Där Amerikas dag börjar: Axel Kronholm, Tokyo

Utrikeskrönika 2 maj 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Jag hade gjort en kort liten nyhet om fåglar i Indien som fick värmeslag och trillade ner från träden under en ovanligt lång och intensiv värmebölja förra året.Nu gick jag i min skog och chattade med chefen för djurkliniken som blivit smått känd över hela världen då de tog emot och vårdade flera hundra fåglar varje dag. Hon sa: kom och hälsa på!Jag tackade ja på stående fot. Ett halvår senare var jag där.Jag var väl förberedd på det mesta. De stora sociala skillnaderna, fattigdomen och storstädernas tunga, förorenade luft. Och den starka, goda maten – mm.Men, det som mötte mig på djurkliniken Jivdaya Charitable Trust var jag inte beredd på. De genomträngande, kväljande dofterna, de jämrande ljuden från lidande djur. Operationssalen med nedsövda kråkor och duvor och gatuhundarna med amputerade ben och öppna köttsår. Jag ryggade tillbaka och knep åt munskyddet litet hårdare runt näsan.Men nyfikenheten tog över och jag ställde alla mina frågor för att förstå hur det kommer sig att högt utbildade veterinärer ägnar hela sina dagar åt att vårda småfåglar som blivit sjuka av värmen.En förklaring var att kliniken drivs av troende jainister. Enligt jainismen, en av Indiens äldsta religioner,går vägen till upplysning genom ickevåld och att minska skadan på alla levande varelser så mycket som möjligt. Dit hör även växter och djur. Fåglar har haft en särskild plats i kulturen sedan urminnes tider. Vilket bland annat märks på de vackra, tornliknande fågelborden, chabutaras, som fortfarande står mitt på torget i Ahmedabads gamla stad.Ok, jag tror jag förstår, sa jag, när vi gick förbi en liten svart-vit valp som gnällde högt och hjärtskärande. Den hade ett bandage kring huvudet och en vårdare förklarade att hunden var blind och förmodligen hade ont hela tiden på grund av en allvarlig huvudskada. Men, vore det inte bättre att vissa djur bara fick somna in, frågade jag?Nej, vi tror inte på dödshjälp, sa han, och jag kände mig plötsligt som en elefant på den där lilla djurkliniken.Först efteråt förstod jag att en del jainister faktiskt tror att förfädernas själar också kan gå in i fåglar och andra djur.Så att ta hand om djuren, även fåglar med värmeslag – det är litet som att ta hand om sin egen familj.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.

2 Mai 20233min

Utrikeskrönikan 28 april Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington fredag,Just nu pågår den fjärde och sista säsongen av tv-serien Succession, den oemotståndligt lyxiga och mörka, snabbsnackande serien om ett familjeimperium i USA och en tyrannisk patriark som spelar ut sina barn, de möjliga arvtagarna till kronan, mot varandra. Logan Roy är den manipulativa åldrande familjefadern och ledaren för Waystar Royco, ett av världens största mediebolag med kabeltv-kanalen ATN, som riktar sig mot tittare på högerkanten.Och efter en dramatisk vecka inom den verkliga amerikanska medievärlden går det inte att sluta tänka på Succession, att sluta se scenerna i tjusiga hörnkontor eller blanksvarta enorma suvar, framför sig där Logan och barnen Kendall, Roman och Shiv sliter varandra i stycken med sina obarmhärtiga repliker och där obarmhärtiga beslut fattas på löpande band.I måndags fick Tucker Carlson, en av USA:s mest populära och kontroversiella tv-programledare, enligt samstämmiga rapporter, sparken från den konservativa kanalen Fox News. Och det för många chockartade beslutet, ska ha tagits av den högsta ledningen, av mediemagnaten Rubert Murdoch och hans son Lachlan Murdoch, chef för Fox Corporation som äger Fox News. Och förstås; Succession-serien om familjen Roy är, som många vid det här laget känner