Josefina rymde för kärlekens skull

Släktbands landskapsupplaga 1 dec 2008 I den här serien rör vi oss mellan olika landskap och försöker hitta rötterna till de långlivade föreställningar vi har om människor från olika landsändar. Värmland beskrivs ofta som diktens, sagans och poesins landskap, och värmlänningarna själva lutar sig gärna mot en tradition av stora författare, varav Selma Lagerlöf, Gustav Fröding och Nils Ferlin är några. Och sångerna går heller inte av för hackor. Ack Värmeland du sköna, du krona bland sveriges länder heter det ju i Värmlandssången. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Sedan länge har värmlänningen setts som en som berättar historier med stor förtjusning, något som inte alltid setts med blida ögon. Skaraborgaren Johan Alfred Eklund tjänstgjorde som biskop i Karlstads stift i början på 1900-talet och han lär vid ett tillfälle ha utbrustit: ”I Värmland är ingen själavård möjlig. Hälften är mytomaner och resten är poeter” Men det är inte bara de stora författarnamnen och de storvulna nationalistiska utbrotten som skapar bilden av detta län. Också värmlänningen i gemen sägs vara fylld av berättarglädje och duktig på att dra skrönor. En sån berättarglad värmlänning finns i Östra Ämtevik mitt i Värmland. Elisabeth Renström begav sig till Östra Ämteviks kyrka i hjärtat av Värmland. En halvmil därifrån ligger Mårbacka, och Selma Lagerlöf själv ligger begraven här. Den stora författarinnan sätter fortfarande sin prägel på trakten, stoltheten över henne är stor, men här ska också finnas, har det sagts nig, en nu levande berättare som inte går av för hackor. Göran Bengtsson heter han, och är kyrkvaktmästare just i Selmas kyrka. Rätt var det är kommer han gående på grusgången: Vi slår oss ner i ett vackert rum i församlingshuset. Det står granna vitrinskåp utmed väggarna, fulla med gamla böcker. ”De skaffade tant Selma hit” berättar Göran Bengtsson, ”när det var skola och de skulle ha ett bibliotek” När han själv berättar historier ska de vara äkta, handla om saker som verkligen har hänt. Som den om hans farfar mjölnaren. -Min farfrar köpte kvarnen 1888 för 5000 kronor en fruktansvärd summa på den tiden. Vattenhjulen gick inte så fort, men hade en enorm dragkraft. Mitt i satt kugghjul som tog upp kraften. Det var ett kugghjul av järn som mötte ett av trä, berättar Göran Bengtsson. Då och då gick träkuggarna sönder, och hans farfar måste in och byta dem. Då släppte han på lite vatten för att hjulet skulle snurra en liten bit framåt så att han skulle kunna komma åt att reparera. -En gång var han tankspridd, och glömde att ta bort näven så att den fastnade mellan trä- och järnkugghjulen. Och det fanns ju ingen hjälp att få, älven brusade så det hade inte hjälpt om han hade skrikit på hjälp, risken fanns att han skulle bli stående där i flera timmar innan han skulle kunna få någon hjälp. -Då tänkte farfar för sig själv att ”det är inget annat att göra än att följa med runt”, fortsätter Göran Bengtsson. -Så han öppnade så att vattenhjulet fick gå runt, och han hörde hur det krasade när fingret som satt i krossades. När hjulet gått runt gick han in till sin fru, och bad henna ta fram saxen för att klippa av det trasiga fingret. -Min farmor var en manhaftig och stark människa, men hon klarade inte att klippa för skinnet var för segt. ”Ta hit saxen så får jag göra det själv” sa gubben, satte saxen mot bordet och klippte till – det var väl ungefär en tredjedel av fingret som var förstörd, tror Göran Bengtsson. Hans farfar rullade en trasa runt fingret som sa att det skulle nog descinficera sig självt. -Och konstigt nog så gick det bra, säger han och tillägger: ”Men han var ju stenhård, gubben.” Han var nog inte att leka med Göran Bengtssons farfar. Men det fanns fler berättare i släkten. Göran berättar om en av sina fastrar. När hon kom på besök kom historierna på köpet: -Faster Astrid brukade ta med mig in i förmaket, och så satte hon mig på en stol och började berätta med en glimt i ögat. Jag fick reda på mycket roligheter av henne. Det var sådant som hon hade upplevt. Göran Bengtsson håller hårt på att Värmland utmärker sig som en plats där berättelsetraditionen lever. -Den lokala historien finns ju överallt, men jag kan tycka att man inte verkar bry sig så mycket på andra ställen, säger han. Han berättar om de bygdevandringar han är med och ordnar varje sommar. -Det blir fler och fler som kommer, vi slår rekord varje sommar. Inte minst är det många ungdomar som är intresserade, tycker Göran Bengtsson. -Det verkar vara tid för berättelser igen, säger han. Han berättar om hur det var när han var ute och reste i sitt arbete tidigare i livet. Då förväntade sig alltid människor han mötte att han som värmlänning skulle vara glad och skojsam och ha en historia på lager. -Det kanske ligger i vår natur, funderar han. Göran Bengtsson kan man höra vid kyrkvandringar om somrarna. Är värmlänningar mer berättarglada än andra? I jämförelse med andra landskap, kan man se om värmlänningar är speciellt poetiska och benägna att berätta historier? Vi sökte upp litteraturprofessor Dag Nordmark på universitetet i Karlstad. Han ägnar sig själv i hög grad åt att forska om och kring Gustav Frödings författarskap. Men nej, han är mycket tveksam till föreställningen att värmlänningar skulle var särskilt goda historieberättare. -Jag tror att sådana här föreställningar får karaktär av självuppfyllande profetior, säger han. Om man ständigt får höra hur lustig man är och hur glad man