Karl Gustaf och Sune sattes på hem för vanartiga barn

Den enkla bondsonen Pehr Stenberg blev hjälpt till utbildning och klev flera steg upp på samhällsstegen. Under hela livet iakttog han sin omgivning och skrev ned allt som hände honom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ibland kan man tro att de människor som levde i gångna tider var helt olika oss som lever idag. Så kan det i alla fall kännas när man läser till exempel om häxprocesser och skamstraff.Men när man får chansen att verkligen titta in i en 1700- eller 1800-talsmänniskas tankevärld, så inser man snart att människan i själva verket är sig väldigt lik.Det finns några få efterlämnade hela levnadsbeskrivningar som ger oss den möjligheten. En av dem är herrgårdsfrun Märta Helena Reenstierna, hon som kallades för Årstafrun och skrev dagbok under drygt 40 år.Men nu finns ytterligare en möjlighet att sätta sig in i hur man tänkte på 1700-talet. Då levde en man som hette Pehr Stenberg och som hela sitt liv skrev ned det han var med om, stort och smått, kärleksbekymmer och oron över att göra fel när han som enkel bondson kom att röra sig i de finare salongerna.Medverkar gör ättlingen och språkvetaren Göran Stenberg och projektledaren och professorn Fredrik Elgh. Pehr Stenbergs texter läses av skådespelaren Hans-Ola Stenlund.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Pekka KenttäläUppläsare: Hans-Ola Stenlund slaktband@sverigesradio.se

26 Des 201624min

Anna hade tur. Hennes lärare Agnes Lagerstedt var pionjär och tog med magra och bleka barn ut från stan till skärgården. Där startade en av Sveriges första barnkolonier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Under slutet av 1800-talet var nöden och fattigdomen i Sverige stor. Många svalt och i städerna bodde de fattiga ofta trångt och mörkt. De barn som växte upp i de här ohälsosamma miljöerna blev så småningom uppmärksammade både av myndigheter och privata välgörare.Anna Johansson och hennes lillebror Otto var två bleka och taniga stadsbarn som skickades iväg från sin familj för att få äta upp sig på landet. Brevväxlingen mellan barnen och deras släktingar var under den här tiden intensiv.Stockholm den 14 juni 1885Lilla älskade kusin Anna,Det är så tomt efter dig härhemma så det kan du ej tro. Roa dig nu duktigt medan du är ute i fria luften på landet, och ät och drick bra, så du blir tjock och fet som jag är. Jag hoppas att du har roligt där borta i Tulka eller vad det heter. Adjö med dig min lilla kusin, lev väl och krya upp dig riktiga tag och skaka Stockholmsdammet av dig.En kyss från din tillgivna kusin SigneAnna Johansson hade den stora turen att få komma på sommarkoloni, en alldeles ny möjlighet för barn som hade det svårt vid den här tiden. Det var hennes lärarinna Agnes Lagerstedt som tog med sig Anna och några andra barn som behövde frisk luft och ordentligt med mat.Ann- Charlotte Münger är barn och ungdomsforskare vid Linköpings universitet och hon har gått in i arkiven för att se hur barnen på kolonierna egentligen hade det och vem Agnes Lagerstedt var.- Hon föddes 1850 i Askersund och hennes far var provinsialläkare, så hon föddes rakt in i den borgerliga klassen, den som var på framåtskridande i mitten av 1800-talet.Agnes flyttade tidigt till Stockholm och började arbeta som folkskollärarinna. Samtidigt som hon var lärarinna startade hon upp den allra första sommarkolonin, moderkolonin, ifrån Stockholm.- Det som drev henne var engagemanget för de fattiga, berättar Ann-Charlotte Münger. Agnes var ju också med att starta upp Svenskt Arbetarhem, som skaffade bostäder till arbetarklassen.Hon ville rädda och lyfta arbetarklassen ur armodet och det hon arbetade med var en typ av framtidsprojekt och inte bara verka i det lilla med korgar, utan hon ville arbeta på längre sikt.Agnes såg de fattiga, klena och sjuka barnen i skolan, varav Anna Johansson var ett av dessa barn. Hon har lämnat efter sig mängder av brev och andra dokument som nu fyller ett helt bort hemma hos hennes barnbarns barn Anders Classon.I en liten hög för sig själv finns de brev som Anna och hennes familj skickade till varandra den där sommaren 1885 då hon som 12-åring var på kolonin i Tulka i Roslagen.- I breven beskriver hon sig själv som ”inte frisk” och på den tiden var det väldigt viktigt att vara frisk. Den som sa att hon inte var riktigt frisk den skickade en viktig signal, säger Anders Classon. När Anna var liten bodde familjen på Ladugårdsland i Stockholm, en stadsdel som idag tillhör Östermalm. Men vid den här tiden var detta inte en stadsdel för fint folk.- Nej, Ladugårdsland som det då hette var väldigt fattigt, det låg utanför Stockholm. De flesta av de pampiga byggnader vi tänker oss idag de kom till senare, säger Anders Classon.Annas pappa var gårdskarl, ett arbete som inte gav någon hög status, men eftersom familjen bara hade två barn, Anna och hennes lillebror Otto, så gick det hyggligt trots allt.- Med bara två barn blir ju försörjningsbördan lättare.Anna började skolan när hon var åtta år, och hon hamnade i Ladugårdslands Folkskola. Där arbetade en lärare med stort socialt patos. Hon hette Agnes Lagerstedt, och hon gjorde hembesök hos barnen och förstod hur de hade det, och bestämde sig för att ta med sig några av dem ut på landet. 1884 hyrde hon för första gången ett stort hus i Roslagen och tog med sig en grupp barn, och året därpå var det så Annas tur att få följa med.- Hon blev väl uppmärksammad av Agnes Lagerstedt, som såg att hon såg blek och tanig ut, tror Anders Classon. Tulka den 15 juni 1885Älskade pappa och mamma samt bror! Nu vill jag skriva några rader till min snälla mamma och pappa samt bror och höra hur ni mår. Jag har hälsan och mår så bra.På resan hade vi så roligt, vi fick kaffe på båten och jag låg i samma hytt som fröken. Nu håller de på att baka, vi får snart nybakat bröd. Kommer ni snart ut till mig? Fröken Lagerstedt frågade om ni inte kommer ut till mig. Jag och en flicka till städar fröknarnas rum, jag ligger i en säng i köket. Vi har en gunga på gården, den har vi gungat sönder flera gånger.O! vad det skulle vara roligt om Otto kunde få komma ut till mig – och pappa och mamma också - men att Otto skulle få komma ut, det kunde vara möjligt.Mamma lilla, hälsa min älskade pappa och bror Otto samt övriga släktingar och vänner.Min adress är Tulka, HäveröTecknar vänligen mammas och pappas dotter.Anna JohanssonI ett av breven berättar Anna om hur hon och tre barn till får göra en utflykt.Tulka den 30 juni 1885Älskade föräldrar samt bror Tack snälla mamma och pappa för alla brev och allt det som var i paketet. Alltsammans som låg i paketet smakade så bra. Nu ska jag tala om för eder att vår värd har satt upp en flaggstång på gården och vi har börjat bada. I fredags hade vi så roligt – Fröken Pålman, våran jungfru Lina samt jag och en flicka till och två gossar reste till Sjöbo. Först rodde vi från Tulka till Ronöholm, sedan åkte vi på ångaren Roslagen till Hallsta. När vi kom till Hallsta fick en av gossarna gå och köpa mjölk så drack vi mjölk och åt det bröd vi hade med oss. Sedan for vi från Hallsta på tåget till Skebobruk. När vi hade sett det fick vi se en stor park som var så vacker och ett stort drivhus.Snälla mamma och pappa hälsa till alla! Och Otto – kom snart och hälsa på mig! Fröken Lagerstedt vill bjuda Otto hit 14 dagar om torsdag, som är den 16 juli. Jag önskar att han ska komma och då kommer jag och möter honom om jag är frisk.Nu slutar jag mitt brev för denna gång, min penna går så illaTecknar eder dotterAnna JohanssonHon känner sig nog ändå ganska ensam på kolonin, tror Anders Classon, och hon längtar efter sin bror. -Till slut så pratar hon helt enkelt omkull fröken Lagerstedt, så att hon lovar att Otto ska få komma ut till landet också han under några veckor. Hon skriver själv några rader i ett av breven hem till Annas föräldrar i Stockholm.Anna tycker jag, ser friskare ut nu och om nätterna sover hon lugnt och gott. Hon ligger ensam, men så att jag ser och hör henne. Jag tror att det var bra för Anna att komma ut. Otto är välkommen att komma den dag Anna skrivit.Bed Gud för oss!Agnes Lagerstedt Otto kommer mycket riktigt ut, och man anar att han roar sig ordentligt. Han skriver också hem, bland annat om hur han mött en tjur.