Karl Gustaf och Sune sattes på hem för vanartiga barn

Lika väl som det var viktigt med en hög arbetsmoral förr, var det också viktigt att respektera vilodagen. Om söndagen gällde det att följa bibelns tredje budord; Tänk på vilodagen, så att du helgar den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Men förbudet var inte absolut. I 1734 års lag under Missgärningabalken står det att man får göra undantag från arbetsförbudet vid nödfall. Lagen tolkades säkert olika hårt på olika platser. Och i den berättelse vi ska höra nu förefaller det som om just de här byborna tolkade det tredje budet hårdare än nödvändigt. Den osannolika berättelsen har levt vidare i generationer och många har varit övertygade om att det är faktiskt är en skröna. Det var anledningen till att Börje Röjmyrs började släktforska för att se om historien om hans farfars farfar är sann. - Det handlar om Olof Andreas Eriksson And som föddes 1802. Han började med att livnära sig som dräng i trakterna av Burträsk i Västerbotten. Han blev sedan uttagen som soldat, träffade en soldatdotter, gifte sig och fick sju barn, berättar Börje Röjmyr. - Soldatlönen var nog inte alltids å bra, och därför tog Olof på sig dagsverken för att dryga ut kassan. Vid ett sådant tillfälle blev han kallad till Flarken för att gräva en brunn hos familjen Hallberg. Till en början kastades jorden upp på kanten men efter ett tag klev Olof ner i brunnen och lastade jorden i en hink som hissades upp. Men klockan fem på eftermiddagen den 8 oktober 1859 rasade brunnen in över Olof. De som var på plats började gräva och försöka undsätta Olof. - Men klockan 18 inträffade kyrkans sabbat och räddningsarbetet avbröts, berättar Börje Röjmyr. Hunden som varit med under hela grävningsarbetet satte igång och skälla och höll på hela natten ända fram till sju på söndagmorgonen. - Inget räddningsarbete utfördes heller på söndagen, men när de på måndag återupptog räddningsarbetet upptäckte de att Olof på egen hand grävt sig uppåt och kommit 1 aln ifrån friheten, motsvarande 60 cm. Det måste ha varit en fruktansvärt kvalfull död. - Det som är märkligt är att hans dödsdatum har ändrats i kyrkans dödbok. Det står att han dött "genom jordras vid grävning av brunn". Och dödsdatum har ändrats från söndag den 9:e till måndag den 10:e. Varför de ändrat datumet undrar Börje Röjmyr över. Berättelsen om Olof And har levt i familjen och bygden genom åren och nedteckningar har gjorts efter Olofs son Gustaf Adolf Olofsson. Om det var sabbatsreglerna som gjorde att byborna lämnade Olof nere i brunnen kanske vi aldrig får veta. Kanske var det så att de faktiskt trodde att Olof var död och därför inte ville gräva på vilodagen. Det var stor skillnad på att rädda en levande människa och att gräva upp en död kropp. Tänk på vilodagen Kyrkan var en maktfaktor i vanliga människors liv, och inte minst var sabbatsreglerna viktiga att hålla på. Men de riktigt stränga reglerna mot arbete på söndagar kom egentligen inte förrän under andra hälften av 1800-talet när väckelserörelserna både inom och utanför svenska kyrkan krävde större fromhet och noggrannare ordningsregler av vanliga människor. Men det fanns irritation redan tidigare mot slarv med sabbatsreglerna. Anders Gustavsson är Professor Emeritus i Religionsetnologi, en forskningsinriktning som sysslar med människors förhållande till kyrkan och religionen, och han har studerat främst fromhetslivet på Västkusten. Han berättar att kyrkan redan tidigt hade problem med att folk arbetade på söndagarna. Då var det framför allt den handel som fanns runt kyrkorna som man försökte få bort. - Ju mer väckelse vi fick på 1800-talet, desto mer försvann detta, säger han. Anders Gustavsson är själv från Orust på Västkusten, där den inomkyrkliga väckelsen Schartauanismen blev stor under senare delen av 1800-talet. Sabbatsreglerna blev tydliga och stränga. - Man skulle låta bli att göra det som inte var alldeles nödvändigt på en söndag. Djuren måste tas om hand, och den som var sjuk skulle skötas. Apoteken som började växa fram fick också de ha öppet på söndagarna. Men det mesta vara stilla, man skulle ha tid över att vila och läsa i Postillan på söndag eftermiddag. Anders Gustavsson har funnit belägg för att helgen inte nödvändigtvis ansågs börja klockan 18 på lördagskvällen. Han har studerat dagböcker och efterlämnade papper från en bonde som hette Jakob Jonsson. - Han betonar att man arbetar fram till klockan 24 på lördagsnatten. Men om söndagen ska allt vara stilla. Han för i en av sina anteckningar ett resonemang om att man den dagen ska låta till och med vattnet vila, så att det inte behöver arbeta för att driva kvarnen, utan får löpa i sin naturliga fåra.Kyrkans inflytande såg inte likadant ut överallt. I första hand berodde det naturligtvis på prästens inställning. På Västkusten finns ett ryktbart exempel på en präst som var extremt sträng och sägs ha kontrollerat sin församling ända in i sängkammaren. Än idag går historier om Laurentz Olof August Simson, som han hette, och som kom till Käringön 1849, i en tid då sillfisket var så dåligt att folk svalt. Det har skrivits mycket om honom, både i böcker och tidningar, och det mesta har handlat om hans hårdhet mot öborna. Men Anders Gustavsson menar att den svarta bilden av Simson inte är hela sanningen – det var många som välkomnade inte minst hans hårda syn på alkoholen, och som tyckte att han hjälpte ön när tiderna var svåra.- När han kom till Käringön var det ett nedgånget samhälle, där ekonomin var i botten och spriten flödade. Simson insåg att den som var alkoholiserad inte kunde klara av att vara måttlig, så han predikade total avhållsamhet från spriten, långt innan IOGT gjorde det, berättar Gustavsson. Han införde också en skola direkt när han kom till ön. Han ville att folk skulle odla, och han fick kvinnorna att ta med sig jord i båtarna så fort de hade ärende i land , ett drygt arbete som många var ilskna över att han lade på kvinnorna.- Men många, inte minst kvinnorna i fiskarmiljöerna, uppskattade honom för att de fick det bättre genom att männen söp mindre, men det som befann sig lite högre på samhällsstegen, som lotsar och skeppare, de var mer emot honom, berättar Anders Gustavsson.Simson la sig också i folks privatliv. Han gav många nya efternamn, tog bort de gamla –sonnamnen, och gav dem nya. Än idag heter folk namn som Österberg, Västerberg och Västerström. Det sägs också att han la sig i vem som skulle gifta sig med vem, om av rädsla för inavel eller bara ett utslag att maktfullkomlighet. Fiskarkvinnorna blev engagerade i ett slags angivarsystem, så att de män som söp när de var ute på båtarna senare kunde få bannor av prästen. Simson drog sig inte för att skälla ut folk från predikstolen, den som hade gjort något fel fick veta att han levde. - Han kunde ställa frågan till namngiva personer i församlingen ”Vill du komma till himmelriket eller helvetet?”. Jag har hört talas om andra präster som var stränga, men han var nog extrem vad jag kan förstå, säger Anders Gustavsson, professor emeritus i etnologi.