är i att berätta historier, då vore det väl konstigt om man inte i någon mån lät sig påverkas av detta. -Mina mycket subjektiva erfarenheter efter tio år i Värmland stöder inte direkt den föreställningen säger han och ler. -Men det är alldeles klart att det finns en stark tradition till föreställningen att värmlänningen är berättarglad, tillägger han, och tar som exempel ett exempel från 1700-talet. Då sa en kyrkoherde om värmlänningarna ”Man kan ej förtiga att detta folk är mycket benägna till skaldekonsten eller poesin.” På 1930-talet kom det ut en bok som hette Landskapskynnen av Adrian Molin. Där går författaren igenom det som han menar utmärker folk i de olika landsändarna. Värmlänningen menar han, är en spelevink som är fantasifull och trevlig – men inte särskilt uthållig när det gäller troget och långvarigt arbete. -Det gråa, sura vardagsarbetet är ingenting för värmlänningen, menar Molin, refererar Dag Nordmark. Det konstnärliga gemytet som präglar honom skulle tala emot det. -Om man ska tro Molin är värmlänningen för begåvad för att vara tillräckligt seg i arbetet. Det finns en speciell litterär figur som har spelat större roll än andra för att skapa bilden av den berättande värmlänningen, tror Dag Nordmark. Det är figuren Löpar-Nisse i skådespelet Värmlänningarna. -Löpar-Nisse dyker upp som en lustig figur på bröllopsfesten i sista akten av Värmlänningarna. Han berättar bland annat hur Napoleon kallat på honom för att ta bort ett stort berg som den franska armén behövde ta sig förbi. Den där typen av självförhärligande men lätt ironiska berättelser står Löpar-Nisse för, förklarar Dag Nordmark. Om man tänker på att skådespelet Värmlänningarna är ett av de mest spelade svenska skådespelen, kanske det allra mest spelade, så kan man förstå att bilden av den berättarglada värmlänningen fått stor spridning. Värmland har ju några riktigt stora författare, som Gustav Fröding, Selma Lagerlöf och Göran Tunström. Men, säger Dag Nordmark, det finns ju andra landskap som har lika många och kanske fler stora författare, därvidlag hamnar inte Värmland i någon särställning. Men den värmländska stoltheten över författarna är stor och tar sig ibland lite lustiga uttryck, menar han. -Det jag har slagits av i Värmland är ju förmågan att utnyttja författarskapen och göra dem till varumärken. Han tar som exempel en rad hotell andra anläggningar som fått namn av de stora författarna. -Jag kommer ihåg första veckan jag bodde i Värmland. Då gick jag på en pizzeria och där fanns en pizza på matsedeln som hette Pizza Gustav Fröding. -Det finns en oerhörd stolthet över författarskapen, men också en förmåga att exploatera dem och dra nytta av dem och lägga in dem i bilden man bygger av regionen, slutar Dag Nordmark. En tidsresa i Karlstad Tidigare berättade Göran Bengtsson från Östra Ämtevik att det idag finns ett stort intressset från ungdomar att lyssna till berättelser om livet förr. Också i Karlstad har man känt av samma lust från de unga. Där har Olle Nilsson på Värmlandsarkiv skapat ett unikt instrument som är till för att inspirera människor att söka i arkiven. Med utgångspunkt från ett kvarter mitt i Karlstad har han skapat en DVD skiva där man kan öppna dörrarna till de olika husen och se hur människor levt och verkat där långt bak i tiden. Olle Nilsson visar ett väkänt hus i Karlstad där det förr låg en järnhandel i över hundra år. Ovanför järnhandeln fanns en våning där familjen Nygren bodde. -Genom att göra en vandring in i våningen kommer man människorna nära, sägar Olle Nilsson. Man kan besöka de olika rummen och se hur en våning av borgerlig karaktär såg ut. -Här går vi från förmaket till sovrummet, vidare in i salongen och här kan man nästan titta ut över torget. Man ser hur möbelgrupperna var placerade, att belysningen var fotogenlampor och att det var heltäckande mattor över golven. Bland de tusentals dokument som finns med i dvd skivan kommer de flesta från början av 1800- talet, men stundtals är vi nere i slutet av 1700 talet, berättar Olle Nilsson. Men vi har också dokument där det finns nu levande människor som kan berätta om historien förr. Till exempel gjorde länsarbetsnämnden en undersökning 1944 där man frågade 14 åriga skolungdomar om deras tankar inför framtiden. - Jag satt och bläddrade bland dessa papper och fann flera namn som jag känner igen och som vi sedan sökte upp och intervjuade. -Många av pojkarna ville bli poliser och flygare, och en av de unga ynglingarna var Morgan som ville bli flygare men som kom underfund med att hans hörsel var dålig och dessutom han hade ett hjärtfel. Morgan och hans mamma hade kommit fram till att det vore nog bäst att bli butiksbiträde. Hur gick det då? Jo, Morgan Larsson blev en revypappa i Karlstad, och på skivan hör man honom berätta om hur karriären såg ut. Vad går då hem hos ungdomar, vilket arkivmaterial? Mycket säger Olle Nilsson. Han klickar sig fram till ett förtryckt dokument med befolkningsstatistik från gamla tabellverket 1776 i Karlstad där man bokförde vad människor dog av. Där fann Olle en man som stupade i en kokgryta. Många barn undrar hur det gick till... -Materialet är tänkt att stimulera ungdomarna att söka sin historia och få en känsla av deleaktighet i samhällsbyggandet. Och eftersom var och en de tolv tomterna i kvarteret innehåller en mängd tidsstationer som består av foto, dokumentation, filmer, internetlänkar och annat lockar det undgomar och andra att gå vidare i sökandet efter sin egen och stadens historia.