Älskade föräldrar,Nu vill jag skriva några rader till eder och fråga hur ni mår. Jag mår bra samt har hälsan. Jag satt uppe hela natten på båten. På båten kastade de raketer. Jag var med och klädde båten med löv. Anna och fröken Lagerstedt var och mötte mig vid Ronöholm. Förra fredags var jag till posten, det är tre fjärdingsväg dit. Där var jag och en annan gosse i fara för en tjur. Jag hoppade över ett staket och rev sönder mig. Den andra gossen höll på att bli stångad.Tack för edert välkomna brev (…) Nu får jag sluta mitt brev för denna gången.Tecknar vänligen edert barn Otto Johansson Bergendorf- Man märker att Anna och Otto hade väldigt roligt ute på kollo, säger Anders Classon, inte minst för att de glömmer att skriva så ofta som deras mamma tycker att de bör göra.Stockholm den 30 juliMina älskade barn!Ni måtte hava mycket roligt tillsammans, då ni kunnat glömma hemmet. Vi har väntat mycket på brev från Eder, och jag tycker att ni båda kunde skrivit ett litet brev tillsammans och låtit oss veta hur ni har det där ute på landet. Signe har väntat mycket på brev från dig Anna, ty du lovade att skriva till henne ”nästa gång”, men det blev ej något av.Jag hoppas kära Otto och Anna, att ni är mycket tacksamma, snäll och lydiga emot den snälla fröken Lagerstedt. Skriv nu snart och låt oss veta när du kommer Otto ifall din resa ej redan är bestämd till lördag.Och hälsa fröken Lagerstedt och säg att vi äro mycket tacksamma för ditt vistande därstädes. Ni förglömmer väl aldrig att dagligen tala med eder käre Fader och Gud, vår Herre Jesus Kristus, ty utan honom varder vi fördärvade. Till sist en hjärtlig hälsning till fröken Lagerstedt från pappa och mig. Många hälsningar och kyssar till eder våra älskade barn,Från eder Pappa och MammaAnna stannade på Tulka-kolonin hela sommaren, Otto var där under cirka tre veckor, och det verkar ha gjort dem gott.- De fick ju leka självständigt, bada och ro och göra utflykter. De fick en upplevelse som man annars absolut inte kunde få som fattigt stadsbarn.Anna och de andra barnen som Agnes Lagerstedt tog med sig ut på de första sommarkolonierna valde hon ut själv bland barnen i sina egna skolklasser. Men inom bara några år så följde andra efter hennes exempel, och antalet sommarkolonier ökade explosionsartat. Och nu blev det möjligt också för barn från andra städer än Stockholm att få komma ut på landet, berättar Ann-Charlotte Münger.- Redan året efter Agnes Lagerstedt åkt ut med sina 20 barn blev det en stark rörelse med en strid ström av koloniföreningar. Och på 1930-talet var det som mest barn från Stockholm ute på sommarkolonier.Det blev också ett stort urvalsarbete, berättar Ann-Charlotte Münger. Först plockade lärarna ut de som de ansåg vara i behov, sen blev det en läkarundersökning och då valde man barn som hade en god prognos.Vid den här tiden pratade man utifrån plantmetaforen, dvs den goda plantan. Växten behövde bra växtgrund för att växa och bli till en bra samhällsmedborgare. Och kollot blev den goda plantjorden, plantskolan.Och därför behövde barnen en god prognos så att det fanns möjlighet till förbättring. Sp barnen fick inte vara sjukliga, däremot klen och sjukliga.Svensk Läraretidning 1889 Frågan är ju icke att endast giva ett större eller mindre antal barn tillfälle att få på landet tillbringa ett par angenäma månader och att skaffa dom ett sommarnöje.Här gäller det något vida viktigare, att taga hand om små plantor som av brist på vård och näring hålla på att tvina bort, samt om möjligt giva dem en växtkraft som kan med tiden göra dom till starka och fruktbärande växter.Man har ju såsom i en redogörelse säges, grundad anledning att bidraga till att av dessa svaga barn göra till kropp och själ sunda män och kvinnor, då mycket tyder på att de annars skola bliva allt annat än detta, eller nedstiga i tidig grav.- Det här var ju något som fördes fram av läkarkåren och också politiskt, för nu började det komma en politisk rörelse för det här med sommarkolonier. Men när man väl går ner i arkivmaterialet och tittar på verksamhetsberättelser som inte var offentliga där bland annat föreståndarnas egna berättelser finns, ja då får vi en helt annan bild, säger Ann-Charlotte Münger.- På kolonierna fanns döende barn och de som definitivt inte hade goda prognoser, men där jag tror att de som valde ut barnen inte hade bilden av en god folkhälsa utan de valde barnen utifrån rent humanitära skäl.I dokumenten kan man läsa om barnens vikt. När de åkte ut till kollot vägdes och mättes dem, och sedan mättes de igen vid avfärden. Dessa listor publicerades också, och ju bättre viktkurvorna var desto bättre var det att få välgörenhetspengar.Katarina församlings skollovskoloni 1892Avresan från Stockholm skedde den 15 juni och efter 8 veckors vistelse återkommo barnen till huvudstaden.Att de betydligt vunnit i hälsa och krafter framgick tydligt av deras friskare utseende och livligare lynne. Före och efter resan vägdes barnen, viktökningen ses av följande tabell.Per 8 årVikt vid avfärden 17,7 kg, vikt vid hemkomsten 18,5 kg, ökad vikt 0,8 kiloArvida 8 årVikt vid avfärden 19,5 kg, vikt vid hemkomsten 22,5 kg, ökad vikt 3 kgI slutet av 1800-talet var mathållningen i Sverige oerhört bekymmersam, berättar Ann-Charlotte Münger. Det var ju svält på många håll och de här barnen hade levt med svält under perioder.- Och man arbetade mycket för att få upp barnen i vikt, och det var mycket tung mjölmat de gav barnen. Barnen fick grötmedaljer, grötpeng och viktpeng, allt för att barnen skulle äta bra.- Men det finns också berättelser från en del kollon att barnen åt till de kräktes, man fick inte gå från bordet och till och med att toaletterna eller dassen låstes när de skulle vägas ut, så att de inte skulle bli "lättare".Mjölken var viktig och central, medan däremot kaffet var förbjudet för barnen att dricka och stod nära arbetarklassen. Kaffet ansågs vara farligt och det fanns många debatter som handlade om den hälsosamma mjölken och det farliga kaffet.Kan man då uttyda vad barnen tänkte? Ja, målet var ju att förbättra barnens hälsa men också att ge barnen en moralisk skolning. Så det fanns ett starkt drag av fostran och barnen protesterade på sitt sätt.- De levde ju sitt eget liv på kollo. På de offentliga arenorna såg man barnen, men de hade ju lika många arenor utanför där personalen inte såg vad de håll på med. Och det fanns alltid några barn som skickades hem och som de hade problem med. En del kallades för smyg-as och vanartiga.- Just vanartiga barn och tuberkulos var bland de största riskerna att få ut på kollo, säger Ann-Charlotte Münger.Om man vill söka efter dessa handlingar finns de på de flesta kommunarkiv. Hur gick det då för kollobarnen Anna och hennes bror Otto?Det blev inga fler somrar på koloni för dem. Deras far har fått ett nytt jobb och med det följde en liten lägenhet i en annan del av stan och därmed byte av skola.När Anna blev vuxen gifte hon sig och fick två barn Hennes man Oscar lyckades hyra ett vackert hus åt dem, i det som då var en lantlig miljö i Bergshamra i Solna. Men om Anna fick hälsan tillbaka av lantluften när hon var liten flicka, så blev hon som vuxen sjuk av det lantliga huset. -I sovrummet i det där huset, som kallades Ryska villan, fanns det åtta lager med arsenikfärgade tapeter, berättar Anders Classon. Under mitten av 1800-talet så användes arsenik i en speciell grön tapet som kallades Kejsargrön. Poängen med arseniken var att tapeterna inte skulle blekas av solen. De här tapeterna blev oerhört populära, men 1876 förbjöds de eftersom man hade upptäckt att människor blivit förgiftade av dem, och länge efter det stämplades tapeter med orden ”Arsenikfri”, och man började tala om ”giftgrön” färg.Det här var känt bland läkare och myndigheter, men vanliga människor, i det här fallet Annas familj, hade ju som hyresgäster ingen aning om vad som fanns på väggarna i huset där de bodde.- Hon fick en diffus arsenikförgiftning som hon aldrig riktigt hämtade sig ifrån och dog bara drygt 40 år gammal 1913, slutar Anders Classon.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Erika Libeck-Lindahl, Edith Lindahl, Eva Eneqvist, Malin Avenius och Viktor Åsbergslaktband@sverigesradio.se