13 Jan 201424min

Under den här säsongen ligger Släktbands fokus på människors grundläggande behov. Ett av de var jorden som också var förutsättningen för att få mat på bordet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Och när jorden var det man levde av så uppstod också konflikter. En av de platser där konflikten aldrig kom att lösa sig var, och är faktiskt fortfarande, i Väster Silvberg i södra Dalarna. Dit lockades under tidigt 1600-tal nybyggare med kungliga garantier. En av dem som kom dit var anfader till släktforskaren Bengt Grufman. Han hette Anders Jonsson och byggde sig ett torp som kom att heta Grufmanstorp. Bengt Grufman har letat i arkiven och bland annat funnit det ursprungliga dokument där kung Carl IX högtidligt lovar att de som slår sig ner på berget får bygga sig ett torp och att dom och deras ättlingar ska få bo där för alla framtid. Bengts förfader byggde sig ett torp som hette Grufmanstorp, och där fick de det som kallades Åborätt. Åborätt, det är en gammal juridisk term, som innebar en slags besittningsrätt. Den som fick åborätt, fick rätt att bo på och bruka en annan persons mark. Åborätten kunde gälla för en viss tid, eller livet ut för den som fick den, men det var inte helt ovanligt att man skrev in att rätten gällde också för kommande generationer som skulle få lov att fortsätta bo och bruka samma ställe, i evärdeliga tider, som man sa. En ärftlig besittningsrätt, med andra ord. Den som innehade åborätten skulle betala det arrende man kommit överens om, hålla fastigheten i stånd, och bruka marken på det sätt man hade kommit överens om.Bengt Grufmans förfäder blev alltså lockade till Väster Silvberg i södra Dalarna med en ständig åborätt som lockbete, och dessutom skattefrihet i sex år, eftersom kronan behövde deras tjänster. -Det fanns ju gruvdrift i samhället och mina förfäder blev framför allt kolare, berättar Bengt. Men de var inblandade också i själva järnhanteringen. En av dem fick kunglig tillåtelse att sätta upp hyttan på orten.Det var ett 30-tal familjer som kom till Väster Silvberg i början av 1600-talet, som byggde sina torp och bröt mark att odla. Men trots att de hade papper på att de lugnt skulle få bruka marken och bo i sina torp så började snart bråken.Berget var ju kronans från början, men 1629 gav drottning Kristina det i gåva till greve Jacob de la Gardie, och en bit in på 1700-talet så såldes marken vidare, med rätt att ta ut skatt. Och det är med det köpebrevet som bekymren startar för torparna som bodde där. -Problemet var att det aldrig skrevs in i det köpebrevet att torparna på berget hade speciella rättigheter, säger Bengt. Den första tvisten startade 1733, då adeln ville ha ett rejält arrende i form av dagsverken.-Min förfader Lars Grufman förde talan för sig och ytterligare 18 torpare, och det var nu rättsapparaten började snurra. Första ronden gick till torparna. De fick rätt i att de inte skulle behöva betala arrende. Och inte nog med det –de blev undantagna från roteringsplikten, dvs de kunde inte längre plockas ut för krigstjänstgöring. Nu surnade den förlorade parten till. -Omedelbart efter att bönderna fått roteringsfrihet så begärde adeln att de skulle betala skatt för sin roteringsfrihet, berättar Bengt. Den här gången var det torparna som förlorade, och som tvingades betala skatt för sin roteringsfrihet. Så här höll det på, på Silvberget. Torparna blev gamla och deras barn tog över, och också på andra sidan tvisten byttes generationerna ut. Det enda som var beständigt var tvisten. När femte generationens torpare, Jan Erik Grufman tar över en bit in på 1800-talet, så gör han det efter sin morfar, och Jan Erik hamnar i strid också han. Ägarna till Väster Silvberg visar nu plötsligt upp en lagfart på Grufmanstorpet. Marken var ju ofri, men själva huset ägdes av Grufmanssläkten, och nu påstår bergets ägare att de köpt också själva torpet av Jan Eriks morfar. Eter långa förhandlingar i rätten vinner till sist Jan Erik Grufman, rätten avgör att köpebrevet är falskt. Men lagfarten får adelsmannen ändå behålla. 1879, tre år efter att lagfarten godkänts lyckas man ändå komma åt Jan Erik. Han var nämligen inte född inom äktenskapet och en oäkting kan ju inte kräva att få ärva som vanliga barn, ansåg man. -Han hade ju rätt i sakfrågan, men tvingades i alla fall att lämna torpet, säger Bengt Grufman. -När man läser igenom det här blir det klart att mycket vill ha mer, säger han. Han har en lista på alla dem som hans egna förfäder slogs emot. De har fina titlar, kammarherre, Baron, Riddarhusdirektör osv och ändå vågade torparna ta striden.-De kände väl att de hade rätt, och hoppades nog att de skulle få bo kvar, tror Bengt. Släkten Grufman var inte de enda som bråkade om åborätten på Väster Silvberg. I den allra första processen var det 19 torpare som protesterade, men sakta men säkert försvann den ene efter den andra. Än idag finns det ättlingar till de gamla åborättsinnehavarna från 1600-talet i ett av de ursprungliga nitton torpen – och striden om det huset är inte klar ännu, ärendet ligger hos Högsta domstolen. Det gamla Grufmanstorpet ligger kvar, idag ägs det av bruket på orten, och Bengt Grufman har varit där och tittat. -Det är intressant att försöka tänka sin in i hur det var den där gången de först kom dit och skulle bygga sig ett hem mitt i skogen, slutar han. Torparförsvarshandlingar Det flesta torp har inte lika omständliga och krångliga ägandeförhållanden. Torparna hade i många fall ett tydligt dokument som beskrev deras rättigheter och skyldigheter. De kallades för torparförsvarshandlingar och finns fortfarande kvar i våra arkiv. Göran Stenmark som är arkivhandläggare på Riksarkivet SVAR i Ramsele har plockat fram ett par av dessa torparförsvarshandlingar. - Torparförsvar har förvillat många som felaktigt tror att de har att göra med soldatforskning, berättar Göran Stenmark som nu och finner dessa handlingar i arkiven. Torparförsvar var ett bevis eller kontrakt som visade att man hade rätt till torpet och kunde försvara sin rätt att bo på torpet. - Kontrakten kunde behövas exempelvis om ett hemman, som hade ett eller flera torp under sig, såldes. Då kunde torparen behöva visa att han hade rätt att bo där till den nye ägaren. Torparförsvarshandlingarna var vanliga från 1760- talet fram till 1840- talet. Efter det började man prata om torparkontrakt, berättar Göran Stenmark. Arkivtips Torpare ansökte om torparförsvarshandlingar hos landshövdingen och idag finns originalen i Länsstyrelsens arkiv på respektive Landsarkiv.