1 Des 200824min

Släktbands landskapsupplaga 24 nov 2008 I den här serien som vi kallar landskapsupplagan utgår vi från de fördomar som odlats om människor från olika delar av landet. Och nu har turen kommit till det landskap som kanske har det djupast rotade begreppet om sig. Nämligen Småland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det finns många talesätt och ordspråk som just betecknar smålänningarna som särskilt snåla. Så här skrev man till exempel i Nordisk Familjebok 1917: Smålänningen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen, att han äfven med små medel kan taga sig fram i lifet. Men det var inte bara uppslagsverken från förra sekelskiftet som beskrev smålänningen på det här sättet. Även barnen i folkskolan fick de här fördomarna bekräftade i sina läseböcker. I folkskolans läsebok från 1910 finns en saga om hur Småland skapades. Men det gick inte riktigt som det borde... Sagan om Vår Herre och Småland Vår Herre höll på med att skapa Sveriges landskap, och Sankte Per gick med och såg på. Till slut tyckte han, att det var rakt ingen konst. Vår Herre hade redan börjat lägga ut och ordna Småland, då Sankte Per livligt bad att få fortsätta. Det gick Vår Herre in på, men för att icke vara sysslolös, tog han genast själv itu med Skåne. Sankte Per började nu forma berg och åsar och stapla upp stenhögar på bergen, ty han ville, att marken skulle komma så nära intill den goda solvärmen som möjligt. Och så bredde han ut ett tunt jordlager över stenmassorna. Men han förstod ej, att ett land, som når högt upp emot molnen, är mera utsatt för köld, snö, regn och oväder, utan han var högeligen belåten med sitt verk. Och så gick han ned till Skåne för att träffa Vår Herre. ”Är du redan färdig?””Ja, för länge se’n”, svarade Sankte Per.”Nå, vad tycker du om det här landet?” Sankte Per såg ut över de jämna åkrarna och ängarna, som lyste i solskenet, men han såg också sjöar, åar, åsar och skogar på sina håll. ”Åjo”, sade han, ”det här är nog ett gott land, men jag tror ändå, att mitt är lika bra.” Och så gingo de tillsammans åstad för att titta på Sankte Pers skapelse. Men medan Sankte Per var nere i Skåne, hade det kommit ett par strida slagregn och sköljt bort nästan all jorden från bergen och ner i skrevorna, och vattnet hade fyllt dessa och bildat sjöar och stora kärr; men på några jämna ställen låg sanden torr och törstade i solen. ”Ja, det här landet kommer att bli magert och torftigt i alla tider, det kan inte hjälpas”,sade vår herre.”Å, så farligt är det väl inte”, sade Sankte Per.”Vänta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla upp mossarna och röja upp åkrar ur stenbackarna!” ”Nej”, sade Vår Herre, ”Det ombetror jag dig visst inte. Men du kan få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött land, och skapa folk till det landet. Smålänningen vill jag skapa själv.” Och så skapade Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och förnöjsam och glad, flitig, tilltagsen och duktig, för att han skulle kunna skaffa sig bärgning i sitt fattiga land. Den som skulle odla den steniga småländska jorden var tvungen att hushålla med resurserna. Och det är kanske därifrån man hämtade påståendet om snålhet. Smålänningen Lennart Johansson är docent i historia och chef för Kronobergsarkivet i Växjö. Han är också en av författarna till boken Smålands historia som kom ut för ett par år sedan. Han berättar att landskapet Småland länge bestod av en mängd små landområden och inte blev ett enhetligt begrepp förrän ganska sent. - Området bestod av en massa små områden, Värend, Njudung ,Finnveden etc. Och de här områdena hade egentligen inte så mycket gemensamt utan betraktade dem som ”de små länderna” vilket blev Småland, berättar Lennart Johansson. Medeltidsmänniskan i Småland betraktade sig nog själv i första hand som Värens-bo, och så vidare. Ursprungligen var bilden av Småland långt ifrån ljus, i alla fall inte för dem som betraktade området utifrån. Många av de talesätt som kommer under 15-, 16-, och 1700 –talet visar att det var ett landskap som man många gånger såg ner på, säger Lennart Johansson och tar som exempel talesättet att ”Inför Vår Herre är vi alla smålänningar”. - Det betyder helt enkelt att inför Gud är vi små och ynkliga. Det finns en del personer som gjort extra mycket för att sprida den illasinnade bilden av folk från Småland. - En sådan trendsättare var Gustav Vasa som ju utkämpade en bitter fejd med Nils Dacke. Gustav Vasa kallade Nils Dacke för ”förrädare, horkarl, och kättare”, berättar Johansson och fortsätter: - Den kungliga historieskrivningen utmålade smålänningar om ett opåtlitigt och lömskt släkte. -Det fick långsiktiga följder både för den småländska självkänslan, men också för hur man uppfattade smålänningar utifrån, tror han. Bilden av den trolöse smålänningen verkar ha spridit sig ganska långt. När den ryske tsaren Ivan den förskräcklige skriver ett brev till Johan III i Sverige på 1570-talet så är det fullt med invektiv och oförskämdheter. Bland annat skriver tsaren att Johan är en ömklig figur särskilt eftersom hans fader skulle härstamma från småländska bönder. Långt senare lät biskopen i Växjö, Esaias Tegnér sitt ironiska gissel vina över smålänningarna. Han skriver i ett brev att smålänningen är ”…ett sniket, trolöst och ärelöst släkte som är för snålt för att vara glatt och för fattigt för att vara ärligt.” I ett annat brev skrev han om den stora vintermarknaden i Växjö där det såldes stora mängder rävskinn ”..som de obarmhärtiga smålänningarna har flått av sina kamrater.” Knipsluga rävar som flår andra rävar, alltså. Föreställningen att det finns landområden eller landskap där folk är mer snåla än på andra platser, det gäller inte bara Sverige och Småland, berättar Lennart Johansson: -Det finns ju områden i de flesta europeiska länder där folk pekats ut som snåla, vi har skottarna och savolaxarna i Finland. Men snålheten är ju i själva verket sparsamhet – bodde man i ett område där det var svårt att försörja sig får man ju ta hand om de tillgångar som fanns. I slutet av 1800-talet när man i nationalromantikens anda försökte finna de positiva dragen hos folk i olika landskap, då ändrades smålänningen en smula – han blev mer fiffig och knipslug än snål. Kanske var det i det sammanhanget som myten om hur Småland skapades kom till. Den småländska sparsamheten var en realitet menar Lennart Johansson. I sitt arbete på Kronobergsarkivet så möter han bland gamla handlingar många exempel på hur småländska politiker och tjänstemän höll på alla sätt försökte hålla nere utgifterna med allmänna medel. På 1950- och -60-talen, dvs före de stora kommunsammanslagningarna, så kan man se hur de lokala politikerna säger nej till det mesta som skulle innebära utgifter. -Det finns exempel på hur landstingsmän motsatte sig en gymnastiksal till en folkhögskola. Man tyckte att eleverna borde ut och hugga ved istället för att man skulle satsa landstingspengar på onödiga projekt, slutar Lennart Johansson. Brevskatt Den som släktforskar och har turen att hitta brev kan komma nära de människor som levde förr. Björn Smith som har sina rötter i södra Småland fann flera kartonger med