Tänk om väljarna i Sverige hade kunnat påverka som de gör här: Pontus Mattsson, London

Utrikeskrönika 15 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.I snöslask och iskalla skurar går tankarna till Maldiverna och en övernattning på lyxhotellet Waldorf Astoria för ungefär en svensk sjuksköterskas månadslön.Men för ryska Valentina Matvienkos svärdotter Julia en kostnad som en spott i havet. Så rik är hon.Hon spenderade nyårshelgen där. En genomgång av den ryska maktelitens vuxna barn visar en liknande trend. Försvarsministern Sergei Sjojgus vuxna dotter Ksenia firade sitt nyår i Dubai. Veronika, dotter till säkerhetstjänstens Sergej Narusjkin har under det gångna året varit både i Dubai, Turkiet, Seyshellerna och på Bali. Samma Bali är samtidigt ett favorittillhåll för en stor grupp unga exilryssar, som inte vill bli mobiliserade eller är lite kritiska till sitt lands system, men inte så kritiska att de gör mer än sätter sig och distansarbetar för sina gamla ryska företag från Bali istället för i Ryssland. Andra kända elitbarn har semestrat i grekiska övärlden och precis som dem som valde Turkiet fullständigt struntat i att de faktiskt befunnit sig i ett Natoland, alltså fienden. Nato bär enligt deras föräldrar skulden för kriget, ett krig som eliten lögnaktigt skyller på alla andra - som när utrikesminister Sergej Lavrov blev utskrattad i Indien när han sa just det - det var inte vi som startade kriget - vi bara försvarar oss. Det sas på en ovanligt bruten engelska för att höras från Lavrov, som har ett långt förflutet från USA och vars dotter länge bodde kvar i detta enligt officiell retorik ryskt fiendeland. Ryska eliten i hyckleriets högborg. Deras liv förutsätter ett betryggande avstånd från majoriteten av ryssar, ett avgrundsdjupt avstånd för att slippa konfronteras, men ett avstånd som också skapar en enorm osäkerhet för eliten vet egentligen ingenting om vad gemene ryss tänker på sin kammare. Det är där eller snarare i köket du som ryss vågar tycka något så bara de mest pålitliga av vänner hör. För de får ju inte vädra några åsikter offentligt - trots att de har rätt till det enligt rysk grundlag, men att säga till exempel jag är emot krig är straffbart. Allt mer blir straffbart och kan leda till stämpling som utländsk agent, alltså att du samarbetar med främmande makt. Men det är lagar som inte gäller eliten eller elitens barn, som inte vill sluta semestra i utlandet, det vill säga fiendeutlandet så som det utmålas av eliten. Men vem bryr sig om sånt när solen gassar över gyllene stränder på Bali, i Thailand eller Maldiverna. Lika lite som just denna superrika ryska eliten egentligen bryr sig ett skvatt om att deras land krigar i Ukraina.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

15 Mar 20233min

Utrikeskrönikan 14 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag.Sie Sind doch ein Klugscheisser.Du är allt en riktig “Klugscheisser“, du!Direktöversatt betyder ordet något i stil med “klokskapsskitare”, det vill säga man gödslar klokskaper omkring sig, som ingen har bett om.Eller man överförklarar en sak, lite så där förnumstigt, detta hemska beteende som jag fasar för när och om jag själv gör mig skyldig till.Ni vet hur det kan vara, någon tar fel på ett namn, ett rent slarvfel, som t ex när morsan ibland sa första stavelsen i alla mina fem bröders namn innan hon sa Daniel, men Klugscheissern måste då när den hör slarvfelet komma med en lång övertydlig korrigeringsharangKlugscheissern i oss vill visa att den kan. Lite bättre och trycka till, lite iallafall.Viktigpetter är ett svenskt ord som kommer nära i betydelse. Men det är lite för snällt, för mig, lite för odräpande.Stropp funkar också, men stropp har något lite för lustigt över sig. Kalle Stropp liksom, höhö. Det är lite för mycket pilsnerfilm.Klugscheisser, det är perfekt.Lagom elakt och dräpande med perfekt rytm. Ett av mina favoritord på tyska. Jag hoppas kunna få till det någon gång här. Jag ska berätta varför:Jag har pratat om den förr i mina krönikor från olika korreorter, viljan och önskan att passa in. Att till exempel slippa att direkt få frågan "var kommer du ifrån" när man säger "hallå" på ett sådant sätt, med en liten, liten nyansskillnad, så att den infödde direkt förstår att jag inte är berlinare eller Londonbo eller New yorkare när jag till exempel köper mitt bröd. Så tröttsamt.Men det finns några saker till som fyller mig med extra stor tillfredsställelse och känsla av att passa in, att tillhöra, i de nya samhällen jag bor i. Till exempel när jag antingen fattar ett skämt helt och fullt på det nya språket, skrattar spontant och hjärtligt utan behöva ta till det lite överdrivna göra sig till-skrattet.Eller när man själv får till ett skämt på det inlärda språket så att alla modersmålare runt bordet skrattar från hjärtat, en ren integrationstriumf.Eller som när man spontant och utan att tveka på sitt inlärda språk får till en perfekt elegant verbal kontring, lagom elak och dräpande när man känner sig lite dåligt behandlad.Som häromveckan, när expediten pratade otydligt och jag trodde hen frågade om jag ville ha stora eller små sedlar tillbaka i växel och jag sa att det spelar ingen roll och hen på ett övertydligt irriterat sätt då sa, utan att titta upp “das war nicht die Frage”, det var inte frågan, utan istället om jag själv hade mynt på mig som kunde underlätta växlingen.Tänk vad skönt det hade varit, vilken integrationstriumf, att helt spontant komma på formuleringen, rätta på ryggen och titta lagom överlägset tillbaka och lugnt och tydligt säga “Sie sind doch ein Klugscheisser” och gå därifrån.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

