var med och startade Sparbanken i Eslöv. Olof ansågs vara en av ortens stormän och fick förtroendet att vara en av bankens huvudmän i 20 år, berättar Torbjörn Malm. Men från att ha gått ganska brant uppåt i karriären kom en vändpunkt. Olof upptäckte att kontraktet han hade tecknat var alldeles för tufft, och till slut blev det ohållbart för Olof och hans familj att bo kvar. Det blev konkursauktion efter 15 års slit på gården och hela familjen blev ställda på bar backe. Nu gällde det att hitta ett nytt ställe att arrendera. - Det fanns ett officersboställe i Åraslöv öster om Vinslöv som var ledigt och som Olof kunde arrendera under två år. Efter det skulle en ny auktion utlysas. Olof flyttar dit med hustru och de åtta barn som fötts på Asmundtorps gård. När det sen blev ny auktion 1875 förlorade Olof auktionen. - Det blev det andra arrendet han förlorade, berättar Torbjörn Malm. Men nu fanns ett annat officersboställe som tillhörde skånska husarregementet och låg i Hörja, nordväst om Hässleholm. Det arrendet hade varit utlyst ett tag men inte fått in några anbud. Olof läste igenom auktionskungörelsen som visade hur mycket åker och ängsmark som fanns tillgängligt. Utifrån dom uppgifterna räknade Olof ut att det borde gå att få lönsamhet på stället och lämnade ett anbud. Men Olof hade inte besökt Hörja och granskat markerna. - Anledningen till det var mitt i vintern och i och med att det låg snö på marken var det svårt att bedöma bördigheten, berättar Torbjörn Malm. Ganska snart upptäckte Olof att arrendet inte höll måttet. I hans beräkningar som var gjorda utifrån tidigare erfarenheter tyckte han sig se att de borde kunna bärga 150 lass hö. Men när han sen insåg att det inte skulle bli mer än 18 till 20 lass, vilket var alldeles för lite för att föda kreaturen, förstod Olof att han skulle gå i konkurs. - Men det här var inte nog, berättar Torbjörn Malm. Familjen drabbades av ytterligare en tragedi när hustrun Lovisa dog och lämnade Olof ensam med deras åtta barn. Sorgen över att ha förlorat sin livskamrat syns tydligt i de få ord som Olof omsorgsfullt skrivit på insidan av pärmen till hans Bibel. Min innerligt älskade Kära HustruLuisa Catharina född Berg Ingick genom enStilla död i den Ewiga rolighetenDen 11 mars 1877 Kl 9 på eftermiddagen43 år 7 månader och 8 dagar gammaldjupt sörjd Saknad af mig och 8 barn, Fader, Syskon och Wänner.Herren gaf och Herren togwälsignat Ware Herrens namn. Saliga äro de som i honom dö.Hörja Boställe 1877O A Widtfeldt Olof såg dystert på framtidsutsikterna och vände sig till myndigheterna för att få arrendet nedsatt, berättar Torbjörn Malm. - Det första som hände var att landshövdingen genom Hushållningssällskapet i Kristianstad Län utsåg besiktningsmän som åkte till Hörja för att mäta upp stället och granska dess bördighet. Besiktningsmännen konstaterade att det inte var möjligt att driva gården lönsamt med så hög arrendekostnad, och ansåg att arrendet borde nedsättas till mindre än hälften. - Visserligen var arealerna någorlunda korrekt angivna, men ängsmarken var grovt överskattad eftersom det mesta var ljunghed. Nästa instans, landshövdingen Trolle-Wachtmeister i Kristianstad, höll med besiktningsmännen i Hushållningssällskapet. Och så gick ärendet vidare till Kammarkollegiet som också dom höll med. Då sökanden på grund av vilseledande uppgifter som vid utarrenderingen lämnats om bostället, synes det finnas skäliga anspråk att bliva fri från arrendet. Kunglig Maj:t vill i enlighet med kammarkollegii hemställan härmed förslå Riksdagen att medgiva, att arrendet för bostället för återstående år av nu löpande arrendetid må utgöras med 600 kronor.Oscar II Här verkade det ju vara klart. Alla, från Hushållningssällskapet och landshövdingen till Kunglig Maj:t håller med om att arrendet var alldeles för tufft. Men det blev allt annat än enkelt för Olof. Kungen och regeringen skickade ärendet vidare till Riksdagen som i sin tur menade att detta skulle avgöras i domstol och så släppte de ärendet som en het potatis till Häradsrätten. Olov tvingades nu stämma motparten som var husarregementet och med det blev landshövdingen som tidigare hållit med Olof, hans motpart. I Häradsrätten vänder hela frågan. De hävdade då att Olof Widtfeldt borde ha efterlyst alla papper som fanns tillgängliga innan han skrev under. Dessutom tyckte de att Olof borde ha åkt till Hörja mitt i vintern och grävt i den frusna jorden för att se hur bördig marken var, berättar Torbjörn Malm. Till slut förlorade Olof även i Häradsrätten. - Men han var inte nöjd med detta utan överklagade till Hovrätten och förlorade även där. Då gick han vidare till Högsta Domstolen och förlorade igen. - Då fanns det ingen annan utväg än att begära sig själv i konkurs, berättar Torbjörn Malm. Det här blir Olofs andra konkurs och det är tredje gången han tvingas lämna ett arrendeställe. Men nu har Olof ingen ork kvar. Familjens tillhörigheter säljs på auktion och Olof han hamnar till slut i en djup depression. - Men när Olofs näst äldste son Helmer avslutar sitt kontrakt som artillerist övertalar han familjen att emigrera till Amerika. Hela familjen emigrerar och de hoppas på att komma till ett svenskt settlement i Nebraska. Men de kommer för sent. All jord är redan tingad. Olof och hans barn sökte sig vidare till ett annat området, ett irländskt settlement som hette O´Neill, och där slog de sig ned. - De närmaste åren lyckades Olof och hans äldste son bygga upp en vacker lantgård. De odlade upp bördig mark och kom att klara sig väl i det nya landet. Olof kom aldrig hem till Sverige igen. Han dog 1911 vid 85 års ålder efter att ha ridit in till stan i vinterstorm. Olof var Torbjörn Malms farfars fars morbror och idag har Torbjörn kontakt med flera av Olofs ättlingar i USA. Sveriges arrendatorer hade sämst villkor i hela Europa Olofs svåra tillvaro som arrendator berodde på att det, när han levde, egentligen inte fanns några lagar och regler som satte gränser för hur arrenden skulle se ut. Det berättar Mats Olsson som är professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet och som studerat arrenden bakåt i tiden. Han känner till Olofs historia, som han menar är osedvanlig olycklig. - Han hade otur eftersom han förlorade tre olika arrendekontrakt under 1800-talet. Det ser ut som att hans liv slås i spillror. Men förhållandena för arrendatorer var svåra vid den här tiden, för det fanns ingenting som reglerade deras rättigheter. Det enda som fanns var det som stod i kontraktet med jordägaren, resten var godtycke, kommenterar han. Möjligheten att arrendera, och bruka någon annans jord har funnits väldigt länge – däremot är begreppet arrendator ganska nytt. - Om man med arrende menar riktiga fungerande kontrakt mellan två likvärdiga parter så är det en ganska sen konstruktion som i praktiken uppstår först i slutet av 1800-talet. Innan dess, från 11-1200 talet redan, fanns det mer feodala arrenden då arrendatorn var underordnad jordägaren. Arrendatorerna kallades då landbor, och de kunde lyda under kronan eller adeln. - De som lydde under adeln kallades senare för frälsebönder och kom att leva under fruktansvärt otrygga förhållanden, säger Mats Olsson. - Det är först under 1700-talet som vi finner skrivna kontrakt, och de kan ha formuleringar som handlar om att landbon ska tillträda vid en viss tid, han skulle utföra dagsverken på adelsmannens huvudgård ”…när jag kallar”, och i övrigt visa ”…lydighet inför herrskapet.” Först från 1800-talets mitt började kontrakten reglera hur många dagsverken som arrendatorn skulle göra och hur länge kontraktet skulle gälla, men fortfarande var alltsammans bara en fråga om vad jordägaren och arrendatorn kom överens om. Det fanns ingen juridik, inga lagar, som stadgade hur förhållandet mellan de två parterna skulle vara. - Den lagliga regleringen låter vänta på sig till 1900-talet säger Mats Olsson. Det enda som fanns reglerat var det som kallas ”Laga Fardag” och det var den 15 mars året efter man blev uppsagd. Blev man uppsagd var det datumet då man måste ha flyttat. I det svenska samhället, som var reglerat i varje liten detalj, så var alltså det mest grundläggande av allt, alltså frågan om hur jorden skulle brukas, inte omfattat av andra regler än dem som handlade om själva äganderätten. Mats Olsson tror att det kan bero på att de svenska självägande bönderna var så starka. Sverige är ett särfall när det gäller arrendatorernas svaga ställning, menar han. - Alla länder i Europa som har haft godssystem och arrendatorer, utom Sverige, har haft en jordreform med rätt till friköp och omfördelning av jordägandet. -Att det var så tror jag beror på en paradox, säger Olsson. - Eftersom vi hade en relativt stor självägande bondeklass så var det deras intressen som stod i fokus och arrendatorernas intressen har glömts bort. Under 1800-talet var det tuffare att vara arrendator i Sverige än i andra europeiska länder. - Under 1900-talets gång kommer gradvis en reglering men den är hela tiden på jordägarnas villkor eftersom vi aldrig får rätt till friköp så som arrendatorerna fick i Tyskland, Danmark, Finland. - Det som förändrades till det bättre var att det blev svårare att arrendatorer under 1900-talet. Det har hänt i den svenska historien att arrendatorer försökt strida för att få äganderätt till den jord de brukade, precis som skedde i andra europeiska länder. Vid de tillfällena kan man se att det finns vissa jordägare som är extra illa sedda av arrendatorerna. Mats Olsson berättar om den så kallade frälsebonderörelsen på 1770-talet då man på vissa gods gick så långt att man vägrade att utföra dagsverken. På 1811-talet inträffade ett uppror, som egentligen startade som en protest mot utskrivningar till militären men som snart blev ett allmänt uppror mot adel och präster. Det sista stora upproret inträffade på 1860-talet och kallades ”Den Tullbergska rörelsen” då arrendatorerna krävde att få köpa loss jorden. Upproret misslyckades eftersom det ju inte fanns någon lag som stödde deras krav. Det var äganderätten till jorden som var reglerad i lag, och adeln hade särskilda privilegier i jordägandet som i så många andra fall. - Från och med 1700-talets början så definieras all jord som adeln äger som perfekt, privat äganderätt i deras hand, berättar Mats Olsson. I adelsprivilegierna så som de formulerades av kungen 1723 står det ”Vad han gör med sina gods bryr jag mig inte om.” Adelsmannen hade rätt att göra sitt gods så ”nyttigt” han kunde och i det ingick att han fick lov att avhysa arrendatorer och göra precis vad han vill med det. Om jordägaren och arendatorn var överens kunde arrendatorn sitta kvar på jorden länge, och kanske kunde nästa generation till och med ärva arrendet. Men under 1800-talet blir det allt fler jordägare som drar in sin mark för att driva den själv, i storjordbruk. - Under 1800-talets gång så avhystes ungefär hälften av arrendatorerna från de gårdar de drivit, säger Mats Olsson. När det inte blev några dagsverken gjorda behövde man ju ny arbetskraft. Därför infördes statarsystemet, som innebar att man anställde lönearbetare på gårdarna. Man skulle kunna tänka sig att det var de gamla frälsebönderna som blev statare på sina gamla marker, men så enkelt var det inte. - Jag har studerat detta och det är sällan som någon arrendator tar tjänst som statare på den jord han själv brukat. De försökte ofta flytta, det har nog något med stolthet att göra, gissar Olsson. -Däremot så ser man ofta deras söner och döttrar som statare. Det finns inga noggranna studier på hur arrendesystemen skilde sig i olika delar av landet. Men man vågar ändå säga, menar Mats Olsson, att på de ställen där adeln var stark var det tuffare att vara arrendator. Skåne, Halland, Sörmland, och Stockholmstrakten var exempel på sådana områden, och där bröts också arrendekontrakten i stor skala i mitten av 1800-talet. - I Brännkyrka socken till exempel avhyses varenda arrendator under den här perioden, och det finns inte en enda småbonde kvar - all jord läggs under stordrift, säger Mats Olsson. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: David Rasmusson och Peter Öberg slaktband@sverigesradio.se