för honom okända brev när hans mor gick bort förra året. Längst in i en garderob stod en brevskatt och där dålde sig faktiskt några släkthemligehter. Till exempel visste inte Björn Smith att hans morfar hade syskon. Några av breven skrevs av Björn Smiths mors farfar Salomon Simonsson som ägde 1 /16 hemman i södra Grimsbygd i Pjätteryds socken i Småland. I de här breven ser man att de var tvugna att vända på varenda öre. - Det är kul att se de här breven för de är uppbygda på ungefär samma sätt, säger Björn Smith. Först börjar han gärna med ett bibelspråk och sedan handlar det om grannarna och i slutet av breven skriver han om jordbruket. I breven står det en hel del om pengar, vad saker kostar, hur mycket grannarna betalat för att leja arbetskraft osv. I går var jag på påsten. Jag sände tio kronor till dig på en postförsändele som du ska ha till jul ljus och en sommarrock. Vi sållde ett slaktat lamm som vi fick 11 kronor och några ören för. Vi har köpt en pigg (läs: gris), den kostade 13.50. Herrens nåd och frid vare med dig nu och all tid. Många hälsningar från oss, dina föräldrar Salomon och Eva Simonsson - När man läser breven förstår man vilka omständigheter de levde under. Den som inte var skicklig och planerade väl klarade inte jordbruket, så det vi idag kallar snålhet skulle jag kalla planering och kontroll, säger Björn Smith. - Man kan också utläsa ett förakt i breven för de människor som inte klarade av att planera och hade kontroll över skörden. - Annars är det svårt att tränga igenom den massiva religösa övertygelsen Salomon Simonsson har, för den verkar reglera hela livet. Så här står det i ett av breven: Var trofast in i döden säger Jesus. Så skall jag gifva dig lifvets krona, och Jesus som är trons begynnare och fullkomnare- Han är mäktig att bevara oss intill Jesu Kristi dag. Tack och lov och pris ske Gud. Vår käre älskade son, möcken tack för ditt kära brev som vi fick i lördags. Vi hör att du mår bra och det är för oss möcke nöjsamt att höra att du slipper att fara illa, ty det vore ledsamt att höra. Vi hör att du tänkt på att gå till Amerika, men det är mycket svårt och noga för passagerare nu att få landstiga när di komma dit. Jag läste en bit i en tidning som jag skall sända dig så få du själv läsa det. Så det är nog best att stanna hemma i Sveden. Du nämner om exersisen till nästa år. Skall du inte slippa att äxersera tro, om du anmäler du har klent bröst. Inte ljuga, det menare jag inte, men säga att du är svag till hälsan. Skräddare Persson han töckte på att du har för svag hälsa till att resa till Amerika, även så till att äxersera. Men om det så skulle bliva så har du 50 öre om dagen och du kan kanske förtjäna några öre med ditt yrke under tiden. Herrens fridEva och Salomon Simonsson Småland i stor databas Småland har som vi vet bestått av många mindre delar, eller områden. Och även idag finns lite av den strukturen kvar. Tre län samsas i landskapet Småland. Och just av den anledningen kan det vara svårt att hitta rätt i kyrkböckerna. Men för stora delar av Småland finns en databas som underlättar för personhistoriker. PLF, person och lokalhistoriskt forskarcentrum, i Oskarshamn har i snart 30 år samlat kyrkohistoriskt material i en databas. Iden finns alla uppgifter nerskrivna i klartext och dessutom kan man söka från flera olika håll - man kan söka på namn, datum för död, födelse eller giftermål, eller andra uppgifter. Klicka här och du kommer till PLFs hemsida: Sam Blixt är en av den här unika databasens skapare. Unik för att den är så stor och kom till så tidigt. Alltsammans började 1983, då datorer var ovanliga och ganska knepiga för gemene man. Sam Blixt som var och är en ivrig släktforskare, fick kontakt med en kollega vid namn Gunnar Källenius. Han hade tänkt göra en rekonstruktion över husförhörslängderna i församling utanför Oskarshamn. Sam Blixt berättar hur de startade sitt arbete: -När jag berättade att jag höll på att skapa ett dataprogram för att kunna föra in resultatet av min släktforskning, då blev Gunnar eld och lågor, minns Sam Blixt. Källenius berättade att han tänkt registrera alla födda, döda och vigda i Döderhults församling, och att i det läget stöta på någon som var intresserad av att arbeta med datorer var guld värt. De två släktforskarna började mycket riktigt med Döderhult med snart spred sig arbetet till angränsande församlingar – och med tiden blev fler människor engagerade i arbetet. Idag finns det drygt fyra miljoner poster i PLF:s databas, som omfattar 300 sammanhängande församlingar i Småland. Därtill finns en speciell databas för Kronobergslän som länets genealogiska förening skapat, och i den Där finns ytterligare en miljon poster. -PLF kan faktiskt vara den allra största regionala databasen i hela världen, säger Sam Blixt , inte utan ett stort mått av stolthet. -Har man rötterna i Småland, så har man stor chans att finna dem man söker i vår databas, säger han. Han visar databasen, och på prov ser vi om Elisabeth Renströms småländska anor finns där. Efter bara ett försök finner Elisabeth sin morfars mor, som varit svår att finna i kyrkböckerna. Databasen är en bra början i släktforskningen säger Sam Blixt, men vill man gå djupare och veta mer så är det viktigt att gå vidare till originalkällorna i själva arkiven: -Jag brukar alltid rekommendera att inte gå mer än tre-fyra generationer bakåt – gå åt sidorna istället, det blir mycket mer spännande, säger han. Frivilligt arbete har till dags dato producerat 4 CD-skivor med uppgifter från stora delar av Småland. Det är försäljningen av cd-skivorna som bekostar det fortsatta arbetet. Men de hundratals medlemmar i föreningen som fortsätter att arbeta med databasen jobbar helt ideellt. Och det finns mycket arbete att göra. -Vi funderar på att utöka med Jönköpings län, och i förlängningen tänker vi göra CD-skivor med husförhörslängder och även in-och utflyttade samt bouppteckningar. När Sam Blixt och hans kollega startade arbetet med databasen över Småland 1983 var datortekniken en helt annan historia än idag. Hade vi vetat då vad vi vet idag om hur mycket data man kan lagra hade vi nog gått ut ännu hårdare, tror Sam Blixt: -På den tiden fick vi vara sparsamma med utrymmet när vi skulle skriva ner uppgifterna. Sedan dess har ju dataområdet utvecklats något enormt, och ve ser inga gränser för det här, säger han. Till sist kan vi inte låta bli att fråga Sam Blixt som ju är en duktig släktforskare om han funnit några spår av den påstådda småländska snålheten - eller kanske motsatsen, generositet, i sina småländska rötter. Och det har han: -Jag har i min egen släkt några generationer tillbaka en man som byggde Frödinge kyrka 1734. Nils Petter Hjertstedt hette mannen som var häradshövding och borgmästare. På predikstolen ser man än idag en inskription som berättar att den är byggd på initiativ av Hjertstedt. Men alldeles utan egen vinning var inte detta kyrkobygge. Han krävde att få bygga en egen läktare i kyrkan, en hedersläktare för honom och hans släkt. -Ja han tyckte väl att han skulle ha något för sin insats, säger Sam Blixt, som har varit i Frödinge kyrka där det fortfarande finns spår kvar av den gamla kyrkoläktaren.