till, inspirerad av på Murdoch-klanen. Bilder på Rupert i olika Range Rovers och Lachlan Murdoch i dunväst och grå t-shirt är onekligen väldigt Logan och Kendall. Och som taget ur en scen från serien, var beskedet till Tucker Carlson, som lett sitt program på bästa sändningstid i sex år, osentimentalt och oväntat. Det kom bara en kort stund innan pressmeddelandet gick ut, enligt källor till olika medier utan en chans för Carlson att säga adjö till sina lojala tittare.Och de senaste dagarna har fler uppgifter läckt ut om varför Tucker Carlson så abrupt fick gå. New York Times rapporterar att det var textmeddelanden som inte blivit offentliga än, som fick bägaren att rinna över för Murdochledningen. Carlson ska i sms:en ha uttalat sig sexistiskt och vulgärt om chefer och sms:en tillsammans med tidigare kontroverser kring bland annat konspirationsteorier i hans program och kritik om rasism och en pågående stämning om sexism på redaktionen ska ha lett fram till beslutet att Carlson inte längre var värd besväret. Han själv har inte direkt kommenterat det som hänt.Och Fox News hänvisar till det sparsmakade pressmeddelandet om Tucker Carlsons öde. "Vi tackar honom för hans insatser", stod det. Karolina, familjen Roys kommunikationschef i serien Succession, kunde inte ha formulerat det tydligare.Cecilia Khavar, i Washington

28 Apr 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, torsdag.Jag fick ett mejl från en man från Göteborg som var otroligt uppretad av vårens pensionsprotester i Frankrike.Jag tar nu inte ställning till huruvida systemet skulle krascha eller inte, den frågan lämnar jag till Frankrikes ledande politiker och ekonomer som är oense om den saken.Men, det där med att fransmännen är LATA…?Mitt intryck efter snart tre år här i Frankrike är snarare att de är utbrända redan vid 18!Jag menar, barnen får alltså inte ens ledigt på loven, som i och för sig är många, men ändå.Det skickas med långa listor med läxor hem.Min dotter till exempel som nu går i tvåan på gymnasiet hade en läslista på sex böcker att ta sig igenom förra sommaren.Det var en mix mellan klassiker och nutida böcker på mellan 147 och 604 sidor.Nu är hennes förstaspråk inte franska. så det klart att det var extra tufft för henne.Men jag kan inte minnas att jag träffat en enda unge i Sverige som har skickats ut på sommarlov i juni med förväntningar om att ta sig igenom Swedenborg, Strindberg, Söderberg, Lagerlöf, Ivar –Lo och något lite modernare som Jonas Gardell på slutet till skolstarten i augusti.Jag lägger två timmar om dagen på att hjälpa mina två barn med läxor, säger min franska väninna.Min 10-årige son hade ont i magen och diarré några dagar i februari och stannade då så klart hemma från skolan.Dag två gick min make till skolan för att hämta skolböcker åt sonen, men fick då genast en uppläxning av fröken.”Hur ont i magen har han egentligen”, undrade hon?”Han missar ju väldigt mycket av undervisningen.””Ehh ja...””Om han är lös i magen får ni ge honom medicin bara!”Och detta med barn med specialbehov, ja, det är framför allt föräldrarnas bekymmer i Frankrike, inte skolans.Min dotter är glutenintolerant till exempel, vilket är något som den svenska matbespisningen ju tar full hänsyn till.Laktosfritt, glutenfritt eller vegetariskt är inga problem!På vår franska skola däremot meddelade föreståndarinnan:”Det finns en mikrovågsugn, så ni kan skicka med henne mat att värma, om hon blir sjuk av det som serveras i skolan.”När det så gäller alla dessa landsomfattande demonstrationer som får ut runt miljonen fransmän varje gång, så har jag flera gånger tänkt:”Hur pallar de?”Gå upp tidigt på lördagen fast de är lediga, skriva nya kamplåtar, måla plakat, trycka upp flyers...Vad skulle kunna få ut svensken att demonstrera en gång i veckan i tre månader?Oklart.Man kan ha många invändningar mot fransmän, men är de lata?Så tolkar inte jag vårens lämmeltåg mot pensionsreformen.Däremot finns det en vänsterrörelse här som saknar motsvarighet i Sverige, och som inte anser att vi alla måste jobba mer för att bevara välfärden.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