11 Jan 201624min

Under 1600-1700 talen utkämpades många strider vid de svenska gränserna. Ärkefienderna var Danmark och Ryssland. Krigen var brutala, människor och boskap slaktades, gårdar brändes och många flydde. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Olof flydde kriget – och överlevdeDen här säsongen har Släktband uppbrott som tema. Det har handlat om människor som till exempel brutit upp från sina hem, sitt äktenskap eller invanda mönster.Flera av dom exempel vi haft uppe har handlat om människor som brutit upp av fri vilja, men i dagens program ska vi berätta om några familjer som drevs på flykt från sina hem och gårdar för att kriget kom.Under 1600- och 1700-talen utkämpades många strider på svensk mark. I öster mot Ryssland och i den södra landsändan och den västra mot ärkefienden Danmark.I det här programmet berättar vi om två familjer som drabbades, en av ryssen och en av dansken. Och vi börjar i Värmland där general Gyllenlöve i slutet av 1600-talet brände ner och slog sönder allt som kom i hans väg. Som i Sillbodal där hans trupper gick in för att förstöra så mycket som möjligt. Inte bara gårdarna och deras livsviktiga ugnar utan också sädesförråd, kläder och kreatur.Bergerud: Järnen af ugnarne nerertagneBoda: förlorat 3 hästar, 2oxar och 2 stutar. Ugnarne nederslagneBön: Ugnarne nederslagneGunnerud: all boskap rövad. Ugnarne nederslagne Hångstad: Husen ruinerade och ugnarne nederslagne, Högsäter: Förlorat 3 hästar, all annan boskap, kläder och mat, Klevan: Förlorat 1 häst. Ugnarne nederslagne Olerud: Förlorat 2 hästar och kläder Sundshagen: Ugnarne nederslagne Vikene: Förlorat en häst och en not. Det här är ett protokoll från Häradsrätten i Nordmark som berättar om plundringen av Sillbodals socken 1676. Att ta ner ugnarna, som det berättas om, är sannolikt ett sätt att se till att ingen i den trakten kan få tag i det livsnödvändiga brödet. På det sättet skulle Gyldenlöwes trupper se till att den svenska armén inte skulle kunna ta sig till Norges huvudstad. Det var ju annars Bohuslän danskarna ville ta tillbaka, Värmland var bara en bricka i spelet, där man brände gårdar, dödade människor och kreatur och där de som hade turen att överleva drevs på flykten.De danska trupperna kom till Värmland i två omgångar, 1676 och så en gång till i en överraskningsmanöver tre år senare.Den gången gick hären över Östmark, och där bodde bland andra familjen Oinonen.- De blev ihjälslagna, och hemmanet blev nedbränt, berättar släktforskaren Gunn Höij.Det är hennes man som stammar från familjen Oinonen, en familj som kom till Sverige från Finland ungefär år 1600. De var kunniga i svedjebruk och lockades till Sverige av kronan. Det var Per Pålsson, den äldste i familjen, som kom först. Till att börja med slog han sig ner i Hälsingland.– Han var den förste som kom från Finland, då flyttade han till Ockelbo. När hans hustru dog så flyttade han till Östmark i Värmland när han träffade en ny kvinna som lockade honom dit, berättar Gunn Höij.Familjen hamnade precis på gränsen till Norge på en plats i Värmland som heter Mulltjärn. Per Pålssons barn från första äktenskapet var redan vuxna, en av dem, Per, hade redan själv fru och en son. De följde nu med till Värmland.Familjen försörjde sig på att bruka jorden där de slagit sig ner. Men när sonsonen till Per Pålsson Oinonen hade hunnit upp i tonåren skulle allt slås sönder. Det var då Gyldenlöwes trupper kom till Värmland för andra gången. Kenneth Larsson är historiker vid Karlstads universitet och han menar att det andra anfallet var mycket mer förödande för värmlänningarna än det första.– Första gången verkar de ha haft en viss beredskap, medan det kommer helt överraskande andra gången. Därför slog det mycket hårdare, säger han. Överraskningen fungerade. General Gyldenlöwe själv beskrev förödelsen så här:I en straekning langs grendsen af 14-15 mils laengde och 5- 6 mild bredde findes ikke 20 huse tillrest. Möjligen skryter han en smula, generalen, men han hävdar alltså att bara enstaka hus, kanske 20 stycken, fanns kvar längs den värmländska gränsen till Norge efter härjningarna. Både människor och djur hade dödats, gårdar hade bränts ner, och många värmlänningar hade drivits på flykt. Kenneth Larsson tvekar inte att kalla krigföringen den brända jordens taktik.- Det är helt klart så. Det gällde att få bort alla tänkbara försörjningsmöjligheter både för befolkningen och för den svenska armén. - Jag har inga siffror men vet att många flydde, andra blev tillfångatagna och transporterade som gisslan till Norge. Jag har ett exempel på en bonde som återkommer till tinget hösten efter kriget, och han beskrivs som ”alldeles utfattig och utan förmåga att försörja sig”. Han och hans son har suttit i fångenskap i 7 månader och en fjärdedels månad. Man gjorde så för att se till att det inte skulle gå att skapa några uppbåd, alltså folk som kunde försvara sig.En av de många som flydde från kriget i Värmland var sonsonen i familjen Oinonen, den nu femtonårige Olof. Han lyckades ta sig över gränsen till Norge, och där höll han sig undan i fem hela år. När han kom hem var han en vuxen man och gick till tinget för att få tillbaka sin fars och farfars gård.- Han hade alltså hållit sig gömd i Norge efter faderns död och krävde nu arv till Mulltjärn, berättar Gunn Höij. Hur det gick till när Olof kom undan, det vet inte Gunn, men gissar att han helt enkelt hade tur och inte var på plats när trupperna kom.– Gränsbor brukar inte gilla krig eftersom det oftast är de som råkar mest illa ut, så Olof fick säkert hjälp av folk han kände sedan tidigare, kommenterar Kenneth Larsson. Vid den här tiden var idén om nationalitet mest en sak för adeln och kungahus. För vanligt folk spelade de ingen roll om det var svenska eller danska trupper som härjade. - Man var först och främst sockenbo, därefter häradsbo och möjligen kände man nåt för länet och landskapet.Det mest absurda med Gyldenlöwes andra anfall på Värmland, det som bland andra drabbade familjen Oinonen och som var så förödande för vanligt folk, det var att det kom så sent att det inte spelade någon som helst roll för krigsutgången.– Kriget är förlorat för danskt vidkommande, så möjligen är anfallet i Värmland ett sätt att ge sin fiende en sista knäpp på näsan, tror Kenneth Larsson. Han har undersökt vad som hände med gårdarna i Västra Värmland efter Gyldenlöwefejden. Han har framför allt tittat i mantalsboken som ju för bok över människors möjlighet att betala skatt. Som exempel tar han fram Silleruds socken, som faktiskt ligger ganska långt österut och alltså inte alls ligger direkt vid norska gränsen- Där kan man tydligt se hur antalet fattiga, ”vanförde” och även soldater som har behov av hjälp, ökar under de här åren. Antalet fattiga ökar med fyra gånger under 1674-79.- Jag hittade en anteckning i Häradsrätten 7-8 månader efter härjningarna. Det handlar om en far och son som tagit sig tillbaka efter att ha suttit i fångenskap. Under tiden har deras gård legat ”Öde och osått”. De beskrivs som ”Alldeles utfattige och saknar förmåga att försörja sig själva.– Domboken är full med såna här exempel på människor som har mist stora värden, allt ifrån att gården är bränd till att man mist boskap eller skörd.Trots att Olof Oinonen alltså höll sig undan i Norge under flera år, så får man nog ändå utgå från att de flesta värmlänningar som flydde undan Gyldenlöwes trupper tog vägen österut. Det vet man därför att de kom tillbaka efter kriget och krävde att få bosätta sig på sina gamla ställen igen.När ryssarna kom flydde ålänningarna hals över huvud Händelserna i Värmland utspelade sig 1679. Om vi förflyttar oss 35 år fram i tiden, till 1714, och till Åland, som då tillhörde Sverige, bodde där vid den här tiden en 12 årig flicka som hette Anna Stephansdotter. Hon kom att hamna i den stora flykten sensommaren 1714 när i stort sett alla ålänningar som kunde flydde hals över huvud i små båtar mot Sverige. Ryssen hade kommit och ockuperade Åland.En del av flyktingarna hamnade på Lindingö och Anna var en av dom. När sen ryssarna gav sig av 1721 återvände många till sina hem och gårdar av vilka många blivit plundrade och förstörda.Men Anna Stephansdotter blev kvar på Lidingö och i dag många år senare bor hennes släkting Jan Malmstedt där. Han forskar i både öns och familjens historia och har bland annat skrivit boken "Lidingöhistorier".- Man vet ganska lite om henne, men man vet att hon var född på Åland 1702. De flesta av de åländska flyktingarna som kom hit till Lidingö var från socknen Finström och byn Grävström och andra kom från Bamböle. Så en god gissning är att det var därifrån hon kom. Hon bör ha varit 12-13 år när hon kom hit som sannolikt ett ensamkommande flyktingbarn, säger Jan Malmstedt.Det var under det stora nordiska kriget som Ryssland angrep östra Sverige, det som i dag är Finland, och bit för bit tog sig längre västerut tills de 1714 angrep Åland. Ockupationen varade i sju år, men det var under de första åren som allra flest ålänningar lämnade gårdar och hem och flydde därifrån. På den tiden bodde det omkring 250 personer på Lidingö, fördelade på ungefär 25 gårdar. En stor skillnad mot dagens över 40 000 Lidingöbor! Det hundratalet åländska flyktingar märktes alltså tydligt och bidrog till en markant befolkningsökning. Flyktingarna fördelades på de olika gårdarna och fick förmodligen hjälpa till med arbetet och livet på dem.- Jag skulle tro att de var ungefär samma sorts människor som de som bodde här, samma typ av fiskare och småbönder. Det är nog fel att säga att det var en lätt sak att inplacera dem här, men när man tittar på var de hamnade på just Lidingö, så ser man att de placerades ut på öns alla gårdar. Stora gårdar hade fler ålänningar och mindre gårdar hade färre. Man kan ju beräkna att det måste ha varit minst ett hundratal ålänningar som inkvarterades där. Men det var ju människor som kunde det här med fiske och jordbruk, så jag skulle tro att man ganska lätt klarade av att ge dem någonting att syssla med, säger han.Kanhända kände några av ålänningarna och lidingöborna varandra, eftersom ålänningarna brukade segla till Stockholm för att göra affärer och sälja varor som ved, fisk och fågel.Väl på andra sidan Ålands hav kunde de åländska flyktingarna andas ut efter en många gånger farofylld och snabb flykt. De som däremot inte lyckades komma undan den ryska framfarten kunde få möta riktigt otäcka öden, berättar Jan Malmstedt. Det var inte ens självklart att överleva själva flykten över havet. I kyrkböckerna står det att läsa om begravningar av flyktinglik, personer som omkommit under flykten. Vintertid hände det att folk förfrös både händer och fötter. Andra lyckades aldrig ta sig västerut från Åland utan tillfångatogs av ryssarna och fördes österut, antingen till Ryssland eller ända bort till mellanöstern för att bli slavar.”Men i Olofsmässotiden då ingen wiste deraf förrän Fienden war infallen i landet, blef nu så hastigt flyckt, att de som hade fartyg med plats kunde få något med sig undan fienden, men den som icke hade fartyg blef en del af fienden öfwerfallen och på ett grufweligit sätt hanterade en del af dem kom omsider undan med blåtta lifwet till en fremmande ort”Så skildras de svårigheter och vedermödor, som bristen på lämpliga båtar orsakade ålänningarna, i en åländsk skrivelse. - Det vet man ju att det var en flykt hals över huvud, mer eller mindre, säger Jan Malmstedt. Det är oerhört dramatiskt att tänka sig in i det.Och då är det ju inte så konstigt att väldigt få ålänningar, om några, vågade stanna kvar på sina öar under de ryska ockupationsåren. Möjligen stannade någon ålänning kvar och lyckades hålla sig undan ryssarna, men i stort sett tömdes Åland.– Det är så som man beskriver det, säger Jan Malmstedt.Slutligen, sju år efter att Rysslands ockupation av Åland inleddes, slöts fred i Nystad år 1721. Det innebar att många ålänningar nu äntligen kunde återvända till sina hem. Men Anna Stephansdotter stannade alltså kvar på Lidingö även efter att freden slutits. Där gifte hon sig med lidingöbon och torparen Erik Olof. Det fanns givetvis även andra ålänningar som stannade kvar på den svenska sidan av Ålands hav, bland annat några präster som kom att betyda mycket för de åländska flyktingarna genom organiserandet av ett slags flyktingmottagning och flyktingsjukhus.- En av prästerna, Hedén, var boende på gården Ekholm. Där upptäcker man väldigt många både födda och döda, exceptionellt många för att vara en så liten gård. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att han hade ett flyktingläger och tog hand om sjuka flyktingar och då kan man kalla det flyktingsjukhus i någon mån, fortsätter Jan Malmstedt.Det åländska flyktingbarnet, Jan Malmstedts anmoder Anna Stephansdotter, levde alltså med sin Erik Olof på Lidingö. Tillsammans fick de flera barn, men endast ett av dem, sonen Olof Erik, överlevde barndomen. Han fick en dotter som fick heta Anna Greta, som i sin tur gifte sig med en viss Petter Malmstedt. Och så kommer det sig alltså att lidingöbon Jan Malmstedt har åländskt blod i sina ådror.- Det är faktiskt Anna det börjar med, hon är den första jag vet någonting om i min släkt och som går att hitta. Det är en säregen känsla.Programmet är gjort av:Elisabeth Renström och Anna-Lotta Hirvonen NyströmUppläsare: Lars Carlsson, Jon Agerskov och Lisa Wallslaktband@sverigesradio.se