24 Nov 200824min

Släktbands landskapsupplaga 17 nov 2008 Turen har kommit till det landskap som bytt plats geografiskt. Från att tidigare ha varit centralt beläget i ett Norge, till att hamna i periferin i nuvarande Sverige. Den tyske författaren Alexander Ziegler skrev om jämtarna i en reseskildring vid mitten av 1800- talet: Jämtarna förefaller vara enkla, grova, käcka män. Jag fann dem mera allvarliga, tigande och trumpna än glada, språksamma och livliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den här beskrivningen med tigande trumpna jämtar skulle kunna översättas till det nu mer vedertagna begreppet surjämte. Men om man frågar hembygdsforskaren Bo Oscarsson i Östersund om epitet surjämte, visar det sig att det finns många förklaringar. - Vi jämtar vill gärna se en förklaring till begreppet surjämtar som inte hänger ihop med vårt humör, för vi är ju ganska gladlynta. Det finns flera förklaringar. En är att jämtarna åkte ut som forbönder, en sorts handelsresande, och när det regnade och föll blötsnö blev deras pälsar och kläder våta. När de sen kom till gästgiverierna och marknaderna luktade de säkert surt. En annan teori är att de fraktade mat, fågel och annat som surnade och luktade illa. - Ytterligare en teori står författaren Carl- Göran Ekerwald för. Han menade att surjämt är en beteckning på en urgammal släkt från Jämtland med rötter från Torbjörn Sur som var far till den berömde islänningen Gisle Sursson. Torbjörn fick namnet Sur efter det att han räddade sig från att brännas inne i en mordbrand genom att hälla sur vassla över sig. Men det finns också en modernare förklaring till begreppet, och den handlar mer om grannträta mellan folk från Medelpad och jämtlänningar. Men när man letare i skriftliga källor verkar det finnas minst lika många beskrivningar om hur vänliga och trevliga jämtarna är. Så här skrev till exempel John Kruse 1903 i Svenska Turistföreningens årstidskrift Sitt rykte för godlynthet och humor tyckas mig jämtarna motsvara. Jag har aldrig sett en så munter och slagfärdig slaktare som en bonde på torget i Östersund, som en marknadsdag sålde kött i långa banor under ständigt leende lugn, godlynthet och pratsamhet. Hur som helst är Jämtlands historia komplicerad. Under årens lopp har jämtarna fått byta nationalitet många gånger. Från mitten av 1500- talet och hundra år framöver kom Jämtland att tillhöra omväxlande Sverige och Norge- Danmark inte mindre än 13 gånger. Bo Oscarsson berättar att han brukar föreläsa om Jämtlands historia och ta exemplet med Storsjön. Idag är det Sveriges femte största sjö, tidigare var det både Norges och Danmarks största. - Och vi har dessutom haft fem huvudstäder genom århundradena; Trondheim, Oslo, Bergen, Köpenhamn och Stockholm. Med andra ord har det inte alltid varit så självklart att jämtarna känt tillhörighet med svenskarna. I den svenska historieskrivningen är det freden i Brömsebro 1645 som innebar slutligt svenskt styre över Jämtland. Men det folkliga motståndet mot svenskarna levde under flera hundra år, både före och efter fredsfördraget. Och det är också något som avspeglar sig i de många dokument som finns bevarade, inte minst på Landsarkivet i Östersund. Eftersom det är ett svenskt arkiv beskrivs de jämtländska motståndsmännen som landsförrädare. Georg Hansson som arbetar på arkivet berättar att det äldsta dokumentet i arkivet är från 1371, men att många arkivhandlingar nu finns på Riksarkivet i Stockholm, Oslo eller Köpenhamn. När vi ber att få ta del av ett dokument som skildrar motståndsmän från tidigare kilar han ner i arkivets källare och hämtar upp en dombok från år 1700. I domboken kan man läsa om Mårten Jönsson, en enkel bonde från Föllinge som utåt sett vare en trogen svensk undersåte, men som i det fördolda var motståndsman och samlade information om svenskarnas armé i Jämtland, för att sen lämna den till norska underrättelse män. Men en dag gick allt snett. Det var försommar och två norrmän kom till ett hemligt möte hos Mårten Jönsson. Helt plötsligt knackar det på dörren och grannens son kommer in. Mårten blev skraj för att bli avslöjad och skickar därför norrmännen till tolvmannen Lars Persson för att mörka ner historien och säja att norrmännen bara skulle betala en skuld. Trots att norrmännen höll fast vid sin berättelse togs de som fångar och transporterades till skansen på Andersön där de torterades, och avslöjade Mårten, varpå Mårten fängslas och torteras. Nu avslöjar Mårten Lars Persson. Mårten och Lars förs i bojor till landsfängelset på Frösön. Och det är då Mårten kastar sig ner i Ytterån tyngd av bojor och skuldkänslor för att ha avslöjat sin vän Lars. Bo Oscarsson inflikar att historien om Mårten Jönsson inte tog slut med detta. Mårten drogs upp på stranden där en påle stöttes in i kroppen i väntan på att en bödel skulle komma och gräva ned honom. Den närmaste bödeln fanns då i Gävle. - För några år sedan satte man upp en minnessten för att hedra frihetshjälten Mårten grävdes ned vid strandkanten eftersom självpillingar inte fick begravas på kyrkogården när det här utspelade sig. Hur väl kan då jämtarna sin historia? - Ganska lite, säger Bo Oscarsson. När jag gick i skolan var det lite som stod i skolböckerna om Jämtlands historia. Freden i Brömsebro 1645 nämndes, men inte så mycket mer. Idag är det mycket bättre när man tittar i skolböckerna. Men hur många gick åt i striderna? - Många, speciellt vid nationsväxlingarna i slutet av 1564 och när Sverige anföll 