6 Jan 201424min

Margareta Lundberg satt utan att ha själv ha en aning om det på en enorm guldskatt. I dag är det inte många som minns henne men på 1920 talet kom reportrar resande från när och fjärran för att träffa henne. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den unge släktforskaren Anton Rosendahl är ättling till Margareta och han har slagit sig ner på fastubron till hennes gamla stuga i Boliden. - Margareta Lundberg var min mormors mormor. Hon föddes i Bjurliden här utanför Boliden och hette Gustafsdotter Marklund i efternamn som flicka. När hon var 28 var gifte hon sig med Johannes Lindström från Bjurvattnet och dom fick tre barn tillsammans. Men 1897 dog Johannes av en njurinflammation. Margareta bodde kvar i Bjurvattnet ett tag men fick göra dagsverken för 50 öre per dag för att klar sig, Det yngsta barnet var då halvår, berättar Anton Rosendahl. Två år senare gifte Margareta om sig med drängen Karl Eliasson Lundberg från Jörn som var tio år yngre än Margareta. De flyttade till Fahlmark där de köpte ett hemman söder om Skellefteå. Efter några år flyttade de vidare till Bjurliden där de hann bo i ett år innan Karl hastigt dog i lunginflammation. Då var Margareta gravid med sitt femte barn. 1924 upptäckte man guldfyndigheter på Margaretas mark som hette Fågelmyran. Hon blev kontaktad av gruvbolaget som ville köpa hennes mark. De erbjöd henne 20 000 kronor eller betalt per ton guld som de skulle bryta i gruvan. - Men Margareta valde 20 000 kronor med ett villkor att byborna skulle få jobb i gruvan. Efter det började samhället Boliden växa fram. Innan dess var det bara skogs- och myrmark här. Och det var faktiskt ett feltryck på kartan som gjorde att samhället fick namnet Boliden istället för Bjurliden. Skellefteåbladet 13 augusti 1927 Våra läsare ha så ofta hört änkefru Margareta Lundbergs namn förekomma i samband med tillkomsten av Västerbottens Klondyke, att det kan vara på tiden att vi presenterar henne och hennes gård. Det var ju fru Lundberg som från sina ägor sålde den mark där Bolidens gruva sedermera öppnats. Inte visste hon den gången att det var miljonvärden å egna ägor hon avyttrade för 20 000 kronor. I hennes och lekmannens ögon var ju Boliden endast en myr, där ingen odling var påtänkt och där skogen inte ens hade gynnsam jordmån att växa uti. I mitten på juli månad år 1925 var det som man riktigt började förstå att någonting förestod å hennes ägor upp vid Boliden. Byn som bestod av 7 á 8 grannar var förut nära nog isolerad från yttervärlden. Där fanns en 6 km lång väg. Men den borde hellre ha hetat stig. Nu har Bjurliden i hast fått en bred och fin landsväg dragen mitt genom byn. Bjurlidsbönderna i gemen ha också i materiellt hänseende kommit åtskilliga pinnhål högre upp tack vare den snabba utveckling som gått över dessa trakter. Mången menar naturligtvis att fru Lundberg sålt billigt. Men hon är nöjd med var hon fått. Och hela bygden har ju fördel av att initiativet till gruvdriften togs och därmed försörjningsmöjligheter för så många människor skapades. Anton Rosendahl tar fram några fotografier han har i sin släktforskning. Han var bara 19 år när han tog över sin mormors fotografier och andra släkthandlingar och har på så sätt blivit familjens historiebärare. Veckojournalen december 1928 Härreligen, ha herrn rest så olyckligt långt bara för å tala vä en gammkärring? Ja, då gétt han väl få stiga in! Margareta Lundberg i Bjurliden , en pigg och kry 61- åring vars friska utseende vittnar om ett kärnsunt liv i skog och mark, på åker och äng, och vars hår ännu knappt företer en enda grå strimma, håller just på med att baka våfflor, under det att hennes unga och verkligt täcka döttrar syssla med bak och lördagsrengöring. Mor Lundberg som genom den lyckliga omständigheten att malmfyndigheter upptäckts på hennes utmarker, sitter nu som pensionär med 1800 kronors årlig pension och dessutom som kapitalist- ty hon har ju fått 20 000 kronor för gruvan och skogen. Hon är nöjd med sin lott och njuter i fulla drag, om hon också då och då får höra att hon gjort en dålig affär. När hennes grannar som inte nått något alls eller endast en obetydlighet, av den feta steken påpeka att Bolidens gruva ju helt och hållet låg på hennes mark och att den skulle vara värd miljoner under det att bolaget betalat blott 20 000 och livräntan för hela härligheten svarar hon: -Ja, jag ägde en guldgruva i 25 år och hade inte varken glädje eller ett öres nytta av den. Skulle jag då inte vara nöjd, då jag nu på gamla dar just genom bolaget själv fått det bra och ser hur tusentals andra människor fått det bra genom att jag sålt den för mig och för vem som helst här uppe värdelösa marken? Hade inte bolaget kommit hit så hade Bjurliden idag varit vad den var för sex sju sedan, en liten gudsförgäten vildmarksby som alla andra här i Norrlands obygder. Och Boliden, ja det hade varit en värdelös mark, där inte ens skogen trivs. Anton tycker att Margareta gjorde rätt att sälja marken med villkoret att byborna skulle få jobb. -När hon fyllde 60 år fick hon en gratifikation från gruvbolaget på 250 kronor i månaden resten av livet. Och jag vet att hon tyckte det var viktigare att ha hälsan i behåll än att bli förmögen. Margareta hann uppleva när gruvsamhället växte fram innan hon dog 65 år gammal. Hon fick en gata uppkallad efter sig och där finns också hennes hus som man flyttade dit. -Och parken här i Boliden har döpts till Margareta parken för några år sedan. Vilken rätt har markägare att säga nej? Om Boliden hade bestämt sig för att köra bort Margareta Lundberg från sin mark så hade de sannolikt kunnat göra det. Det säger Ulf Jensen som är professor i juridik vid Lunds universitet. -Tvångsmetoderna ser egentligen likadana ut idag som de gjorde på 20-talet när Boliden etablerade sig, berättar han. -Bolaget kan först ägna sig åt prospektering, vilket innebär att de med tvång kan få rätt att leta efter mineraler på någon annans mark. Markägaren blir då ersatt för markintrånget. Är prospekteringen lyckad kan man få rätten att bryta mineraler, också det med tvång. Bakgrunden är att samhället har betraktat mineraler som så viktiga att de krävt särskilda rättigheter. Inte minst under världskrigen var det viktigt att av beredskapsskäl ha tillgång till egna mineraler. Den speciella starka rättsliga ställning som gruvnäringen har, har djupa historiska rötter, man får leta nere på Vasatiden för att hitta dem. Falu koppargruva och sala silvergruva har båda varit oerhört viktiga för Sveriges ekonomi. Sala var för övrigt helt i kronans ägo från första början. -Gustav Eriksson Vasa drev linjen att allt som inte ägdes av bönder eller adel tillhörde kronan, däribland mineralerna, säger Ulf Jensen. -Så det är en linje som funnits väldigt länge, att staten äger mineralerna, konstaterar han När det gäller gruvbrytning finns det tre aktörer, säger Ulf Jensen. - Markägaren, exploatören och staten. Vem av dessa tre som haft rätt till vad vid en gruvbrytning, det har skiftat genom historien. När Margareta Lundberg sålde sin mark, 1924 gällde en gruvstadga från 1880-talet som delade marktillgången mellan markägaren och exploatören. Den uppdelningen försvann 1938, då jordägarandelen togs bort nästan helt, så att istället staten och exploatören delade på vinsten. Jordägaren fick 1% av vinsten, och den sista procenten försvann till sist helt på 1974. Margareta Lundberg hade alltså rent lagligt rätt till hälften av värdet på det man plockade upp ur hennes mark. Eftersom Boliden bröt över 100 ton guld hade det blivit stora summor. Men det fanns förstås en hake. Hon måste i så fall gå in som delägare i bolaget och ha samma skyldigheter när det gällde investeringar på platsen, i maskiner, hus och så vidare. Så för att bli sådär ruskigt rik så måste hon ha haft väldigt gott om pengar att investera. Expropriationshandlingar Det är inte bara gruvnäringen som har tvingat till sig mark från enskilda jordägare. Runt förra sekelskiftet formades en lag om tvångsköp, eller expropriering. Det var framförallt när järnvägen skulle fram som lagstiftningen behövdes. I arkiven finns många spår av dessa tvångsköp. Mona Bergman som jobbar som arkivarie på Landsarkivet i Härnösand visar att det finns många av de här handlingarna i arkivet. Hon har tagit fram en dombok med exprorationshandlingar från Njurunda tingslag i Västernorrland när Ostkustbanan skulle dras. - Många brev handlar om människor som inte fått ersättning, som den här mannen. Han vill ha ersättning för de 29 träd bolaget tagit bort från hans ägor. En annan stor exproriationshändelse var när Gävles nya kyrkogård skulle byggas. Andra områden kan röra till exempel krafledningar och landsvägar. Arkivtips Från 1800- talet fram till 1950- talet var det en exproriationsnämnd som sammankallade till expropriationsmöten. Ordföranden tillsattes av landshövdingen och fick sitta i tre år. Handlingarna finns idag på Landsarkiven.