4 Jan 201624min

Kerstin Andersson har i sin familjs anor många berättelser om uppbrott. Hon ser i sin forskning hur en generations hantering av svåra situationer kan påverka kommande släktled. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kerstin Andersson bor i en gammal släktgård i Sörbyn utanför Boden. På väggarna i vardagsrummet hänger fotografier på släktled långt bak i tiden.- Här högst upp har jag min morfars anfäder. Längst till vänster ser vi Andreas och Kajsa Brita, berättar Kerstin Andersson och pekar på fotografiet med en tjock guldram.Andreas och Kajsa Britta föddes i början av 1800-talet. Anderas 1817 och Kajsa Britta 1821. De var ett ungt par med ambitioner att bryta ny mark och skapa ett någorlunda bra liv för sig och sina barn. Men så blev det inte. De var med om den ena tragedin efter den andra och tvingades att bryta upp gång på gång för att söka lyckan på nya platser.Kerstin Andersson har i sin släktforskning försökt förstå hur en generations val och hantering av svåra händelser kan påverka kommande generationer. Hon har lagt ett sports relationspussel över tre generationer och tycker sig se att Andreas och Kajsa Brittas sätt att hantera förluster och svåra situationer påverkat kommande generationer.Den teori som Kerstin använder sig av kommer ursprungligen från USA och kallas för Bowens teori. I den här psykologiska modellen som Kerstin arbetar efter drar man släktforskningen till en ytterligare dimensioner där man ritar en sorts familjekarta eller genogram med fakta om minst tre generationer. Där kan man sen utläsa hur varje individ hanterar yttre tryck, förluster, sjukdomar, konflikter och annat. Det blir ett nätverk av personer som hänger samman och påverkar varandra. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund Uppläsare Tommy Engmanslaktband@sverigesradio.se