1611. Många jämtar flydde till norska sidan, bröt ny mark och bosatte sig där. Och om man tittar på befolkningsutvecklingen strök nästan lika många med som under digerdöden, säger Bo Oscarsson. Om du är intresserad att läsa mer om Jämtlands historia och språk kan du klicka här för att komma till Bo Oscarssons hemsida Vill du läsa mer om Landsarkivet i Östersund klickar du på den här länken Kartor till historien På Krigsmuseet i Stockholm finns en kartavdelning. Björn Gäfvert, som var chef där tills alldeles nyligen har tagit fram några historiska kartor över Jämtland -och de är många. Jämtland blev ju svenskt område i u med freden i Brömsebro 1645, och den svenska militären började genast upprätta kartor över sitt nya geografiska område. De många striderna som pågick i området var också en orsak till att det upprättades kartor. -Jämtland var ett strategiskt viktigt område, berättar Björn Gäfvert. Här byggdes snabbt upp en rad befästningar, skanskar, som det delvis finns ritningar över, och inte minst var Jämtland utgångspunkten för anfall mot Norge, något som man gjorde flera gånger. Under en kort tid 1658-1660 var också Trondheim län en del av Sverige. Under de åren var Norge delat på mitten, i en nordlig och en sydlig del. Från tiden före 1645, dvs den norska tiden, finns det däremot inga kartor på det svenska Krigsmuseet. -Vill man hitta sådana får man ta sig till riksarkiven i Köpenhamn eller Oslo, tror Gäfvert. Han har tagit fram en karta från 1645. Namnet Christina står tryckt överst, det var hon som var drottning vid den här tiden och som skulle ha vederbörlig ära också i kartmaterialet. Den är stor, kanske 1½ X 1 meter, vackert målad, inte minst vad gäller den så kallade kartuschen, märket som förklarar vad det här är, men också i sådana detaljer som kompassrosen – som för övrigt sällan är ritad i rak nord-sydlig riktning. En sådan här praktkarta, som Björn Gäfvert kallar den, hade flera funktioner i 1600-talets Sverige: -Dels ville man tala om att ”det här är vårt” och det gjorde man då på tidens praktfulla sätt. Men man ville också veta vad det var man hade fått som krigsbyte. Vilka byar, vägar och floder och sjöar fanns i området. Centrum i 1600-talets Jämtland är Frösön mitt i Storsjön. Vid den här tiden fanns ingen stad i Jämtland. -Den stora jämtländska staden hade historiskt varit Trondheim, berättar Björn Gäfvert. Orsaken att Jämtland var så strategiskt viktigt var att bergskedjan mellan Sverige och Norge var relativt lättforcerad. -Det var här man kunde passera, det var till exempel mycket svårare att ta sig över bergen nere i Härjedalen. Trondheim var under lång tid ett område som Sverige ville ta över. Björn Gäfvert har tagit fram en karta från 1670-talet – och den är full med svenska förhoppningar om utvidgning västerut: -Det är en karta som visar vad man ville, man kan kalla det en planeringskarta säger han. Den är ritad så att väster ligger rakt upp, Nordsjön hägrar i bakgrunden, det är dit man syftar. På Krigsarkivets topografiska avdelning finns inte bara kartor över geografiska områden. Här har man också bevarat ritningar över militärens befästningar. När Sverige tagit över Jämtland från Danmark-Norge började man raskt bygga en rad försvarsskansar. Björn Gäfvert tar fram en ritning från 1648 över en skans på Andersö i Storsjön, oerhört vacker. Efter en stund upptäcker vi att den är ritad med söder uppåt och norr nedåt, något som är konstigt för en nutida betraktare. -Det var inte förrän ganska långt in på 1700-talet som det blev standard att rita kartor med norr uppåt, utan man gjorde lite som man ville, som man tyckte var lämpligt just då, förklarar Gäfvert. På de gamla kartorna finns alltid en ordentlig kompassros så att man kan orientera sig. Det finns också alltid med ett skalstreck, och en kartusch som bland annat förklarar vilket område kartan visar och när den är ritad. Precis som skansarna med tiden blev omoderna så blev också kartorna det. Hela tiden ritades det nya kartor allt eftersom nya tekniska kunskaper och kanske framför allt nya behov hos militären dök upp. De första stora praktkartorna fick sällskap av mindre och mycket mer detaljerade kartor där socknar, kyrkor, vägar och broar var utritade. Det finns också på Krigsmuseet några kartor som visar vilken väg svenska soldater tagit, var de stannat, var det blivit strider på vägen, vilka broar som fienden bränt osv. Karl den tolftes general Armfeldt har lämnat några sådana kartspår efter sig från tidigt 1700-tal. Ändå är det viktigt att ta de tidiga kartorna, särskilt då pratkartorna med en nypa salt. De var inte sällan skrytobjekt som mer var till för att förhärliga stormakten Sverige än att ge en riktig bild av landet: -Det är inte alldeles säkert att man visste exakt var gränserna gick, berättar han. Det var inte förrän i mitten av 1700-talet som man noggrant gick igenom gränserna, satte upp gränsrösen och karterade ordentligt. De personer som ritade kartorna var viktiga personer. En av de största var Erik Dahlberg, mannen bakom det stora praktverket Suecia Antiqua som innehöll bilder på svenska slott och herresäten, grovt överdrivna i magnitud och pampighet. -Det var en väldig status att vara god kartograf, säger Björn Gäfvert. Gjorde man en extra vacker karta kunde det räknas in när man skulle befordras. Men betalningen var fortfarande helt beroende av vilken rang man hade. -De som hade höga tjänster var väldigt högavlönade, de andra var det inte, slutar Björn Gäfvert.