14 Mar 20233min

Utrikeskrönikan 13 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors MåndagDet finska hårdrocksbandet som med monstermasker sjöng Hard rock Halleljua, tog världen med storm och vann Eurovison Song Contest 2006.I Finland är det ingen som glömmer.Det var en vinst som satte avtryck. I bandets hemstad Rovaniemi i finska Lappland kan monstermaskerna numer till och med spatsera omkring på ett eget torg. Stadens torg döptes helt sonika om till Lorditorget som tack för att bandet skrev musikhistoria med Finlands första och hittills enda vinst i Eurovision.Men hoppet om en ny vinst är ständigt levande och tron på den egna kandidaten lika stark varje år. Så här snart 20 år efter Lordis seger så måste det väl ändå vara Finlands tur igen - är ett tonläge som hörs lite varstans. Och i år är det artisten Käärijä med låten Cha cha cha som ska försvara Finlands blåvita färger i finalen i Eurovision Song Contest som avgörs i Liverpool i maj.Käärijä är en ung rappare, med stor scenshow. Han har ingen monstermask men ändå en stil som man hoppas ska gå hem och trots att de flesta länder i Europa inte ens utsett sina låtar så ser Finland redan sin låt som en toppkandidat.Finländsk media beskriver låten som en favorit, som också satt avtryck internationellt. Och i ivern att hitta positiva omdömen intervjuas också Sveriges Radios expertkommentator Carolina Nore´n.Låten är personlig, sticker ut är olika omdömen. Käärijä sjunger dessutom på finska och det pekas ut som ett trumfkortOch den har placerat sig på musiklistor även i Sverige - så kanske har du hört den?Jo, nog får man tankarna lite till Lordi och 2006.Käärijä kommer från Vanda, strax utanför Helsingfors, om han får ett torg uppkallat efter sig om det blir en vinst är oklart men när man talar om Finland som ett land som alltid är förberedd på det värsta, med stora välfyllda beredskapslager, allmän värnplikt och stort försvar så är det något annat i det finländska kynnet som kommer fram när det gäller Eurovision.Då släpper man liksom förberedd på det värsta och hoppas bara på det bästa.Carina Holmbergcarina.holmberg@sverigesradio.se