28 Des 201524min

Sabina Santessons anmoder Karin stod ensam när pesten dödat hennes familj 1711. Folk dog som flugor och struntade i överhetens krav. De grävde till och med upp sina döda i de särskilda kyrkogårdarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den första januari voro så många begravne men då dödde folket allra mest. Gud den allra högste, trösta oss som igenleva och förläna oss en salig stund för Jesu Kristi skull allena.- Den här texten finns i kyrkboken i Backaryd, det är prästen där som har skrivit detta. Just när han skriver det här brevet är hans fru bortrest och när hon kom hem i slutet av pestepidemin så dog hon alla parets barn. Sabina Santesson bor i Hörby, men har sina rötter i Hoby socken i Blekinge, den socken som idag heter Bräkne Hoby. Hösten 1710 slog pesten till här som på så många andra platser i landet. När epidemin var över hade över hälften av befolkningen i Hoby dött. Familjer hade splittrats, sociala mönster hade rivits upp, gårdar hade fått nya ägare, och vanliga människor hade satt sig upp mot både präster och kronan.Sabinas Santessons egen släkt drabbades av pesten, precis som så gott som varje hushåll under den här vintern 1710-1711, och hon har forskat i vad som hände i Hoby under de här åren. Inte minst har hon följt sin egen anmoder, Karin Bosdotter, vars tillvaro bröts itu när hon förlorade hela sin familj i sjukdomen. Karin föddes 1687 i Biskopsmåla, en liten by nära kusten, som bestod av bara två gårdar. Hon var dotter till Bo, och hade ett syskon, en halvbror. Karin var mycket ung när hon gifte sig till en bra gård i en by en bit norrut .- Hon var bara femton år när hon gifte sig med Per Gunnarsson från byn Lillagärde. Per var mycket äldre, närmare 35 år gammal, och han var sannolikt ett bra gifte eftersom han satt på en bra gård.- Karin hade ju arv att vänta efter sin far, och Per var äldste son i sin familj och skulle överta gården.Karin och Per gifte sig 1703 och efter något år fick de sitt första barn, en liten dotter. Den flickan dog redan som spädbarn, men paret fick ytterligare två barn under de sju år de levde tillsammans. 1710 sitter alltså den nu 23–åriga Karin som bondmora på en bra gård, och hon väntar sitt tredje barn.Det är då pesten kommer till Blekinge. Efter den kommer ingenting att vara som förut.Hur än Karin och Per försökte ställa på sin egen gård, i sin egen värld, så blev de givetvis påverkade av det som hände i länet och landet - och just de här åren var det mycket som hände.Detta var en svår tid i Sverige. Den svenske kungen Karl XII, befann sig utomlands med sina trupper. Året innan hade den svenska armén lidit sitt stora nederlag vid Poltava. Efter det hade Stormakten Sverige blivit satt under hård press. Den finska landshalvan plundrades av ryska trupper och Sverige förlorade kontrollen över sina östersjöbesittningar. Dessutom passade ärkefienden Danmark på att försöka ta tillbaka de södra delarna av landet. Danskarna hade fått ge sig vid slaget i Helsingborg i februari 1710, men de hade trängt långt in i landet, ända till Karlshamn i Blekinge och man visste ju aldrig när de skulle kunna göra ett nytt försök. Så från att ha krigat i andra länder befann sig plötsligt stormakten Sverige i ett läge där man måste försvara den egna jorden.I det här läget blev det av avgörande vikt att örlogsstaden Karlskrona kunde försvaras. Men den svenska statsmakten var nog inte riktigt säker på hur trogna undersåtar man faktiskt hade i Blekinge. Så i juni månad det här året, 1710, avkrävdes alla män i länet som var över 15 år, en trohetsed gentemot konungen att som det hette ” Vara Konung Carl den 12te trogen att emotstå fienden.”Åtta kompanier soldater blev nu placerade i Blekinge, beredda att sättas in i strider om danskarna eller ryssarna skulle anfalla. Men de skulle sannolikt också hålla koll på de vanliga, som man tyckte opålitliga blekingarna. Och det var de vanliga bönderna som tvingades att ta hand om alla dessa mannar. De skulle ge dem husrum och fem mål mat om dagen.På våren samma år, hade pesten kommit till huvudstaden Stockholm. Alla som hade råd och möjlighet gav sig av därifrån.Myndigheterna gjorde vad de kunde för att stoppa spridningen av farsoten, men pesten, som redan härjade på andra sidan Östersjön, spreds efter den svenska armens nederlag både med skepp och på land.- När soldater och civilpersoner började fly från Baltikum och över till Sverige så tog de pesten med sig, förklarar Sabina. Och när soldaterna tar sig hem till sina hemorter spreds den vidare. Till Blekinge kom pesten på hösten. Karlskrona får sina första fall i oktober, resten av Blekinge drabbas på riktigt under december 1710. Därefter fortsätter den under vintern och våren, klingar av på sommaren 1711och tar slut under hösten. - Man kan säga att den pågick under ett år, från höst till höst, och när det var över hade 60% av alla som bodde i länet dött.Myndigheterna försökte förhindra att pesten spreds, men hade stora svårigheter med att få folk att lyda de nya reglerna, som ofta krockade med vad som ansågs rätt och rimligt.- Man fick inte resa , det var till exempel förbjudet för blekingar att resa till Skåne, men man gjorde en massa undantag för till exempel militärer och högreståndspersoner. Det fick egentligen inte skulle hållas några ordentliga begravningar, när folk dog skulle de bara grävas ner utan präst och ceremonier. Man fick inte ha några gravöl eller andra sammankomster men inte heller de reglerna åtlyddes. Speciella pestkyrkogårdar anlades men folk ville inte lägga sina anhöriga där.- Det var oftast bara de riktigt fattiga eller de främmande soldaterna som begravdes där, berättar Sabina Santesson. En av länets präster, Prosten Orstadius skriver om detta i ett brev till Biskopen:Här dö några fattiga, dels av hunger, dels av smitta, och de frukta mera att begravas i backen än för pest eller döden. Ingen hava de än fått ut, utan de behålla sina döda hemma när de inte får komma till kyrkogården…Smittan, tror jag, skulle genom Guds nåd snart upphöra, om bara folket skickade sig efter tiden och höll sig från varandra. Men de är dels mycket envetna och ställer sig som om allt vore hälsosamt, Gud hjälpe! Carlshamn den 22 februari 1711Sabina Santesson tycker att det verkar som att människorna i Blekinge inte gjorde så mycket för att försöka skydda sig mot pesten.- De råd som myndigheterna gav handlade om att man inte skulle träffa andra, och att man skulle röka enris och svavel. Det fanns också råd om att det var nyttigt att röka tobak och att dricka sprit. - Med tanke på hur folk levde här vid andra tiden då ingen pestepidemi härjade så kan jag gott tänka mig att man tog till sig det rådet – tobak och sprit, kommenterar Sabina.I Stockholm hade de som kunnat, flyttat från staden. Hovet satt på Väsby kungsgård i Sala, och riksrådet flyttade till Arboga. Men Blekingeborna verkade bo kvar. - Bönderna stannade kvar på sina gårdar, de verkade mer upprörda över bristen på hederliga begravningar.I Asarum dog den gamle prosten i pesten, och hans tidigare hjälppräst fick ta över hans tjänst. Han skrev till biskopen om sina problem:Salig prosten försökte på alla sätt övertala allmogen att begrava sina döda i närmsta backe, men här är ett halsstarrigt folk och de vill inte lyda tillsägelser…Bönderna vill att prästen ska tjäna dem men deras egna skyldigheter mot dödsboet visa en del alls inget av.Asarum den 29 juni 1711- Bönderna hade ju sin egen ära, och i den ingick man skulle stå vid sin familj och ta hand om sitt. Man såg inte på sig själv på samma sätt som vi gör idag, det var inte alls lika individualiserat, utan man såg sig själv som en del av sin socken, sin plats, berättar Sabina Santesson, och fortsätter: - Man hade vissa rättigheter, och man ansåg att bara för att det råkade gå en pest så ska inte myndigheterna komma och bestämma vad de skulle göra med sina döda. I Karlshamn gick det så långt att folk gjorde upplopp. - Folk grävde upp sina döda som lagts på pestkyrkogården och krävde att de skulle begravas på den vanliga kyrkogården, för det var inte hedersamt att begravas hur som helst i backen.Det var inte bara bestämmelserna om de snabba och förenklade begravningarna som folk bröt emot. I februari 1711 skrev landshövdingen i Blekinge i sin rapport till kungen om hur svårt det var att få folk att lyda: Friska och sjuka löpa om varandra, dricka gravöl inne hos de döda, ja, de taga också av de Schommerska soldaterna med sig i de inficerade husen, där de sig fylla och frossa, så länge livet dem sitter, så att varken officerare, landsbetjänter eller landshövdingen själva kan dem styra. 25 februari 1711I november kom pesten till Hoby där Karin Bosdotter och hennes unga familj bodde. Den första som dog i socknen var en 12-årig flicka, och därefter en inkvarterad soldat. Pesten skilde sig från de flesta andra epidemier genom att den inte i första hand slog till mot spädbarn och gamla. Det var istället de unga starka och arbetsföra som råkade värst ut. Så var det också i byn där Karin bodde.Den första som drabbades var en granne till Karin, och när sjukdomen kommer till hennes gård dör snart hennes man och deras två barn. Karin är gravid, och Sabina tror att hon kanske tar sin tillflykt till sin bror. Syskonen har ärvt sin fars gård, eftersom också fadern dött i sjukdomen. Några veckor senare har också brodern och alla hans barn dött, kvar finns hans fru, Karins svägerska. Så av två hela familjer finns nu två kvinnor kvar, den ena med ett barn i magen. Det blir en pojke, som får lev, och som får namnet Per efter sin far.- Efter pesten ser man att det sker otroligt mycket bröllop, och om man tittar närmare på dem så ser man hur till exempel änkor gifter sig med drängar, och bönder med tjänstefolk. Det är tydligt att man gifter sig för gårdarnas skull.- En del giftermål är väldigt konstiga, med dagens mått mätt, säger Sabina och berättar om en kvinna i 70-årsåldern som gifter sig med en ung man, och som skriver ett särskilt testamente där han får gården, eftersom alla hennes egna barn har dött.Också Karin Bosdotter gifte om sig året efter pesten, och hennes nya man, var precis som Karin den ende som hade överlevt pesten i sin familj. Svägerskan tog över gården i Biskopsmåla och Karin flyttade till sin nye man i en grannby.- Den nya mannen hette också Per, och med honom fick Karin en son till som fick heta Bo, efter sin morfar.Paret lever därefter lugnt och länge på gården, de har det ganska bra ställt, och livet verkar återgå till någon slags normal tillvaro – trots att allting hade ändrat sig.- Överlag så får man intrycket av att socknen har vacklat under pesten, men sedan är det som att de ruskar på sig och återgår till arbetet. De förtröstar på livet och jorden och livet efter detta, slutar Sabina Santesson.Sabina Santesson har en välmatad hemsida om pestepidemin 1710-11. Länk finns nedan.Programmet är gjort av Elisabeth RenströmUppläsare Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