17 Nov 200824min

Släktbands landskapsupplaga 10 nov 2008 Veckans Släktband ger sig på sätt och vis sig ut på vandring i Sverige. Den här upplagan av Släktband tar ju avstamp i de föreställningar vi har om människor som bor i olika delar av landet. Turen har kommit till Västergötland, och så här står det att läsa om västergöten i boken Sveriges Folk från början av förra seklet: Med den stora utsträckning och skiftande natur, som utmärker Västergötland, följer att folkkaraktären skall erbjuda vissa skiftningar; dock återfinns såsom allmänna grunddrag sparsamhet samt klok beräkning och ett visst drag av humor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Knallarna – de västgötska hjältarna och skurkarna Kanske är det knallarna, de kringvandrande handlarna från Västergötland som gett västgötarna rykte om sig att vara lite extra skojiga och snabba i truten. Knallarna gav sig ut på långa vandringar med sina varor i en säck på ryggen eller i en liten handdragen kärra. Inte sällan var det textilier de bar med sig, med tiden skulle ju Västergötland bli centrum för den svenska textilindustrin, men det var också vanligt att de hade svarvade träföremål eller metallprodukter i bleck. Redan tidigt, i den så kallade förlagsindustrin, så satt folket i de västgötska småstugorna och producerade varor som sedan knallarna samlade ihop för att sälja på marknader och i gårdar i andra landskap. En av de många knallar som gav sig ut med påsen på ryggen var Karl Andersson från Dalstorp i Sjuhäradsbygden - han gav sig ut på landsvägarna med sina bleckvaror i mitten av 1890-talet. Många år senare fann Karls barnbarn bland hans efterlämnade papper en levnadsbeskrivning som Karl producerat. Så här skrev han själv om sin första vandring: Eftersom vi voro många i hemmet, fick en del av oss syskon tidigt giva oss ut att förtjäna eget bröd. När jag var 15 år tog jag drängplats hos en grannbonde och fick 20 kronor för sommarens sex månader. På hösten samma år tog jag plats hos en bonde som var smed för 25 kr per år där jag fick börja lära smedyrket. När jag fyllt 16 1/2 år tog jag riktig drängplats med 85 kronor för ett år och därtill föllo små persedlar som bestod av skor eller stövlar, väv till skjortor och ull till strumpor. Jordbruket låg dock inte i min håg. Jag såg andra möjligheter. Jag ville ut som knalle då ju många i min bygd levde av denna näring. Därför blev jag hänryckt när en knalle kom med påse på ryggen. Och kom det en som hade varulagret på hästskjuts, kunde jag inte hejda mig, utan sade en sådan skall jag bli. Om just Karl Andersson var rolig och skojsam när han var ute och sålde sina varor, det vet vi ingenting om. Men Dan Korn som forskat mycket om livet i det gamla Västergötland, och som bland annat gett ut flera böcker med titlar som ”På böggda” och ”De som aldrig sett havet” han menar att knallarna verkligen behövde humorn för att bli framgångsrika. -För att kunna sälja, och bekanta sig med folk måste man vara ”läpalätter” som det heter på Västgötska, berättar Dan Korn. -Knallarna var ju oftast välkomna dit de kom, de kom ju med nyheter från den stora världen och de fick berätta historier och vara roliga när de skulle sälja sina varor. Västgötskan har också senare blivit synonymt med att vara rolig. -Uno Myggan Eriksson påpekade någon gång att folk när de skulle vara roliga på scen ofta tog till en slags teater-västgötska för att locka till skratt, oavsett var de kom ifrån. Så Västergötar har väl fått rykte om sig att vara roliga- -Och det anser jag att det stämmer, säger Dan Korn. Det är ganska svårt att definiera var den västgötska humorn består av. -Den är svår att översätta, menar Dan Korn, och blir oftast inte rolig om man försöker översätta dem. Han berättar en historia om en gubbe som var på väg till marknaden i Svenljunga. Han gav sig iväg tidigt om morgonen när det fortfarande var mörkt. Plötsligt dyker det upp en man ur mörkret och rusar fram och ger bonden ett slag på käften. Bonden for vidare och funderade på vem det kunde ha varit. -Till slut kom han på lösningen, säger Dan Korn. ”Det måste la vart nån som kände mig.” Tillbaka till Karl Anderssons berättelse om sin tid som knalle. Här har han kommit fram till målet för sin första vandring, Växjö. På torget i Växjö som vi stod plockade de ner mig i en tom bleckhäck och fyra man bar mig till Svanbergs krog där jag ställdes upp för att bjuda på konjak. Jag sade spontant nej. Då beställde de in lika många glas som vi var personer och var och en tömde sin sup. Jag vägrade men här gällde ingen pardon, de tog mitt glas och hällde innehållet innanför rockkragen. Så skulle suparna betalas. De kostade ca 15 öre st. Jag vägrade med påföljd att knallarna höll mig medan en av dem tog upp min börs och betalde. Jag var så fri för stunden. När marknaden var slut sade jag till en av torgarna: ”Köp mitt lager så far jag hem och far aldrig mer ut på marknader” och detta var min uppriktiga mening. Jag fick det svaret ”jag köper ej ditt lager för har du fått blodad tand stannar du inte länge hemma”. Han hade förvisso rätt. Jag tog rådet av en gammal hantverkare bland hopen som rådde mig taga säcken på nytt och fortsätta ner mot Blekinge och så blev fallet. Varulagret och jag hamnade i Skruv. Ja, han hade det tufft, den unga knallen Karl Andersson på sin allra första vandring. Men det hindrade inte att det skulle bli många fler knalleresor för honom, precis som kollegan på torget i Växjö hade förutspått. Västgötarnas rykte som pratglada och munviga kan spåras ganska långt ner i tiden. Dan Korn har funnit ett gammalt skillingtryck från tidigt 1700-tal. Sången försöker uppmana folk att ta värvning i ett av Karl XII:s sista krig. -Det skillingtrycket är lagt i munnen på en Mar-bo, en person från Marks härad, och det är delvis skrivet på dialekt, berättar Korn. I sången uppmanar västgöten sin flicka att packa ner hans saker för att han ska dra ut i krig. I den här sången är västgöten ett föredöme som skyndar sig att dra ut i krig. I den här beskrivningen är västgöten hjälte, och långt ifrån så fånig som han beskrevs längre fram. Fånig blev västgöten senare, i början på 1800-talet, då de blev föremål för en statlig kampanj. -I skiftet mellan 17- och 1800-talet utmålade man västgötar som utsugare och parasiter som försökte sälja saker som folk egentligen inte behövde, säger Dan Korn. Han har funnit en skrift från Hushållningssällskapet i Västmanland som ger goda råd om hur man ska blanda sin egen rödfärg, hur man botar sjuka djur. -Och mitt i detta finns råd om bästa sättet att undvika besök av västgötar. Fast egentligen är det inga goda råd, utan mer en stridsskrift som handlar om