Utrikeskrönika för en mänsklighet med skygglappar: Marie-Louise Kristola, San Francisco

Utrikeskrönikan 25 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Förra veckan låg Bangkok tio-i-topp i hela världen, men tyvärr var det på listan över städerna med sämst luft. Då är luften så full med små hälsofarliga partiklar att det är skadligt för hjärta och lungor. Sådana dagar tar man inte gärna med sig sonen till lekparken, utan då får man se sig om efter inomhusunderhållning. Tyvärr finns ju inte öppna förskolan här, som hemma i Sverige. För er som inte vet så är det alltså en gratis förskoleverksamhet som man kan droppa in på lite som man behagar. Där finns leksaker, andra barn, föräldrar och pedagoger som ordnar sångstunder och liknande. Först nu, när jag flyttat hit till Thailand med familjen, inser jag vilken lyx det var.Det närmsta vi hittat här i Bangkok är olika sorters lekland. De finns i alla storlekar, men dem vi gått till är något mindre, mer som kombinerade caféer och lekland. Välutrustade är dom i alla fall: i de luftkonditionerade lokalerna finns bollhav, rutschkanor och små rollspelsbås där barnen kan klä ut sig, leka affär, bagare eller makeup-artist. Den lilla livsmedelsbutiken i miniatyr har prunkande hyllor med grönsaker och frukt i tyg. Sån opulens är förstås inte gratis. För barn kostar det vanligtvis motsvarande hundra kronor för en eller två timmars lek, och på en del ställen behöver även föräldern betala. På andra räcker det med att man som vuxen beställer en matcha-latte, en smoothie eller en öl. Ja, en del lekland serverar öl. De är också otroligt välbemannade: det finns alltid minst fyra, fem i personalen som smyger runt och städar eller ställer tillbaka leksakerna på sina platser. En del av er kanske tycker att det låter toppen och, visst, jag ska erkänna att jag också blivit lite imponerad av vilket lekutbud som marknadens osynliga hand kunnat skapa här i Bangkoks centrala delar. Det jag kan sakna är kontakten med andra föräldrar. För även om öppna förskolan är kul för barnen så är den ju kanske ännu mer en mötesplats för oss nyblivna föräldrar. Men på leklanden vi varit på här är föräldrarna i minoritet. Det vanligaste är att barnen är där med sina barnflickor, eller ”nannys” som det heter. Sen blir i alla fall jag stressad av att veta att det står någon och klockar vår tid i bollhavet, och att det ryker en hundring till om vi inte hinner checka ut i tid. Fast det kan också vara så att den stressade känslan kommer från de skrikiga barnvisorna på engelska som konstant spelas i högtalarna.Som utrikesjournalist försöker jag så långt det går att inte värdera skillnader mellan länder. Det mesta är rationellt i sitt specifika sammanhang, det tjänar inget till att försöka säga vilket som är bättre eller sämre – det är bara annorlunda. När ni hör det här är vi med all säkerhet tillbaka i bollhavet, för på onsdagar är det gratis inträde för föräldrarna.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien

25 Okt 20233min

Utrikeskrönika 24 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag. Det är FN-dagen idag, och jag minns när mina barn var mindre och fick måla flaggor på A4-blad och hänga upp på skolgården. Det får kanske lågstadiebarn fortfarande göra – men det känns ändå som en helt annan tid. Då för bara några år sen, när ett krig, förlåt, två krig i eller nära Europa kändes rätt så otänkbart, och hunger och mödradödlighet var sådant som vi, kanske lite för långsamt men ändå, sakta men säkert jobbade bort. Nu är det FN-dagen och globala hållbarhetsmål nummer 16, Fredliga och inkluderande samhällen, känns längre bort än någonsin. Liksom majoriteten av de övriga målen, kan tilläggas. Men det räcker gott och väl med nedslående uppgifter i nyheterna, så jag passar på när jag får att komma med något som i alla fall kan vara en liten, liten motbild. Varför inte en alpacka och en minihäst i en församlingssal i centrala Boston. För ett par veckor sen var jag på reportageresa i USA. Ingen kan anklaga mig för Amerikaromantisering – mina teman var ojämlikhet i hälsa, drogöverdoser, skuldsättningar och hemlöshet. Idel elände alltså, men i detta stötte jag på en alpacka och en häst. Tyvärr inte personligen, eftersom jag inte lyckades tajma besöket. Men jag fick i alla fall höra om dem. Till ett sjukhus för hemlösa i Boston kommer varje vecka terapihundar. Det är en tacksam programpunkt, patienterna älskar dem, berättar Dan Malony som jobbar på sjukhuset. De har andra aktiviteter också, som på vilket äldreboende i Sverige som helst: Bingo, handmassage och samtalsgrupper. Men hundarna är det mest uppskattade. Och så ungefär en gång i halvåret kommer finbesöket, alpackan och minihästen. Det blir en lång kö, säger Dan Malony. Flera dagar innan frågar folk när det är de ska komma. Hundarna, alpackan och hästen verkar också trivas med uppmärksamheten. Och de har lärt sig att åka hiss, för den stora salen, som är ljus med fönster där man kan skymta några av Bostons skyskrapor, ligger ett par våningar upp. Det är väl de små ljuspunkterna, små mirakel, som vi får komma ihåg när världen ter sig så väldigt mörk. Och de finns förstås överallt. Under min USA-resa såg jag det i en passionerad barnläkare i Oakland som startat en klinik för svarta familjer. Och hos en high school-student i San Anselmo som jobbar för att upplysa sina jämnåriga om riskerna med fentanyl. Och i människor och djur på sjukhuset för hemlösa i Boston.Och oavsett var vi är – när vi gång efter annan känner förtvivlan och hopplöshet kanske bästa trösten finns hos någon fyrbent med päls och, vad det verkar, klokare varelse än människan. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