13 Mar 20232min

Utrikeskrönikan 10 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chisinau, fredagI drygt ett år nu har Igor Konasjenkov, alltid lika kortklippt, i samma militärgröna medaljtunga uniformsjacka, blickat in i kameran och med entonig röst rabblat den senaste informationen om den militära specialoperationen i Ukraina. Han inleder alltid så: "Ryska federationens väpnade styrkor fortsätter att genomföra en militär specialoperation". Igor Konasjenkov är chef över informationsavdelningen vid Rysslands försvarsministerium. I somras upphöjdes han till generallöjtnant. Igor Konasjenkov föddes 1966 här, i Moldaviens huvudstad Chisinau, i det som då var den Moldaviska socialistiska sovjetrepubliken.Sin utbildning fick han i den Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken. Tog 1988 examen med högsta betyg vid militärhögskolan i Zhytomyr, 14 mil väster om Kyiv. Tre år senare föll Sovjetunionen samman och sin klättring på karriärstegen inledde Igor Konasjenkov i Ryssland. Allt jag vet om Igor Konasjenkov har jag läst mig till på Ryska försvarsministeriets hemsida. Jag vet ingenting om vem han egentligen är, vilka åsikter han innerst inne bär på men jag tror mig veta att i den sinnevärld han verkar har Sovjetunionen aldrig till fullo upphört att existera. I den meningen att man i det gamla maktcentret Moskva fortfarande anser sig ha rätt att lägga sig i före detta Sovjetrepublikers vägval. Häromdagen, i Igor Konasjenkovs hemstad Chisinau, träffade jag Olga Rosca, stabschef hos Moldaviens utrikesminister. Hon vill att vi journalister och andra ska sluta benämna Moldavien som den före detta Sovjetrepubliken Moldavien. Visst är historien viktig, sa hon. Den har format oss, vilka vi är. Men nu, när tre decennier passerat sedan självständigheten, är det nuet och framtiden som bör känneteckna oss. Olga Rosca vill hellre att världen ska tala om hennes land som EU-kandidatlandet Moldavien. En status man fick i somras, tillsammans med Ukraina. För är det något som den militära specialoperationen gjort är det att skynda på processen bort från de gamla banden till Ryssland, till Moskva till den historia som knöt länderna samman. Det går fortfarande att ta sig fram på ryska i Moldavien. Det finns platser kvar där Lenin står staty och där människor ännu talar om hur bra allting var då - när Sovjetunionen fanns. Men det har gått så lång tid nu att det mer börjar likna ett mantra. Likt Igor Konasjenkovs dagliga uppdateringar om hur det går i den militära specialoperationen. Han kan förmodligen hålla på hur länge som helst. Jag vet inte hur många som lyssnar. Men i hans entoniga rabblande göms så mycket sorg och död att ekot kommer höras i minst tre decennier till och bli en del av historien om Sovjetunionens upplösning. Johanna Melén, Chisinaujohanna.melen@sverigesradio.se

10 Mar 20233min

Utrikeskrönikan 9 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Belfast, torsdagDen senaste veckan har det stora samtalsämnet här i Storbritannien handlat om sms. Eller, för att vara mer specifik, Whatsapp-meddelanden. Meddelanden från den där tiden för två eller tre år sedan, som vi kanske helst av allt skulle vilja glömma. Från tiden när covidpandemin börjat påverka allas våra liv, när skräcken var som störst, oron, rädslan och osäkerheten.Tidningen The Telegraph har i flera dagar pytsat ut publiceringar av meddelanden mellan Storbritanniens dåvarande hälsominister Matt Hancock och andra regeringsmedlemmar: ministrar, tjänstemän, dåvarande premiärministern Boris Johnson. 2,3 miljoner ord finns i chattarna som tidningen kommit över, via en journalist som skrev en bok åt hälsoministern.I en av chattarna diskuteras stängningarna av skolorna, i en annan frågar hälsoministern om en tidning kanske skulle kunna skriva fördelaktiga publiceringar om utrullningen av covidtester. I en tvekar Boris Johnson om det var rätt att stänga stora delar av samhället, i en annan skämtas det om dem som sitter i karantän på lågbudgethotell.Meddelandena har väckt minnen, känslor, ilska, frustration. Och en del här har valt att bläddra genom sina egna telefoner, tillbaka till de där dagarna när så mycket förändrades. Flera av dem har delat sina konversationer i sociala medier.En kvinna, Sonya, skriver om sin pappas sista dagar i livet. Han bodde på ett äldreboende, och hon fick inte komma dit. I pappans sista meddelande skriver han att han fått värktabletter och är trött, att han måste sova. Klockan är kvart i två på eftermiddagen.Dotterns tre följande meddelanden förblir obesvarade. I hennes sista står: ”jag vet att du inte kommer läsa det här, men jag saknar dig”.En annan person, Paul, skriver att hans mamma arbetade på ett äldreboende under pandemin och smittades av covid. I deras sista konversation lovar Paul att de snart ska ses när hon mår bättre, och frossa i fish and chips. Hon svarar med ett skratt och ett x, en kram. Pauls sista meddelande, ”hoppas du mår ok idag” är obesvarat – samma dag lades Pauls mamma i respirator, och hon dog två veckor senare.En annan skärmdump visar hur en man hann få veta att han skulle bli farfar – dagen innan han själv somnade in för sista gången. En annan visar hur en läkare ber sin partner om förlåt för att han inte kan komma hem och natta barnen. Patienterna är för många, personalen för få, rast och vila obefintlig.Konversationer mellan nära och kära, familjer, sjukvårdspersonal. Som ett tidsdokument av meddelanden som finns kvar ute i etern, och i varandras telefoner, som spår av vad som varit och de som funnits här.Och som Sonya skrev, hon som förlorade sin pappa: hon skickar fortfarande meddelanden till honom.Stephanie Zakrisson, i Belfaststephanie.zakrisson@sverigesradio.se

