Knarkkungar och vård för alla – kontraster i Centralamerika: Sara Heyman, Cartago

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin måndag.Så var det samma visa igen, Tyskland sist i melodifestivalen.De sista åtta åren har landet kommit sist eller näst sista sju av åtta gånger.Och man säger ju ofta att det spelar ingen roll, det är bara en lek, men läser man kommentarerna på tyska sociala mediekonton om detta så tas det inte bara med en axelryckning eller ett snett leende längre.Att jämnt komma sist är helt enkelt inte kul. Någon gång kan det vara lite kultroligt kanske, men när det upprepas på gång på gång så upphör det roliga. Till och med i Eurovision.Läste någon kommentar som tyckte att kända tyska band som Rammstein eller Scorpions skulle ställa upp för tysk räkning, då skulle "wind of change" komma.Tips från coachen kommer här: "Singt auf Deutsch", sjung på tyska istället och skicka superschlagerstjärnan Helene Fischer med en ny variant av dunderhiten "Atemlos durch die Nacht" så vinner ni!På ett mycket allvarligare område har dock Tyskland börjat verkligen börjat förändra sig. Inte minst regeringen i sin politik gentemot Ryssland och gentemot Ukraina.I helgen kom beskedet att ytterligare vapen ska skickas till Ukrainas försvar och i helgen var även den ukrainske presidenten Zelenskyj i Berlin och relationen mellan honom och Scholz verkar nu vara väsentligen bättre än den var i början av Rysslands krig i Ukraina.Zelenskyj var kanske inte översvallande mot sina tyska värdar men en tydlig känsla av att de två ledarna, Zelenskyj och Scholz, så olika som politiska personer kan vara, numer förstår varandra väsentligen bättre än tidigare kunde iallafall märkas.Ett tredje eventuellt förändringsområde som faktiskt diskuteras lite mer än vanligt på sistone här är den fria farten på Autobahn, de tyska motorvägarna.Som bekant får man, när inget annat anges, köra så fort man vill på tyska motorvägar och jag brukar jämföra den fria farten-bestämmelsen i nationell psykologisk mening med t ex den svenska monarkin eller de amerikanska vapenlagarna.En del partier har i sina valprogram förslag om att införa en hastighetsgräns liksom en del vill avskaffa monarkin i Sverige sen länge, eller skärpa vapenlagarna i USA ordentligt. Det är helt olika frågor förstås men de liknar varandra i så måtto att ingen riktigt vill gå till val på förändring i dem, för man från början vet att det inte kommer bli en valvinnare.Men som sagt, på senare tid, i tider av bl a klimatprotester så har frågan om en hastighetsbegränsning iallafall börjat diskuteras lite mer på allvar än tidigare, upplever jag.Klart är att förändring av saker och ting i ett land, särskilt de saker som berör traditioner, ingrodda politiska vanor och självbilder, inte är lätt.Att fixa bättre resultat på eurovision torde var det enklaste.Daniel Alling, Berlin daniel.alling@sverigesradio.se