30 Des 201324min

Genom tiderna har många burit på drömmen om de stora pengarna och det obekymrade livet. Men det få som kunnat ta sig ur riktig fattigdom till stor rikedom. Wilhelmina Wahlgren som levde i slutet av 1800- talet var en av dessa få. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Redan som liten flicka på Gotland visste Wilhelmina att hennes fattiga familj behövde pengar.Kerstin Blomberg från Fårö är en sentida släkting till Wilhelmina, och i hela sitt liv har hon hört berättelser om släktens stolthet, kvinnan som lyckades i affärslivet och blev ofattbart rik. Wilhelmina Wahlgren föddes 1849 i Rute socken på Gotland, men den största delen av barndomen tillbringade hon hos sin mormor på Fårö. Hon ville till Stockholm, det var ju där pengarna fanns, men det fanns en hake. Man måste vara konfirmerad för att ge sig iväg, och det brukade man göra i 14-15 årsåldern – Wilhelmina var bara elva år.Men med övertalning och envishet lyckades den alltför unga Wilhelmina klara av sin konfirmation, och som 12-åring for hon till Stockholm. Efter en tid med andra jobb fick Wilhelmina arbete med att torka disken på Strömparterren, en av Stockholms flottaste restauranger. Med tiden började hon studera vid sidan av arbetet, hon läste språk och bokföring. När hon blivit vuxen flyttade hon till Gävle där hon blev servitris på ett hotell i staden. Men hon vill mer. Hon vill ha ansvar: -Hon sökte tjänst efter tjänst och till sist fick hon jobbet som chef för den nya järnvägsrestaurangen i Storvik – en metropol på sin tid, berättar Kerstin Blomberg. Kort därefter lät hon bygga järnvägshotellet i Storvik. Och det räckte inte med det. Hotellet i Storvik kompletterades med bland annat turisthotellet i Rättvik och järnvägshotellet i Bollnäs.I Dalarna, startade hon efter lite inledande problem det som vi idag skulle kalla upplevelseindustri. -Hon reste till England och skrev avtal med researrangören Thomas Cook. Grupper av turister kom till Rättvik för att jaga, fiska och vandra, och snart började också svenskar turista i Dalarna.Men hon reste inte bara till England utan också till länder som Frankrike och Italien, och därifrån hämtade hon hem massor med idéer. Hon började servera grönsaker på sina restauranger, och när det var svårt att köpa av lokala odlare, då satte hon igång egna odlingar. Hon byggde telefonlinjer mellan sina hotell och kunde på så sätt styra alltsammans mycket smidigare. Wilhelmina Wahlgren hade gift sig med en vinhandlare och bytte namn till Skogh. Hon var nu stormrik och en maktfaktor i Stockholm. Hon byggde till ett annex på Grand Hotel, och lät anlägga en vinterträdgård som lät tala om sig både hemma och utomlands. Men det kom en vändning. Ekonomin blev problematisk, inte minst när Storstrejken 1909 satte den svenska ekonomin på hårda prov. Året därpå, 1910, fick Wilhelmina gå ifrån direktörsposten på Grand Hotel. Också hennes egen förmögenhet rann iväg i rasande takt. Hennes make dog, och Wilhelmina beställde en gravsten som i dagens penningvärde kostade över 2 miljoner. Och hon byggde en privatbostad, Foresta på Lidingö, som idag är hotell. Huset placerades på en klippa, det hade 35 rum och såg ut som en medeltida borg. Huset är byggt av gotländsk sten som forslades dit med båt. Men hon kunde inte bo där så länge, utan blev tvungen att sälja. Kerstin Blomberg tror att den ekonomiska kollapsen berodde på tre förhållanden. Samhällsekonomin var en, att hon förköpte sig var den andra, och Kerstin har också grubblat över om inte Wilhelmina blev lurad på pengar.Men trots en betydligt knappare ekonomi levde hon ändå i omständigheter mot slutet av sitt liv som var långt borta från barndomens fattigdom. Hon hade låtit skriva in i kontraktet med Grand att hon skulle få en våning där även om hon måste sluta som direktris. Så blev det också.Kerstin Blomberg minns ändå hur man talade om Wilhelmina i familjen.-Hon blev aldrig för fin för att hälsa på, och hon glömde aldrig sitt ursprung.Ny databas kartlägger kvinnors verkliga arbete De flesta hårt arbetande kvinnor har förblivit anonyma i historien. Inte ens i arkiven kan man tydligt se hur de försörjde sig. Men nu försöker en grupp forskare råda bot på det genom att lusläsa gamla handlingar, främst från domstolar. Och där finns ofta kvinnornas sysselsättning nämnd i förbigående. Maria Ågren är professor i historia vid Uppsala universitet och leder det här projektet. - Skälet till att man vet så lite har att göra med att längre tillbaks i tiden förde man inte statisk över vad människor jobbade med. Det började man med först på 1800- talet. Myndigheterna var varken intresserade eller hade resurser att hålla koll på vad folk gjorde. Det man var intresserad av var att de betalade skatt, inte hur de fick resurser till det, berättar Maria Ågren. - Om man läser vittnesmål i rättsprotokoll från äldre tider får man ofta i förbifarten veta vad folk faktiskt arbetade med. Och det vi gör i det här projektet är att systematiskt samla in den typen av uppgifter och lägga dem i den här databasen. Bland de dokument som forskargruppen tittat i finns underrättsmaterial. - Det är det man i dag kallar Tingsrätten och som på den tiden hette Häradsrätten på landsbygden och Rådstugerätt i städerna. Vi har också haft stor nytta av något som kallas suppliker som var en böneskrift. Alla undersåtar hade en rätt att lämna in böneskrifter till kung eller landshövding och hade på så sätt en oeftergivlig rätt att få klaga om man ansåg sig illa behandlad. - Det är intressant, berättar Maria ågren, för man brukar ofta framställa det tidigmoderna samhället som ett icke demokratiskt samhälle, vilket det i och för sig inte är i modern bemärkelse. Men det fanns en allmän rätt att klaga. Och det folk klagar över har ofta att göra med deras försörjning eftersom det var bland det allra viktigaste i en människas liv. I städerna låg många näringsverksamheter under monopol, skrån. Exempelvis vid framställning av kläder hade skräddaren monopol på det och det var inte tillåtet för vem som helst att tillverka och sälja kläder. Samtidigt kunde det vara en viktig inkomstkälla om man var änka och hade svårt att försöeja sig och sina barn, berättar Maria Ågren. - Då kunde man gå in med böneskrift och be om nåd att få tillstånd. Fick man det kunde inte skräddarskrået klaga. Maria Ågren tar fram ett fall ur databasen och berättar om en kvinna från Stockholm på 1700- talet som brutit mot sabbaten, dvs att hon arbetat på en söndag då vilodagen inträtt. Stadens fiskal klagar på kvinnan som heter Malin Samuelsdotter. Hon var gift med en skeppare och anklagas för att ha drivit krog och tillåtit tärningsspel. - Det här exemplet visar att en gift kvinna vars man jobbar mycket borta kan ta till den här typen av arbete. Man brukar framhäva att utbudet av lönearbete för gifta kvinnor inte var så stort under den här tiden, att det inte fanns många jobba att få. Den här kvinnan kunde inte ta tjänst utan blev istället egenföretagare. Och i vårt material är det inte ovanligt att hitta kvinnor som är mikroentreprenörer. Kommande arkivSom släktforskare kan man ta del av det här materialet när databasen är kvalitetsgranskad, om ca ett år. Läs mer om databasen The Gender and Work Project.

23 Des 201324min