9 Mar 20233min

Utrikeskrönikan 8 mars 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Abidjan onsdag. Bara för några dagar sedan så återsåg jag en gammal vän i Burkina Faso. I det här fallet så är det verkligen en vän från förr i dess rätta bemärkelse. Vi hade inte setts på årtionden, det var sådär så att man var lite osäker på om man skulle känna igen varandra. Min bäste vän från Burkina Faso, från detta fattiga land med ett folk som en gång gjorde så att jag fastande för Afrika. Och det var nog han och hans vänner som fick mig att utse burkinier till världens trevligaste folk. Välkomnande, avslappnade, prestigelösa, underbara. Och han mindes detaljer från vårt första möte som jag hade glömt. Det var skratt och en glädje av att bara ses och sitta tillsammans igen vid ett utomhusfik i dammiga, heta Ouagadougou. Men det var också ett möte med en viss sorg. Han var sliten, haltade och var ganska nedgången. Men hela inramningen illustrerade också att det inte bara var han som hade förändrats, utan hela landet. Och hos världens trevligaste folk så har det kommit in något vassare, en oro, en vaksamhet. Vilket inte är så konstigt. Förr, hade jag lätt kunnat bege mig till min väns by och besöka honom, idag är det helt omöjligt. Islamistiska terrorgrupper kontrollerar allt större delar av landet, folk kidnappas och dödas överallt, även långt söderut, regeringsarmén har tappat kontrollen över 40 procent av landet. Det är illa. Riktigt illa. På det har vi återkommande rykten om att den nya militärledningen kommer anlita ryska Wagnergruppen, precis som i grannlandet Mali, ett exempel som avskräcker. Så när jag flög från detta land som jag rest så mycket i, och känner så mycket för, så var jag närmast nedstämd. Men här i Afrika så bollas man mellan hopp och förtvivlan. Som ni hörde i början så befinner jag mig i Abidjan, Elfenbenskusten största stad. En tropisk gräddbakelse med energi och driv. Konstrasten från Ouagadougou kunde nästan inte vara större. Jag har mött unga välutbildade fransk-ivorianer som hellre jobbar här än i Frankrike. Det är här det händer, som en sa. Det finns en härlig kosmopolitisk anda med en salig blandning av folk; staden påminner en del om Nairobi, fast fransktalande, och med en lite mer glamourös, tjusig sida. Och med en högre funktionalitet, det är vackrare, gatubelysningen funkar, till skillnad från i Nairobi, strömavbrotten är få och ovanliga, till skillnad från i Sydafrika. De finns en struktur, det byggs överallt, ett jätteprojekt växer mitt i stan, ytterligare en bro över alla dessa laguner och vikar i den jäsande värmen, en av många förberedelser inför de afrikanska mästerskapen i fotboll som sparkar igång om mindre än ett år, vilket kommer bli kontinentens absolut största idrottsfest. Flygresan Ouagadougou – Abidjan tar en timme och femtio minuter. Längre tid än så är det inte mellan hopp och förtvivlan. Richard Myrenberg Abidjan