19 Des 201624min

Barnmorskan Carolina Redlund fick 6 års straffarbete efter att ha utfört flera aborter i slutet av 1800-talet. Hon bröt mot lagen. Det gjorde också många som ville skiljas vid den här tiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Människors uppfattning om vad som är rätt och riktigt har inte alltid gått i tak med lagarna. Därför har det genom historien funnits människor som brutit mot lagar och regler, ofta för att hjälpa andra.Vi börjar med att berätta om Carolina Redlund som straffades hårt för sitt medvetna lagbrott. Hon föddes 1850 i Skogs-Tibble utanför Uppsala och utbildade sig så småningom till barnmorska. Men trots att det var förbjudet med aborter, eller fosterfördrivning som man sa då, och trots att hon svurit en ed som barnmorska att inte utföra aborter, så valde hon att hjälpa ett tjugotal kvinnor att genomföra aborter.Anna-Karin Westerlund har varit arkivarie på Landsakrivet i Uppsala och det var där hon stötte på Carolina Redlunds berättelse.- Jag blev fascinerad av Carolina Redlund, när jag hittade henne i en dombok, därför att jag att hon i slutet av 1800-talet gjorde mycket gott för de kvinnor som hon hjälpte. För att vara kvinna och föda ett oäkta barn slutet 1800-talet var inte lätt.De kvinnor som födde barn utanför äktenskapet hamnade ofta utanför den samhällerliga gemenskapen.-Bara det att stå framför för prästen i kyrkan och bli absolverad, dvs avlöst från sin synd efter att ha fött ett oäkta barn. De fick där inför hela församlingen höra vilken hora hon varit och att hon brutit mot Guds bud och lagar.Ingen vet idag varför Carolina Redlund kom att utföra de förbjudna aborterna i Uppsalatrakten. Och troligtvis kände inte hennes barnmorskekollegor till hennes verksamhet, för inte nog med att hon riskerade att förlora sin legitimation, den som bröt mot barnmorskeed hängdes också ut med namn och ingående detaljer i barnmorskornas egen yrkestidning Jordemodern och kallades där för "fallna medsystrar".Carolina Redlund skulle säkerligen fortsatt att utföra aborter om det inte var för att hon blev anmäld av en av de kvinnor som hon hjälpt. Den unga kvinnan hette Maria Lindholm var ogift och jobbade som piga. I november 1895 hade hon lagts in på Akademiska sjukhuset för en luftrörskatarr och där fått veta, till sin egen förskräckelse att hon var gravid. När hon sen kom hem träffade hon en grannkvinna som sa att hon kände en barnmorska som kunde hjälpa henne att fördriva fostret trots att det var jämställt med mord i lagen.- Maria funderade några dagar. Hon visste att om hon behöll barnen skulle hon förmodligen bli avskedad från sin tjänst och var skulle hon ta vägen, säger Anna-Karin Westerlund. Utvägen var helt enkelt att låta Redlund hjälpa henne. Så Maria gick till Redlund för att få hjälp att fördriva fostret.Så här står det i polisprotokollet;Sedan det i huset nr 4 vid St Larsgatan här i staden boende ogifta Maria Lindholm, härstädes anmält sig hava fött ett ofullgånget foster av manskön, efter att förut hava blivit av barnmorskan Carolina Redlund behandlad för fördrivande av nämnda foster, blev Maria Lindholm av undertecknad i närvaro av överkonstapel Isaksson och detektivkonstapel Leander härom närmare hörd, därvid hon erkände.Maria Lindholm berättade att hon i mitten av juli månad sistlidne år blivit lägrad under det att hon då tjänade i Tensta socken. I början av november månad samma år vårdades hon på akademiska sjukhuset för luftrörskatarr och blev där av någon läkare underrättad om att hon voro havande, varvid hon även förmärkt att fostret haft liv.Maria Lindholm hade inte för avsikt att fördriva fostret, men då en ofigt kvinna vid namn Anna Larsson besökt henne i hennes bostad på Övre Slottsgatan hade Maria Lindholm omtalat att hon var havande. Anna Larsson upplyste då Maria om att hon visste en barnmorska som kunde fördriva fostret.Vid den här tiden var även preventivmedel förbjudet att använda.- Denna kvinna hade hjälpt 20 kvinnor och vissa kvinnor flera gånger. Och Carolina Redlund hade även utbildat en kvinna som hjälpte henne.Hur kom det sig då att hon började med fosterfördrivning? Anna-Karin Westerlund tror att det kan ha varit för att hon fick betalt, men det kan också ha varit för att hon ville hjälpa kvinnorna, att hon såg hur de hade det.Maria Lindholm begav sig till Redlunds bostad i huset nr 29 vid St Persgatan. Där tillsade Redholm Maria Lindholm att lägga sig på en i rummet stående klädd soffa vilket Maria Lindholm gjort varefter Redlund undersökt henne med händerna och förklarat att hon voro havande.Då Maria Lindholm påföljande dag infann sig hos Redlund hade hon tillsagts att lägga sig på förut nämnda soffa varpå Redlund med händerna utanpå och inuti Maria kände och därefter infört något hårt föremål, en kateter, i könsdelen varvid Lindholm dock inte känt någon smärta.Maria Lindholm framfödde efter fyra behandlingar ett ofullgånget barn hemma hos barnmorskan Carolina Redlund. Men efter ett tag började samvetet gnaga på Maria Lindholm.Till slut såg Maria ingen annan utväg än att gå till polisen och anmäla barnmorskan.Carolina Redlund fick sex års straffarbete och även Maria Lindholm blev dömd till ett års straffarbete. Eftersom aborter var förbjudna finns det av naturliga själ ingen statistik. Men man kan däremot utläsa hur många kvinnor som dog på grund av fosterfördrivning. År 1881 var det till exempel 1271 kvinnor som avled i sviterna av illegala aborter.Straffet för att utföra aborter har gradvis minskat. I 1734 års lag straffades fosterfördrivning med döden. Drygt hundra år senare, 1864, ersattes dödsstraffet med fängelse. Och först på 1970-talet kom vår nuvarande lagstiftning om aborter.Det är uppenbart att Carolina Redlund och många andra i hennes samtid tyckte att abortlagen var felaktig. Men det var inte den enda lagen som människor medvetet bröt mot och manövrerade sig runt vid den tiden.Runda lagenSkilsmässolagen i Sverige var sträng, och stämde inte längre helt överens med livet i det allt modernare samhället, därför blev uppfinningsrikedomen stor när det gällde att runda lagen och få till en skilsmässa ändå.Elsa Trolle Önnerfors är rättshistoriker vid Lunds universitet.- Man har alltid kunnat skilja sig i Sverige men det har varit väldigt svårt, säger hon. Från medeltiden och ända in på 1900-talets början så var man, för att få skilsmässa, tvungen att visa att det hade begåtts ett brott, förklarar hon. Brottet kunde i huvudsak se ut på två sätt – antingen hade den ena parten begått äktenskapsbrott, hor som det hette, eller så hade en part förvunnit utomlands, det hette inom juridiken ”egenvilligt övergivande”. -De här gamla bestämmelserna följde med in på 1800-talet men då hade samhället börjat förändras i grunden. Kyrkan makt och kontroll hade till exempel börjat minska, och människor ville leva friare liv. Det är i det läget som man kan se hur bestämmelserna ”missbrukas”, bland annat genom det som vid den här tiden kallades ”Köpenhamnsresor”.Det stod inte i lagen som talade om ”egenvilligt övergivande” hur länge den ena parten måste vara utomlands, och samtidigt var det med den nya tekniken, ångbåtar och järnvägar, mycket enklare än tidigare att till exempel ta sig över till Köpenhamn.- Och vad de då gör, de som vill skiljas och har gott om pengar, det är att makarna gjorde upp med hjälp av en advokat, hur ekonomin skulle se ut, vem som skulle ha barnen osv. Och så såg man till att endera parten for till Köpenhamn och anmälde sig på det svenska konsulatet, berättar Elsa Troll Önnerfors.- Ofta åkta man hem igen med vändande båt, och väl hemma var det tämligen enkelt att få sin skilsmässa, utan att behöva hänvisa till äktenskapsbrott.De här så kallade Köpenhamnsresorna var inte det enda sättet som par som ville skiljas, använde under 1800-talet. Man kunde också manipulera med den andra skilsmässoorsaken, otrohet, det som då kallades horsbrott. Men då gällde det att uppfylla de krav som fanns i lagen nämligen att två vittnen måste kunna intyga att det verkligen förkommit äktenskapsbrott.Beata Losman var tidigare arkivarie på Landsarkivet i Göteborg, och hon blev nyfiken när hon där hittade en samling så kallade skiljobrev i Domkapitlets arkiv. Det var rätten som dömde i skilsmässomål, men det var domkapitlet som utfärdade bevisen på att man fick skiljas, dvs skiljobreven, och till varje sådant brev fanns också den rättsliga utredningen med. När Beata Losman studerade dem närmare så kunde hon se ett mönster framträda. Det visade sig att man iscensatte otroheter, spelade lite teater helt enkelt, för att uppfylla lagens bokstav.- Jag upptäckte att när det var horsbrott så dominerade en typ, nämligen den när mannen begick hor med ”okänd kvinna” och i precis rätt ögonblick promenerade två vittnen in som kunde tala om exakt vilket klockslag detta hade ägt rum, och så kunde hustrun via ombud åtala honom vid rätten. Beata Losman är säker på att hela scenen var uppgjord i förväg, men hur det faktiskt gick till är självklart svårt att säga. -Det står ju av förklarliga skäl inget om det i domstolsutslagen, konstaterar hon med ett leende.Också det här manövrerandet förekom i huvudsak bland högrestånds-personer, menar hon. -Det förekom skilsmässor också bland bönder men där var det mycket svårare ekonomiskt – man klarade inte en gård om man inte var en som skötte mans-arbetet och en som tog hans om kvinnoarbetet. Hon har ett exempel på detta i sin egen släkt, där ett par med sju barn skiljer sig efter ett, som det förefaller, uppgjort horsbrott.- Hustrun gifte omedelbart om sig, medan mannen drog sig tillbaka med deras gemensamma barn.Det är alltid mannen som begår horsbrotten i de här fallen, men utrikesresorna kan man se också kvinnor göra.Allt detta trixande och manövrerande med skilsmässolagen väckte naturligtvis myndigheternas irritation, men det fungerade också som en förändrande kraft. Det blev ungefär som det gör när en ny stig bildas över en gräsmatta – först går människor, och när stigen är etablerad så lägger man plattor att gå på. Genvägarna till skilsmässa blev pådrivande för en ny och modernare lagstiftning, menar Elsa Trolle Önnerfors.- Det kommer nya bestämmelser om skilsmässa 1915. Det är fortfarande inte enkelt att skiljas, men det måste inte längre ligga ett brott i botten, berättar hon. Ungefär samtidigt kan man se hur köpenhamnsresorna försvinna.Samma fenomen kan man se också i andra länder. I Finland åkte man över från Torneå till den svenska sidan och anmälde sig hos de svenska myndigheterna.- Lagstiftningen har ofta inte hunnit med förändringar i samhället, och då får domstolarnas praxis styra hur de nya lagarna ska se ut.Hur snabbt lagändringarna kommer genom historien beror också mycket på vilken kung som satt vid makten. -Gustav III och Oscar I är båda exempel på kungar som drivit igenom nya liberala reformer och lagar.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Tommy Engman slaktband@sverigesradio.se