27 Apr 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, onsdag.Det har varit extremt intensiva dagar när jag har försökt följa och rapportera om utvecklingen i Sudan, som nu står på randen till ett inbördeskrig.Miljoner sudaneser har hukat och sökt skydd undan kulor och raketer.Jag tror aldrig vi har sett så våldsamma strider, med så tung militär utrustning som stridsvagnar och flygplan, braka loss med sådan intensitet, så fort. Ett krig mitt i en storstad som tog alla med överraskning. Från ambassadfolk från hela världen till vanliga Khartoum-bor.Jag hörde av mig till en bekant i Khartoum som jag vet har diabetes typ 2, för han hade problem att kyla sitt insulin när vi gjorde en åttatimmarsresa från Khartoum till den etiopiska gränsen för några år sedan.Jag fick ett kort svar, vi lever, vi befinner oss i en hyfsat säker zon, vi ber att allt kommer gå väl. Sedan dess vet jag inte hur det har gått för honom och hans familj. Men utvecklingen har snabbt gått från illa till katastrofalt.Jag minns en krönika jag skrev efter min första resa till Khartoum, det var i mitten av augusti 2019. Jag hade bevittnat underskriften av ett historiskt fredsavtal i det kinesiskbyggda Vänskapens hus med ekande marmorgolv och högt i tak, i centrala Khartoum.Huvudpersonerna i det sudanesiska dramat var närvarande – kamelskötaren som blev milisledare – Mohamed Hamdan Dagalo satt där som alltid, i sin camouflagefärgade keps, armégeneral Abdel Fattah al-Burhan gick runt och skadade hand med dignitärer och inbjudna gäster.När jag var i Khartoum då så talade jag också med många av dessa kvinnor som hade huvudrollen i det civila upproret. En av dem sa: "Det är vår chans är nu, vi måste få igenom reformer, innan det blir för sent." Jag gick på sandiga solvarma gator på kvällen och hörde alla dessa befriande skratt. Lättnadens skratt tror jag att jag kallade krönikan den gångenFolk kunde andas ut och kvinnorna lät slöjan falla ner på axlarna. Oket av 30 års hårdför diktatur under Omar al-Bashir var över. Trodde man. Men jag höjde ett varningens finger redan då och skrev att allt berodde på hur den lilla mannen i kepsen skulle agera – Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemedti, en diminutiv av Mohamed.Nu vet vi. Tillsammans med mannen i mustasch, general Fattah al-Burhan, satte de stopp för demokratirörelsen i en kupp i oktober 2021. Sedan dess har Hemedti, mannen i keps, spelat ett skickligt spel, han har skaffat sig egna inkomster genom guldgruvor som han kontrollerar tillsammans med ryska Wagnergruppen som också hjälpte honom att bygga upp en mäktig milis på 100 000 man, samtidigt som han sa sig välkomna demokratin och även förhandlade med en del av dem vid sidan av.Och nyligen avslöjades flera hundra twitterkonton som hade kapats och vaknat till liv kort innan striderna började och som visade sig vara väldigt positiva till Hemedti, klassiska ingredienser i en rysk påverkanskampanj. Kanske hade han planen klar redan då när han satt i Vänskapens hus för snart fyra år sedan.Allt var på plats för att ta över. Det finns inga hjältar i det här, även arméchefen Abdel Fattah al-Burhan var en gång diktatorn Omar al-Bashirs närmaste man. Nu slåss de om en stad i blivit en ruin på några dagar, medan sudanesernas lättade skratt förvandlats en förtvivlans suck.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