21 Des 201524min

Under drygt tre månader stred grannar, släkt och tidigare vänner på olika sidor i det blodiga inbördeskriget. Först nu har tiden blivit mogen för att räkna dödsoffren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Sveriges gränser har inte alltid sett ut som de gör idag. På vår östra sida fanns från 1200-talet och fram till för dryga 200 år sedan den östra rikshalvan, det vill säga Finland.Vi har med andra ord en lång gemensam historia. Och i dagens program ska vi ta oss över till Finland för att höra berättelsen om en kvinna som bröt mot många av sin tids normer. Hon valde att som en av få kvinnor delta i det korta men oerhört blodiga och förödande finska inbördeskriget. Kriget började i januari och pågick mindre än fyra månader i början av 1918 och splittrade landet.På ena sidan stod de röda som fick ett visst stöd från Ryssland och på den andra sidan de vita som bland annat fick sitt stöd från Tyskland. I maj samma år stod den vita sidan slutligen som segrare. Men med totalt cirka 37 000 dödade var det givetvis många oavsett färg som var förlorare - alla finländare berördes av kriget antingen direkt eller indirekt, genom dödade släktingar, vänner och familjemedlemmar.Byxgardisten Saimi Forss I sydvästra Finland ligger det före detta brukssamhället Billnäs. Vid tiden för förra sekelskiftet bodde där över 600 personer, varav Saimi Forss var en. Kring bruket hade det bildats ett eget litet samhälle där bruksarbetarfamiljerna levde och arbetade. I det samhället växte Saimi upp och upplevde som ung kvinna de turbulenta åren i Finland under 1900-talets början. Som arbetare sympatiserade hon med den röda sidan i inbördeskriget. Men olikt de flesta andra kvinnor på den tiden valde hon att aktivt ta ställning och anslöt till det röda gardet, den socialistiska röda kamporganisationen som stred mot de vita skyddskåristerna. Hennes uppgift där var att jobba som kokerska.Hon var en kvinna som var mycket stark och hade starka opinioner. Hon var jättesnäll och hon kände alla, alla kände henne. Och hon tog alltid hand om alla. Kirsi Lindroos, Saimis barnbarn. Kirsi Lindroos bor i Billnäs, samma plats som hennes farmor växte upp på. Hon var själv bara sju år när farmor Saimi dog, men har ändå klara minnen av kvinnan som under hela sitt liv bröt mot normer och gick emot det förväntade.På ett fotografi från våren 1918 poserar Saimi som rödgardist. Hon var 20 år gammal och hade blivit rödgardist, alltså anslutit till de rödas stridande styrkor.På bilden är Saimi klädd i lång kjol och kappa och på hennes arm syns den röda bindeln som tydligt signalerar att hon är rödgardist.- Hon var ju hemskt modig. Hon var ju bara 20 år när hon var med i röda gardet och där fanns inte många kvinnor, och hon var en av dem. Och jag måste säga att en tjugoårig kvinna på den tiden var ganska sällsynt att se i en sådan aktivitet. Hon ville påverka framtiden, hon vill kämpa för arbetarnas rättigheter och hon var mycket stark med sina principer, fortsätter Kirsi.År 1918 började med inbördeskriget som delade Finland i röda och vita. De flesta röda var arbetare och socialdemokrater, de flesta vita tillhörde överheten och städernas medelklass.Som arbetare var det nog alltså rätt självklart för Saimi, hennes familj och bekanta på bruket, att ställa sig på den röda sidan. Men att hon, som ung kvinna för snart hundra år sedan, skulle gå med i det röda gardet, som alltså var de röda beväpnade trupperna, var inte alls lika självklart.1918 fanns det i Billnäs över 200 rödgardister och verksamma i den lokala röda rörelsen. Av dem var bara fyra stycken kvinnor. Vad det var som fick just Saimi att ta steget och bryta mot det normala och vanliga mönstret är svårt att veta, men Kirsi minns en farmor som under hela livet gick emot det förväntade och ständigt bröt mot normer. Det var således hon som tog initiativ till skilsmässan från sin förste make, Ohlin, som hon fick sina tre barn med, av vilka Kirsis pappa var yngst. - Det var också modigt gjort att hon ville ha skilsmässa från sin man som inte tog hand om sin familj. Och det var inte lätt på den tiden för en kvinna att göra en sådan sak med tre barn. Efter skilsmässan valde Saimi att byta bort ex-makens efternamn och tog i stället tillbaka sitt flicknamn. Även det en aktiv och stark handling som tyder på självständighet och mod, menar barnbarnet Kirsi Lindroos. - Det berättar också något om hennes egen vilja och att hon ville sköta sina egna saker.Ekonomin var knapp och för att klara sig sålde Saimi under någon tid alkohol i sin kaféverksamhet. Alkoholförsäljningen var inte tillåten och ledde faktiskt till att Saimi hamnade i fängelse för en tid. Under tiden togs hennes barn omhand, och den som ställde upp och skötte barnen under tiden var ex-makens syster.- Hon hade alltså så bra kontakt och vänskap med förra mannens syster, att denna kom och hjälpte henne, berättar Kirsi. Med hemma i köket hos Kirsi i Billnäs finns också Matias Kaihovirta. Han är Kirsi Lindroos svärson, men också historiker vid Åbo akademi och författare till en avhandling om folkligt politiskt agerande bland bruksarbetarna i Billnäs i början av förra seklet.Matias berättar att följderna för de kvinnor - precis som för männen - som varit aktiva som rödgardister kunde bli riktigt allvarliga både under och efter kriget. Saimi var ju kokerska i röda gardet, vilket i sig var en ganska typiskt kvinnlig uppgift, att en kvinna blir kokerska eller sjuksköterska och har de här mer moderliga uppgifterna. Men det, att hon gick med i röda gardet blev åtminstone efter inbördeskriget en plump i protokollet, kan man säga. Det var också en sak som det inte pratades så mycket om därför att det var lite skamligt. Men Saimi fick ju inga konsekvenser jämför med vad kvinnor kanske kunde få vid den här tiden.Matias Kaihovirta.Han berättar om romanen Varghyndan från 2005, skriven av den finska författaren Leena Lander. Trots att boken är en roman ger den en bild av förhållandena under inbördeskriget och hur det kunde gå för kvinnor som stred i kriget. - De här kvinnorna som tog till vapen, det gick väldigt illa för dem och de blev bestraffade. Det ansågs som lite konstigt att de bröt mot den tidens könsnormer, att man tog till vapen som egentligen var något som bara männen skulle göra. Man kallade dem på vitt håll för byxgardister för att de hade byxor på sig. En kvinna skulle ju ha kjolar och klänningar på sig. I Matias avhandling finns en kopia av den svartvita bilden på Saimi Forss, den där hon tillsammans med en annan kvinna poserar med en röd bindel om armen för att visa att hon var rödgardist. Bilden är väldigt kontroversiell i hans ögon. - Att hon poserar med sitt röda band i en fotostudio och vill berätta att det här är något hon gör som kvinna, går med i röda gardet. Väl medveten om att det är lite provokativt att bryta mot tidens normer och föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt.- Och att hon står tillsammans med en annan kvinna, att det är två systrar kan man säga. De är ju förstås inte riktiga systrar, men ändå så här att ”vi två kvinnor står tillsammans här och nu”, säger han. Krigsmånaderna och tiden efter inbördeskriget var svåra. Finlands folk delades i två grupper, de röda mot de vita, och båda sidor gjorde sig skyldiga till ohyggliga lidanden hos motståndarna. Saimis egen bror var en av alla tusentals röda som dog i de vitas fångläger. Men kriget övertygade också Saimi om möjligheterna att förändra strukturer. - Jag tror att hon fick en erfarenhet av att man kan påverka sin, och hela brukets och samhällets, framtid. Hon hade lärt sig ganska mycket om hårda tider och kunde vara lycklig när det kom bättre tider - men det hade varit mycket allvarliga och svåra tider, säger Saimis barnbarn Kirsi. Men trots de upplevda orättvisorna och de många döda var hemskheterna ändå inget som det pratades om särskilt vitt och brett. I stället blev inbördeskriget en känslig fråga, svår att prata om utan att uppröra och riva upp sår.Att hålla tyst blev ett typiskt beteende i den tidens Finland, där livet bara skulle gå vidare efter kriget.Kirsi Lindroos egen far berättade knappt något alls om kriget för sina barn, berättar hon. Det berodde förmodligen på att hans mamma, Saimi, själv inte delade sina krigserfarenheter med honom eller de andra barnen. - Efter inbördeskriget så talade man inte ur förlorarnas perspektiv om saken, och det enda sättet som man kunde hantera det på var att inte tala alls. Kanske i förtroget sällskap, med släktingar och vänner, kunde man minnas vad som hade hänt och det som man upplevde som orättvist, säger Matias Kaihovirta.Tiden mogen för att registrera de krigsdödaDet finska inbördeskriget satte djupa spår hos befolkningen och det är egentligen först nu, nästan hundra år efter kriget, som tiden blivit mogen att upprätta register över de som dog på de båda sidorna.Lars Westerlund är docent i rätts- och förvaltningshistoria och fick ett regeringsuppdrag som gick ut på att göra en databas över de som stupade.Släktband träffar Lars Westerlund på Riksarkivet i Helsingfors där han visar databasen "Krigsdödade i Finland". Länk till databasen finns längst ned på denna sida.Kriget var förödande. Det dog 37 000 och 100 000 människor satt i fångläger under den där sommaren. Som sådan var det en hemsk händelse, en social katastrof, i Finlands nationella liv. Men det räcker inte med det, utan det hade också den effekten att det klöv det finländska civilsamhället. Lars Westerlund. De röda som hade någon delaktighet i kriget blev en pariaklass i Finland och klyvningen bestod ända fram till 1960-talet när man började göra upp med den här händelsen, berättar Lars Westerlund.Av de 37 000 stupade tillhörde närmare 30 000 den röda förlorande sidan. Men exakt hur många som stupade var och är fortfarande oklart. Det var först när databasen med krigsdödade stod klart som man närmade sig sanningen.- Man visste helt enkelt inte hur många personer som hade dött i det här kriget och under vilka förhållanden. Det har tidigare gjorts flera ansatser att studera den här frågan men först under 1990-talet blev det möjligt att genomföra.Projektet organiserades som en statlig kommitté som verkade under fem och ett halvt år. Uppgifterna till databasen har hittats i över 70 olika källor, bland annat kyrkoherdarnas statistiska noteringar från de då 632 församlingarna. Men ändå saknas uppgifter om ett hundratal stupade, säger Lars Westerlund. Bland de stupade var tillhörde ungefär 30 000 den röda sidan och de efterlämnade mer än 20 000 änkor och många barn. Många av dem visste inte vad som hade hänt med sin man, far eller bror. Därför fyller databasen en viktig funktion säger Lars Westerlund. Databasen har blivit som ett minnesmärke för många eftersom de anhöriga inte ens haft någon grav att gå till. De allra flesta som dog var finskspråkiga, men en mindre sak är att ungefär 2 000 svenskspråkiga miste livet 1918 och av dom var 1 200 på den röda sidan och 700 på den vita. Den bild som förmedlats tidigare har varit att de svenskspråkiga i huvudsak tillhörde de vita, men så var det inte, berättar Lars Westerlund och tar fram ett exempel från databasen som handlar om svenskspråkiga Johan Sjöholm som dör 63 år gammal efter fångläger i Danzig.Lars Westerlund berättar att det här projektet fick stor uppmärksamhet utomlands vilket förvånade honom till en början. De uppskattade och imponerades över att finländarna "vikit ut sitt elände" och några verkade vara intresserade av att själva göra en liknande databas.På databasens första sida finns två bilder (se ovan i bildspelet) från atDfors. Databasen heter Krigsdödade i Finland och är gratis att använda.Och på deras första sida finns två bilder som visar en grupp människor som leds fram på en åker för att avrättas. Bilderna tillhör Työväen Arkisto (Arbetararkivet) Helsingfors. Lars Westerlund berättar i en separat ljudfil (nedan) om vad som händer. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Anna-Lotta Hirvonen NyströmUppläsning Erpo Heinolainen slaktband@sverigesradio.se