8 Mar 20233min

Utrikeskrönika 7 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Jag tänkte först att den här krönikan skulle handla om underbemannad sjukvård. Det finns en hel del att prata om på det temat. Men sen tänkte jag lite på vad mina krönikor handlat om på sistone: Hunger, klimatförändringarnas hälsoeffekter, läkemedelsbrist...Sen tittade jag lite på vad jag rapporterat om i övrigt: antibiotikaresistens, kolerautbrott, vårdbehov efter jordbävningar, fågelinfluensa, fetmaepidemi...Det är ju såklart inte bara jag. I mitt flöde i mobilen, i sociala medier och diverse nyhetsappar som brummar till stup i kvarten, är det ett eländesflöde utan dess like. Och jag undrar lite vad det gör med våra hjärnor, detta ständiga mottagande av information om tågolyckor, jordbävningar och krig.Hur som helst, ännu en krönika om ett folkhälsoproblem kändes plötsligt som något jag skulle vilja undvika.Så istället ska jag prata om det som lyser upp i mitt sociala medierflöde, mitt bland nyheterna om allehanda katastrofer. För det har börjat dyka upp inlägg – och det är säkert något program som på något vis noterat mina reaktioner och anpassat en algoritm – vi kan kalla det inlägg på temat återförening.Det är små amatörfilmer med ett par meningar förklarande text, superkorta men tillräckligt långa för att få mig att börja grina varje gång. Som till exempel så här: En 14-åring i Venezuela har inte sett sin storebror på fem år. Brodern har varit fast i Europa, men nu har han lyckats ta sig hem, utan att meddela sin lillebror. Så plötsligt står han där, bakom 14-åringen, som sitter vid ett bord. Och när 14-åringen vänder sig om och ser sin bror sjunker han ihop, tappar all styrka i kroppen. För några sekunder. Sen reser han sig och, liksom helt utan styrsel, kastar sig om halsen på brorsan.Det går inte att förbli oberörd.Eller den här: en mamma har, kanske på grund av covid, inte sett sin vuxna dotter på flera år. Inte sen dottern blev gravid och födde sitt första barn, och kvinnan blev mormor. Och kvinnan sitter i en soffa, helt ovetandes, och runt om henne står förväntansfulla familjemedlemmar som styrt upp överraskningen. Så står hon där plötsligt i hallen, dottern, med sin bebis i famnen. Och det blir liksom för mycket för mamman, för starka känslor, man blir nästan rädd att hon ska få en hjärtattack när man ser den under minuten korta filmen.Javisst, jag är en lättprovocerad gråterska, mina tårar kommer som ett brev på posten till såväl stråkarna i en rom-com, som till när fotbollsspelare bli sådär otroligt glada över ett mål. Men de här små återföreningsfilmerna är, trots eventuellt pinsamma snörvlingar på bussen, som sagt ljusglimtarna i flödet av eländesnyheter.Kanske borde vi nyhetsmedier göra lite fler nyheter av den här sorten. Som bara berättar en historia med lyckligt slut, utan att peka på något större problem där ute i världen.Jag vet inte. Nyss hemkommen från London, fortsätter jag nu med ett reportage om den underbemannade sjukvården i Storbritannien.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

7 Mar 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.Efter tre år av coronarestriktioner så reste jag häromveckan för första gången ut från Kina.Flyget gick till Japan.Det var en omtumlande upplevelse.En känsla av lättnad. Frihet, till och med.Ungefär som att jag omedvetet gått och spänt mig, men äntligen slappnat av.För det kan ju vara rätt påfrestande att jobba som journalist i Kina i och med den övervakning som följer med jobbet.Det brukar jag nämna ibland i min rapportering.Kina har också blivit ett land där den så kallade ”säkerheten” mer generellt är väldigt påtaglig.Antalet övervakningskameror är nästan komiskt många.I gatubilden många staket, stängsel, avspärrningar.Säkerhetskontroller i till exempel tunnelbanan är sedan länge standard.Och likaså att registrera sig med sin id-handling i olika sammanhang. Till exempel online.Och vakter finns det så det räcker till och blir över.I Japan däremot lyste allt detta med sin frånvaro.I alla fall i mina ögon, påverkade som de är av covid-åren då hela den här säkerhetshetsen i Kina trummats upp till nya nivåer.Det här var som sagt min första resa utanför Kina sedan pandemins början.Och, jag tänker att det nog finns många som jag, som nyligen rest till ett annat land för första gången på flera år.Och kanske är det då många, liksom jag, som får möjlighet att få perspektiv på den välbekanta tillvaro man tillfälligt lämnat därhemma.Pandemin gjorde världen mindre, nu expanderar den igen.Och det är nog inte bara vi som har förmånen att resa igen som är glada för det.När jag i det lilla samhället Yufuin i sydvästra Japan en eftermiddag ramlade in på en restaurang för att äta en skål nudlar, så blev den enda andra gästen i lokalen så upprymd att se en utlänning att han insisterade på att betala måltiden för mig.Peak Japan, tänkte jag. Folk är verkligen väldigt artiga i Japan.Några dagar senare landade jag återigen i Peking, som ju varit mitt hem under många år.Och jag tror att en hel del lyssnare nog fattar vad jag menar när jag säger att det kändes väldigt bekvämt.Den där hemmavana känslan av att vara på känd mark.Men till skillnad från många gånger förr, för mig, så höll den bara i sig en kort stund.Tre år med kinesisk nollcovidpolitik har nog satt sina spår, ändå.Och när du hör den här krönikan, kära lyssnare, sitter jag sannolikt på ett flyg ut från Peking igen.Vi får se, eller höra kanske, var jag landar.Björn Djurberg, Kinakorrespondent med rapporteringsansvar också för Östasienbjorn.djurberg@sverigesradio.se

6 Mar 20233min