26 Apr 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Jag tittar på menyn, paniken stiger. I ögonvrån ser jag servitrisen närma sig vårt bord. Tyst för mig själv upprepar jag vad jag ska beställa. Och så kommer hon fram, våra blickar möts. Jag ler ansträngt och inom loppet av några sekunder rabblar jag upp hela beställningen, ber om vatten och bröd. Jag andas ut. Tror att jag har klarat mig men hon står kvar. Ursäkta? Vad sa du? Jag tar ett djupt andetag, samlar mod. “Jag skulle vilja ha den där grytan med potatis och bönor, och gärna lite bröd, och bubbelvatten, tack.”Den här gången i normal konversationstakt. Min första beställning på ukrainska. Fram tills nyligen har jag mestadels pratat ryska här i Ukraina.De flesta, även de som egentligen inte pratar ryska, brukar förstå, eller åtminstone försöker, anpassar sig. Och jag själv, har varit bekväm, inte orkat anstränga mig, att lära, försöka. Men nu har det kommit ifatt en, det går inte längre att förutsätta att folk här ska förstå eller ens vilja tala ryska. När mormor någon gång på 40-talet flyttade från landsbygden till huvudstaden Kiev gav hon upp sitt modersmål, övergick till att prata ryska. I Moskva ansågs ukrainska var ett språk för bönder, obildade, fattiga. För att bli någon, lyckas, krävdes det i Sovjetunionen att man talade huvudspråket, det som hade högst ställning – ryska. Efter Ukrainas självständighet 1991 började uppbrottet från ryskans överhöghet. Ukrainskans ställning stärktes, inom litteratur, kultur, utbildning, i samhället i stort, men inte överallt. I de östra delarna av landet talades det fortfarande mestadels ryska, i de västra ukrainska. Språkfrågan diskuterades, debatterades, vissa ville påskynda utvecklingen, övergången till ukrainskan, andra ansåg det gå för fort. Men så hände 24 februari, Rysslands fullskaliga invasion. Brytpunkten. Över en natt valde många i Ukraina att aldrig mer tala ryska, eller i varje fall försöka. Och det märks, en hörbar förändring, på stan, i butiker, i högtalarna, runt middagsbordet, ukrainska hörs numera överallt, även i de östra delarna av landet där just ryskan varit dominerande. Ett svårt skifte för somliga, för de som av olika skäl inte lärt sig ukrainska, för att de inte behövt, inte orkat, velat eller för att de förutsatt att andra ska anpassa sig. Ja, det är svårt, men inte omöjligt, ibland behöver man upprepa sin beställning två gånger. Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

25 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 24 aprll 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag,Det är vår, gott folk!Äntligen!Men ärligt, jag har svårt att känna mig helt upprymd.Mer, liksom, bestulen.På soliga, varma dagar. Som att någon varit inne på mitt vår- och sommarkonto, skimmat mig...Men här finns ingen ansvarig att vända sig till för att få tillbaka det som försvunnit.Det som är borta är borta.Så i år blir den kort, en vår som redan i vanliga fall, i dess mest maxade skepnad, är kort.I början av mars byter jag till sommardäck, för att hjälpa våren på traven, för att välkomna den, omfamna den. Se här, tänker jag - dom grova fula däcken tar jag bort, och dom lena fina åker på. För din skull, komsi, komsi, lilla vår....Det har typ funkat andra år.Men i år blir näsan min lång. En vecka efter bytet börjar snön vräka ner och temperaturen kryper ner under nollan.Jag biter i surt äpple och beger mig till verkstan, igen...Vinterdäcken åker på, jag är ganska moloken och så går det någon vecka, vi är i slutet av mars.Då slår jag fast att nu, NU! Är våren kommen! Dagarna då är fina, temperaturen når upp till 12 plus vid nåt tillfälle. Det börjat arta sig.Men, en vecka senare, snön vräker ner och det är minusgrader.Och det är vid dom här tillfällena en skåning påminns om att han är på