14 Des 201524min

Släktforskaren Elisabeth hittade en skilsmässoanteckning från 1829 hos en anmoder. Hon fann en historia med arsenik, misshandel och eländigt äktenskap. Var gick gränsen mellan husaga och misshandel? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Att bryta upp från ett äktenskap var ingen lätt sak i det gamla Sverige. Det krävdes mycket goda och entydliga skäl för att det kristna sakramentet - äktenskapet- skulle brytas.Men i dagens program får vi höra om Anna som i 1800-talets början mer än väl uppfyllde kraven som lagen hade satt upp för skilsmässa.Det var Annas ättling Elisabeth Wahlberg som upptäckte historien när hon började släktforska för några år sedan och fastnade vid en liten anteckning i en husförhörslängd från Bäve församling i Bohuslän.Noteringen gällde hennes morfars fars föräldrar Anna Hansdotter och Andreas Hansson som inom loppet av ett och ett halvt år gick från lysning och giftermål till skilsmässa.- 1828 tar de ut lysning på våren och de gifte sig i juni samma år och så föds deras enda barn, Hans, tio dagar efter vigseln, berättar Elisabeth Wahlberg. - Det jag först såg var att de hade fått skiljebrev av Domkapitlet i Göteborg och anledningen till det var att han hade försökt giftmörda sin hustru.Elisabeth har under sin forskning försöka ta reda på vad som egentligen hände med det unga paret på gården Rosseröd i Bohuslän i början av 1800-talet. Hon har plöjt igenom mängder av rättsprotokoll och fram träder en våldsam man som försöker ta livet av sin unga hustru. Frågan är hur Anna kunde falla för Andreas?- Ja det kan man fråga sig, säger Elisabeth Wahlberg. I sitt överklagande säger Anna att hon blev gift med hemmansägaren Andreas "vilken jag inte mer än till blotta namnet kände". Kanske var giftermålet mellan Anna och Andreas ett sätt att komma undan den skam som det innebar att få barn utanför äktenskapet vid den tiden. Och när man idag läser rättegångsprotokollen får man intrycket att sonen har en annan far än Andreas.- Han kallade sin son för horunge fast han står som far i födelseboken och jag funderar om Hans överhuvudtaget är Andreas son. Det enda jag har hört från min mamma var att det ryktades om att han skulle vara av adlig ätt, säger Elisabeth Wahlberg. Så här skriver Anna Hansdotter till Domkapitlet i Göteborg den 21 december 1829 Okänd med mitt öde blev jag gift med hemmansägaren Andreas Hansson i Rosseröd av Bäve socken, viken jag inte mer än till blotta namnet kände, men som i hela sitt uppförande gjort sig föraktad av alla, och kommen i dess hus där jag trodde mig få njuta de rättigheter mig som hustru tillkom mot uppfyllandet av mina åligganden, blev jag istället obarmhärtigt misshandlad, slagen och förnekad de nödigaste för mitt livs uppehälle. Tåligt motstod jag min mans alla elakheter och trodde det dess förhärdade samvete skulle vakna och han besinnade sin villa, mera noggräknat uppfyllda sina plikter. Men förgäves. Olycklig i mitt förbund, har jag måst påkalla lagens styrka för att vinna en upplösning lika så nyttig som nödvändig.Allra ödmjukastAnna Hansdotter- Det blev sen rättegång och det ena vittnet är torparen Snell som vittnar att han sett och hört hur Andreas misshandlat sin hustru och hur de gett henne oätlig föda. Snell berättar också att Andreas kommit hem till honom och bett honom ge Anna ett vitt pulver. Men istället för att göra det varnar han Anna och talade om vad Andreas hade för avsikter.Sedan bränner Snell giftet i Annas åsyn, och det visar sig att pulvret är arsenik.- Kanske är Snell torpare under Anderas och att det förväntas att han ska vara lydig, funderar Elisabeth.Andreas kommer tillbaka till Snell och frågar om han verkställt sitt uppdrag varpå Snell säger att han misslyckades. Då säger Anderas att han ska skaffa något som är ännu mer verksamt.Häradsrätten den 12 november 1829Den avskedade artilleristen och nu torparen Sven Snell vittnar att han omkring sist trettondedag fått besök av Andreas Hansson och blivit lovad ansenliga skänker om han häruti ville gå Andreas tillhanda.Andreas ska därpå upptagit ur fickan ett hopvecklat papper varuti var förvarat något vitt glittrande pulver, och som Andreas sade vara gift.Vid överlämnandet begärdes Sven att på ett något hemligt sätt bibringa Andreas hustru att förtära detta emedan hennes död då voro säker.Andreas begav sig sedan bort från Sven av fruktan att Andreas kunnat, i händelse av vägran, ge uppdraget till någon annan som vore nog elak att verkställa och använda giftet.Sven efterskickade därefter Anna för att berätta för henne om Anderas onda uppsåt, samt därjämte uppvisa för henne giftet vilket han i hennes åsyn kastade på elden och varnade henne för Andreas vidare försåt.Sven vittnade om att han förliden annandag jul såg Andreas piska sin hustru trenne åtskilliga gånger, även som att han sett honom slå och misshandla parternas späda barn.På fråga tillade vittnet Sven att Andreas vid ovan omvittnade tillfälle sist trettondedag utlovat penningar samt ett täcke med lakan om Sven ville förgifta Anna samt tillagt att Sven efter Annas död skulle erhålla till skänks hennes bästa klänning.Vittnesmålen upplästes och vidkändes av vittnena som begärde ersättning för deras inställelsebesvär.Efter de här vittnesmålen enas rätten om att paret ska beviljas skilsmässa och Anna tar med sig sin son Hans till sin hemby och flyttar in hos en morbror. Och Andreas får sitt straff.Häradsrätten prövar rättvist döma till skillnad uti parternas, hustru Anna Hansdotters och Anderas Hanssons äktenskap, med förbud för honom att ingå nytt äktenskap så länge som kärandehustrun lever eller är ogift. Och varde parterna enligt Kungabrevet den 24mars 1748 förvisade till Högvördiga Domkapitlet i Göteborg att sedan utslaget vunnit laga kraft undfå skiljebrev.På Häradsrättens vägnar O Westerdahl Uddevalla 30 december 1829Anna tar med sig sonen Hans till sin hemby och Anderas får sitt straff.- Ja, jag tycker nog han fick ett milt straff. Han tilldömdes nämligen att betala antingen 100 Daler och i brist på likvida medel så kunde han tillbringa 24 dagar i fängelse på bröd och vatten, berättar Elisabeth Wahlberg. - Men efteråt står det också att Anna tilldelas allt löst och fast vilket innebar att Anderas blev ställd på bar backe och bodde på undantag efteråt. Sonen Hans flyttar till Annas föräldrahem och Elisabeth har sett att han flyttade som fjortonårig pojke till byn Skepplanda där han antagligen jobbade som dräng. Så småningom gifte sig Hans och fick barn, varav ett var Elisabeths morfar.Elisabeth känner att det varit intressant att ta fram den här familjeberättelsen ur historiskt synpunkt, men känner samtidigt att det är underligt att hon aldrig hört talas om den här historien från hennes familj. Blå eller blodig, halt eller lytt - husagans gränserNär Andreas Hansson ställdes inför rätta anklagad för att ha försökt förgifta sin hustru var det ett brott som samtiden såg extra strängt på. Att giftmörda eller försöka giftmörda hade en egen rubrik i den viktiga lagbok som skrevs 1734. Det berättar Marie Lindstedt Cronberg som är historiker vid Lunds universitet.- Giftmord har en egen paragraf i lagen, så man ser det som ett specialfall av mord och dråp. Också försök till giftmord var belagt med dödsstraff, berättar hon. - Jag tror att det hängde samman med att man hade så svårt att värja sig mot giftbrott och att man därför tyckte att det var en väldigt dolsk handling som ingen kunde försvara sig emot.Andreas Hanssons försök att förgifta sin hustru var det stora ärendet i rättegången men under förhandlingarna i rätten så kom också frågan om misshandel upp. När den här rättegången genomfördes så hade ingen man rätt att aga sin fru. Annars hade det ju länge funnits ett gammalt begrepp, med rötterna i de medeltida landskapslagarna, som kallades husaga och som gav husbonden rätt att använda våld för att ”uppfostra” sin fru, sina barn och sitt tjänstefolk. Även om lagarna moderniserats vid tiden för den här rättegången och husagan inte längre gällde hustrur, så kan det mycket väl vara så att mannen i det här fallet trodde sig ha rätten att slå, säger Marie Lindstedt Cronberg. - När man tittar på rättsfall från den här tiden så ser man att män ofta åberopar sin rätt att slå sin hustru, men jag har aldrig funnit att någon svensk domstol har tillerkänt mannen en sådan rätt, utan tvärt om gör domstolen alltid ett uttalande som säger att det är förkastligt. Också kyrkan fördömde den här sortens våld, och man ser också hur grannar och släktingar går emot den man som tar till våld. - Så det är nog främst män som är lite rättshaverister eller som gärna tog till ett dominant beteende som brukade våld, tror Marie Lindstedt Cronberg.Det fanns en slags logik bakom husagan, det gäller bara att förstå hur samhället var uppbyggt, menar hon. Husbonden var representanten för en av de många enheter som samhället bestod av och därför behövde han skydd och vissa maktbefogenheter.- Samhället såg helt annorlunda ut än idag. Sverige var ett agrarsamhälle som var uppbyggt runt hushållen, och hushållen var inte i första hand familjer och hem utan de skulle kunna liknas vid företag. Det var inom dem man producerade nästan allt som konsumerades i samhället. Dessa små företag var strikt hierarkiskt uppbyggda med husbonden som den som ansvarade för allt som skedde i hushållet. Statsmakten lade helt enkelt den juridiska rätt i händerna på husbonden, som han behövde för att kunna upprätthålla lag och rätt, berättar Marie Lindstedt Cronberg. Hon menar att det kanske inte alltid var så enkelt att vara husbonde. - Om han brast i autoritet och tjänstefolket inte lydde honom- vad skulle han då ta sig till? Då låg det nog nära till hands att han tog till våld. - Men det var ingen bra väg, den man som slog folk i sitt hushåll kom snabbt i vanrykte. Aggression var ett svaghetstecken som inte höjde hans manlighet.När det gäller husbondens relation till hustrun så har landslagens gamla skrivning om att mannen hade rätt att ”näpsa” sin hustru försvunnit i 1734 års lag. Istället fanns en paragraf som straffbelägger män som slår sin hustru. Men vissa kriterier måste vara uppfyllda, berättar Marie Lindstedt Cronberg. - Han ska ha slagit henne ”Blå eller blodig, lam eller lytt”. Det betyder att mer lindrigt våld inte täcktes in av lagen. Dessutom skulle mannen ha en viss sinnesstämning för att han skulle dömas för misshandel. - Han skulle vara hatisk eller onykter eller möjligen ha förälskat sig i en annan kvinna.Även om det blivit förbjudet för mannen att aga sin hustru, så var det fortfarande tillåtet från 1858 att aga sina unga pigor och drängar – flickor upp till 16 år och pojkar upp till 18 år. Men våldet var tänkt att uppfostra och därför var det viktigt att det utövades utan aggression.Husagan skulle vara övervägd, välavvägd, fri från aggression och balanserad. Man hade inte rätt att slå tjänstefolket så att det uppstod bestående skador.Kanske fanns det faktiskt en och annan husbonde som tog lagstiftarnas tankar på allvar och utövade den tänkta sortens husaga befriad från ilska och aggression, men i de fall som kommer till domstol så är det en annan bild som träder fram. - De fall man kan hitta handlar aldrig om kontrollerad aga, utan där finns alltid ilska, vrede och berusade husbönder, så den behärskade situationen har vi väldigt svårt att se några spår av. Överhuvudtaget är våldsbrott mot hustrur och tjänstefolk en väldigt liten brottskategori i svenska domstolar.- Men det är svårt att tro att de få rättsfallen handlar om att våld var ovanligt, utan vi måste istället tolka det som att det var väldigt svårt att ta sig rätt mot en husbonde.Under 1800-talet förändrades samhället snabbt i takt med industrialiseringen. Tjänstehjonen fick en annan roll och blev gradvis arbetskraft, en ny status som inte på samma sätt lydde under en husbonde. Ändå dröjde det en bit in på 1900-talet innan det slutligen blev förbjudet att aga unga pigor och drängar. Husagan diskuterades livligt i den svenska riksdagen, från 1800-talets mitt och framåt. De konservativa krafterna i parlamentet ville att allting skulle förbli vid det gamla och talade om urminnes rättigheter, medan de liberala krafterna talade för individens, i det här fallet arbetarens, frihet och rättigheter. Under diskussionerna, som de liberala till sist vann, kan man se hur bilden av husbonden snabbt förändras.- Från att man hade sett väldigt positivt på husbonden eftersom han var viktig i det gamla samhället, så blir han i de här diskussionerna verkligen nerdragen i smutsen, berättar Marie Lindstedt Cronberg. Nu blir han definierad som en hustruplågare eller tjänstehjonsplågare och man ser avigsidorna av det gamla hierarkiska tänkandet.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Maja Renström, Tommy Engman och Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