15 Mai 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag. Hörde ni hur en mistlur tystnade för precis en vecka sen? Det var ett larm som ljudit i 1 221 dagar, som stängdes av. Det var den 30 januari 2020 som WHO deklarerade att virussjukdomen covid-19 var ett internationellt hot mot människors hälsa. Några veckor senare deklarerades att det var en pandemi. Och sen dess har faktiskt inget varit sig likt. Många kanske tycker att avslutet av larmet för covid-19 var en ickenyhet. Här har ju pandemin i praktiken varit över sen länge. Och visst, tack och lov är det så på många sätt. Men jag minns så tydligt hur jag längtade efter dagen då man kunde säga att pandemin var över. När jag gick, eller sprang, som en av tusentals sjuksköterskor i skyddsmundering, munskydd och visir, mellan patienter som hostade och hostade, som var orkeslösa och febriga. Det fanns ljuspunkter där och då, när vi undrade när det skulle vara över. Som när jag hämtade en patient från ava, akutvårdsavdelningen, vårdnivån under intensivvård. När vi hade kört dit henne hade hon höga flöden syrgas på mask. Hon låg som en liten trasa på sängen, som rullade så snabbt det gick. När jag hämtade henne till den vanliga covidavdelningen några dygn senare hade hon bara ett par liter syrgas på grimma. Hon hade själv packat ihop sina saker och satt sig i en rullstol. Hon skämtade om att kaffet inte var något vidare på ava, och när vi gick ut vinkade personalen. Eller, patienten som inte kunde ett ord svenska och inte hade visat en gnista livslust sen han kom ut från många dygn av intensivvård. Han, som förmodligen var byggjobbare, hade inte muskelkraft att lyfta skeden för att äta soppa. Men han verkade också sakna viljan. Så lyckades vi få igång hans mobiltelefon och koppla upp den mot sjukhusets wifi. Hans dotter kunde ringa upp på videosamtal. Och när mannen, som inte sagt ett ord, såg sin dotter och ett litet barnbarn där på skärmen, var det som att livet kom tillbaka. Plötsligt hördes hans röst i rummet. Han grät, men det fanns en energi i rösten som gav hopp. Ljuspunkterna till trots – på andra sidan pandemin är förlusterna enorma. I liv, i hälsa, i arbetet mot ojämlikhet och fattigdom. Men vi har rest oss upp igen. Slutligen – det finns de som tycker att man inte kan säga att pandemin är över. Viruset finns ju kvar. Men jag har goda argument för att säga att jo, vi kan säga att den är över. Men pandemiteknikaliteter gör sig dåligt i krönikor så jag tar istället orden från Emil i Lönneberga. Om inte nu, så när i hundan kan vi säga att den är över? Någon tydligare milstolpe kommer vi inte få. Så om ni missade att fira – gör det idag! Varför inte med sockerdricka. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

12 Mai 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.Visste ni att den brittiska huvudstaden tekniskt sett är… en skog?Ja, enligt en definition från FN i alla fall, så utgör de stora grönområdena och antalet träd en så stor andel av London att den räknas som en skog. Med parker och områden som Hampstead Heath, Greenwhich, Victoria, Richmond och förstås Hyde Park, så finns det gott om grönska. En tillflykt från storstadens surr, bilköer, utsläpp, trängsel – här finns doften av blommande hägg och ljudet av floderna eller barn som leker, rugbylag som tränar, hundar som hämtar grenar bland buskar.Och nu, när det märks att sommaren är efterlängtad så dyker picknickfiltarna snabbt upp i Londons parker så fort temperaturen tar sig över sisådär femton grader och solen skiner. Körsbärsträden blommar, parkernas rabatter lyser i olika färger, särskilt fint ordnade för den senaste helgens kröningsceremoni, dammarna har rensats och borta är avtrycken från förra årets extrema torka då de stora gräsplanerna var knasterrtorra, grå och bruna. Nu är de kanske något nedtrampade av folkmassorna som samlades för att beskåda kröningsceremonin på enorma tv-skärmar.I vissa av parkerna finns extra gröna inslag, på några av trädens grenar sitter de klargröna parakiterna, små papegojor, som ingen riktigt vet var de kom ifrån.Var det Jimi Hendrix som på 60-talet strosade på en promenad med en fågelbur, och släppte ut några av dem?Eller var det under filminspelningen av Afrikas Drottning, med Katherine Hepburn och Humphrey Bogart, där fåglarna användes under inspelningen men lyckades fly?Nej, det kanske var när sångaren George Michael hade inbrott i sin bostad som de släpptes fria?Myterna och berättelserna om parakiternas ursprung är många – men oavsett hur de faktiskt hamnade här så är de här för att stanna. De har gjort sig hemmastadda i Londons parker, och på andra platser, även så långt norrut som i skotska Glasgow.Vissa har begärt att de borde begränsas, så att de inte inkräktar på andra fågelarter, men det har inte blivit mycket av det. Ofta ser jag turister stanna för att mata dem. Fåglarna har blivit så vana vid uppmärksamheten att de inte har något emot att äta ur en hand full av frön samtidigt som de förevigas på ett foto.Och även om det brittiska klimatet kanske inte är vad fåglarna trivs bäst i – de kanske är de enda Londonborna som inte klagar över de allt mer vanliga värmeböljorna – så stannar de här. Och deras röda näbbar och klargröna vingar lyser nuförtiden upp bland trädens grenar året om.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