vift. Med vift menas att man avlägsnat sig från slättlandet, hjärtlandet, det förlovade landet.Där, mycket objektivt sett, våren är längre, sommaren varmare och maten godare...Men nu är jag alltså här och ovanpå det med handikappet att jag är uberskeptisk till vinter och kyla och allt som ingår i det.Min hustru däremot är tvärtom.Hon är infödd stockholmare, sedan barnsben skidåkare, långfärdsskridskonörd och så vidare. Om våren dröjer, gör det inget - då kan man fortsätta ägna sig åt vintersport, säger hon...För ett par år sedan hyrde hon in en privat skidlärare, nu skulle maken - jag alltså - lära sig åka utför. Och sedan tycka att vinter, kyla och mörker är JÄTTEKUL!Men jag är skåning. Skidläraren blev less ganska omgående, lyckades inte dölja det men sa efter några dagar att jag var ovanligt bra, givet min ålder och härkomst och sa sen tack och hej, och så var han borta. Inga extralektioner erbjöds.Där stod jag i barnbacken, omåkt av typ treåringar, och hade svårt att förstå vad skidläraren precis hade sagt. Att jag kunde åka...Nåväl, jag tog mig ner. En oerhört stolt (och möjligen blind) hustru stod längre ner i backen och klappade och skrek på sin utpräglade stockholmska: Bra, Jääätttebra!Och jag hade bara ont i fötterna och drömde mig bort till Österlen, till Havängs hoppade havsöringar och dom tidigt komna vitsipporna vid foten av Stenshuvuds kullar...Milan Djelevic, för P1 Morgonmilan.djelevic@sverigesradio.se

24 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 21 april 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, fredag.Det gäller att våga göra bort sig!Jag tänker på det ofta när jag rör mig runt i mitt bevakningsområde. Ständigt nya miljöer, nya sammanhang, nya outtalade koder om hur saker funkar och hur man förhåller sig till varann.Norge, Finland, Island.Det är fantastiskt att få resa runt i så många olika delar av Norden – överallt dit jag kommer möts jag av vänliga och hjälpsamma människor som delar med sig av sina berättelser och som är nyfikna på varför jag kommit till just deras plats på jorden.Men jag har också reflekterat över skillnader i kynne i våra grannländer.På lediga stunder går jag gärna ut på tur, en vandringsled i naturen. Kärleken till naturen hittar jag hos människor överallt i Norden men den finns en liten skillnad i mötet mellan människor där på vandringsleden i skogen.Norrmännen hejar glatt på alla de möter och jag hejar gärna tillbaka MEN när jag prövade samma sak i mötet på skogsstigen i Finland - så tittade folk förvånat på mig.Vad säger du? Frågade mitt finlandssvenska sällskap och plötsligt kände jag mig osäker – använder jag fel fras när jag hälsar – där i skogen?Eller var hon möjligen bara förvånad över att jag hälsade på alla som en tok?Finska är onekligen en utmaning – men jag brukar tänka – det gäller att våga göra bort sig.Finland som tvåspråkigt land har också en kluven inställning till just sin tvåspråkighet. Alla barn får lära sig både finska och svenska i skolan, var tonvikten ligger beror på vilket modersmål du har.Men alla finskspråkiga gillar inte svenskan.I många år har det talats om pakkoruotsi – som står för tvångssvenska.Språkfrågan var också en sak som debatterades inför riksdagsvalet.Nationalistiska Sannfinländarna driver kravet att slopa tvånget för finskspråkiga barn att läsa svenska – pakkoruotsi.Svenska folkpartiet å sin sida kämpar med näbbar och klor för svenskan ställning i Finland.Och svenskspråkiga medier i Finland hårdbevakar vilka politiker som vågar och kan uttrycka sig på svenska.När det gäller språk handlar det ju väldigt mycket om att våga pröva - det handlar inte om att göra bort sig, tänker jag.Och i spåren av – pakkoruotsi – tvångssvenskan, dök det i valrörelsen upp ett snarlikt ord – pokkaruotsi – att prata svenska med pokerface.Helt enkelt att våga prata svenska även om den inte är perfekt.Och flera finskspråkiga politiker ansträngde sig för att också tala svenska i valdebatterna för de svenska väljarna.De vågade – trots att det inte var perfekt – pokkaruotsi.O på det följer pokkasuomi – att prata finska med pokeface – på den sidan står vi med svenska som modersmål.Bra ord tycker jag.Det gäller att våga försöka! Det är inte att göra bort sig.Carina Holmbergcarina.holmberg@sverigesradio.se