7 Des 201524min

Ibland kan en flytt på några mil innebära en total förändring av människans liv. Så var det för Charlotta som i mitten av 1800-talet bröt upp från sin gård och flyttade in till lärdomsstaden Uppsala. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Flytten för Charlotta var bara några få mil i geografin men steget var långt ändå; från landsbygden och jorden till staden och studierna där hennes söner skulle få studera vid Universitetet.Hennes radikala beslut har färgat hennes efterkommandes liv och tankar. Det menar hennes barnbarns barnbarn Stefan Torssell.- Man diskuterar ju ofta om det är arv eller miljö som påverkar oss. Men jag har förstått att vi har ytterligare en faktor och det är en familjeidé, säger han. - Familjeidén är osynlig, men vi får den itutad i oss. Jag fick den från min morfar, som antagligen fick den från sin far som väl fick den från Charlotta. I vårt fall handlade det om att man ska göra sin plikt, att det ska vara ordning och reda, och man ska vara krävande - mot andra men också mot sig själv.Charlotta, det var Stefans morfars farmor, och Stefan och jag träffas på den plats där hon bodde, som ung och nygift. Det är en vacker vit gård med en gammal och en relativt ny flygel på ömse sidor av gårdsplanen. En gång i tiden var gården omgärdad av skogar ängar och fält, idag ligger den mitt i det lilla samhället Knivsta, just där den gamla landsvägen gick mellan huvudstaden Stockholm och lärdomsstaden Uppsala.- Det här är Särsta värdshus, som på den tiden hette Segersta. Hit kom Charlotta i slutet av 1830-talet. Hon var dotter till gästgivardottern från Märsta Ny, och gifte sig med Carl Fredrik som hade samma bakgrund. De flyttade in och drev jordbruk, fick en stor kull med barn. Ett av dem, en dotter dog 1851, och samma år dog Carl Fredrik i en olycka. Han körde häst och vagn, men körde i diket och fick hästen över sig. - Många år senare fick jag höra av en släkting som viskade fram att ”…han nog hade druckit sprit”! Det var en familjeskandal! Men familjens sorger var inte slut, för ytterligare något år senare dör också den äldsta dottern. - Och det var då Charlotta fattade sitt beslut.Vi går in i den gamla gården där Stefans anmoder en gång styrde och ställde. En hel del är förändrat och moderniserat, idag är håller man kurser och konferenser här. Vi slår oss ner i den gamla salongen och pratar om Charlottas beslut att lämna allt detta invanda. Vid tiden för hennes uppbrott hade industrialiseringen startat och jordbruket börjar tappa något i betydelse, och Stefan Thorsell tror att Charlotte förstått vad det skulle innebära för förändringar redan när hon var ung.- Hon förstod att gården inte skulle räcka till alla hennes söner, hon måste hitta på något. Stefan har gjort sig en bild av hur Charlotta, redan när hon var liten och gick och serverade på föräldrarnas värdshus, förstod att det var en ny tid som bröt in. - Hon måste hört folk tala om hur städerna växte och om jorden som inte längre skulle kunna föda alla som förr.Men Charlotta bröt inte bara upp från gården, hon bröt också med den konvention som rådde i tiden när hon valde att fortsätta leva ensam sedan hennes make hade dött.Hon tog med sig sina fem egna söner, och dessutom sin egen systers yngste son till det hus som hon köpte i Uppsala. Vid flytten var den äldste av pojkarna sexton år och den yngste 6.- Syskonbarnet Carl-Ture har skrivit brev om hur de hade det. Han skrev att sämjan mellan barnen var god, men det var hård drill och disciplin som gällde, det var kallt i rummen där de fick sitta och studera.Charlottas söner utbildade sig i yrken som, visserligen var teoretiska, men som ändå i mångt och mycket hade med praktiska saker att göra inom industri och jordbruk. En blev lantmätare, en lantmästare, båda yrken kopplade till familjens gamla liv med jorden. Men en son bytte inriktning, tog ett steg bort från jorden och blev med tiden professor i medicin. Också i generationen efter vad det den praktiska nyttan som var viktigast.Man skulle kunna tänka sig att Charlottas barn och deras efterkommande blev inbitna akademiker allihop, och det var visserligen sant för några, men riktigt så rak var ändå inte vägen. Stefan menar att Charlottas tankegods, det som hon lämnade i arv, innebar att studier visserligen var bra och eftersträvansvärt, men de måste ju leda till något praktiskt – till bättre kunskaper om hur jorden ska brukas, eller till förståndiga ingenjörsinsikter. Att studera kunde vara roligt, det förstod nog inte Charlotta.- Jag tror aldrig att Charlotta såg utbildning som ett intellektuellt nöje, utan det var ett redskap för att nå de mål man vill. ”Vet man inte vad man ska bli så ska man arbeta.”Charlotta själv levde resten av sitt liv mitt i Uppsala, hon var 80 år när hon dog. Systersonen Carl-Ture skrev ett brev där han beskrev begravningen, och det handlade om hur trevligt de hade haft de ”hvad de åto” och hur de åkte med häst och vagn – men inte ett ord om Charlotta.- Jag tror att de var rädda för henne. Inte ett ord av saknad finns det i brevet. Jag tror att jag är den person på denna jord som kanske saknat henne mest.Spår av studenter i arkiven Studentlivet i Uppsala har lämnat många spår. Och de allra flesta handlingarna finns bevarade på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.Marta Ronne är litteraturvetare och har bland annat undersökt hur universiteten skildras i skönlitteraturen. Hon har plockat fram mängder av handlingar som berättar om studentlivet förr, både från nationerna men också universitets egen dokumentation, som till exempel matriklar universitetskataloger och inte minst seminarieprotokoll där man kan följa hur enskilda studenter resonerade i olika frågor under lektionstid.- Man kan se konkreta personer träda fram. Till exempel om man läser i ett seminarieprotokoll om handlade om ex barockens litteratur, så står det prydligt angivet vem som pratade under lektionen. Det kan står att kandidat Andersson reser frågan om något och som kandidat Åhlander svarar på. Och att ex fröken Andersson begär ordet och håller ett kort anförande om något.Marta tar fram en nationsmatrikel från Göteborgs nation 1886-1905. Studenterna var förr liksom nu anslutna till nationer som knöt ihop studenter från samma geografiska område. I den här matrikeln kan man läsa om de anslutna studenterna, var de var födda, vilket län de kom från, vad fadern arbetade med, vilket läroverk de fått sin undervisning vid mm. - Sen har man också noterat vad personen fick för anställning, berättar Marta Ronne. Karl Harald Ölander född 1866 i Kristiania. Fadern arbetare. Erhållit undervisning vid Göteborgs högre latinläroverk 1880 till 1887. Blev folkskollärare i Göteborg 1895.Jonas Vilhelm Lindskog född 1869. Fadern provinsialläkare. Erhållit undervisning vid Göteborgs allmänna läroverk. Avlade medicine kandidatexamen i Stockholm november 1892. Död 1901.Frans Gerhard Torén född 1868 i Göteborg. Fadern bleckslagare. Fortsatte sina studier vid Göteborgs Högskola och emigrerade till USA.- Ända in på i början av 1900-talet så fanns det i universitets- och nationsandan något liknande "In loco parentis", man var nästan som ställföreträdande förälder. I Nationsmatriklarna kan man följa studenterna och Marta Ronne säger att det fanns en känsla av ibland livslång tillhörighet bland studenterna.- Det noterades inte bara vad studenterna fick för anställning utan även om de avled som unga.Vid förra sekelskiftet sörjde familjerna i första hand för pojkarnas utbildning. Och det var framförallt föräldrarna som sörjde för deras utbildning. - Den fattiga studenten är ingen myt och i romanen "Tre terminer" av Fritiof Nilsson Piraten är det väl beskrivet. Där fadern specificerar alla utgifter som han tänker sig att sonen kommer att ha. Problemet var att livet inte såg ut så för de manliga studenterna eftersom studentlivet var kryddat med allehanda nöjen, som att dricka portvin och umgås med kamrater. Dels har vi den allvarsamma delen av försörjningen som handlar att klara av hyran för sitt rum, kunna köpa kurslitteratur och vara anständigt klädd. Detta skulle pengarna hemifrån räcka till, men det gjorde de ofta inte, berättar Marta Ronne.- Och då ska man komma ihåg att många studenter kom från ytterst obemedlade familjer och därför var det ganska vanligt att studenter gav lektioner för exempelvis borgerskapets barn.Från mitten av 1800-talet och fram till förra sekelskiftet fanns det en sorts låne- och växelindustri bland studenterna. - De lånade pengar av varandra och skrev på varandras växlar och många gick runt och bar på ganska stora skulder. Men Marta Ronne säger att hon inte hört talas om någon kvinnlig student som skulle ha givit sig in i det, utan det var männens studentliv som krävde större tillgångar. Det här kan man utläsa i memoarer och minnen som studenterna skrivit. Marta tar fram en svart vaxad anteckningsbok från sitt eget nationsarkiv; Sörmlands - Närkes arkiv. - De här anekdoterna behöver inte nödvändigtvis vara sanna, men de hjälpte till att bygga upp bilden av studentkulturen och studentromantiken. Det handskrivna häftet Marta tagit har namnet "Hågkomster" och är skriven av F T H Hagberg. Där finns bland annat berättelsen om konditorn Aron Fors.Marta Ronne har tillsammans med sin man Erik Ronne skrivit studenthistoriska artiklar i studenttidningen Ergo. Länk till den sidan finns nedan.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Peter Öberg och Tommy Engmanslaktband@sverigesradio.se