12 Des 201623min

Hjälpgumman Littan-La skulle på ålderns höst tvingas bort från sitt hem som skulle rivas, men hjälp kom från oväntat håll. Vid den tiden stred socknar om vem som skulle ta hand om den fattige. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Långt nere i södra Småland, i Långasjö strax söder om Emmaboda, bodde i mitten av 1800-talet en liten gumma som levde på att hjälpa bättre bemedlade med tvätt, storstädning, matlagning och vad det nu kunde behövas.Hon hette Johanna Karolina Gustavsdotter men kallades för Littan-La av den familj hon hjälpte i alla år. Men på ålderns höst blev det precis tvärt om – familjen kom att hjälpa henne istället.Annika Hjalmarsson sitter i sin soffa i Långasjö i södra Småland, med bilder och texter utspridda framför sig på bordet. Dokumenten berättar om Littan-La, vars liv kretsade runt socknens fattigstuga.Hennes far, som var bondson från början hade fått allt svårare att försörja familjen. De hade fått flytta till sämre och sämre bostäder, från gård, till torp till backstuga, och till sist var de utfattiga och hamnade på fattighuset. Littan La var vuxen men fick flytta med sina föräldrar och syskon.-Och inte nog med det, hon hade också med sig inte nog med det, hon har med sig en liten, så kallad ”oäkta” dotter, med sig till fattigstugan. Men efter bara något år så dör den lilla flickan, berättar Annika Hjalmarsson. Strax därefter fick Hanna (hon vad döpt till Johanna, men det verkar ingen ha kallat henne) en chans att komma från fattigstugan, nämligen om hon gifte sig. Men mannen hon gifte sig med hade suttit i fängelse i sex år för svindlerier. När de varit gifta några år händer samma sak igen. Mannen åker i fängelse och nu står Hanna ensam med den lille son hon fått i äktenskapet, Johan-Petter, som föddes 1863. Att vara ”svindlarens hustru” måste varit besvärligt för Hanna och familjens boende berättar att de stod långt ner på samhällets skala. De bor länge i en backstuga, och därtill som inhyrda i en fastighet där alla boende är så kallat ”löst folk”. När Hanna blivit änka kan hon inte bo kvar där utan blir anvisad att bo inhyst hos en gammal gubbe som behöver hjälp.Uträkningen från socknens sida är enkel: vi har en gammal gubbe som behöver hjälp, och en ung kvinna som behöver någonstans att bo med sitt barn, de får helt enkelt hjälpa varandra, och så har man löst två problem med ens.Hanna blir kvar hos gubben i 10 år, och under tiden får hon tre utomäktenskapliga barn. En man i byn erkänner ett av dem som sitt och det verkar inte som att det är mannen hon bor hos, som är fadern.Men så dör han, och Hanna står utan bostad igen. -Då flyttas hon till fattigstugan där hennes föräldrar bor kvar, säger Annika Hjalmarsson. Det bor fler i den lilla stugan, som består av ett stort rum och två små kamrar. En familj med åtta barn och ett barn-barn bor där liksom en psykiskt sjuk kvinna som vägrar att ha kläder på sig och därför måste hållas inlåst i en av kamrarna.Kantorsfamiljen Bergstrand som bodde mitt emot kyrkan i Långasjö, började vid den här tiden få hjälp av Hanna när det behövdes några extra händer i hushållet. Det var den här familjen som började kalla Hanna för Littan La.-Hon blev hjälpgumma hos dem under resten av sitt liv, förklarar Annika Hjalmarsson. Hon kom när det var tvätt, storstädning, när det var dags för skörd och för syltning och saftning. Hon hade mycket att göra med barnen, men det var inte barnvakt hon var. Dottern Elisabeth Bergstrand blev mycket fäst vid Littan-La.Det väldigt speciella namnet kan ha handlat om Littan-Las ständigt goda humör. Det sägs att hon ständigt trallade och sjöng.Med tiden försvann de andra som bodde i fattigstugan. Hennes pappa dog redan efter något år, mamman följde efter och till sist var Littan-La ensam i stugan som hon tidigare hade måst dela med så många människor. Man kan tänka sig att hon hade en lycklig tid.-Ja, det hade hon nog också haft, om det inte hade varit för att socknen nu bestämde sig för att riva huset, berättar Annika Hjalmarsson. Kantorsfrun skriver ett brev om saken till sin dotter Elisabeth som nu bor i Stockholm och studerar konst.Fattigstugan är såld till nerrivning. Socknen vill inte behålla den längre bara för Littan-La´s skull. Hon skall flytta bort och sköta en gammal sjuk gubbe i en av byarna långt borta i socknen och hon sörjer för första gången i sitt liv, så, att hon inte är att trösta. Både därför, att hon skall bort från sitt hem, fattigstugan och därför, att hon kommer så långt bort från oss att hon så gott som aldrig kan komma till oss mer. -Elisabeth blir väldigt upprörd, och hon tar sitt lilla sparkapital och säger till modern att köpa stugan. Den kom att kosta 290 kronor och det var den summan som Elisabeth hade sparat ihop för att kunna åka till Paris och fortsätta sina konststudier, säger Annika Hjalmarsson. Det räddade den lilla stugan, både för Littan-La, och för eftervärlden för den står kvar än idag.Men det var inte bara Littan-La som hade tur. Strax därpå fick Elisabeth ett stipendium som gjorde att hon kunde komma iväg på sin utbildning i alla fall, och inte nog med det, det blev pengar över att göra stugan fin.Littan-La bodde kvar i stugan resten av sitt liv, vilket faktiskt bara blev ett par år. Under den tiden fortsatte hon att traska den 500 meter långa stigen till huset där kantorsfamiljen bodde för att hjälpa dem.Littan-La som levde i princip hela sitt liv på fattigstugan i Långasjö och dog 1914 77 år gammal.HemortsrättAtt Littan-Las historia finns bevarad idag beror helt och hållet på att hennes hjälpare dottern i kantorsfamiljen skrev ner berättelser om henne och andra i bygden.Vid den tid då Littan-La levde var det socknen som hade ansvaret för fattigvården på landsbygden.De fattiga var en stor utgift och det var inte ovanligt att det blev tvister om vilken socken som skulle ha försörjningsansvaret.Det som var avgörande för om den fattige skulle få hjälp på en viss ort, var om han eller hon hörde hemma där och hade det som kallades för hemortsrätt, det berättar stadsarkivarien Niklas Ljungholm som plockat fram flera protokollsböcker från fattigvårdsstyrelsen på Umeå Stadsarkiv.- Det här är en bok från 1865, Sävars kommun, där vi ser ett exempel på tillämpning av hemortsrätten. Hemortsrätten var en princip som styrde vilken socken som var skyldig att lämna hjälp, berättar Niklas Ljungholm.- Att man skulle få hjälp det fanns i förordning från åtminstone 1847,men vilken socken som skulle lämna hjälpen kunde man tvista om.Grundregeln var att barnens hemort följde föräldrarna, dvs om man var född inom äktenskapet var det faderns hemort som skulle lämna hjälp, men var barnet utomäktenskapligt var det moderns hemort som gällde.Från det att man blev 15 år kunde man reglera det här själv genom att flytta till en annan socken. Och lyckades man där försörja sig själv under tre år i rad övertogs hemorten av där han eller hon bodde och verkade.Den hemort man hade vid 55 år följde med resten av livet. Annars finns risk att ju äldre man blev ju mer hjälpbehov fick man och då skulle det kunna bli så att man inte kunde flytta eftersom ingen socken ville ta emot en, berättar Niklas Ljungholm.- En annan sida av hemortsrätten var ju att socknen kunde innan 1847 inlägga sitt veto, dvs de kunde hindra någon att flytta in om socknen misstänkte att den här personen inte skulle kunna försörja sig själv. Ett hårt system som också var orsaken till att man började utreda detta och som så småningom ledde till 1847 års fattigvårdsförordning.Niklas Ljungholm tar fram ett exempel från 1863 och Umeå Landsförsamling där en piga begär fattigunderstöd från Umeå landskommun när hennes barn blev sjukt.En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven.Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör. - Beslutet blir att hon ska skaffa prästbeviset och att de hänskjuter frågan till Länsstyrelsen för att avgöra vilken socken som är skyldiga att lämna hjälpen.Det finns exempel på hjälpbehövande skickas mellan socknar vilket kunde vara allvarligt om de var i akut behov av hjälp. En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven.Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör.Beslutet att hon ska skaffa prästbeviset och hänskjuter beslutet till Länsstyrelsen. Och det finns också exempel på att den hjälpbehövande hänvisas från en socken till en annan vilket kunde ta månader och vara allvarligt om personen var i akut behov av hjälp, berättar Niklas Ljungholm.Kommunen ställde också krav på att den enskilde skulle försörja sig själv. en, vilket också Niklas Ljungholm tar fram exempel på.Längre ned på sidan finns en ljudfil där Niklas Ljungholm berättar om de fem vanligaste hjälpformerna för fattigvård och hur regelverket kom att förändras många gånger under 1800-talet.Karl Magnusson hjälpte bostadslösaSocknarna och landsbygdskommunerna var ändå förhållandevis små enheter där man kunde ha koll på varje person, fattig eller inte.Annorlunda var det i de större städerna dit många människor flyttade i slutet av 1800-talet. Här kom en hel del ideella krafter att hjälpa till, inte minst var det människor från den nya kyrkliga väckelsen som startade olika välgörenhetsprojekt.En av dom var Karl Magnusson som kom till Stockholm i slutet av 1800-talet. Han hade nyss blivit färdig ingenjör, fått jobb och bostad, men såg att många behövde hjälp, inte minst tak över huvudet.Det berättar Karls sonson Dag Magnusson.- I Stockholm vid sekelskiftet 18-1900 samlades mycket inflyttade karlar som sökte jobb. De fick ofta jobb i hamnen och kallades hamnsjåare. De hade inte alltid så bra ställen att bo på och då var farfars svärfar inblandad och ordnade på egen bekostnad fattigbjudningar i Gamla stan på Köpmangatan 10. Det var både andlig och lekamlig spis, säger Dag Magnusson.De andligt uppbyggliga kaffebjudningarna på Köpmangatan 10 bekostades helt av Karl Magnusson och hans svärfar som arbetade som skräddarmästare i en lokal på andra sidan gatan.Men hur kom det sig då sig att Karl Magnusson som en helt vanlig unga man som flyttat in till storstaden vid 30 års ålder kom att engagera sig för de bostadslösa? Sonsonen Dag tror att det beror på den väckelserörelse som drog fram i huvudstaden vid den här tiden.För Karl kom att röra sig i de finare salongerna. Han hade fått jobb på Grahams hissar där företagets chef Patrick Graham kommit i kontakt med en mycket speciell engelsk väckelsepredikant. Han hette Lord Radstock och hade blivit omvänd efter Krimkriget i mitten av 1800-talet. Sin tid ägnade han åt att resa runt bland de europeiska och ryska hoven för att predika och föra ut sitt budskap om socialt engagemang.Hösten 1878 kommer han till Stockholm. Han tar in på Grand hotell där han bor i en våning med 8 rum och träffar bland annat Karl Magnusson som fått följa med sin chef på ett av mötena. När sen Karl ser de många fattiga beslutar han sig för att på sin lediga tid ägna sig åt hjälparbete, däribland kafét i Gamla stan.- Och läser man i protokoll att de under tidigt 1900-tal begär pengar för att bedriva verksamheten och då kommer Stockholms Stadsmission in i bilden. De hade grundats många år tidigare, men kom nu in i verksamheten som Karl Magnusson var verksam i.- Men det var inte tillräckligt. Det bildades en byggnadskommitté som skulle ordna ett hem för de bostadslösa. 1910 fick min farfar som var ordförande nys om en fastighet på Mosebacke torg på sex rum och kök.Det märkliga är ändå att när Karl dog i unga år är det minus i bouppteckningen.- Han som hela sitt liv hjälpt andra. Familjen hade inte ens råd att resa en gravsten och därför startades en insamling som initierades av prins Oscar Bernadotte. Och först två år efter Karls död restes en gravsten av hans vänner. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Malin Avenius, Erika Libeck Lindahl, Peter Öberg och Viktor Åsberg slaktband@sverigesradio.se