Den här säsongen berättar vi om hur människor förr försökte få sin försörjning tryggad. En del använde sig av list och bedrägeri som i dagens program. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den som är fattig och ständigt måste vända på varje öre kan nog drömma om att plötsligt få så mycket pengar att man aldrig mer behöver oroa sig. Men för några har drömmen om de stora och snabba pengarna fått stora konsekvenser. Det stora poströfveriet 1858 När Birgitta Warneryd i Höör började släktforska upptäckte hon ganska snart att en av hennes släktingar avtjänat ett långt fängelsestraff för ett postrån som lät tala om sig länge. Och som kanske aldrig blivit uppklarat , om bara rånarna låtit bli att dra på sig spenderbyxorna och vifta med stora sedlar. Det var nog drömmen om att slippa fattigdom som fanns i huvudet på de tre män som en decemberkväll 1858 satt i ett dike i Högsby socken i Småland och lyssnade. De visste att postdiligensen, på väg mellan Vimmerby och Kalmar, snart skulle komma förbi, och de trodde och hoppades att den skulle ha mycket pengar med sig. De tre var den 30 årige torparen Sven Johansson Bock, drängen Karl Johan Larsson också han 30 år gammal, och så den 19-årige fattige bonddrängen Johan Danielsson. De skulle egentligen varit fyra, men fjärdemannen, Sven Back har inte dykt upp till det avtalade mötet. De bestämde sig för att ändå råna postdiligensen. Allt var uträknat och planerat i detalj, och de gjorde också som de tänkt ut. En av dem sprang fram och tog tag i betslet till hästen och ledde den ner i ett dike. De andra rånarna skulle ta hand om kusken och postiljonen.De tre rånarna sprang iväg med postsäcken till en jordkällare. När de öppnade säcken häpnade de. Så mycket pengar hade de aldrig sett. Förutom 222 brev som de brände tillsammans med en del värdepapper, så fanns det 100 000 riksdaler banco, en summa som motsvarar någonstans mellan 6 och 10 miljoner kronor i dagens värde. De delade snabbt upp bytet i tre högar, utan att ens räkna pengarna.De skulle ju varit fyra om rånet, men den fjärde mannen, en torpare som hette Sven Back hade varit på jakt och inte kommit med i själva rånet.Men pengar tänkte han inte vara utan, utan han krävde att få pengar för att hålla tyst, vilket han också fick. Länsman blev larmad ganska snabbt, och satte upp vägspärrar, utan att håva in några rånare. Rånet var så professionellt utfört att man först inte kunde tro annat än att det var utifrån kommande stortjuvar som varit i farten. Rånarna var överens om att pengarna skulle gömmas i väntan på att allt skulle lugna ner sig. Men att gömma pengarna innebar att man måste blanda in fler personer, syskon, flickvänner och hustrur. En halvbror till en av rånarna klarade inte av att sitta still på de pengar han fått. Han gick till ortens handlare och köpte kontant ett dragspel för tolv riksdaler – en hel förmögenhet för en fattig dräng, som därtill inte kunde spela dragspel. Också den yngste rånaren blev alltför vidlyftig med sina pengar och väckte misstänksamhet i sin omgivning. Halvbrodern Erik hette Faust i efternamn, och det är från honom som Birgitta Warneryd har sina släktband. Det är när Erik kommer in i bilden som det börjar hända saker. Han har svårt att hålla i de för honom så lättförtjänta pengarna. Han har ju för första gången i sitt liv möjlighet att handla med kontanta pengar. Till slut häktade alla de tre rånarna, liksom ” fjärdemannen” Sven Back och ett antal familjemedlemmar till rånarna som på olika sätt blivit indragna. Rannsakningen pågår nästan hela 1859, den 30 november var till slut allting klart i Göta Hovrätt. De tre rånarna dömdes till döden med halshuggning, och de andra inblandade till långa fängelsestraff och böter. Straffen omvandlades till straffarbete på fästning. Två av rånarna dog i fångenskap, en av dem kom hem igen efter 25 år, men dog bara två år senare. Nu, mer än 150 år senare har Birgitta Warneryd letat rätt på hela historien i arkiven, och tillsammans med författaren Ulf Sturesson har hon skrivit en bok om händelserna i de småländska skogarna, som fick så ödesdigra konsekvenser för de inblandade. Kort tid då stora pengabelopp transporterades med diligens Vi det här rånet hade postiljonen ovanligt mycket pengar i sin postväska. Kekke Stadin som är professor i historia vid Södertörns högskola säger att de här rånarna lyckades hitta en liten glipa i tiden när det transporterades så här stora summor på landsvägen. - Just vid den här tiden, vid 1840- och 50-talen så började det blir det för det svenska bankväsendet började utvecklas på 1820- och 30- talen. Och när pengar skickades mellan bankerna så skickades de med post i reda pengar vilket blev stora säckar, berättar Kekke Stadin som lett ett forskningsprojekt om postens historia. Som en följd av det kom postdiligensen på 1830- talet. Och på 1850- talet kom tågen som tog över transporterna av pengar eftersom det ansågs säkrare. Som ytterligare en åtgärd kom postanvisningarna på 1860- talet som gjorde det ännu säkrare att flytta pengar. Få rån har skett i Sverige, men ett annat stort rån skedde 1907 och blev också det enda tågrånet i Sverige. De kom också över en stor summa pengar. Postiljonen Johannes Almén försvarade lasten men träffades av tre skott i huvudet. Tre kulor som han sen fick leva med resten av livet. Som kuriosa kan berättas att efter hans död plockades kulorna ut och finns nu på postmuseet i Gamla stan i Stockholm. Vid det stora poströfveriet i Småland låg det över 200 vanliga brev i postväskan. Och att det var så många var ingen tillfällighet, för just vi de den här tiden hade brevskrivandet fått ett rejält uppsving. - Brevskrivandet hade sin höjdpunkt i slutet av 1800- talet, början av 1900. Det ökade explosionsartat och i Stockholm till exempel hade man minst två postgångar per dag. Man kunde på så sätt skicka en inbjudan till en middagsbjudning och få svar samma dag. Att förmedla post krävde med tiden en allt större organisation. Som vi hörde i berättelsen om poströferiet i Småland var det en av traktens bönder som körde postdiligensen. Och under en stor del av postens historia var det just bönderna som skötte den sysslan. - När posten etablerades på 1630- talet etablerades ett system med postbönder som mot skattefirhet fick möjlighet att frakta posten. De fanns i vanliga fall med ett par mils mellanrum, och sysslan sköttes ofta av postdrängar, eller pigar för den delen berättar Kekke Stadin. - Det var viktigt att följa vägarna och väskan plomberades och sköttes som en värdehandling. - Och fram till 1850- talet var det så att när posten kom till postkontoret följde en lista med som sattes utanför postkontoret. På så sätt kunde alla se vem som fått post. Hämtade man inte ut posten på en vecka hamnade namnet på "överblivna listan". Bibliotek och databas Det finns mycket skrivet om postens historia. Postmuseet i Stockholm har ett omfattande bibliotek och flera databaser där man kan söka uppgifter om personer händelser och annat. Mer om tågrånet 1907 Sveriges enda tågrån inträffade på järnvägen mellan Malmö och Simrishamn, närmare bestämt mellan stationerna Staffanstorp och Djurslöv den 18 mars 1907. Johannes Almén blev skjuten med tre skott i ansiktet och alla tre kulorna satt kvar i skallen, ingen av dem kunde på vetenskapens dåvarande ståndpunkt opereras bort. Han förlorade helt luktsinnet och fick kraftigt nedsatt syn på vänstra ögat, som inte gick att kompensera med glas. Det var dessutom hela tiden risk för att någon kula kunde lossna av sin egen tyngd och flytta sig, så att en operation skulle bli nödvändig. Skadorna var livsfarliga. Johannes Almén dog 1949 och han hade i testamente 1943 förordnat, att han efter sin död skulle bli föremål för rättsmedicinsk obduktion och att hans skalle skulle röntgenfotograferas. Obduktionen skulle slå fast kalibern på kulorna i huvudet. Almén var nämligen övertygad om att han blivit skjuten av både Fors och Friberg. Om det i hans huvud fanns kulor av två kalibrar, skulle detta bestyrka hans misstanke. Obduktionen visade att de tre kulorna satt inkapslade i vävnaderna utan att ha genomträngt skallen. En läkt krosskada i pannan tydde på att han blivit slagen av Friberg med den en sten som hittades i kupén. Alla kulorna hade samma kaliber. Troligen berodde den överraskande svaga verkan skotten hade på att kulorna haft mindre kaliber än revolvern. Kulorna finns på Postmuseum, liksom revolvern en så kallad dominomask och den sten som Johannes Almén blev slagen med.