21 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 20 april 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Häromveckan vaknade jag upp i Jerusalem till nyheten om att al-Aqsamoskén stormades av israelisk polis – brutala bilder där moskébesökare som barrikaderade sig där inne blev slagna av polis med vapen och batonger. Fyrverkerier sköts mot polisen.En ung kille som var i moskén darrar på rösten när han berättar hur förnedrad han och andra besökare blev av israelisk polis. Igen, säger han.Konsekvenserna blev flera och direkta – raketbeskjutningar från flera länder, flyganfall från Israel som svar och terrorattentat.Bland annat dödades två israelisk-brittiska systrar, 20 och 16 år gamla, i sin bil på ockuperade Västbanken. Deras syskon är tröstlösa under begravningen.I jakt på misstänkta gör israelisk militär räder – från staden Nablus sprids filmer på sociala medier på ett tillslag.En tupp hörs gala, väckt av skottlossning istället för soluppgång.Jag besöker staden Nablus med en kollega, staden ligger på norra delen av Västbanken. Det märks att läget är spänt. Längs vägarna dit, som kontrolleras av Israel, ser jag vakttorn med israelisk militär i. Flera av de står i en redo position med ögat i kikarsiktet på vapnet som är riktat mot vägen. En syn jag inte känner igen från mina senaste resor i krigets Ukraina.I Nablus gamla stad pågår försäljning av mandlar, falafel, levande höns, plastleksaker och porslin – Ramadandekoration, vimplar i olika färger, hänger som dekor mellan stenväggarna i de trånga gränderna. Moppar och elsparkcyklar åker förbi på kullerstenarna. Jag känner igen vimplarna som fladdrar i vinden från videor som Israelisk media publicerat – en video från hjälmkameran på israelisk militär som springer i gränderna och skjuter under tillslag mot vad de kallar terrorceller – beväpnade militanta grupperna som finns här, som strider mot israeliska styrkor.En undersökning gjord nyligen visar att bland palestinier finns en majoritets stöd för sådana grupper. Och det syns tydligt i de trånga gränderna här. Överallt hänger också affischer, stora och små – på unga killar i Northface, Adidas- och Nike-tröjor. De flesta har kepsar, palestinasjalar, några av dem kan knappt vara 18 år. Några ler, de håller i olika vapen.Det är porträtt på martyrer – de som dödats av Israelisk militär som regelbundet gör räder här. I en liten butik i en av gränderna sitter två unga killar, de tillverkar och säljer nyckelringar, halsband och muggar med de unga killarnas porträtt på. Unga personer som vi möter har bilderna som bakgrund på sin mobil. Vi stöter ihop med familjemedlemmar till några av de kändaste martyrerna.En 16-årig tjej säger att hon har bara stött på israeliska styrkor en gång, förra sommaren när de kom till hennes hem och grep hennes pappa, säger hon.Hon säger att killarna omkring henne vill beväpna sig, om de inte redan gjort det. De vill befria Palestina, säger hon. Det är bra men själv skulle jag föredra om de fortsatte plugga, gick på universitet säger hon.Israel är så starka, vi kan inte vinna mot dem med vapen säger hon. Med utbildning så kommer vi kunna beskydda oss och landet bättre, säger hon.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sr.se

20 Apr 20233min