11 Mai 20233min

Utrikeskrönika onsdag 10 maj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, Onsdag.BankUtanför en Walgreensbutik i downtown i San Francisco hänger några plakat och blommor på ett staket. Rättvisa för Banko Brown står det på en banderoll. Trans lives matters på ett handskrivet plakat.Det var en säkerhetsvakt som arbetade i den här butiken som sköt ihjäl den 24-årige Banko Brown.Detaljerna kring vad som hände är fortfarande oklara. Säkerhetsvakten menar att han agerade i självförsvar i samband med en butiksstöld, samtidigt som polisen uppgett att Banko Brown inte var beväpnad. Det finns också uppgifter i pressen om att det var varor värda mindre än 150 kronor som eventuellt var det som startade den händelseutveckling som ledde till Banko Browns död. Brown var såväl svart och hemlös som transperson, och många har sett hans död som symbolisk för San Franciscos oförmåga att ta hand om marginaliserade grupper.Eftersom chefsåklagaren i San Francisco, Brooke Jenkins, ännu inte väckt något åtal, har det hela utvecklats till en politisk fråga i staden och tidigare i veckan fick man ställa in ett arrangemang där chefsåklagaren skulle medverka, efter att man fått reda på att demonstranter planerade en protest utanför lokalen, där man bland annat krävde att Jenkins ska offentliggöra filmerna från övervakningskamerorna i butiken så att allmänheten själva kan få se vad som egentligen hände.Stölder och snatterier har varit ett återkommande problem i många butiker i San Francisco, i de mest utsatta områdena är många varor inlåsta i skåp. Till och med tandborstar.Samtidigt har inte heller San Franciscos styrande förmått lösa situationen för de många som lider av mental ohälsa, eller drogberoende – eller en kombination av bägge – som man ser irrandes runt i en del stadsdelar, om de inte ligger utslagna på trottoaren.Nu senast har ett antal personer från nationalgardet kallats in för att hjälpa staden med att knäcka drogkartellerna som man tror står för distributionen av droger i stan. Men än så länge har jag inte sett så stor skillnad, bara att kommersen flyttat till andra gator än tidigare. Demonstrationerna och misstroendet mot chefsåklagaren i San Francisco kring Banko Browns död påminner om de protester som genomförts mot åklagarmyndigheten i New York, efter att den 30-årige Jordan Neely dödades i en tunnelbanevagn. En före detta marinsoldat höll Neely i ett grepp över halsen i omkring en kvart, efter att han uppfattat Neelys agerande mot andra passagerare som hotfullt. Det hela slutade alltså med Neelys död. Även Neely var hemlös. Och både det som hände honom och Banko Browns fall har tagits som exempel på svartas utsatthet i samhället liksom en avhumaniseringsprocess som pågår i samhället i stort när det gäller hemlösa. Andra menar att allmänhetens känsla av otrygghet i till exempel kollektivtrafiken måste tas på allvar.Själv kan jag inte sluta att tänka på hur lite som hade krävts för att händelseutvecklingen inte hade behövt eskalera, hur lite som hade behövt gå annorlunda så att de här tragedierna faktiskt hade kunnat undvikas.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