16 Des 201324min

Historien är full av berättelser om hur den vanliga människan fick streta och slita för att få allt att gå ihop. Kampen för brödfödan var en del av vardagen och skapade ofta både konflikter och dramatik, men också uppfinningsrikedom och påhittighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Om det handlar den här säsongen som börjar med att berätta om när botten går ur den personliga ekonomin och konkursen blev oundviklig. För många var det en outhärdligt stor skam. En av de som drabbades hårt var Petrus Salomonsson som föddes 1877 och bodde i den lilla byn Östergensjö i Ångermanland. Han kom att bli en väl ansedd man i socknen där han arbetade som fjärdingsman och var med det en viktig person som bland annat hade indrivning och polissysslor på sin lott. Men allt detta skulle komma att ändras. Petrus kom på obestånd och fick lämna sitt vackra hus vid stranden av Gensjösjön. Nu efter nästan 100 år har hans barnbarn Sten- Erik Persson köpt tillbaka gården.- När min farfar kom på obestånd gick det här huset, allt lösöre och alla djur på auktion, berättar Sten- Erik Persson. Anledningen var att Petrus Salomonsson hade drivit in böter och skadestånd från folk i bygden och hade pengarna i sitt hem. En dag blev han bestulen på dessa pengar och blev skyldig att ersätta. Han skuldsatte sig och försökte arbeta in den summa han var skyldig. - Men ekonomin undergrävdes under en lång tid och Salomons son, min pappa, fick arbeta extra med att köra varor varannan dag när han inte gick i skolan, berättar Sten- Erik.Efter auktionen stod Petrus Salomonsson och hans hustru Anna Kristina och deras sex barn tomhänta. De fick lämnade hemmet nere vid sjön där jorden var bördig och utsikten över sjön gudomlig. Bara några hundra meter bort uppe i backen låg några släktingars hus som de fick arrendera eftersom de själva emigrerade till Amerika. Marken där var nästan var obrukbar med stora stenblock över hela tomten. Huset var i och för sig stort och vackert timrat men låg en aning skuggigt till nära skogbrynet, och till råga på allt med utsikt mot det gamla hemmet vid sjön. De ekonomiska problemen fortsatte för Petrus och han förstod nog att en konkurs inte gick att undvika. Till slut såg annan utväg utan gick om morgonen den 4 oktober 1923 ut ur huset för sista gången. Han var då 46 år gammal. I arkiven finns många konkurshandlingar att finna. När det gäller Petrus Salomonsson kan man bland annat läsa om vilka tillgångar familjen hade. Sedan bouppteckning hållits efter vår den 4 sistlidna oktober avlidne fader; förre hemmansägaren Petrus Salomonsson i Östergensjö, och det därvid visat sig att hans efterlämnade tillgångar icke förslå till gäldande av boets skulder, få vi härmed vördsamt anhålla att få avträda boet till konkurs för att vinna befrielse från gälden. Bouppteckning över den avlidnes tillgångar och skulder bifogas. Östergensjö den 25 januari 1924 Tillgångar:113 kronor 75 öre Skulder:20 144 kronor och 38 öre Inte självklart skamligt I 1700-talets Stockholm var det vanligt att folk gick i konkurs, så vanligt att det till och med skrevs sånger och pjäser om det. Carl Michael Bellman, som skrev en rad sånger om ämnet gjorde själv tre konkurser. Stockholms stadsarkiv har i samarbete med Uppsala universitet skapat en databas som heter ”Tidigmoderna konkurser”, som är sökbar från en vanlig dator. Mats Hayen historiker vid Stadsarkivet har lett arbetet med att upprätta databasen. 1766 kom en ny konkurslagstiftning som gjorde att den som gick i konkurs slapp fly utomlands. Istället fick man rätt att försöka reda upp sina affärer och slapp utmätning så länge ärendet pågick. Den nya lagstiftningen gjorde att antalet konkurser ökade. Bland Stockholms cirka 70 000 innevånare skedde nästan en konkurs per dag, berättar Mats Hayen. Den relativa anonymiteten gjorde att det nog var minde skamfyllt att göra konkurs i staden, tror Mats Hayen. På landet var det också vanligare att den som gick i konkurs var skyldig en enda person pengar. I staden fanns det oftast betydligt fler borgenärer. Vid varje konkurs görs dels en bouppteckning, och dels en konkursförklaring, ett brev där den person som gör konkurs förklarar hur det kunde gå så illa, -Det där brevet är ofta en guldgruva för släktforskare, kommenterar Mats Hayen., eftersom man kan få en förklaring direkt från den person som drabbas. Att göra konkurs måste inte innebära skam och nesa.-I vårt material ser vi att det finns båda ytterligheterna, dels de som tycker konkursen är en så stor skam att de inte vill leva längre, och i andra änden av skalan, de som ser att det finns pengar att tjäna på den nya arena som den nya lagstiftningen innebar, säger Mats Hayen. I databasen Tidigmoderna konkurser kan du göra egna sökningar genom att klicka på den blå knappen Till databasen på sidan.