30 Nov 201524min

Många svenska emigranter varnades för det som kunde hända vid ankomsten till Amerika . Så var det för Margareta. I arkiven på Migrationscentret i Karlstad finns spår av oroliga resenärer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Genom historien har otaliga människor tvingats eller valt att bryta upp, ta farväl och vända sig mot en osäker framtid. Skälen till uppbrotten kan ha varit många. En del tvingades ge sig iväg för att kunna leva utan trångsynta normer, andra för att undkomma sjukdomar, fattigdom och nöd. Men det kunde också handla om människor som försökte förbättra sina livsvillkor och sökte sig dit där det fanns arbete eller där det fanns en chans att studera eller att leva med den man älskade. Under tio program kommer vi att berätta om några av dessa människor. Idag ska vi få träffa en ättling till en av de många som emigrerade till Nordamerika. Men det här är inte vilken historia som helst. Det handlar om Margareta Andersdotter Djus som bara var tolv år när hon skickades iväg ensam på en sex veckor lång färd mot sitt nya liv i Amerika. Janne Suhr är Margaretas barnbarn, och han har tagit fram sin mormors brev, fotografier, kartor och dagböcker och brett ut över hela matsalsbordet hemma i huset i Stigtomta. - Det här är bilder som togs innan hon åkte över till USA och hon var yngst i syskonskaran. När hennes mor dog 1910 och hennes far hade svårt att ta hand om henne, berättar Janne Suhr. De första åren efter att modern hade dött fick Margareta följa med pappan till fäbodarna där han arbetade hela somrarna. Men det var ohållbart i längden. - Det var ju svårt för en liten flicka att hänga med där, berättar Janne Suhr. I Amerika bodde Margaretas moster som erbjöd sig att ta hand om Margareta, och i mars 1913 var allt var klart med visum och resehandlingar. Margareta hade då knappt rest utanför den lilla byn Indor vid Våmhus i Dalarna. Det måste ha varit svårt och med stor sorg och saknad som den 51 åriga pappan och relativt nyblivne änkemannen vinkade av sin dotter. Särskilt som han bara några år tidigare sett två av sina andra barn ge sig iväg till Nordamerika. - Det är svårt att tänka in sig i den situationen, att måsta skicka iväg en tolvåring. Margareta hade sällskap av några kvinnor från hembyn under den första delen av resan. Och efter åtta dagar på ångbåten över Atlanten anlände Margareta och hennes tillfälliga resesällskap till Ellis Island, den lilla ön strax utanför New York där alla immigranter skulle inspekteras och registreras. Men här blev Margareta fast i en hel vecka. Och nu var hon helt ensam. Hennes resesällskap hade åkte vidare och Margareta fick klara sig själv utan möjlighet att göra sig förstådd. Som äldre kvinna intervjuades Margareta av Ulf Beijbom som tidigare var chef för Utvandrarnas hus i Växjö och som gjort hundratals intervjuer med svensk amerikanare. De här dagarna som Margareta tillbringade ensam på Ellis Island måste ha påverkat hennes märkbart, för i intervjun är det slående vilka detaljer som fortfarande fanns kvar i hennes minne efter mer än 60 år. Om kvällarna kom de med en stor mjölkkruka och gav små barn mjölk. Det kommer jag särskilt ihåg för jag längtade och önskade att jag kunde få lite mjölk ibland. Och det fick jag, men inte alltid. Det berodde på vem som serverade mjölken. De tyckte nog att jag var lite för stor. Efter den här veckan på Ellis Island blev Margareta satt på ett tåg västerut och fick en lapp fäst på sin kappan. Men ganska snart lossnade lappen som var hennes livlina att hitta rätt stad fem dygnsresor bort. Till sin undsättning kom en medpassagerare från Norge som hjälpte henne och kunde förklara för konduktören. – Margareta hade varnat henne för olika faror, och framförallt hade man varnat henne för "white slavery", vit slavhandel. Så det hade hon ju en oro för. Mostern bodde i ett litet guldgrävarsamhälle precis på gränsen till Kanada och järnvägstationen låg en timme på hästskjuts bort. Resan hade blivit försenad och mostern mötte inte upp på stationen. Istället stod en man med hästskjuts och väntade på Margareta. - Hon kunde ju ingen engelska. Hon var livrädd, för han tog henne i handen och satte henne på hästvagnen och åkte ut i skogen. Jag hade hört så mycket om white slavery så jag var lite rädd för alla som skulle tilltala mig, karlar och även kvinnor. Man hörde att man kunde inte lita på någon. Men jag hade inte annat att göra än att följa med. Efter en timmes färd såg hon det vita huset som hon sett hemma i Sverige och förstod att hon kommit fram till sin moster. Jag trivdes väldigt bra och kommer inte ihåg att jag längtade hem någon gång. Margareta kom att stanna i Amerika i 18 år och hade det inte varit för hennes resa tillbaka till Skandinavien som missionär i det religiösa samfund hon tillhörde, så hade hon nog blivit kvar i Amerika hela livet. För under den första missionsresan träffade hon sin blivande man och blev sen kvar i Sverige. Margaretas ensamma färd som ung flicka har levt vidare inom familjen men också inspirerat bandet John Henry att skiva sången "From Orsa to New York". Men Margareta var inte det enda barnet som skickades på egen hand över till Amerika. I den statliga emigrationsutredningen som gjordes i början på 1900-talet betonade man att barn under 16 år måste ha ledsagare med sig på resan. Och i Margaretas fall verkade det ha räckt med de två unga flickorna från hembyn. Att hon sen reste helt ensam tvärs över hela Amerika- från kust till kust- verkar ha fallit utanför reglerna. Verkliga och inbillade faror i det nya landet På Svenska migrationscentret i Karlstad finns det många samlade dokument som berättar om de svenska emigranternas strapatser. Mattias Nilsson som är förestår centret berättar att det finns gott om exempel på barn som reser utan föräldrar i handlingarna. - Här finns uppgifter på väldigt små barn som kommit över utan föräldrar, så små som 3-4 år. - Det är ju egentligen samma problematik som vi har idag, med ensamkommande flyktingbarn där man hopps på en bättre framtid för barnen i ett annat land, funderar han. Det visar sig att det fanns en viss omsorg om de barn som reste ensamma till det nya landet. Mathias Nilsson visar ett litet brevkort som är skrivet av en av de många researrangörerna, de som kallades agenter. Det är en förtryckt lapp med vissa nyckelord inskrivna för hand. Just det här kortet är daterat i december 1890 ställt till familjen Peter Andersson i Sundstorp Sunne. Enligt idag från vårt kontor i Liverpool ingånget telegram, får vi härmed underrätta att denna liniens kungliga postångare varmed eder son Nils reste, var lyckligt och väl anlänt till New York i lördags efter en vanlig god och snabb resa. Margareta var ju orolig för att råka ut för vit slavhandel, sannolikt trodde hon verkligen att hon skulle kunna bli slav någonstans i det nya landet. Något sådant finns det inga belägg för i Migrationscentrets arkiv i Karlstad, men man har hittat brev som skickats hem till Sverige som beskriver hur enskilda personer och grupper hamnat i mycket svåra arbetsförhållanden med slavliknande villkor. I ett brev från 1871 kan man läsa följande: Min kära Carl och Wilhelmina. Nu vill jag omtala för eder att vi har tämligt god hälsa och mår gott, det börjar nu vara lite bättre än det har varit förut. Det var vår olycka att vi gingo till Arkansas ty där ficko vi lida mycken svårighet , och det svåraste var att vi tappade vår hälsa som är så svår att återvinna. Brevet fortsätter att beskriva hur det gick till när sammanlagt 200 nyanlända svenskar, lurades iväg till vad som beskrevs som ett slags slaveri. Den här gruppen hade haft svårt att finna arbete, och när respengarna var slut kontaktades de av flera reseagenter som ville locka med dem till olika ställen. Gruppen stod emot, men så dök det upp en svensk präst som var representant för ett av agentföretagen. En präst, och därtill hemifrån, honom måste man ju lita på. Till en början så fruktade vi att resa till södern och brydde oss intet om alla de agenterna utan läte dem fara, men så var där en präst som samlade ihop så många svenskar han kunde och föreställde huru bra vi kunde få det i södren om vi ville gå dit. Prästen lovade att gruppen skulle få arbeta med jorden, och med tiden skulle de kunna köpa en egen markbit. De som inte hade några pengar skulle få låna, och lånen skulle snart vara avbetalda om de bara arbetade flitigt. Nu lyssnade var och en och började rådgöra. Vi tvekade länge men pastor Anderson han försäkrade att han utav kärlek till sina landsmän var villig att hjälpa dem från den stora arbetsbrist som man alltid hör klagas över. Han skulle själv åka med och vara vår hjälpare. De arbetade hårt, männen i jordbruket och kvinnorna som tvätterskor. Allt gick bra en tid, men så utbröt sjukdom i gruppen. Vi blev oförmögna att arbeta och då vi ej kunde fullfölja ville di intet betala något. Nu började eländet blifva stort. Vi fick väl lite medicin men det blev ej till minsta nytta för någon. Allt vi fick var bröd och dåligt fläsk - det var ej föda för sjuka. Den 24 september dog vår lilla flicka, och sedan dog 3 andra barn och en hustru. Den 5 december gingo vi därifrån. Allt vad vi hade för vårt arbete var 6 dollar som farmaren gav oss. Jag var den siste som lämnade platsen. Doktorn tog min klocka och sedan fick jag gå. Vi voro nu så sjuka och usla att vi knappast kunde lyfta foten från stället. Här var det alltså svenskar i Amerika som lurade sina nyanlända landsmän. Också detta kan man se spår av i några av de många brev som finns på Migrationscentret i Karlstad. Människor har skrivit hem och berättat om hur de blev lurade. - Men det finns också den möjligheten att de olika agentfirmorna överdrev farorna i Amerika för att locka folk att resa med just deras säkra transporter, funderar Mathias Nilsson. Bland de verkliga farorna fanns, särskilt för de tidiga emigranter som for i mitten av 1800-talet, en kategori lurendrejare som kallades ”Runners”. De rånade nyanlända på deras packningar, men det var inte alltid som det helt försvann -i vissa fall fick emigranterna betala för att få tillbaka sitt bagage. Mathias Nilsson har hittat tidningsnotiser från Amerikanska tidningar som handlar om tjuveri av det här slaget. - Det var personer som gick ombord på båtarna innan de anlöpte hamnen och erbjöd sin hjälp, men som lurade av emigranter bagage och reskassor. Både de amerikanska myndigheterna och frivilliga organisationer reagerade på detta, och de försökte sätta stopp på Runner-verksamheten, bland annat genom att förhindra obehöriga från att vara på kajen där nya amerikaner gick i land. Också från svensk sida försökte man informera och skrämma emigranter. Här bildades till exempel Nationalföreningen mot emigration. Men de flesta brev mellan privatpersoner och reseagenter handlar trots allt om vanliga saker, det är frågor som kartor, priser och andra praktikaliteter. Som det här: Östan Björke den 4 april 1891. Jag kommer med förfrågningar om hvilken linje utvandrare till Amerika tryggast kan komma öfver Atlanten. Äfven om upplysningar kan lämnas till vilka platser arbetssökande helst böra vända sig till för att kunna erhålla en för framtiden tryggande plats. Samt att på kort tid något kunna lära sig utav engelska språket. Och om hur man bör kläda sig och om man skall medtaga mycket kläder och utav vad sort – ska det vara kläde eller Vadmal? Med ett ord bedes om alla sanningsenliga upplysningar som kan vara en god hjälpreda för arbetssökande emigranter så att man tryggt kan resa till Amerika på de upplysningar som kan fås av eder. Och vilken tid är den lämpligaste att resa – nu genast eller längre fram på våren? Finns det resekoffertar att få köpa och vad pris är på sådana om det finns några. Om svar härpå med snarast torde sändas på begäran, därom beder Vänliga Gustav Ohlsson Östanbjörke, Sunne. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Hans-Åke Höber och Lars Carlssonslaktband@sverigesradio.se

23 Nov 201524min