24 Okt 20233min

Utrikeskrönika 23 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Place Sainctelette, Bryssel måndag.Jag tittar ut över ett hav av blommor. Ljuslyktor. Skyltar med hälsningar på franska, på nederländska, på svenska.Två landslagströjor. En supporterhalsduk, med texten: Heja Sverige.Ännu ett dödligt terrordåd i Bryssel. Den här gången riktat mot svenskar.Två människor dog här vid gathörnet strax norr om Bryssel centrum. Ytterligare en skadades allvarligt.Vanliga människor, fotbollsfans, förväntansfulla, på väg till arenan och matchen mellan Belgien och Sverige.Fel ställe, vid fel tillfälle. Och på ett ögonblick är livet över.Många frågar sig om säkerheten var tillräcklig.Kunde man gjort mer?Tänkte man på att svenskar var särskilt hotade på grund av koranbränningarna?Som Belgiens premiärminister Alexander de Croo sa: ”när två människor dör då kan man inte säga annat än att något gått fel.Men vad?Hur kan man skydda sig mot en ensam gärningsman som öppnar eld på en till synes slumpmässigt utvald gata i en miljonstad?Det är oerhört svårt.Och det är inte första gången detta händer i Bryssel.Jag har själv upplevt flera terrordåd under mina år här. Däribland de stora attackerna våren 2016, mot flygplatsen och tunnelbanestationen Maelbeek. 32 oskyldiga människor miste livet den gången.Hade jag tagit tunnelbanan in till kontoret en halvtimme senare hade jag kunnat vara en av dem.Då som nu följdes dåden av folktomma gator. Människor som stannar hemma. Skolor som är stängda.Poliser med skottsäkra västar och automatvapen över bröstet. Militärer som patrullerar på gator och torg.Men då som nu kommer livet tillbaka till Bryssel. Successivt ger sig folk ut på gatorna och torgen igen och poliserna och militärerna blir mindre synliga.Då som nu är det det som är svaret på terrordåd i Bryssel.Det öppna samhället, särskilt här där så många nationaliteter och kulturer lever sida vid sida varje dag, det är det livet man återgår till. Det är det livet man vill bevara. Det är det livet man inte tänker låta terrorister förstöra.Måndagens dåd var inte det första i Bryssel. Troligtvis inte heller det sista.Men jag hoppas och tror att människorna som lever här, från alla nationaliteter och kulturer, kommer resa sig precis som de gjort tidigare. Och fortsätta leva sina liv. Tillsammans. Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