5 Des 201624min

Dr Ernst Westerlund i Enköping sades kunna bota också de allra svårast sjuka. Det var till honom Algot Johansson sökte sig till när han blev sjuk borta i Amerika. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ett tillfälle i livet när man verkligen behöver hjälp är när sjukdomen drabbar. Det är då man griper efter halmstrån och kan resa hur långt som helst för att söka bot eller hjälp.Så var det för den unge Algot Johansson som kom från byn Norje i närheten av Sölvesborg i Blekinge. 17 år gammal åkte han, ung och förhoppningsfull till Amerika för där starta sitt vuxna liv.Hemma lämnade han sex syskon, sin far Johan Trulson och mor Emelie Johansson. Och det var till föräldrarna han skickade sitt allra första vykort.New York den 24 juni 1913 Älskade föräldrar Jag ska nu i en hast skriva några rader till eder och låta eder veta att vi har kommit i land men har haft ett svårt väder under den långa resan. Snart får jag väl möta Einar.Jag får nu sluta för denna gång. Många kära hälsningar till eder allaav eder son AlgotDet här vykortet skickade Algot strax efter att han kom till Amerika och New York 1913. Han var 17 år gammal och följde i sin bror Einars fotspår som rest över Atlanten några år tidigare.De båda bröderna kom att arbeta som jordbrukare i Illinois och skickade som så många andra emigranter hem små hälsningar till familjen hemma i Sverige. Illinois den 11 november 1918Dear systerI en hast skall jag sända dig ett kort (vykort) till svar på ditt som jag bekom för ett par dagar sedan.Jag mår bra. Hoppas att ni gör detsamma. Varmt är det varje dag så man kan stekas nästan.Hälsningar till eder alla.I hastAlgotKortet som Algot skickade till sin syster visar två broar med gröna åkrar och ängar i bakgrunden från den lilla staden Monmouth i Illinois där han bodde. Han var 23 år gammal och skrev att hälsan var bra. Men så skulle det inte förbli länge till, för bara två år senare reser han hem till Sverige för att söka hjälp.Algots sentida släkting Karin Henriksson har genom samlade dokument och forskning kartlagt Algots liv för att se varför han kom tillbaka till Sverige.- Anledningen var att han inte kände sig riktigt kry. Så han kom hem och då hade man hört talas om Enköpingsdoktorn som även kallades Mirakeldoktorn och det var ju Dr Ernst Westerlund, berättar Karin Henriksson.Algot reste till Enköping, men där blev ingen bot. Han fick piller för svaghet och blodbrist, ett allmänt piller tror Karin. Och eftersom man inte visste vilken sjukdom han hade fanns nog inte mycket att göra.Algot återvände sedan hem till Norje som ligger i Ysanes församling.Karin har en liten anteckningsbok som Algot ägde. Bland annat har Algot skrivit biljetter från Stockholm till Enköping 6 kr.I den lilla tummade anteckningsboken som Algot ägde skrev han förutom biljettpriset till Enköping också den ordination som Dr Ernst Westerlund eller Mirakeldoktorn gav honom.Tidigt till bäddSent stiga uppEn timmes vila mitt på danÄta utan salt och spritHålla på för två år om anfall fortfarMen det kanske inte var så enkelt för Dr Westerlund att bota Algot, även om han i folkmun kallades för Mirakeldoktorn.Strax efter besöket i Enköping så faller Algot handlöst ned på gården i sitt barndomshem. Och sentida släktingen Karin Henriksson har tagit fram ett fotografi som visar platsen.- Det var på den här gårdsplanen han föll och så forslades han mad hästdroska till Karlshamns lasarett. Algot gick bort ganska snabbt när han kom till sjukhuset. Där konstaterade att han hade en hjärntumör.Mirakeldoktorn Ernst WesterlundAlgot var inte ensam om att söka hjälp hos den kände Dr Westerlund i Enköping. Vid den här tiden gick ryktet om hans mirakelkurer långa vägar.Och än i dag vårdar man hans minne i Enköping. Inte minst i den Westerlundska gården där han bodde och arbetade. Utanför dörrarna passerar man två stora rosengeranium, krukväxten som fått namnet Dr Westerlunds blomma för att han brukade förorda att man skulle ha just den här väldoftande blomman i sitt hem.På nedre våningen hade Dr Westerlund sin mottagning och där träffar vi hans barnbarnsbarn Kristian Lundeberg.- Här satt doktorn i den ena stolen, och patienten mitt emot. Dörren in till rummet vad madrasserad så att ingen skulle behöva riskera att bli lyssnad på. Och i den stora salen utanför satt folk i trevliga salongsmöbler och väntade på sin tur.- Doktorn tilltalade patienterna med ”vi” för att skapa samhörighet med patienten, berättar Kristian Lundeberg. Men några mirakler tror han inte att doktorn åstadkom. -Jag tror inte det, skrattar han. Jag kan inte förklara varför de överdrev sådär.- Men doktorn var duktig på att få folk att använda sina egna inneboende krafter, tror Lundeberg.Doktor Ernst Westerlund kom som relativt nyutbildad läkare till Enköping när han fick tjänsten som stadsläkare där. Men ganska snart började ryktet om honom spridas och människor kom i hopp om att bli friska, det sägs att han periodvis kunde ha uppemot 350 patienter. Det kom patienter av alla slag, rika och fattiga, unga och gamla, men det var en grupp som han tog sig an på ett sätt som få andra läkare vid den här tiden gjorde, det berättar Kerstin Maurd som är ordförande i det livaktiga Westerlundssällskap som finns idag.- Kvinnor som hade lite psykiska besvär, vid den här tiden avfärdades man ofta och kallade deras problem för ”underlivslidande”. Men doktor Westerlund tog dessa patienter på samma allvar som dem med fysiska krämpor, och hittade metoder för att kunna hjälpa också de patienterna. - Han var en människovän som tog sig tid att se till hela människan. Läkare och sköterskor idag brukar tycka att han var väldigt modern. Doktor Westerlund delade väldigt sällan ut recept på mediciner, däremot gav han folk vad han kallade ”regimer” – en samling regler om hur de skulle leva in i minsta detalj under en viss tid. Hur många steg de skulle promenera, vilken väg de skulle ta, vad de skulle äta och hur mycket och när de skulle sova. Och det gällde att följa de order man fått. Det berättas om en ung kvinna som han påträffade lite längre bort än regimen sagt, hon ville visa sig duktig och gå lite längre, men hon fick sig en skrapa, av doktorn.En viktig del i behandlingen blev också att sätta patienterna i arbete, i ordentligt, fysiskt arbete.- Han var ju känd för att han skickade patienter till olika hantverkare i stan för att utföra arbete åt dem, berättar Kristian Lundeberg, och tar exemplet med en patient som skickades till bagaren för att skrapa plåtar men som fick veta att det inte behövdes. ”Då ska jag prata med dem”, sa doktor Westerlund, och nästa dag när patienten kom dit så behövdes plåtarna skrapas. -Antagligen ville doktorn att folk skulle sluta fundera på sig själva och tänka bort självupptagenheten, tror han.Det verkar som att stora delar av Enköping var engagerade i behandlingen av de sjuka som sökte upp doktor Westerlund.Det fanns två hotell i den lilla staden, som härbärgerade nya patienter, och droskor som körde dem fram och åter. Stadens hantverkare och näringsidkare fick alltså vänja sig vid att det plötsligt dök upp patienter hos dem som hade fått doktorns order på att utföra vissa arbeten, inte sällan enkla jobb. Det berättas om en fin dam som hade en husjungfru med sig som fick skicka iväg henne och själv göra de sysslor som skulle utföras.Men den största prägeln på den lilla staden satte nog ändå de många sjukhemmen. Ernst Westerlund var bestämd på att hans patienter mådde bäst av att behandlas i hemlik miljö, och därför såg han till att inrätta sjukhem i massor av privathem. Westerlundska sällskapet har försökt att lista ut i vilka hus de fanns och på en av väggarna i hans gamla mottagning sitter en karta full med röda prickar som allihop markerar var det fanns sjukhem. Och det är många prickar, det fanns mellan 45 och 50 privata sjukhem runt om i staden.- Och det fanns sjukhem på landet också, berättar Kristian Lundeberg. Alkoholister och andra besvärliga patienter hyrde han ofta in hos sina släktingar utanför stan.På väggen i ett av rummen hänger ett tidningsurklipp från Svea Illustrerad veckotidning nr 1 1887:Få läkare torde som doktor Westerlund förstå konsten att från första ögonblicket ingiva förtroende. Men den noggrannhet, med vilken han gör sina undersökningar samt den klarhet och bestämdhet som känneteckna hans ordinationer – egenskaper som ju flere av vår utmärkta läkarkår besitta – förenar han dock ett visst något i blicken, som gör, att patienten känner sig fullkomligt genomskådad och omedvetet inom sig tänker; han ser tydligt hur det står till och skall något kunna hjälpa mig så är det om jag följer hans ordinationer. Och denna tillit gör att patienten gärna underkastar sig hans föreskrifter, huru stränga de ock stundom synas vara.Svea illustrerad veckotidning nr 1 1887Kristian Lundeberg träffade aldrig sin mammas far, han dog innan Kristian föddes. Men trots att doktorn var en sådan superkändis i sin tid, så talades det sällan om hans betydelse när Kristian växte upp. - Det var inte förrän jag som vuxen flyttade till Enköping kom att förstå hans storhet – och det är klart, lite stolt är man ju ändå, skrattar han.Apotek och mediciner förrDr Westerlund lämnade förvånansvärt lite dokument efter sig. Det sägs att han hade ett fenomenalt minne och kanske höll han sitt arkiv i huvudet.På så sett är ren tur att vi vet vad Algot Johansson fick för ordination av Dr Westerlund.På apotekarsocieteten i Stockholm finns ett museum där man bevarat föremål från gamla apotek. Och bland pillerburkar och bruna flaskor träffar vi apotekaren Bo Ohlson som säger att Algot Johansson levde i en brytningstid när det gäller mediciner.- Algot föds ju sista åren på 1800-talet, och precis då, 1886, har man släppt det första helt konstgjorda läkemedlet vilket var ett medel mot feber som fortfarande förekommer.Bo Ohlson berättar att det framförall är i Tyskland och England som börjar få läkemedelsfabriker vid den här tiden. 1898 gör man det som kommer att kallas Aspirin, det som vi idag känner som Magnecyl, Treo mm.I den svenska farmakopén, som var en officiell samling av föreskrifter om framställning av läkemedel kommer i sin åttonde upplaga 1901, när Algot är sex år gammal, och där beskrivs det första konstgjorda ämnet som används vid läkemedelstillverkning. Så Algot föds mitt i en brytningstid, berättar Bo Ohlson.Tidigare användes framförallt växter, ca 70%, som läkemedel. Förutom det används också animaliska produkter, men inte lika mycket som tidigare.- De värsta grejerna med kraniemossa, rävlunga och gäddtänder har försvunnit. Kvar finns däremot spanskfluga som är en insekt, en skalbagge. Även salter och ädelstenar maldes och användes.Men det fanns också konkurrens mellan apotek. Bo Ohlson förklarar att det vid den här tiden framförallt fanns apotek i de större städerna som Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Norrköping, Linköping och några till.- Varje apotek var sin egen affärsenhet och konkurrerade. Även smutskastning förekom där anonyma insändare skrev i lokalpressen h kriterade närliggande apotek.Men hur är det då med bevarade dokument. Kan man spåra vem som fick en viss medicin? Bo Ohlson svarar att det i stort sett inte finns någon möjlighet till det, om inte det finns någon enstaka bunt sparad och inlämnad till något arkiv. Eller i det fall där en forskare i Vadstena funnit vilka mediciner som delades ut till drabanterna till Karl den XII.1663 slår sig några läkare i Stockholm samman och skapar ett sällskap, ett kollegium. De blir uppmärksammade av Kungliga administrationen och får en sorts myndighetsstatus, utan att egentligen vara det, berättar Bo Ohlson.Och det blir starten av det som senare blir Sundhetskollegium, Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket.Ett uppdrag som de får är att inspektera apoteken och det är fantastiskt att beställa fram handlingar från Collegii medici på Riksarkivet i Stockholm berättar Bo Ohlson.- Vissa år är uppåt en sjättedel av handlingarna protokoll från apoteksvisitationer. Där går man igenom i detalj vad som fanns i apotekens lager, hur bra det var skött, om råttorna varit där och insekter angripit.Det hände att apotek var så vanskötta att innehavarna var blir förbjudna att apotek. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