10 Mai 20233min

Utrikeskrönika 9 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strasbourg, tisdag.Är det så att ni lyssnare just nu sitter och firar den stora dagen i dag kanske med en tårtbit eller något annat gott?Eller undrar ni kanske snarare vad det är för högtid jag pratar om?Tja, i Sverige uppmärksammas det kanske inte så mycket och det är svårt att mäta sig med midsommar med dans och nubbe som snart nalkas, men i dag är det i alla fall Europadagen. Och i den miljön jag rör mig i där firar man på ganska många håll.Man viftar med EU-flaggor, anordnar seminarier och håller tal. I dag ska till exempel den tyska förbundskanslern, Olaf Scholz, prata om sin vision för EU i Europaparlamentet här i Strasbourg. Och i EU:s institutioner firas det såklart, dels med att ha öppet hus för allmänheten, men också genom att deras anställda har ledigt.Och vad är det då man firar?Jo, Europadagen firas till minne av Schumandeklarationen, texten som den franske utrikesministern Robert Schuman la fram 1950 om samarbete i Europa efter andra världskriget vilket banade väg för det EU vi ser i dag.Det här firar man sedan snart 40 år tillbaka. Det var 1985 som Europas ledare beslutade att skapa en egen högtidsdag för EU, i ett av många försök att göra unionen mer folklig.Men det hade ju inte varit EU om inte också denna högtid vore omgärdad av kontroverser och möjliga sammanblandningar. För på samma sätt som Europeiska rådet, alltså EU-ländernas ledare, inte ska förväxlas med Europarådet så ska inte heller EU:s Europadag förväxlas med Europarådets helgdag som förvillande nog har exakt samma namn: Europadagen, men som firas några dagar innan, den 5 maj. Och kontroversen då? Jo, då 1985, fanns en idé om att Europadagen skulle bli en av EU:s officiella symboler. Och det slog man också fast i den Europeiska konstitution som länderna enades om 2004. Problemet var bara att denna konstitution röstades ner i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Så man fick jobba om texten och då rök alla referenser till officiella symboler.Men oavsett om Europadagen är en officiell symbol eller inte, helgdag eller vanlig arbetsdag, om man väljer att fira eller inte, kan det ändå det vara värt att lyfta fram det som är grunden i firandet. Särskilt mot bakgrund av att det nu pågår ett nytt krig i Europa.För i grund och botten är det man firar ett fredligt samarbete mellan länder som under århundraden krigat mot varandra, och som bara år innan samarbetet började med den där deklarationen från den franske utrikesministern hade dödat varandra i miljontals.Länderna har haft många konflikter efter det. Men de har lösts av politiker runt förhandlingsbord.Att tänka sig att ledare från Ukraina och Ryssland ska förhandla om långtgående samarbete kanske känns avlägset – men vem vet. För 80 år sedan var det nog svårt att föreställa sig dagens djupa samarbete mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike.Andreas Liljeheden, Strasbourgandreas.liljeheden@sverigesradio.se

