Spann-Karin gick till kungs och fick rätt

Spann- Karin levde i Dalarna i början av 1800- talet. Hon tog chansen att gå till kungs för att få tillbaka äganderätten till torpet hon bodde i. Än idag talar man om Spann-Karins lyckade resa där hon kom hem med ägandebevis på torpet och en hög hatt som kungen gett henne.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi människor vill gärna höra berättelserna om dem som klarar av stora svårigheter mot alla odds. Vi berättar dem om och om igen, och sannolikt blir de en smula kryddade på vägen mellan mun till mun.

Kanske är det så med den berättelsen om Spann-Karin från Norrbärke i södra Dalarna, som efter mer än 20 års kamp mot överheten gick till kungs – och fick rätt.

Spann-Karins riktiga namn var Karin Abrahamsdotter och hon växte upp Söndagsbyn i södra Dalarna. När hon blev vuxen träffade hon Jan Andersson från Spann-byn och de två gifte sig 1793. Jan var nog ett gott kap, hemmansägare som han var. Men, Jan hade legat i tvist med bruket på orten i många år, om äganderätten till torpet. Det hade gått i Jans släkt i generationer, men han klarade inte av att bevisa det. Karin och Jan hade inte varit gifta länge när Jan till slut gav upp – det berättar Bisse Falk som bor i en by nära Spann-byn och som gjort en teaterpjäs om Spann-Karin.

- Just när de två är nygifta så ger Jan Andersson upp och blir en enkel kolare – och det hade nog inte Spann-Karin tänkt sig, säger Bisse Falk.

Det var Karin som slogs för att få torpet tillbaka när prästen hade ändrat Jans titel i kyrkböckerna från hemmansägare till kolare. Och det blev en lång och tröttsam kamp – när saken till slut togs upp i tingsrätten, hade det gått nästan 20 år.

- Hon förstod ju att hon som enkel kolarhustru måste ha på fötterna för att få rätt mot bruket, säger Bisse Falk. Och faktum är att Karin fick rätt första gången hon gick till tings. Hon hade nämligen hittat det där pappret som hennes man tidigare hade saknat, det som visade att han hade rätt till torpet. Det var en så kallad torparsedel från 1600-talet, som Jans förfader hade fått som ett slags ägandebevis. Problemet var att de där pappren ofta försvann när generationerna med torpare byttes ut, men med det i handen kunde man inte säga emot Karin. Det räckte nu inte, bruket överklagade.

- Det var viktigt för bruket att vinna, för skulle någon torpare få rätt så fanns ju risken att det skulle statuera exempel, och bruket behövde den billiga arbetskraften, kommenterar Bisse Falk.
Striden mellan Spann-Karin och bruket pågick i många år, mellan 1815-1822. Till slut hade Karin bara en sak kvar att göra, och det var att gå till kungs med sin sak.
Att gå till kungs betydde att man som enkel medborgare riktade sig direkt till högsta instans, man rundade därmed alla de personer med makt och inflytande som man tyckte stod i vägen.

De allra flesta personer i historien som gått till kungs med sina olika ärenden, har skrivit brev för att lägga fram sin sak. Kanske var det så också för Spann-Karin, men i den muntliga berättelsen om henne, som sannolikt blivit en smula kryddad under årens lopp, så heter det att hon faktiskt gick till fots till Stockholm och blev hedrad av kungen. Bisse Falk har gjort sig en bild av hur det kunde ha gått till – och det är så som det hela framförs i teaterstycket om Spann-Karin.

- Hon satte konten på ryggen och stoppade torparsedeln i Kjortelfickan, och så gav hon sig av, hela vägen ner till Stockholm. Väl där begärde hon audiens hos kungen och lade fram sin sak. När hon var färdig så utbrast kungen: ”Men gumma, ni har ju rätt! Och rätt ska ni ha, ty ni har utfört en riktig karlagärning, och för det ska ni ha en karlahatt.” Och så begärde han fram en cylinderhatt som han satte på Karins huvud, och som han bar hela vägen hem till Dalarna. Det sägs att hon bar hatten både i potatislandet och på högtider. Hemma i sockenkyrkan kunde nu Jan och Karin flytta fram till de fina platserna i kyrkan, de som var avsedda för riktiga hemmansägare.

Strax söder om dalarnas gräns, en bit in i Västmanland, bor en av Spann-Karins ättlingar, Kerstin Söderström med sin man Hans. Det var här, mellan Norberg och Sala som Spann-Karins släkt hamnade till slut. För trots Karins långa kamp för gården i Spannbyn, så blev släkten inte kvar så länge berättar Hans Söderström.

- Det var några år efter Karins år bara, som gården gick ur släkten. Varför vet vi inte riktigt, men vi vet att en av Karins söner och hans barn kom hit ner till den här byn och bosatte sig här. Och sedan blev familjen kvar, säger Hans.

- Spann-Karin var min farmors morfars farmor och sedan jag var barn har jag hört min pappa och min farmor prata om Spann-Karin och Spann-byn, fyller Kerstin Söderström i.

- Som barn visste jag inte mer än att det stod för något väldigt bra, men det var först som vuxen som jag läste vad en annan ättling till Karin skrivit om henne – och då förstod jag plötsligt hur det hängde ihop.