28 Nov 201624min

Afrikanske prinsen mKhwelantaba fick hjälp från vitt skilda håll när han kom till Sverige på 1800-talet. En artistfamilj anlitade honom som "vilde" på cirkus och Svenska kyrkan gav honom utbildning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Genom historien går en röd tråd av hjälpsamhet. Det har alltid funnits människor som klivit fram för att hjälpa andra i svåra tider. De närmaste veckorna kommer vi därför att berätta om människor som på olika sätt hjälpt andra eller fått hjälp.Det här programmet handlar om hur en ung prins från ett kungarike i södra Afrika på 1870-talet fick hjälp att fly undan kriget som rasade i hans hemland. På underliga vägar kom han till Sverige och väl här fick han i sin tur hjälpa en kringresande artistfamilj att locka publik genom att visa upp sig innan föreställningarna började.Vi ska börja med att bekanta oss med artistfamiljen som tog sig an den unge afrikanen.Artistfamiljen EisfeldtFamiljen Eisfeldt och var på sin tid en känd familj som försörjde sig genom att resa runt och visa upp sina cirkuskonster, som att gå på lina, visa upp dresserade djur och utföra hisnande akrobatik.Några av ättlingarna till cirkusfamiljen bestämde sig för att dokumentera familjen Eisfeldts historia. En av dom är Richard Magito Brun.- Minnet av det här stora cirkusimperiet i efterhand förträngts och förbleknat, så idag kan man bara få en helhetsbild genom en noggrann genomgång av tidningar, rättegångsprotokoll, kyrkoböcker och liknande, eftersom minnet av familjen till stora delar är utsuddat. Och det förefaller vara en medveten strategi där grunden är en känsla av skam, säger en ättling i familjen, Richard Magito Brun.Familjen Eisfeldt hade kommit till Sverige 1838 och de reste runt i länderna runt Östersjön där de satte upp sina föreställningar oftast på lokala teatrar eller andra samlingslokaler.Ett av barnen i familjen hette Fritz och han ledde med tiden ett en egen grupp artister, och det var han som under en tid anlitade zulu-prinsen.Den här familjen hade precis som den afrikanske ynglingen kommit till ett Sverige, där de flesta var ovana att träffa människor från andra kulturer, och det var just lockelsen i det exotiska som Fritz Eisfeldt förstod att använda sig av i samarbetet dem emellan.Fritz Eisfeldt var framför allt trollkarl, men behärskade många andra konster, berättar Richard Magito Brun.- Han var också buktalare och styrkeatlet, berättar han. Man kunde lägga en lagårdsdörr över honom och sätta en häst och fem personer ovanför honom och han kom ut levande i alla fall.En gren av familjen hade ett menageri med exotiska djur. Det var Alexander Eisfeldt som åkte runt med åtta järnvägsvagnar med djur som krokodiler, elefanter och lejon.Man skulle ju kunna tänka sig att någon i denna stora familj tröttnade på det kringflackande livet och försökte slå sig ner, och det fanns faktiskt en person som försökte berättar Richard Magito Brun.- Det var Frans Eisfeldt, han försökte slå sig ner som torpare, och det lyckades han med ett tag, men när vi kollade lite noggrannare så visade det sig att han nog aldrig släppte taget om artistvärlden.Familjens historia har forskats fram av Richard tillsammans med Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt och Sonny Eisfeldt och har resulterat i en tjock bok fylld av bilder på släktingar på och utanför scenen, och annonser där familjen lockar publik till kommande föreställningar.Kontrollen över medborgarna var stark i det gamla Sverige, det var tillexempel förbjudet att resa inrikes utan pass fram till 1860. Och mitt i detta hårt reglerade samhälle kunde alltså artistfamiljen Eisfeldt röra sig runt ganska obehindrat.- Det berodde på att man hade fått särskilt tillstånd. Det krävdes ett kungligt tillstånd, i praktiken ett regeringsbeslut, för att man skulle få ett sådant, säger Richard Magito Brun. I slutet av 1700-talet blev det lite lättare att få den sortens tillstånd, eftersom Gustav III hade ett mycket mer liberalt förhållningssätt visavi konster som tex lindans. Innan dess fanns det lagar som stadgade att alla sorters utländska artister som påträffades i landet skulle köras ut.Men även om det hundra år senare, när familjen Eisfeldt först kom till Sverige, blivit enklare att vara artist så var det fortfarande inte enkelt. Familjen stack ut och levde i vissa avseenden på samhällets marginal.- De stack ut från mängden, men deras marginalisering döljs av det faktum att de är kända och omskrivna och periodiskt till och med berömda.- De gifte in sig i svenska resandefamiljer som hade stämpeln på sig att vara "tattare", och det skulle ju ha kunnat dra ner deras "image" litegrann, men det verkar inte ha skett under glansdagarna 1870-1920, säger Richard Magito Brun.Familjen Eisfeldt var företagare i olika konstellationer, men samtidigt levde de på en ekonomisk knivsegg.- Det är väldigt lätt att det går dåligt när publiken sviker, och de har också ganska lätt att råka ut för polisingripanden av olika slag. Det förekommer också en del stölder och flera av familjemedlemmarna hamnar i häkte och någon hamnar i fängelse under en lite längre period, ett halvår eller så. Så familjen pendlar mellan att vara ganska välkänd och beundrad artist och samtidigt att vara socialt, ekonomiskt och polisiärt utsatt.Familjen Eisfeldt var också kosmopoliter.- Det gör naturligtvis att man ser på det svenska samhället lite utifrån, fortsätter Magito Brun. Man behärskar flera språk, ryska, tyska, svenska och möjligen även lite finska. På så sätt har man en medvetenhet om att man är en del av ett internationellt nätverk.Kanske var det familjen Eisfeldts öppna attityd till det exotiska och främmande och som gjorde att de kom att anlita den unge afrikanske prinsen Umkwelantaba, som här i Sverige bytte namn till Joseph Zulu.Han hade fått hjälp att fly undan kriget som rasade 1879 mellan kungariket Zululand och England, som ville kolonisera det ädelstensrika området. Han flydde då över en gränsflod till Natal i Sydafrika. Den unge prinsen blev omhändertagen av en svensk missionär som bodde där nere, som förstod att han behövde skydd. Det ordnades en resa till Sverige, där Otto Witt tog med sig flyktingen som inte var mycket mer än en tonåring.- Han började bekanta sig med Sverige, han började lära sig svenska, han åkte runt i småstäderna och han väckte förskräckelse för det var väldigt ovanligt med en svart man, förklarar Richard Magito Brun. Prins Umkwelantaba slog sig ihop med trollkarlen Fritz Eisfeldt som reste runt på marknader, och prinsen fick en roll som exotiskt dragplåster. Han spelade helt enkelt vilde och sprang omkring på torgen före föreställningarna med en ringklocka som han plingade och utstötte samtidigt "våldsamma vildars vrål" som det stod i en tidningsartikel.- Det förekommer i lokalpressen en del artiklar vid den här tiden om den unge prinsen Umkwelantaba och missionären Otto Witt, säger Richard Magito Brun. En av dem är i en slags serieform, och föreställer den unge svarte mannen när han kommer in på ett svenskt småstadshotell, och visar hur alla först blir förskräckta, men hur zulu-prinsen till slut blir vän med dem han möter.- Det är en väldigt orasistisk framställning av det här kulturmötet, vilket är kul att se under slutet av 1800-talet då det finns mycket nedvärderande av alla och allt som inte är europeiskt. Slutar Richard Magito Brun.Boken "Eisfeldt - en surrealistisk familj" har skrivits av Sonny Eisfeldt, Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt och Richard Magito Brun.Zuluprinsen i Svenska kyrkans arkivAtt Josef Zulu uppträdde som vilde innan cirkusföreställningarna vittnar om hur exotisk man tyckte den svarte prinsen var. Men det få visste om var att han här i Sverige studerade teologi, och med tiden faktiskt blev Sveriges förste svarte präst när han prästvigdes 1901 i Uppsala domkyrka.För det var inte bara familjen Eisfeldt som hjälpte den unge prinsen här i Sverige. Den mesta hjälpen fick han faktiskt av Svenska kyrkan som bekostade hans utbildning och uppehälle här.På Svenska Kyrkans arkiv i Uppsala finns ingående och detaljerade handlingar där man kan läsa om prinsens hela liv.Nils Högman som är arkivarie har plockat fram både fotografier, brev och omdömen. Och i ett av de läderklädda banden från Johannelunds missionsinstitut, där prinsen studerade, hittar vi ett brev som nog inte var tänkt att läsas av Josef Zulu själv.- Johannes Neander var föreståndare för Johannelund12 maj 1882Då redan tvenne år förflutit sedan Zuluynglingen Josef vill jag här i största korthet till ärade styrelse lämna några meddelanden angående honom.Bekant är att Josef vid sin hitkomst var nästan fullkomligt obekant med vårt språk, till följe härav en alldeles särskild uppmärksamhet måste ägnas häråt för att erhålla ett meddelsemedel vid undervisningen.Den bristande kunskapen i svenska har nu helt naturligt lagt stora hinder i vägen då det gäller att bibringa honom insikter i övriga ämnen.Större hava framstegen onekligen varit i hans rent andliga utveckling. Det obändiga ofta rent vilda sinnelag som i början framträdde hos honom har så småningom givit vika och han har istället förvandlats till en stilla, lydig, flitig, allvarsam och exemplarisk yngling som för oss alla utgör ett ämne till stor glädje.Jag tror därför att om ärade styrelsen skulle vilja låta honom kvarstanna vid missions-institutet ett och annat år ännu för att bygga vidare på den nu lagda grunden, han med guds hjälp i en framtid ska kunna bliva missionärerna i Zululandet till icke ringa hjälp samt till stor välsignelse för sina landsmänVördsamligen Styrelsens högt ärade tjänareJohannes Neander-Han ses ju som en exotisk vilde som ska tämjas, säger Nils Högman.Det måste ha varit ett stort steg för Zuluprinsen att lämna sitt hemland i fullt krig, och släktingar som inte stöttade hans kristna övertygelse.Efter fem års studier var det dags för Josef Zulu att resa hem. I en senare skrift beskrivs återseendet av sitt hemland som mycket känslosamt för Josef, som bara var 17 år när han flydde.Josef Zulu skulle nu verka som missionär för sina landsmän och just innan avresan 1885 skriver föreståndaren för missionsskolan i Sverige ett intyg om Josef Zulus karaktär, begåvning och kunskaper.Inte heller det här brevet kan ha skrivits i avsikt att ses av Josef själv.22 februari 1885Till direktören för svenska kyrkans missionDå ett vitsord av mig blivit begärt angående Josef Zulu avseende hans möjligen blivande återresa till Zululandet näststundande sommar ska jag tillåta mig att nämna följande:Vad hans begåvning för studier beträffar kan det inte nog inte sägas höja sig över medelmåttan, om den ens kan sägas vara medelmåttig.Ganska länge lade visserligen obekantskap med vårt språk hinder i vägen för honom att tillgodogöra sig undervisningen, men även sedan han lärt sig något sånär förstå svenska, har dock alltjämt en viss tröghet i uppfattning och minne gjort sig märkbar.Vad gäller hans karaktär och kristliga utveckling beträffar är det mig en glädje att kunna giva honom de allra bästa vitsord.Sanningsälskande, ordentlig och plikttrogen som han visat sig vara kan han ställas så som ett mönster för en missionselev. Jag tror mig och kunna säga att kristendomens sanningar trängt sig klart till hans förstånd och till hjärta.Då han dessutom synes upplyft av en brinnande kärlek till sitt folk samt en levande åtrå att få bringa dem livets evangelium, tror jag mig äga grundade förhoppningar att hans utveckling fortgår i samma goda riktning som hittills.Med utmärkt högaktning Johannes NeanderHur går det då för Josef Zulu som missionär?- Ja, Otto Witt skickar tillbaka rapporter då och då. Bland annat en från 1888 där det visar sig att Josef Zulus halvsyster som bor under samma tak, faller tillbaka i avgudadyrkan. Otto Witt är förgrymmade över att Josef inte kör iväg henne.Josef Zulu blir kvar i Afrika under fem år och kyrkan här i Sverige fortsätter hela tiden att bedöma hans framsteg och brister, som incidenten med hans syster. Men även Josef Zulu själv väcker irritation hemma i Sverige som när han gifte sig alltför tidigt.- Ja, han gifter sig ganska snart efter att han kom tillbaka till Afrika. Lite för snart tycker missionsstyrelsen och skickar en skarp tillsägelse.Men när brevet kommer fram är Josef Zulu redan gift och skadan är skedd.1900 kommer Josef Zulu tillbaka till Sverige för att läsa vidare och prästvigs sedan 1901 i Uppsala Domkyrka av ärkebiskopen Johan August Ekman.Efter prästvigningen i Uppsala 1901 återvänder Josef Zulu till sin missionsstation i södra Afrika, i det som idag är Natal. Och han håller hela tiden kontakt med Sverige och kyrkans män här i Sverige.I Svensk missionstidning finns många brev publicerade, fram till hans död 1927 och då skriver tidningen en dödsruna över Josef Zulu. Även hans begravning beskrivs av missionären Ida Granqvist.Vid klämtslagen bars kistan in i kyrkan. Därinne brunno ljus i höga fotstakar på båda sidor om katafalken, och vackra krukväxter inramade det hela.Mycket folk hade kommit samman. Sedan en psalm sjungits och bön hållits talade prosten Norenius till oss om honom som nu låg därframme bäddad på sitt sista läger. Enkelt berättade han om hans liv från den tid då Gud först fick fatt i honom.Så sjöngs en psalm och kistan bars ut i det flödande solskenet och ställdes på den väntande likvagnen. Det var ett långt tåg som följde. Både vita och svarta voro med. Plats var beredd för Josef på vårt område av Gudsåkern där tidigare pastorer före honom bäddats ned.Sist sjöngo vi paradissången. Så var han i hamn vår förste härute.Idag är det få som känner till Josef Zulus öde men som vi hörde var han på sin tid en kändis, både när han i början av hans vistelse här spelade afrikansk vilde på svenska torg för att locka in folk på cirkusen och senare när han blev Sveriges förste svarte präst. Men i arkiven finns än i dag spår efter hans liv.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson, Tommy Engman och Malin Aveniusslaktband@sverigesradio.se