9 Des 201324min

Viktiga män som omnämns i samband med stora händelser i våra historieböcker klarade sig inte på egen hand. I deras närhet fanns det staber av människor, och ju mäktigare män desto fler hjälpande händer. När det gällde de kungliga personerna kunde hjälpen gälla en hel del privata och intima sysslor, som att tvätta sig, klä på sig, amma och till och med fara på friarstråt. James Maule var inblandad i ett kungligt fireri och skickades iväg för att få alla papper i orning inför kronprins Oscars bröllop. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. James Maule var kammarherre vid hovet i början av 1800 -talet och fick i uppdrag att resa till Tyskland där den 16 åriga prinsessan Josefina av Leuchtenberg fanns. Och eftersom det var under unionstiden med Norge följde också det norska stadsrådet Krogh med på resan. Gullik Dahlstedt är släktforskare och också ättling till James Maule. - Medan James Maule var förste sekreterare vid Kabinettet för utrikes brevväxlingen i Stockholm lbev han utskickad till Berlin som legationssekreterare. Och medan han var i Berlin blev han meddelad att han skulle resa till München i sällskap med statrådet Krogh för att, som det heter, fria för Kronprinsen i Sverige sedemera Kung Oscar I. Och det var statsrådet Krogh som skulle utväxla ratifikationerna och giftermålskontraktet, berättar Gullik Dahlstedt. James Maule har beskrivit resan i "Strödda anteckningar ur min lefnad". När det blef afgjordt att jag skulle åtfölja statsrådet Krogh till München såsom secreterare vid beskickningen dit i det ofvannämnde åndamålet afreste jag ensam, blott åtföljd af min betjent från Berlin för att i Bamberg afvagta statsrådet Kroghs ankomst och sedermera åtfölja honom till München. Jag for från Berlin den 20 december 1822 i en stark köld. På julaftonen på förmiddagen kom jag till Würgau. Detta ställe ligger i en dal omgifvet af ganska höga berg och ser nästan ut som ett röfvarnäste. Och när jag ankom dit och väntade litet där för att förtära något till frukost kom wärdinnan genast ut emot mig på trappan, mycket slät i synen och smilande och ville hjelpa mig att bära in mitt schatull. Detta föreföll mig besynnerligt nog, äfvensom hennes curieusa och misstänkta utseende i allmänhet. Men när jag kom in i vanliga gästrummet, ökades denna känsla ännu mera vid åsynen av fyra stycken sämre karlar af ett högst gement och misstänkt utseende! Riktiga bandit- physionomier! Som med hattarne på hufvudet sutto omkring ett uselt bord och spelade kort. Som detta sällskap ingalunda såg inbjudande ut, brydde jag mig icike om att där äta frukost, utan så snart nya hästar voro förspända för min wagn, afreste jag från detta otäcka ställe. Så snart vi voro på vägen sade min betjent: "Di där karlarna sågo minsann ej för vackra ut! Jag tror mäst att de voro stråtröfvare!" Emedlertid kommo vi lyckliga till den gamla staden Bamberg mot middagen på sjelfva julafton. Och där måste jag vistas i flere dagar för att afvagta Kroghs ankomst. - När de kom fram till München tog de in på ett hotell och fick snart en inbjudan från Hertigen och Hertiginnan av Leuchtenberg att de skulle infinna sig på slottet, berättar Gullik Dahlstedt. - De hade tagit på sig sina uniformer och Krogh som i första hand förde talan hade Hertiginnan till bordet, satt på hennes vänstra sida och min förfader fick sitta på Heritginnans högra sida. Så snart vi ankommit till palaiet och inträdt uti salongen, kommo hertigen, hertiginnan och prinsessan Josephina emot oss, voro mycket artiga, frågade huru Kongl. famillen där hemma befann sig? Huru vi sjelfva mådde ? Om vi haft en lycklig resa? Om det varit mycket kallt? osv. - Ja, och sen var de där några dagar och var inbjudna att komma och äta alla måltider hos hertigfamiljen. Och de kunde komma i sina svarta kläder, de behövde inte komma i uniform. Min förfader beskriver den unga prinsessan Josefina som en mycket vacker och behaglig flicka. Och han beskriver också de andra barnen i familjen, hur väluppfostrade och fina de var, berättar Gullik Dahlstedt. Hon var då innerligt söt och vacker, blott på 16 året. Sedan vi setat där en liten stund, druckit thé samt några andra rafraichissementer, märkte hertiginnan att vi voro litet enrhymerade, hade litet ondt i bröstet af kölden, hvarpå hon genast vinkade åt en af laquayerne samt tillhviskade honom någon befallning. Kort därpå inkom han med tvenne stora glas äggtoddy. Heritginnan sade till oss: "Jag tror att detta ska vara bra för er och göra godt för er rhyme!" Detta var ju ofantligt artigt och älskwärt af en sådan person! Hertigens hus var aldeles som ett annat, förnämt och artigt privat hus. Alla barnen lefde då ännu och voro inne i samma salong som vi öfrige. De mindre prinsessorne sutto omkring ett rundt bord midt i rummet och arbetade jemte deras gouvernante. De bägge prinserne August samt Max gingo fram och tillbaka i rummet med deras gouverneur. Prins Max var blott omkring fem år och en ovanligt söt och vacker liten gosse. Han kom till oss, satt i knäet på oss och lekte med våra hattar och wärjor. Även om James Moule kan verka vara en vanlig svensk man var han en adelsman och hade fått en fullgod utbildning och pratade till exempel franska perfekt som man kan se av det han skrev i sin anteckningar, berättar Gullik Dahlstedt. Wi åto vid ett rundt bord och voro anligen 12 á 14 personer. Hertigens hof samt ett par främmande. Allting var utsökt och gentilt men ej öfverdriven luxe- utan i högsta grad trefligt! En gång frågade hertigen mig: "Est- ce que vous fumer Monsieur?" Men olyckligtvis svarade jag: "Non, Mon Seigneur!" Annars hade jag troligen fått till skänks en pipa af hertigen och på hvilken jag skulle hafva satt ett ofantligt wärde! Men nu gick jag miste härom tyvärr! Kammarherren James Maule och det norska stadsrådet Krogh vistades alltså hos prinsessan Josefina av Leuchtenberg och hennes familj under några dagar i januari 1823. I maj samma år ägde den katolska vigselceremonin rum i München. Men även då fick kronprins Oscar hjälp med det praktiska. Han var faktiskt inte närvarande vid sin egen vigsel utan företräddes av Josefinas morbror. Hemma i Sverige bekräftades den katolska ceremonin lite senare, och då var kronprinsen med. Hur gick det då sen för James Maule? Inte så bra, för han hade oturen att gå in i affärer med vännen Johan Gustav Hierta som var kritisk till kungen och därmed föll James Maule i onåd hos regenten. - För Hierta var en för kungen misshaglig person. Han hade kritiserat kungen som var angelägen om att hålla alla kritiker i schack. Därför blev min förfader tvungen att söka avsked från sina anställningar hos kungen. - Efter något år blev han tillsatt som postmästare i Arboga. Kungen hade några sådana tjänster i landet som han kunde placera avdankade ämbetsmän på, berättar Gullik Dahlstedt. - Men det var ju tråkigt för honom och min farmor tyckte att hennes mormors far inte skött sina affärer bra när han fick ta avsked från kabinettet. Han har i alla fall lämnat de här anteckningarna om sitt liv. - Det finns också kvar en miniatyrmålning som föreställer han själv och hans mor. Han håller armarna om sin mor som är mycket elegant klädd i siden. - Jag brukade se på miniatyrmålningen som barn och tyckte att han måste varit förunderligt lycklig som var så guldlockig och vacker och satt i sin mammas knä så där, avslutar Gullik Dahlstedt. Kyrkbok på slottet blir tillgänglig för alla Det händer att makten som förr fanns hos samhällets toppar sträcker sig ända in i våra dagar. I höstas blev arbetet med att fotografera och skriva av en av landets privata kyrkoböcker, en som aldrig lämnats in till närmaste landsarkiv, utan är kvar på det slott den tillhör. Det handlar om slottet Torpa stenhus i Västergötland, ett slott med mycket gamla anor. 1699 byggdes ett slottskapell. Nu blev det dit slottets underlydande skulle ta sig för gudstjänster, barndop och vigslar. Allt detta måste givtevis dokumenteras, och så skedde också, i Torpa Kyrkas Memorialbok. Men till skillnad från vanliga kyrkböcker så har den här stannat hos slottets ägarfamilj. Men släktforskarna i trakten har fått lov att låna den för att kunna finna uppgifter som sina anhöriga. Resultatet finns idag i form av en CD, och kommer med tiden att ligga tillgängligt på nätet. Ulla Hökås från Kinds forskarklubb har gjort det digra arbetet med att transkribera, eller skriva av, uppgifterna i boken. Och trots att den tillhör ägarfamiljen på slottet så handlar den mest om det vanliga folket på gården. Den är inte i första hand en herrskapsbok betonar hon. -Nej, den är ju inte det. Första delen är från 1699 till 1798 och under den perioden står det ingenting om slottsfamiljen, inte ens när man vet att någon har gift sig.-Jag förstår faktiskt inte riktigt hur de tänkte för det är bara vanliga underlydande som finns antecknade under den perioden.Torpa stenhus i Västergötland hade under århundradena många viktiga ägare. När slottskapellet byggdes 1699 blev det ännu en markör av hur betydelsefulla ägarna till slottet var. -Här bodde ju riktiga storheter. Torpa ägde i stort sett hela Dannicke socken, och troligen det mesta även i Länghem. På Gustav Vasas tid var Torpas ägare släkt med kungen, eftersom han hämtade sin andra hustru härifrån. Senare härskade Magnus Gabriel de la Gardies syster Christina här, och riksamiralen Stenbock finns också i ägarländen, som ändå hållit sig i samma släkts förgreningar genom seklerna ända in i våra dagar. Kyrkoboken i Torpa är delvis annorlunda upplagd än vanliga kyrkböcker. Ulla Hökmark anar att slottsprästerna inte haft tillgång till boken hela året. Men den inleds på samma sätt om de flesta andra, mer vanliga kyrkoböcker med en beskrivning av innehållet. -Det står i början vad den skulle innehålla. Det var barndop, antal gudstjänster, eventuella vigslar, nattvardsgudstjänster och vart kollekten skulle gå, berättar Ulla Hökmark.De första anteckningarna är skrivna av den präst som invigde slottskapellet, Johan Ekendahl. Men han har sannolikt inte haft makten över kyrkoboken.-Det verkar som att han och de senare prästerna får boken vid enstaka tillfällen, för det är sammanfattningar de skriver. ”Under Herrskapets närvaro på Torpa har jag hållit 44 gudstjänster”, kan det stå till exempel. Släktforskarna i trakten, särskilt de som fastnat i sin forskning för att de saknar vissa uppgifter har givetvis tänkt att alla svar har legat och väntat på dem i just den här boken. -Ja man hoppades ju det, bekräftar Ulla Hökmark. Det står på sina ställen i de vanliga kyrkoböckerna ”döpt på Torpa”, och den sortens anteckningar gjorde ju att de som hade svårt att hitta sina anfäder hoppades på att de skulle finnas där.När kyrkoboken först lämnades över till Släktforskarna för fotografering, så var det Ulla och en kollega till henne som tog emot den. Och kollegan hade tur. -Han var jättenyfiken på en av sina anfäder, som hade vart trädgårdsmästare på Torpa. Han hade letat överallt uppgifter om när den personen hade gift sig och faktum var att han hittade svaret direkt när han slog upp boken, berättar Ulla Hökmark.Hon tycker att hon förstod lite bättre hur livet runt Torpa såg ut förr i världen.-Jag hade inte klart för mig vilken makt de hade över folket här, säger hon. Också hon hade förhoppningar om att hitta namnen på några av sina förfäder. En av slottets gårdsfogdar var hennes förfader.-Jag hoppades att han skulle ha låtit döpa sina tre barn här, men tyvärr, de fanns inte i doplängden. Den där makten som adelsfamiljen på Torpa hade märks också i kyrkoboken, där familjenamnet hela tiden dyker upp på fadderlistan. Med hjälp av Gustav Elgenstiernas bok ”Svenska adelns ättartavlor” ett standardverk när det gäller släktforskning inom adelsfamiljer, har Ulla Hökmark klurat ut hur det sannolikt gick till när det skulle bli barndop i slottskyrkan.-När man tittar i kyrkoboken på Torpa så är det många fler faddrar än vid de vanliga dopen i de vanliga kyrkorna. Jag tänkte ”deltog verkligen grevefamiljen i alla dessa dop?”, för de var faddrar till rätt många. Hon gick till Elgenstierna och kunde konstatera att de var herrskapets barn och ungdomar som stod som faddrar. Så fort de blivit ”riktiga” grevar och grevinnor försvinner de ur fadderlistorna- utom i något fall då prästbarn ska döpas. Efter att fotograferingen blivit klar så har Torpas kyrkobok lämnats tillbaka till ägarfamiljen på slottet, en familj som räknar sina anor till de första ägarfamiljen på slottet. De har varit rädda om boken, som faktiskt åter används av familjen. -Boken är i fantastiskt skick, säger Ulla Hökmark, som berättar att den verkar ha varit bortglömd under en ganska lång tidsperiod. - Mellan 1768-1851 så är det ingen som har skrivit i den, berättar hon. Men efter det verkar den ha hittats igen av familjen, och börjar skriva in ägarfamiljens stora händelser. Det har delvis fortsatt. Den senaste anteckningen är från 2005 och gäller ett dödsfall, berättar Ulla Hökmark. Släktforskarråd från historiker Som släktforskare är det viktigt att hitta de källor som ger liv och märg åt namnen man finner i kyrkobokföringen. Det är något som historikern Dick Harrison poängterar. Lyssna till när: Även Peter Englund har gästat vårt program under den här säsongen. Här berättar han bland annat om konsten att sluta, att förstå när man hittat tillräckligt med fakta. Lyssna till när: Säsongsavslut Och med det är Släktband slut för den här säsongen.Dagens program precis om alla program finns lyssningsbara som mp3 filer. Det går bra att skriva till oss på adressen: slaktband@sr.se Vanliga brev kommer fram på adressen: Sveriges RadioSläktband906 15 Umeå Gott avslut på året önskarGunilla och Elisabeth på Släktband