9 Mai 20233min

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking måndag.Häromdagen kom nyheten om att lokalvalen i Hongkong görs om.Platserna till de lokala distriktsråden ska inte längre i något särskilt stor utsträckning utses av folket i allmänna val.Därmed marginaliseras ytterligare en möjlighet för Hongkongborna att uttrycka sina åsikter.När jag rapporterade om nyheten gick jag tillbaka till mina intervjuer hösten 2019, då det senaste lokalvalet i Hongkong hölls.Då utsågs över 90 procent av platserna via valurnan.Jag minns valdagen. En solig novemberdag, där ljudet från tårgaspatronerna som polisen i månader skjutit mot demonstranter var välkommet frånvarande.En dag där massprotester och kravaller ersatts av lugna långa köer till vallokalerna.Aldrig hade så många registrerat sig för att rösta.Många jag pratade med såg det som en chans att via valsedeln säga till sina ledare att vi vill se något annat, vi är inte nöjda med hur ni har hanterat protesterna de senaste månaderna.Och det var ett historiskt val, där den pro-demokratiska oppositionen vann en jordskredsseger på den regeringstrogna sidans bekostnad.Hongkongborna hade av allt att döma sagt sitt.Och i Peking var det till en början tyst.Och Carrie Lam, chefsministern då, sade att man skulle ödmjukt lyssna på folkets röst.Men det var då, och nu är nu. Mycket har hänt sedan hösten 2019.Av den politiska oppositionen som i sin segeryra hoppades på förändring återstår idag blott en spillra. Dess företrädare har frihetsberövats eller flytt staden.Likaså är fackföreningar, ideella organisationer och mediebolag under press och vissa har dukat under när den nya nationella säkerhetslagen tagit sina skalper.Och så valsystemet då, som numera ska garantera att så kallade ”patrioter” styr Hongkong.Först ändrades valet till det lokala parlamentet och nu så också lokalvalen till distriktsråden.Från de styrande kallar man det en ”förbättring”.En ”förbättring” som i det senaste parlamentsvalet 2021 ledde till ett rekordlågt valdeltagande.Men kanske är det poängen. Carrie Lam, chefsministern, kommenterade det historiskt låga valdeltagandet då med att det kan vara ett bevis på att regeringen gör ett bra jobb.Och den nya chefsministern, John Lee, sade i förra veckan att han inte tycker demokrati handlar enbart om att räkna röster utan om att leverera faktiska förbättringar i samhället.På det viset går det att säga att styret i Hongkong allt mer låter som Kommunistpartiet i Peking.De brukar också betona sin politiska legitimitet utifrån de faktiska resultat de säger sig leverera.När Hongkong lämnades över till Kina 1997 så fanns det de som hoppades på att det på längre sikt skulle inspirera Kina att bli mer som Hongkong.Med facit i hand så verkar det ha blivit precis tvärtom.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

8 Mai 20233min

Utrikeskrönika 5 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kabul fredag.Klockan är strax efter sex, skymningsljuset är mjukt och gulaktigt. Cappuccinon är uppdrucken och valnötskakan vilar i magen. Det var den godaste nötkakan jag någonsin ätit. Kaféet är hippt inrett och skulle enkelt kunna passera som ett fik på Södermalm i Stockholm. Vid bordet intill spelar männen schack. Vill du vara med? Jag är på väg att förlora så vi kan börja om säger den ene.Mycket är som vanligt, annat inte i den afghanska huvudstaden. Vänligheten och nyfikenheten finns kvar. Men tiggarna på gatan är det färre av trots att den afghanska ekonomin krisar som aldrig förr. Vid mina tidigare besök har kvinnornas klagosång varit en del av stadens ljudbild liksom barnens tjatande.Det visar sig att talibanerna tagit sig an tiggarna, samlat ihop och registrerat dem. De nya makthavarna har styrt landet i snart två år och något som blivit tydligt är behovet av att rensa bort det som stör bilden av ordning. Missbrukare hämtas och körs iväg till avvänjning. Tiggare skickas hem med uppmaningen att sluta, tiggarbarnen sätts på institution om deras anhöriga inte går att finna.I stadens centrala delar är det tätt mellan talibanernas kontrollstationer. De övervakar trafikpolisens arbete och kollar id handlingar och frågar ut passagerare. Det finns ett tydligt intresse av att säkerhetskontrollera även mig. Ibland bara mig och inte mina manliga medpassagerare. Först blev jag lite irriterad över de här återkommande kroppsvisitationerna men kvinnorna som gör jobbet är vänliga och vill gärna träna sin engelska.När talibanerna tog makten var det många som undrade över hur det skulle gå. Skulle de klara av att leverera något annat än det minst sagt hårdföra auktoritära styre som genomsyrade deras förra försök? Själva svarade de självsäkert javisst men ge oss lite tid. Nu ska vi njuta segerns sötma.Något slutgiltigt svar på de här frågeställningarna har vi ännu inte. Men det märks att krigarna som bytt bergen mot kontoren hunnit bli vana vid stadslivet. Vid att det är de som verkligen styr men insikten om att makt även förpliktar leverans av åtminstone någon slags samhällsservice börjar komma. Kanske är det därför de är så nitiska med säkerheten? Minnet från alla attentat finns färskt i afghanernas minne. Och kanske är det därför som deras sociala medier team arbetar på högvarv för att förmedla nyheter om vägar som invigs, sjukhus som byggs och IS-medlemmar som oskadliggörs.För det finns ju andra frågor där kritikerna fått vatten på sin kvarn. Jag tänker förstås på kvinnornas situation men den frågan är så omfattande att det får bli en annan, egen krönika. Jag nöjer mig med att säga att talibanernas kvinnopolitik kritiseras friskt även här i landet av både män och kvinnor jag möter.Naila Saleem Kabul, Afghanistannaila.saleem@sverigesradio.se