hur skadliga västgötar är som går runt på landsbygden och tar pengar av folk. Uppenbarligen var man rädd att landsbygdens folk skulle ta sig in i penningekonomin, menar Dan Korn. Knallen Karl Andersson som skrev sin kortfattade levnadsbeskrivning på 40-talet han gjorde pengar med tiden, han blev en framgångsrik fabrikör tillsammans med sina bröder. Det är förresten hans barnbarn som har återfunnit hans berättelse, där han beskriver hur han och bröderna med tiden kom på hur de skulle kunna tjäna pengar: ”Nu kom tanken fram: gör bleckkärlen själva, det ger bättre förtjänst och mera trygghet. Vi voro tre bröder, vi skulle starta med tillverkningen tillsammans. Jag utsägs till ledaren, min yngste bror 18 år, som tidigare inhämtat kännedom i blecktillverkning blev verkmästare och den äldre brodern, Herman 23 år försäljare. Han reste på marknaderna som voro talrika i Småland, Blekinge och delvis Skåne. Herman körde omkring från marknad till marknad och tidvis från gård till gård och bjöd ut våra alster. Jag gjorde honom ock sällskap och vi delade på oss och gick in i var sin stuga. Vi blevo i allmänhet väl bemötta, men många kvällar var det svårt att få mat och rum under nätterna. Men kom man på nytt gick det galant och de rentav väntade oss och hade t.o. med undanlagt pengar för blivande köp. För barnen var det en stor upplevelse när knallen kom.” Knalleregistret i Ulricehamn I Västgötarummet på Ulricehamns stadsbibliotek finns ett speciellt knallearkiv. Det är släktforskarföreningen Ulricehamnsbygdens forskarklubb som samlat material om knallar. Anna- Lena Hultman är ordförande i forskarklubben och har ägnat massor av tid för att organisera och söka material om knallar. - Det är viktig att samla de minnen som finns efter knallarna, eftersom vi är i en riktig knallebygd här runt Ulricehamn och Borås, säger Anna- Lena Hultman. Knalleregistret består bland annat av fotografier, berättelser som samlats in, tidningsklipp, utdrag från husförhörslängder och mantalslängder. - Varje knalle har en egen akt där vi fyller på med information allteftersom. Det kan till exempel handla om var deras handelsdistrikt var beläget och när de började som knallar. Anna- Lena Hultman drar ut en pärm och berättar att många av knallarna bytte namn. - De flesta var ju vanliga bondpojkar som sen tog sig nya namn när de blev knallar, så många av våra släktnamn kommer från den tiden. Om man bläddrar här i pärmen ser man sådana namn, Backelin, Hallin, Litsell... - Det var ju så att det fanns regler för knallarna. Var man bondpojke och blev bondknalle, fick bara en från varje gård resa ut med handel. Om de var fler pojkar i familjen kunde de andra i stället skriva sig i Ulricehamn eller Borås som handelsbetjänt hos någon handlare. - Därför var det väldigt många härifrån Sjuhäradsbygden som skrev sig i Ulricehamn och Borås, och befolkningen ökade av den anledningen väldigt mycket i början av 1800- talet i de städerna, berättar Anna- Lena Hultman. - De särskilda privilegier som knallarna hade upphörde på 1860- talet . Därefter blev de likställda med alla andra som bedrev handel, säger Anna- Lena Hultman. - Och privilegierna diskuterades med jämna mellanrum i svenska riksdagen. Till exempel var det på 1700- talet på tal att knallarna i Ulricehamn och Borås skulle förlora privilegierna. - Men då kom borgerskapet i Ulricehemn på att de skulle fjäska och försöka få behålla sina rättigheter. De uppvaktade Drottning Ulrika Eleonora och undrade om de kunde få byta namn på staden Bogesund till Ulrikehamn- vilket de fick. Men det blev ändå en del indragningar i rättigheterna. - Det fanns tre olika kategorier, berättar Anna- Lena Hultman. Dels var det bondenkallarna, som bara fick resa på vissa tider av året; januari till mars- april och september till jul. Resten av året skulle de sköta sina jordbruk. - Den andra kategorin var handelsbetjänterna som var skrivna i Ulricehamn eller Borås, men inte bodde där. De kunde resa när som helst under året. - Och sedan fanns det handlande borgare i Ulricehamn och Borås som hade de bästa förutsättningarna. Men det var inte alla av dem som reste själva, utan de tjänade på att låta handelsbetjänter vara skrivna hos dem, berättar Anna- Lena Hultman. Många av knallarna hade det kämpigt, eftersom kunder ville handla på kredit och knallarna fick då vänta upp till ett år innan betalning. Och eftersom knallana många gånger själva fått kredit hos de som tillhandahöll varorna, var det många av knallarna som gick i konkurs. Konkurshandlingarna, berättar Anna- Lena Hultman, är guldgruva! Det är en källa till information om till exempel knallens varulager, var hans vagnar stod i landet och var han hade fodringar. Dessa handlingar finns i Häradsrättens arkiv som finns på våra Landsarkiv. - Passjournalerna är också en källa till information om knallarna. Där står vart och när knallen åkte. Om du är intresserad att komma i kontakt med knallearkivet kan du kontakta Anna- Lena Hultman på den här e- postadressen: konkordia@konkordia.se Vill du hellre besöka arkivet är det Ulricehamns stadsbibliotek som gäller. Hör gärna av dig till redaktionen för Släktband om du har tankar, tips eller kommentarer till programmet. Klicka här och du kommer direkt till vår postlåda: slaktband@sr.se

10 Nov 200824min

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På måndag den 3 november startar Släktband igen. Den här programserien kommer att ha en lite annorlunda inriktning än tidigare säsonger. Programmen kommer att utgå från de föreställningar vi haft och kanske delvis fortfarande har om folk från olika landsändar. Genom tiderna har man till exempel påstått att smålänningar är snåla, jämtar är sura och norrlänningar är tysta. Vad kommer de här föreställnigarna från? Finns det spår av dem i arkiven och kan vi härleda föreställningarna till skriftliga källor? Första programmet handlar om tysta norrlänningar men också om vad som hände när de fattiga norrlandsbönderna plötsligt fick pengar när de sålde sin skog. Som vanligt kommer den här sidan att innehålla information om arkiv och utförliga texter om det som sägs i programmen. Ett par timmar innan programmet börjar sändas på måndagarna kommer sidan att uppdateras.Välkommen att följa med in i Släkband och den rika värld som döljer sig i våra arkiv!

3 Nov 200824min

Släktband slut och info om publicering av program från 2006 och 2007. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

24 Mar 200833s

I ekonomiskt trubbel Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

17 Mar 200824min

Släktforskningsråd och gamla bandskatter Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

10 Mar 200824min