Karin tror på det mesta av det som brukar berättas om Karin.

- Jag tror ju att hon gick till Stockholm och jag tror att hon träffade kungen personligen. Sen det där med hatten det ställer jag mig lite tvivlande till. Men jag tycker att det är ett väldigt bra slut i alla fall på den kamp som hon förde i så många år – att hon fick känna att det var värt allt arbete. Någonstans i protokollen kalls Karin ”trätlysten” men det tror inte Kerstin på.

- Nej, skrattar hon, hon var nog bara envis, riktigt envis. Hon ville ju ha rätt. Hon visste att hon hade rätt till gården! Men det är klart ett fruntimmer som stod på sig hon fick väl det epitetet.

Spann-Karin lyckades bevisligen få tillbaka gården. I Husförhörslängden så har man strukit ordet kolare och skrivit till hemmansägare vid Jans namn. Och i protokollen står det att Spann-Karin lämnat både skriftliga och muntliga redogörelser, vilket skulle kunna betyda att hon faktiskt var i Stockholm och träffade kungen. Historien om den höga hatten däremot, lär aldrig kunna varken bevisas eller motbevisas. Men Bisse Falk i Norrbärke tycker att man inte ska förkasta sanningshalten bara för att man inte kan bevisa allt med dokument.

- Jag tror mycket på muntligt berättande, och jag tror ju att eftersom det finns så mycket belagt, som man vet stämmer så kan mycket av historien vara sann. Bisse Falk menar att detaljerna om till exempel cylinderhatten kanske i själva verket är det som gör att berättelsen har kommits ihåg genom århundradena.

- Om hon inte hade haft de där attributen så hade hon kanske glömts bort, nu blev det ju inte så. Och historien om den fina platsen i kyrkan stämmer sannolikt också – som hemmansägare hade de rätt till en finare plats.

Den här sortens historier spelar en viktig roll i bygden, tror Bisse Falk.

- Det är aldrig rätt att vara den som är nedtryckt, och en sån här historia kan tala om att det finns en liten strimma av hopp. Även om det inte var så många som tog chansen att strida för sin rätt så kan det ha varit skönt att veta att någon tog möjligheten och näpsade bruket.

Vad finns kvar i arkiven?

Att gå till Kungs var många gånger det sista halmstået för den som ville söka om nåd eller upprättelse. På Riksarkivet i Stockholm finns långa korridorer fyllda med skrivelser från människor som ville ha kunglig hjälp för att ändra eller lindra tidigare domar eller beslut.

Anna- Karin Hermodsson som är arkivarie har tagit hissen ner i arkivet, till plan fem, många gånger för att hantera de här handlingarna.

- Här förvaras Justitierevisionens arkiv som har mycket handlingar från Högsta Domstolen med föregångaren, Justitierevisionen. Men också en del andra typer av arkiv som innehåller material där människor sökt nåd eller besvärat sig över tidigare beslut. Och här finns material från 1600- talet och framåt, berättar Anna-Karin Hermodsson.

- Möjligheten att skicka in besvär, nådeansökningar etc började formaliseras i och med att Svea hovrätt kom till 1614. Svea Hovrätt skulle döma Kungens dom och redan efter ett år så kom en ny rättegångsförfattning som sa att om det hände något som gjorde att man kunde ändra domen, så hade man möjlighet att begära revision eller nåd.

Det här gör att vi har en hel del handlingar kvar som har med revision eller nåd att göra.

Anna-Karin Hermodsson har lagt fram många dokument på ett av borden nere i arkivet. Hon förklarar hur handlingarna systematiserats på Riksarkivet.

- Man har lagt handlingar från 1600-talets slut fram till 1980-talet i två huvudserier. Dels det som kallas för "revisionsakter" vilket är civila tvistemål vilket leder till dom. Den andra serien heter "utslagshandlingar" och är de resterande handlingarna, dvs besvärs- och nådeärenden, alla livstids- och dödsdomar plus en mängd administrativa mål.

- Det här gör att det är ganska lätt att hitta ett ärenden, berättar Anna-Karin Hermodsson.

Bland de handlingar Anna-Karin tagit fram finns karduansmakargesellen som inte ville arbeta kvar hos arbetsgivaren och Olof Norman som 1764 ville gifta sig med sitt halvsyskonbarn. Just ansökningar där man ville få tillåtelse att gifta sig innan 21 år är en stor och vanlig post bland dessa dokument.

Och så tar Anna-Karin fram ett nådeärende, en tjock akt, från livstidsfången Anders Pettersson Ting 1886 från Centralfängelset i Landskrona. Han blev häktad 1854 och dömdes därefter för poströveri och mord. Under alla år skickade han nådeansökningar och fick till slut efter 31 år förskoning av Kungl. Maj:t.

Sammanfattningsvis säger Anna-Karin Hermodsson att karaktären bland dokumenten är mycket blandad, och att det inte bara är de värsta brotten som finns bland de här handlingarna.

- Det är även småfolket som av olika anledningar ifrågasatte beslut som var tagna av lägre instanser.

Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
slaktband@sverigesradio.se