10 Des 201224min

Sörkörare kallades de norrlandsbönder som vintertid for söderut med släden full av varor hemifrån. De tog med sig skinn, renkött, fågel, smör och hemslöjd, inte minst linne. I en tid när staten ville kontrollera handeln gavs linproducerande socknar en möjlighet att handla friare, eftersom linet var så åtråvärt. Sörkörare var nästan uteslutande män, men det fanns en och annan kvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Idag finns ett romantiskt skimmer kring sörkörarna och inte minst i trakterna av Örnsköldsvik vårdas berättelserna om deras äventyr. På Murberget Länsmuseet Västernorrland finns flera uppteckningar som berättar om sörkörarnas resor. Till exempel tecknades 1916 Kristoffer Vestbergs berättelse ned av Levi Johansson och idag kan man på Murberget Länsmuseet Västernorrlands arkiv på nätet läsa berättelsen. Jag har i min ungdom varit med om att göra inte mindre än 11 sörkörningsresor. Huru många gånger vi var till Stockholm minnes jag inte, men nog var det en tre fyra gånger. Alla gångerna var jag lejd som kördräng. Vi körde först upp till Åsele på den så kallade julmarknaden som hölls strax på nyåret. Där handlades fågel, renstekar, renhudar, smör och skinn. För ripa betalades upp till 37 öre, renkött 5 kronor pundet, renhudar omkring 5 kronor och så där 8 kronor pundet för smör. Varje sörkörare hade mellan 10 och 20 lass, och lika många hästar. Hästarna köptes på hösten, men säljaren skulle ha dem om hand till nyåret och stilla dem feta. Strax på 20- dagen anträdde resan söderut. Slädarna var av enklaste beskaffenhet. Karlarna var klädda sålunda. Hemvävda helylle- underkläder med en tjock sticketröja, grå vadmalskläder av hemmatyg, stora bandpjäxor med hö, halm och strumpor. Hundskinnspäls, fårskinnsmössa och hundskinnhandskar med vantar. Matsäck medfördes för hela resan i spann. Det var bröd, fläsk och ost. Resan söderut tog omkring tre veckor. Endast två dagar vilade vi över. Då såg man om slädar, selar och hästarnas skor. De dagarna åt man inte ur matspannen utan köpte kost. För att det inte skulle bli trångt om stallrum på vägen reste de olika körsällskapen med någon dags mellanrum hemifrån. Till varje gård kom ett nytt sällskap varje kväll en tid framåt. Vi karlar bäddade åt oss själva på golvet med halm, renhudar ur lassen och våra pälsar. Det var på vissa bestämda gårdar man tog in och logiet kostade ingenting. Bönderna hade anordnat stallrum för att kunna ta emot sörkörare och de var angelägna om att få härbärgera dessa främlingar, ty de fick sälja sina produkter åt dem, mest hö och havre. Vi kördrängar hade 25 á 30 kronor för en sådan resa och fri mat. Läs mer eller sök på: Sörköraren Karolina Norberg född 1845 Anna Karin Gidlund i Trehörningsjö har i sina anor något så ovanligt som en sörkörarkvinna. Hon hette Karolina Norberg och var född 1845 och var Anna Karins farmors farmor. Anna- Karin har bevarat hennes minne inte minst genom att delta i en modern sörkörarexpedition. -När jag var liten fick jag höra en historia av min farmor. Hon berättade att när hon var fem år gammal hade hennes farmor åkt som sörkörare till Uppsala och Stockholm och slagit följe med en man från grannbyn, berättar Anna- Karin Gidlund. - Min farmor Hilda var under tiden mycket med sin farfar i snickarboden, för farfar var ofärdig och svarvade bland annat trätallrikar. - Den här historien återupprepades för oss på 1990- talet då vi planerade en egen sörkörarresa. Och jag inför den här intervjun intervjuat min pappa och min faster Elsy för att minnas det här en gång till. - Min faster berättar att i sörkörarsläden hade de både skinn, smör men också farfars hantverk som han hade gjort. Och jag frågade om hon mindes vad de hade tagit med sig hem i släden tillbaka. Då hade hon fått med sig ett mycket fint tyg som hon gav till sin yngsta dotter Ida som var 16 år gammal. Tyget var till hennes brudklänning. Och det dröjde ytterligare tio år innan hon fick användning för det här fina tyget. Anna- Karin Gidlund har släktforskat som ung på 1970- talet och fann då anor från en annan sörkörare, Per Eriksson eller Ersson som levde på 1500- talet i Nordmaling. Han var bonde, sörkörare och sexman, och är i nästan rakt nedstigande led släkt med min farmors farmor Karolina Norberg. Att en kvinna var sörkörare var ovanligt. Det Anna- Karin Gidlund fått förklarat för sig var att anledningen till att hon blev sörkörare var att farfar var ofärdig. Hon har inte hört talas om andra sörkörarkvinnor. Karolina Norberg körde sin sista sörkörarresa 1906, och där var sent säger Anna- Karin Gidlund. - Tågen hade redan börjat gå 1891, och jag tror förklaringen är att de inte hade det så gott ställt och inte fått snurren på affärerna som de mer välbärgade sörkörarna hade som transporterade varorna på tåg. Hur lång tid tog det då att åka från Trehörningsjö till Uppsala och Stockholm med släde? - Det tog en månad och de startade till Tjugondagknut då julen var slut och man hade festat klart. De flesta hade innan gjort inköpsresor uppåt Åsele. - Den första stora marknaden som farmors farmor troligen stannade på var i Uppsala och där sålde hon skinn. Sen bar det iväg till Hötorget i Stockholm där de stora affärerna gjordes. - Många av de som reste tidigare, innan min farmors farmor hade många slädar och många hästar. De flesta hästarna såldes och de slädar som inte behövde tas hem slogs sönder och såldes som ved. Karolina hade förutom skinn och hemslöjd också smör med till försäljning. - Smör var väldigt dyrbart och ett bevis för det är smörkyrkan här, berättar Anna- Karin Gidlund och tar fram en gammal träform som kallas smörkyrka och tillverkades på 1700- talet. - Den här använder jag även idag. Det är som en byggsats som man lägger smöret i. Det finns många berättelser om den, bland annat hur snålt folk ställde fram alldeles för kallt smör på bordet som ingen kunde ta smör från. Smör ställde man fram på bordet för att visa att man hade råd att ställa ett kilo smör på bordet. Och i smörkistan blev smöret format efter de vackert karvade motivet. - I just den här smörkistan är motivet en kvinna som tjärnar smör och som samtidigt röker i en pipa. Är man då stolt över att tillhöra en sörkörarsläkt? - Ja, och framförallt att hon var kvinna, avslutar Anna- Karin Gidlund. Lyssna även till när: Längst ner på sidan finns flera bilder på smörkyrkan från 1700- talet. Bönder med lärft på lasset Precis som alla andra vid den här tiden var sörkörarna tvungna att ha speciella pass, ett för varje resa. De innehöll inte bara uppgifter om vem man var, var man kom ifrån och vart man skulle, utan också noggranna förteckningar av vad sörköraren hade med sig till försäljning. Det har gett Kersti Ullenhag möjlighet att göra beräkningar av fororna som gick ner till Stockholmstrakten. Hon har koncentrerat sin forskning till tre socknar i Örnsköldsvikstrakten; Nätra, Sidensjö och Själevad. Dessa socknar hade alla en stor linproduktion runt sekelskiftet 1800, inte minst Själevad som skickade enorma mängder linnetyger söderut. Hon har omvandlat de gamla måtten till begripliga mängder. -Ett år i mitten av 1790-talet så skickades 24 752 alnar lärft söderut från Själevad, och det kan ju vara svårt att förstå hur mycket det egentligen är, säger hon.-Men om man räknar om det till moderna lakan, på dubbel bredd , två och en halv meter långa rejäla lakan med två meters bredd, så blir det 2910 lakan – från en enda socken, ett enda år. Staten uppmuntrade linnetillverkningen, och gav speciella hederstecken till de kvinnor som vävde det finaste linet. Och de skickligaste kunde till och med få skattelindring. För att få det skulle man väva så kallad premiumlärft, speciella vävprover, som man tog med till kyrkan där prästen och kronans befallningshavare bedömde och satte poäng på hur väl kvinnan vävt tyget, allt enligt ett särskilt regelverk. -När kvinnan hade fått sitt vävprov bedömt, så fick hon en attest, och den kunde användas som dellikvid vid skatteinbetalningen. Så om man lämnat in lin som uppfyllde kraven så fick man reducerad skatt. Under den tid som Kersti Ullenhag undersökt, så var linet ryggraden i försäljningen, men det fanns mer att sälja av gårdarnas överskott. -Linet var egenproducerat, liksom de träskedar som männen hade gjort och fernissat med linoljefernissa. Kersti Ullenhag räknar upp fler varor. Det rörde sig om sådant som kom från jakt och fiske, men också vanliga lantprodukter, framför allt smör som gav ett betydligt bättre pris i Stockholm än hemma i Ångermanland. Man hade också med sig kött, vilket ju förutsatte att det var vinter och kallt. Till sist var det pälsar med i fororna, oftast från tama djur.-Mycket kalvskinn, men också hundpälsar, vilket var populärt, berättar Kersti Ullenhag. In mot mitten av 1800-talet när man fick lov att sälja också varor som andra producerat blev det mer av ett yrke att köra söderut med handelsvaror, och då kunde samma person göra resor söderut många gånger. Men under den tidiga sörkörartiden, när man bara sålde det man själv och några grannar hade producerat, verkar det som att sörkörarsysslan gick runt bland männen i byn. Det var inga små mängder varor som lastades på slädarna. Kersti Ullenhag har gjort beräkningar som visar att varje släde innehöll varor som tillsammans vägde runt ett halvt ton, ibland ännu mer. Men så var det också ibland ganska många grannar som skulle ha sina varor medskickade till Stockholm. -Jag har sett att det kunde vara ändå upp till tio personer, men oftast var det en eller två grannar som kunde skicka sina varor med en sörkörare. -Och det var från början inte så att man var sörkörare kontinuerligt. Det var olika personer som åkte olika år, och det är inte säkert att man gjorde en resa söderut i sitt liv. Idag är sörkörarna omgivna av ett romantiskt skimmer och har hög status. Det hade de sannolikt i sin tid också, men Kersti Ullenhag tror att det kan ha varit annorlunda på den tiden sysslan gick runt i byn.-Om man bara åker någon enstaka gång så är ju inte sörköreriet det som identifierar dig som person, då är det nåt som ”vi alla” gör, menar hon. Karolina Norberg som vi hörde om tidigare var sannolikt en av mycket få kvinnliga sörkörare. Kersti Ullenhag som har tittat på tiden fram till 1810 har bara sett ett enda exempel och det avviker också på andra sätt, den kvinnans resa gick till exempel på sommarhalvåret, vilket var ytterst ovanligt. Men kvinnorna hade ändå stor del i sörkörarverksamheten, inte minst var det ju de som hade hand om beredningen av linet och vävningen av linnet som sedan skickades med fororna söderut. Och när mannen var borta under flera månader så måste kvinnan ta hand om allt hemma på gården. Kersti Ullenhag har läst ett brev från en av dessa kvinnor. Hon hette Katarina och var gift med den legendariske sörköraren Erik Norberg. -Hon skriver till honom när han är i Stockholm, och berättar att hon hållit på med skogsskötseln och att hon sålde grisar, säger Ullenhag.Katarina skriver att barnen var friska, rågen var hemtagen och vedkörningen avslutad och att hon nu höll på att sanda på vägen. Katarina ber sin man att han inte ska ta med sig brännvin hem, och berättar att hon håller på att anställda en ny dräng.Men sen gör hon ett tillägg där hon skriver: ”Som nu brevet är avslutat får jag åter med några rader underrätta dig, att jag på denne lördags morgon, under den högste Gudens tillhjälp, hit till världen blivit förlöst med en liten flicka.”För att understryka vilken myndig kvinna hon är så skriver hon till sist att hon ännu inte bestämt vilket namn den lilla ska få, utan att han får reda på den när han kommer hem. Det skulle han tydligen inte bry sig om, skrattar Kersti Ullenhag. Lästips Sörkörare Bönder med lärft på lassen från norra Ångermanland 1750- 1850 av Kersti Ullenhag. Bondeköpmän av Mats Morell.

3 Des 201224min