21 Nov 201624min

Josefina var förlovad med grannpojken som åkte till Amerika där han skulle tjäna ihop pengar. Men en dag satt den rullstolsburne Karl-Petter hemma i köket och Josefina blev störtförälskad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Under den här säsongen har vi berättat om människor som brutit upp av olika anledningar.Det har handlat om några som flydde från krig och fattigdom, andra som gav sig av för att söka arbete. Det har handlat om en kvinna som lämnade sin våldsamme man och en annan kvinna som lämnade landsbygden för ett nytt liv i stan.Josefina föll för Karl-Petter Josefina Johannesdotter bodde i Långeryds socken på gränsen mellan Småland och Halland och hon lämnade allt för kärlekens skull.Kerstin Digmar i Täby är sondotter till Josefina och den som har skrivit ner allt som hände hennes farmor. Mycket av det Kerstin vet har Josefina själv berättat för Kerstins mamma. Det gjorde hon under andra världskriget då de båda kvinnorna tillsammans hjälptes åt att ordna med mörkläggningsgardiner, och sedan kom att sitta i dunklet och samtala.- Min mamma var pratsam i vanliga fall, men hon sa att när Josefina pratade då ville hon inte avbryta utan bara lyssna.Josefina Johannesdotter var bonddotter från södra Småland, född 1863, och hon var förlovad med en pojke i granngården.- Det var ett praktiskt arrangemang, för genom det giftermålet skulle man kunna slå ihop två gårdar. Och jag har ingen anledning att tro att Josefina hade något emot det hela, säger Kerstin.Josefinas framtid tillsammans med fästmannen verkade ligga utstakad och klar framför henne, även om hon skulle få vänta på att gifta sig. Hennes fästman ville nämligen ordna för deras framtid så han for iväg till Amerika för att tjäna ihop pengar. Problemet var att han aldrig skrev några brev hem. Josefina visste inte hur han hade det eller var han fanns.- Det kanske inte var så konstigt att han inte skrev, det var väl lite skralt med skolgången där på landet, fungerar Kerstin Digmar.Alla Josefinas och hennes fästmans planer kommer att gå omkull. Josefina själv påstod att alltsamman började den där våren 1889 när Josefina var 26 år. Då fick hon och hennes systrar höra att det hade kommit en spågumma till Rydöbruk, vilket var deras närmsta lite större samhälle. De gick dit och till Josefina sa gumman ” Idag kommer du att möta den man som du ska gifta dig med.” Just den där meningen, som spågumman sa, återberättade Josefina när hon blev gammal. Och det var inte så konstigt att hon kom ihåg den, för just den dagen när Josefina kom hem så träffade hon faktiskt sin blivande man hemma i sitt eget kök.- När hon kom hem satt en ung man hemma i köket och sydde på ett par skor. Han såg väldigt bra t med mörkt lockigt hår och stora bruna ögon. Han satt i en rullstol, berättar Kerstin. -Hon fick reda på att detta var Karl-Petter Pettersson, som han var utbildad skomakare och sadelmakare. Han hade haft polio som liten och kunde efter det aldrig gå.Kanske är det sant som Josefina brukade berätta att hon försökte slå bort alla slags närmanden från Karl-Petter, hon var ju ändå förlovad. Men hon brukade också berätta om vad Karl-Petter sa innan han lämnade henne den här första gången de träffades.Det blir du och jag till slut, sanna mina ord.Karl-Petter Pettersson.- Det är klart, det är länge sedan Josefina berättade detta för min mamma, och hon berättade i sin tur för mig när jag var tonåring, så visst kan orden ha fallit något annorlunda – men innebörden var i alla fall att han var säker på att det skulle bli de två, säger Kerstin Digmar.Karl-Petter fortsätter att dyka upp och kärleken mellan dem växer. Till slut bestämmer de sig för att rymma. -Karl-Petter insåg ju genast att hans läge var svårt när han blev kär i Josefina, för om fästmannen kom hem så skulle hon sannolikt gifta sig med honom så som det var bestämt, och om fästmannen inte kom hem så skulle Karl-Petters utsikter att få Josefina ändå vara små eftersom han skulle ha svårt att övertyga hennes familj om att han kunde försörja henne, säger Kerstin. På så sätt blev rymningen en ganska logisk utväg. -Ja, och som jag tror följden av stor kärlek, hon kan väl inte tänka sig ett liv utan Karl-Petter.Det unga paret rymmer hem till hans hemtrakter på Bjärehalvön i norra Skåne, och i slutet av november 1889 gifter de sig. Sex veckor senare föds deras första barn, en liten pojke. Strax därpå flyttar paret tillbaka till Josefinas hemtrakter där Karl-Petter köpt en fastighet där de kan bo och där han kan driva affärsrörelser.- Han blir framgångsrik, berättar Kerstin Digmar. Han startar skomakeri och skoaffär, och han startar också ett åkeri. Allt vad han rör vid blir lyckosamt.Men livet hinner ifatt Josefina och en dag knackar det på dörren i huset i Rydöbruk. Hon står i köket med sin förstfödde på armen när fästmannen plötsligt står i farstun, och säger: Här har du mig Josefina. Fästmannens sista ord innan han tog sitt liv.Han gick därifrån, raka vägen hem och hängde sig på vinden. - Och det blev ju en skuldbörda som Josefina fick bära genom livet, säger Kerstin.Karl-Petters kropp orkade inte så länge. Samma år han skulle fyllt 50 år dog han, och Josefina stod ensam med de sex barn de hade fått. Men Josefina hade ju också kvar den affärsverksamhet som Karl-Petter byggt upp. Hon lämnade snart över det hela till sina söner, men behövde inte bekymra sig om sin försörjning och bodde kvar nästan till slutet i huset i Rydöbruk.- Hon var änka från 1914 till 1942 och såg aldrig åt någon annan man, berättar hennes barnbarn Kerstin. - Det lär ha kommit en änkling som var på friarstråt vid ett tillfälle. Han hade en kofta med sig som present. Min pappa frågade om hon verkligen var intresserad och då svarade Josefin ”Nännemän, inte var jag det -men det var en bra kofta!”.Kerstin Digmar var tonåring när hon fick höra berättelserna om sin farmor och hon tyckte mycket om att lyssna till dem.- Det är klart att det kan finnas fel här och där i min minnesbild, men det gick rakt in i mig. Jag älskade min farmor och jag tyckte att hon var så diskret och tystlåten. Att hon hade haft en så dramatisk och romantisk ungdom, det tyckte jag var så konstigt och samtidigt härligt, slutar Kerstin Digmar.Om bara fästmannen i Amerika hade skrivit brev hem till Josefina hade kanske Josefina varit honom trogen.Kärleksbrev i våra arkivKanske hade Josefinas liv blivit ett helt annat om hennes förste fästman, han som for till Amerika, bara hade skrivit brev hem. Och hon hade säkert nöjt sig med ett alldeles vanligt brev, även om ett kärleksbrev skulle ha förstärkt hans chanser.Kärleksbrev är nog bland det mest intima man kan få tag i bland gamla dokument. Men väldigt få finns bevarade i öppna arkiv. I Luleå på Norrbottens museum finns flera hyllmeter med sparade brev mellan ett för dåtiden känt par som levde långa tider på distans. De hette Birgitta och Knut Lundmark.Jag kysste dig bestämt alldeles för litet så nu får jag ångra det bland andra dumheter. Knut, huru jag saknar dig nu när du är borta!Och låt nu snart höra av dig! Jag vill höra om du kommer ihåg mig och om du är något så när nöjd med påsken, och varför.Stora famnen och kyssar i tusendetal.Evigt din BirgitBirgitta LundmarkDet här var ett av de många kärleksbrev som Birgitta skrev till Knut i början av deras passionerade kärleksförhållande.Birgitta och Knut var båda födda i slutet av 1880-talet. Knut som kom från Älvsbyn i Norrbotten var en studiebegåvad ung man som trots sina enkla uppväxtförhållanden kom att ta studenten, få stipendium till Uppsala universitet och så småningom bli professor i astronomi vid Lunds universitet.Och Birgitta kom även hon från enkla förhållanden. Hon föddes i Jämtland, men flyttade med familjen till Norrbotten där hon med tiden utbildade sig småskollärare.Karin Tjernström som är arkivarie på arkiviet vid Norrbottens museum har plockat fram flera buntar av brev som skrevs mellan kärleksparet.- När man läser de här breven sjunker man in i dem och kan föreställa sig hur Birgitta sitter på sin kammare och är alldeles uppfylld av tankar på den hon älskar. Man känner sig väldigt nära den tiden, nästan som om jag får ett titthål och kan spionera litegrand. Och det känns lite förbjudet, men inte som om jag gör något fel, säger Karin Tjernström, när hon bläddrar bland breven.Knut och Birgitta fick inga barn. Brevsamlingen har donerats av Älvsby Hembygdsförening, men samlingen kommer ursprungligen från Åbo universitet som skänkte samlingen till Älvsbyns gymnasieskola och sen kom den att skänkas vidare till hembygdsföreningen och slutligen till Norrbottens museum. - Jag tycker att personliga arkivalier som brev, dagböcker och vykort, sånt som alla har skrivit och kanske inte tänkt att det inte var något speciellt när de skrevs och är så annorlunda än myndigheternas arkiv där det finns ett syfte och kan idag förefalla ganska torra, berättar Karin Tjernström.På frågan om det finns något brev som sticker ut och som Karin blivit extra förtjust visar Karin ett brev fån Knut där han oroar sig för förhållandet och det låter också som om de båda har haft den här konversationen förut.Birgit kära älskade du!Om du uppmärksamt genomläser mina brev måste du förstå att jag ej älskar dig bara på avstånd. Nog borde du veta att jag hålla av dig på nära håll också. Och du förstår väl att man inte kan bara hålla på och älska varandra bara på avstånd. Det är emot all kärleks natur.Varför skriver du bara Käre vän? Är jag ej ens din käraste vän? Nästa gång blir det väl Docenten Fil. Dr Knut Lundmark.Jag tar ej detta hårt om du snart skriver igen och i kärare tonfall. Det var därför jag frågade för någon tid sedan om du tröttnat på mig då du skrev ett affärsmässigt brevkort; Bäste Knut eller något dylikt. Jag vill ej att du av plikt skall hålla fast vid mig utan det bör nog vara kärlek å ömse hållen.Knut Lundmark- Jag vet inte om jag tolkar det rätt, men jag tycker det verkar som om det har ett väldigt kärleksfullt förhållande. Fast inte utan sina problem. De brev som Karin tittat på från Knut till Birgitta är i en annan fas i deras förhållande. De är skrivna sex år efter giftermålet, och Knut befinner sig i USA. Knut är på ett observatorium där han arbetar mycket och känner sig nog ensam, spekulerar Karin. - Han skriver jättelånga brev med små små bokstäver och är fyllda med längtan men också av oro. Han oroar sig att hon jobbar för hårt. När de träffas är han uttröttad av arbetet och hon uppriven av nervositet och de kan inte riktigt nå fram till varandra. Han försöker intyga sin kärlek till henne samtidigt som han oroar sig att hon inte älskar honom längre, berättar Karin Tjernström.Förlåt om jag i upprördhet använt starka ord. Jag har en så stark känsla av livets korthet nu. Vi får ej slösa med våra dagar. Varje dag ett liv. Vi måste hålla vårt förhållande som makar högt aldrig låta det sjunka ned till trivialitet och likgiltighet.Gud vare tack att tiden går. Jag längtar så efter att få vårt hem ordnat i Uppsala nästa höst. Ett år går lyckligtvis undan det vet jag av erfarenhet. Din KnutKnut Lundmark- Jag tror många har skrivit kärleksbrev och många har sparat dem, men kanske inte velat att någon annan ska läsa dem. Kanske har de till och med sagt till sina barn eller barnbarn att de ska bränna breven, berättar Karin.- Men då glömmer man bort att när man själv är borta och ingen längre minns hur det var, då blir de här breven något annat. De blir ett vittne om en tid som är förgången.Kärleksbrev kan ju vara både intima och ibland lite pinsamma. Men Karin ser att de här kärleksbreven mellan Knut och Birgitta är väldigt fina och kan ibland bli nära inpå, men det är inte så intimt så att man rodnar, berättar Karin.Breven som Birgitta skriver är uttrycksfulla i skrift, det är många understukningar och utropstecken.- Man kan läsa mycket i hur breven är skrivna. I Birgittas brev kan man nästan se hennes ansikte framför sig när hon skriver.Min Knut, min älskade!!!Tack för dina båda brev. Du är kärlig och jag älskar dig så. O, Gud så jag älskar dig, det är så att hjärtat ville ur bröstet.Hur skall dess långa veckor som återstår till sommarn gå? Jag tror att bara vi får komma tillsammans för alltid blir det nog bättre. Vi trivs ju med varandra och har ännu aldrig, tror jag, haft långsamt tillsammans. Åh, Knut. Vi borde få vara hos varandra. Ingen är så lämpad därtill som vi. Men det blir väl till slut ska vi hoppas. Din Birgit.Birgit LundmarkVad kan man då lära sig av de här breven idag? - Att vi alla är lika, men samtidigt unika, oavsett ens station i livet, om vi lever nu eller runt förra sekelskiftet. Problemen är de samma. Man älskar varandra, man oroar sig för att den andra inte älskar en lika mycket och man vill hjälpa varandra, berättar Karin Tjernström.Brevsamlingen innehåller över tusen brev, både av privat karaktär, men också från affärsbekanta och kollegor. Och det sägs att det finns ett brev från Albert Einstein till Knut i samlingen. - Det är inte alls omöjligt eftersom de verksamma samtidigt. Knut arbetade med astronomiska observationer medan Albert Einstein var teoretiker. Och observationerna kunde faktiskt påvisa att The Big Bang var på riktigt. Men vi har inte hittat brevet än, avslutar Karin Tjernström.Hör av er!Nu är säsongen slut. De allra flesta öden vi fått höra om under den här säsongen har kommit till oss från er lyssnare. Ett stort tack till er som skrivit eller hört av er på olika sätt. Alla berättelser har inte fått plats den här vintern, men vi sparar dom.Och vi är ständigt på jakt efter spännande historier från gamla tider. Så hör gärna av er på någon av dessa adresser: slaktband@sverigesradio.se SläktbandSveriges Radio906 15 Umeå Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Lisa Wede och Anders Wikströmslaktband@sverigesradio.se