5 Mai 20233min

Utrikeskrönikan 4 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, torsdag.Språk kan vara ett explosivt ämne. Nya språkformer, som en del ser som utveckling, ses av andra som något som förstör den språkliga renheten. Debatten om hen hemma i Sverige som ett könsneutralt pronomen har sin motsvarighet i en het diskussion i den spanskspråkiga världen.Spanskan har substantiv som antingen är maskulinum eller femininum. En pojke heter muchacho, en flicka muchacha.Maskulinum slutar ofta på o och femininum på a. Muchacho - muchacha. Eller barn, niño - niña.Sen några år tillbaka har en del ansett denna dualism vara alltför trång för att kunna omfatta alla möjliga identiteter. Lösningen som har föreslagits är att ha en tredje form, med bokstaven E, den är könsneutral, som hen på svenska, och kallas av anhängarna för ett inkluderande språk.Istället för att säga flickor och pojkar, muchachas y muchachos, så ska man säga muchaches. Med E alltså.Ett starkt argument för det könsneutrala E:et är att spanskans grammatiska neutrum låter exakt likadant som maskulinum.Vi tar ordet ”alla”, är det en grupp män, så heter det ”todos”, med O. Är det en grupp kvinnor, så heter det ”todas”, med A. Vad säger man om gruppen är blandad? Man säger ”todos”, det är neutrum, men det är exakt som i maskulinum. Todos. Som om bara männen räknas, säger det inkluderande språkets anhängare.Det är ännu viktigare om det i gruppen finns personer som varken identifierar sig som män eller kvinnor.Det har blivit politik av frågan. Progressiva och liberaler i Latinamerika är för e:et, de ser det som respekt för de sexuella minoriteterna, medans de konservativa är emot, det är bara trams, det går mot familjen och traditionen, säger de.Ministrar i Chile eller Colombia, där så kallade progressiva regeringar styr, använder ofta e:et i sina tal. Men de konservativa guvernörerna i Brasiliens Sao Paulo och Argentinas Buenos Aires har förbjudit det könsneutrala E:et i skolan.Den peruanske nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, som bygger sin prestige på en utsökt behandling av det spanska språket, tycker att användningen av e:et är löjligt. Det är ideologi, det är vänsterideologi, säger han, och försvarar sitt motstånd med att det redan finns ett neutrum i spanskan.Att neutrum låter som maskulinum är väl inget problem, säger den store författaren som genom åren utvecklats från vänster till höger.För gemene man på gatan här i Latinamerika låter debatten rätt ytlig. Det är klart, i en region där var tredje knappt har mat för dagen och hälften arbetar på den informella sektorn, utan någon som helst social trygghet, så är akademins och politikens debatt om språket ett rätt ointressant ämne.Möjligen den dag då alla, det vill säga ”todes”, har det materiellt välställt, kan debatten bli relevant för de flesta.Ivan Garcia, Bogotá för P1 Morgon ivan.garcia@sverigesradio.se

4 Mai 20233min