25 Jan 201624min

I mitten av 1700-talet kom sillen till västkusten. Många bröt upp från sina hem för att söka arbete i den snabbt växande näringen och på vissa ställen mångdubblades befolkningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Då och då i historien så har det plötsligt uppstått nya arbetsmarknader som har fått människor att bryta upp från sina invanda ställen för att söka lyckan. Så var det till exempel när sillen gick till utmed västkusten.Den allra största sillperioden pågick från 1700-talets mitt till 1800-talets början, och fortfarande kan man på öar, inte minst i Marstrandstrakten, se spår av sillhanteringen den i form av husgrunder efter sillsalterier, trankokerier, kontor, verkstäder och inte minst bostäder till alla de personer som behövdes i arbetet.Lars Kiellbiörnsson Hollström som var född 1736, var en av de många som tog sig dit, och arbetade som fiskare och timmerman. Lars kom från en plats tvärs över landet , i en socken som heter Hållnäs i nordöstra Uppland,.Släktforskaren Maria Hallengren, som också bor i Hållnäs, är ättling till Lars. Han och andra bönder här i trakten levde i skuggan av Lövsta bruk, som ständigt behövde nytt vet hur Lars och andra kol till sina smedjor.- Bönderna här ute i Hållnäs levererade träkol till smedjan, men annars så var det ju fiske och småskalig odling man levde på, berättar hon.Lars Kielbjörnsson Hollström föddes i mars 1736 i Hållnäs. Han var 28 år gammal när han gifte sig med Stina Persdotter, och de slog sig ner i ett torp i närheten av hennes hem när de gift sig. Men här skulle de inte stanna, för nere på en liten kronoholme strax söder om Marstrand satt en man som hette Jonas Westbeck. Där var han chef för en allt mer blomstrande verksamhet. Westbeck kom från en grannsocken till Hållnäs, och han var nog den som lockade Lars att söka sig till arbete som timmerman och fiskare på västkusten, tror Maria.- Jonas Westbeck var prästson i grannsocken till Hållnäs, och det måste ju vara så att de hade haft medvarandra att göra, tror hon. Kanske hade Lars utfört arbete, som gett honom rykte som duktig timmerman. Lars och hans Stina hade varit gifta i tre år och hade en liten dotter, när gav de sig tillsammans av till västkusten och sillfisket där. -Dottern Catarina var ett år och 8 månader när de gav sig iväg. De åkte båt, och åkte runt hela kusten. Men det var inte bara att ge sig iväg hur som helst. Man måste ha ett ärende och man måste ha ett pass i handen, för att ha tillstånd att vara ute på vägarna och resa. Lars och Stina hade ett brev från prästen hemma i Hållnäs med sig på resan, ett brev som sen kom att ligga kvar i kyrkans papper i den socken dit de kom. Lars Kälbiörnsson Hollström, är barnfödder den 7 mars 1736 uti Hållnäs socken och Uppsala Län, begiver sig nu att fara sjöledes till Brunskär, å andra sidan om Götheborg till att därstädes efter förut given betingning över sommaren arbeta hos kamreraren Herr Jonas Westbeck, dels på timbring, dels ock vid sillfiskeriet när den tiden infaller. Han har med sin hustru Stina Persson som är födder den 8 juni 1743, samt ett litet barn Caisa som är födder den 25 augusti 1765. Man och hustru äro någorlunda försvarlige i deras kristendomskunskap och har fört ett stilla leverne ––.Hållnäs prästgård den 11 maj 1767 Olaus DeckbergHjördis Dangardt bor på en av grannöarna till Brunskär. Hon vet det mesta om människorna och verksamheten i de här trakterna under sillperioden. Hon har till och med gjort skalenliga modeller över husen som byggdes upp på Brunskär- en av dem är huset där Lars och Stina sannolikt bodde.- När de kom hit mitt i sommaren var Brunskär ett nybyggarfiskeläge, med ett nybyggd sillsalteri och den stora så kallade ”karaktärsbostaden” påbörjad. Att det hette så berodde på att den som skulle bo där ”hade karaktär” vilket betydde en titel, förklarar hon. Han hade titeln ”Hovjaktsvarvskamrerare, tillika dykerikommissarie, Herr Jonas Westbeck. - När Lars och Stina kom ner då var det stora huset inte färdigt, och jag tror att Lars skulle vara med och göra det klart, säger Hjördis Dangardt.Sillen fångades under hösten och förvintern när den kom in närmare land för att leka, men man visste aldrig riktigt när den skulle komma eller hur länge den skulle vara kvar. Hjördis Dangardt säger att man kanske kunde räkna med tre månaders fiske, resten av året handlade om förberedelse, som att ordna med de stora näten, att ta hand om tranet man kokat och att bygga silltunnor.- Det fanns ett stort tunnbinderi på Brunskär. Ett år hade de saltat in 5000 tunnor på ön, och jag har funnit över 60 tunnbindare som kan kopplas dit. Många av dem som arbetade kom bara under själva fiskesäsongen. Det var kvinnor som rensade fisk, och andra som kokade och saltade in. Också barnen deltog. - När de blev så pass starka att de orkade lyfta korgen med sill så fick de ett jobb som kallades ”gälpojke”. Det var de som bar fram fisken som skulle rensas och bar bort det som blivit över efter rensningen.Alla behövdes, män kvinnor och barn. Brunskär ökade sin befolkning många gånger om under sillperioden. Torsby socken, där Brunskär ligger, mer än fördubblade sin befolkning under de femtio år sillperioden varade.Lars och Stina, bodde tillsammans på Brunskär under något år, och sedan tog sig den lilla familjen upp till Enskär i Uppland igen. Men, Lars vill tillbaks och 1771 ger han sig av igen men den här gången åker han ensam.- Den här gången åker han landvägen över Stockholm, Nyköping och Jönköping, och sannolikt så går han den långa vägen, säger Maria Hallengren, som har kvar det påskrivna passet och kan bedöma hur lång tid det tog. Den här gången blev Lars kvar i 12 år. -Jag tycker det är fascinerande – han har fru och barn hemma, men han väljer att stanna i 12 år! Han måste ha trivts och haft ett bra arbete, funderar Maria.Lars kom faktiskt inte ens hem när parets lille son Pehr dog. Pehr hade fötts när familjen var samlad i Uppland, men dog bara tre år gammal.Stinas bror ärver gården Enskär, och har mamman boende hemma. - Så, de måste ju ha hjälpt Stina, tänker Maria, som också tror att Lars skickade hem pengar.Men till slut kom ändå Lars hem. Kanske var han sjuk redan då, för han dör bara tre år senare, i ”Invärtes kräfta”.Mer än halva sitt lev levde sedan Stina som änka. Hon dog 98 år gammal 1841och då står hon antecknad som fattighjon i dödboken. Här skulle historien kunna vara slut, men Maria Hallengren har funnit en märklig fortsättning i familjens fortsatta öden. För hundra år och fyra generationer senare upprepar sig historien, när ännu en sillperiod ger nya jobb för senare medlemmar i familjen Hollström.- Min morfars farfar Andreas Hollström är barnbarns-barnbarn till Lars, och han sticker till Marstrand för att fiska sill 122 år senare och är där i sju månader, slutar Maria Hallengren.Många flyttade när järnvägen skulle byggasSamtidigt som Maria Hallengrens morfars farfar åkte till västkusen 1890 så for andra till de många järnvägsbyggena i landet. För även där uppstod plötsligt arbetstillfällen och nya samhällen bildades.På Landsarkivet i Härnösand har arkivarierna Mona Bergman och Lina Marklund tagit fram en ministerialbok eller kyrkbok som prästen för en av järnvägslinjerna förde.- Vi har tagit fram Luleå - Ofotens kyrkoarkiv kan man säga. Man gjorde en egen församling för att det var så mycket folk under de tider som järnvägen byggdes, berättar Mona Bergman. Den ministerialbok Mona tagit fram från Luleå - Ofoten är daterad 1888, men även boken från järnvägssträckningen Gällivare - Riksgränsen 1900.På de här båda ställena kom arbetare i tusental för att bygga järnvägen och eftersom det inte fanns någon kontroll av dessa människor skrev Länsstyrelsen till Domkapitlet och önskade placering av en präst där för att ge arbetarna nödig religions- och redighetsvård. - Det står här att när sträckan utsträcktes in i ödemarken ovanför Gällivare behövde de en egen person som kunde hålla koll på arbetarna, berättar Mona Bergman.De här böckerna skiljer sig från traditionella kyrkböcker på så vis att de innehåller basala uppgifter såsom födelse, vigsel och död. Det finns med andra ord inga regelrätta husförhörslängder.Mona och Lina visar exempel från de båda böckernas dödnoteringar. Det är sorglig läsning om framförallt män som dör under dramatiska omständigheter.Några exempel som Mona visar är olyckshändelser vid nedforsning av malm, alkoholförgiftning, ras uti grusgrop till följd av kvävning, död genom sprängskott, kvävd i snötunnel och olyckshändelse genom avhoppning från maskin under tågets gång.Arbetarna kom från hela Sverige och många också från Norge och Finland. Finns det då några fall som sticker ut? Då tar Mona och Lina fram en dödsnotering om Svarta Björn, den kokerska som blivit legendarisk.Anna Rebecka Hofstad föddes 1878 i Norge och dog 1900 när Stadsbanan mellan Gällivare och Riksgränsen byggdes.Svarta Björn har beskrivits som en lång, mörk och vacker ung kvinna. Men livet som kokerska i den mandominerade miljön kan inte ha varit lätt. Enligt legenden kom hon i slagsmål med en annan rallarkocka och fick en så hård smäll under handgemänget att Annas skalle spräcktes.Hon födes till sjukstugan där hon sen avled, men det är osäkert om det var av sviterna efter slagsmålet eller tuberkulosen som tog hennes liv. Anna blev bara 23 år gammal och ligger på Tornehamns rallarkyrkogård likt de flesta andra som dog under det farliga arbetet med järnvägsbygget.Förutom de här kyrkböckerna som registrerade de som bosatte sig i de tillfälliga och plötsligt uppkomna samhällena finns även andra källor att söka i om man är intresserad av att se hur befolkningen förändrades på ett plats.Mona Bergman och Lina Marklund tar hissen ner i arkivets gömmor på Landsarkivet i Härnösand.- Landsarkivet flyttade hit 1983 men bara tio år senare hade vi fyllt huset och därför byggdes tre våningar under jord, berättar Lina Marklund.Lina tar fram "Handlingar till femårsberättelserna" och berättar att femårsberättelserna var sammanställningar av läget i länet och skickade in från länsstyrelserna till staten med fem års mellanrum. - De finns i tryckt form som man kan hitta på SCB:s hemsida. Men det som är intressant är att det är korta sammanställningar i de tryckta formerna som finns på SCB. Däremot det som finns i arkiven är underlagen.Det var Landshövdingen som sammanställde, men för att han skulle få information vände han sig till kronofogdarna, länsmännen och magistraterna i städerna. Och där finns mycket mer information.Lina tar fram ett exempel från Hälsingland.Uti Hälsinglands fögderis 15 församlingar utgör folkmängden enligt 1855 års mantalslängder tillsammans 17 692 personer.Folkmängden befinnes vid jämförelse med de för år 1850 upprättade mantalslängder således hava blivit ökad med 2 379 personer, vilken tillökning är betydligt eller 320 personer större i medeltal årligen, än under de föregående tre åren. Skillnaden härledes ifrån mindre utflyttning och mera inflyttning.Oaktat allmogen alltmera frångår sitt förra enkla och taffliga, nästan torftiga levnadssätt och numera nästan allmänt begagnar köpta kläder och dukar istället för endast hemvävda tyger, även som socker, kaffe och stundom viner, samt även andra lyxartiklar, så har dock välmågan de senaste åren tilltagit och blivit mer allmän samt den fattigare befolkningens villkor betydligen förbättrade.Därtill orsaken kan sökas i den ymnigare penningtillgång, som, genom försäljning av skogsprodukter och allmän arbetsförtjänst med uppdrivna arbetslöner samt hög betalning av allt säljbart kommit allmogen tillgodo.Befolkningens sedlighet är i allmänhet god, och grövre brottsmål förekomma sällan i dryckenskapslastens avtagande till följd av de nya brännvinsförfattningarna. Till och med brännvinets bruk förekommer nu sällan och allmogen synes till större delen belåten. Knappt någon av allmogen håller sig brännvin till dagligt bruk.Detta var Landshövdingens femårsberättelse från Hälsingland 1856.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Patrik Paulsson och Peter Öbergslaktband@sverigesradio.se

18 Jan 201623min