23 Okt 20232min

Utrikeskrönika 20 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mellanöstern, fredag.Ack du arma värld.Solen speglar sig i vattnet så att det glittrar som guld. En ljum höstvind kysser kajen.En mager katt stryker sig mot fiskares ben i hopp om en delikatess.På ytan allt så lugnt.Men ack du arma värld, så mörk du blivit, så mörk du är.Lördagen för snart två veckor sedan en mormor och morfar hade sina barnbarn hemma i sin Kibbutz i södra Israel. Barnbarnens vänner var med. De sov över, såg fram emot den stora drakfestivalen som skulle hållas senare på dagen.Barnen hade dagen innan byggt sina egna drakar, målat dom och pyntat. Om bara några timmar skulle de ta med matsäck till fältet, träffa andra barn och familjer och flyga sina drakar. En årlig tradition, glädje och lycka.Det blev aldrig så.Idyllen slets sönder av terroristers vapen. Civila dödades, lemlästades, kidnappades. Hem brändes.Morföräldrarna och barnbarnen finns inte längre kvar, det enda som minner om deras hopp om glädje är de övergivna drakarna, utsmyckade med hjärtan och stjärnor, på en veranda i en övergiven kibbutz. Drakar som aldrig flög.Och på andra sidan stängslet, bara kilometer därifrån.Föräldrar som förtvivlat rusar mot akutmottagningen med livlösa barnkroppar i sin famn. Täckta av betongdamm från bombers verk och där det enda färgglada är blodets bana.Familjerna som flyr för sina liv, till vad? De har ju ingenstans att fly. Inte ens sjukhus är säkra.Och för varje bomb, mer hat.Ack du arma värld.Familjen i Sverige som delar namn men inte släktskap med en kriminell. En man, eller pojke, stormar in och skjuter dom, inför deras barn.Två kvinnor utan släktskap till kriminella som just druckit sitt kvällste, plötsligt avbryts lugnet i villaidyllen av automateld. En maskerad person stormar in i villan. Dödar kvinnorna. Det meningslösa våldet.Eller dom som skulle på fotbollsfest med sina gula stolta tröjor. Det blev deras död. En galnings som trodde han försvarade religion genom att döda, oskyldiga.Och medan blickarna riktas åt annat håll gnuggar den ryska björnen händer, övergreppen i Ukraina plötsligt i mediaskugga.Nej, ack du arma värld. Vad mörk du blivit, hur ska vi orka med dig.Vi får njuta av de få glimtar hopp där finns, och som katten när den stryker sig mot fiskarens ben, hoppas på något bättre sedan. Men inte ens solglittret i vattnet kan trösta, det ÄR mörkt och den kurrande katten, fick aldrig någon fisk.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

20 Okt 20233min

Utrikeskrönikan 19 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, Torsdag.Det exempellösa är det nya vanliga.I alla fall när det gäller amerikansk inrikespolitik, där ordet unprecedented nästan slitits ut av de politiska kommentatorerna i en tid när historiska händelser utan motstycke tycks inträffa mest hela tiden.Ofta används det i samband med Donald Trump, som ju blev den förste före detta president att ställas inför rätta i ett brottmål, och sedan lyckades bli historisk på nytt när han blev den förste före detta president att ställas inför rätta för ett federalt brott. Nu har åtalspunkterna staplats på hög – och ofta känns det som om korrespondentjobbet skulle kunna döpas om till rättsreporter baserad i USA.Och nu är det kongressen här i Washington som skriver in sig i historieböckerna.Just nu är representanthuset helt paralyserat, efter att republikanen Kevin McCarthy röstades bort från sin talmanspost. Det var också en historisk händelse – ytterst exempellös – det har aldrig inträffat förut.Och redan vägen till den där talmansposten för McCarthy var ovanligt krånglig med 15 omröstningar under fyra dagar. För att hitta något liknande måste man gå tillbaka till tiden före det amerikanska inbördeskriget.Nu råder det öppen splittring inom det republikanska partiet – man kan inte enas kring vem som ska bli den nye talmannen, och under tiden står allt arbete i representanthuset helt stilla.Att kongressen nu är inne på sin tredje talmanslösa vecka är också exceptionellt, men man kan hitta liknande exempel i kongresshistorien, men då oftast av andra skäl än öppet krig mellan partigruppens falanger. Det kan till exempel bero på något så odramatiskt som att kongressen haft ett långt uppehåll.Och när man 1961 hade en tillfällig talman i kongressen i 28 dagar, så berodde det på att den ordinarie talmannen var allvarligt sjuk.Men går man bara tillbaka tillräckligt långt i den dramatiska kongresshistorien går det att hitta imponerande rekord i dysfunktionella kongresser. Årsskiftet 1855-56 tog det till exempel två månader och 133 omröstningar innan man hade en talman.Den nu aktuelle talmanskandidaten Jim Jordan, som hittills misslyckats två gånger med att få den majoritet av röster i representanthuset som krävs för att bli talman, är på många sätt en person som är typisk för det politiska klimatet i USA just nu. Han är en Trumplojalist som mestadels drivit sin egen linje stenhårt, snarare än att han byggt samarbeten i kongressen.Att han nu är påtänkt som talman är också på sätt och vis det logiska resultatet av ett politiskt klimat där kompromisslöshet premieras framför en förmåga att skapa koalitioner.Nu återstår det att se om Jordans envetna strategi kan föra honom ända fram till talmansklubban.En tredje omröstning väntas idag.Roger Wilson, USA-korrespondent.roger.wilson@sverigesradio.se

19 Okt 20233min

Utrikeskrönika 18 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Det är till Indiens Högsta domstol som många indier sätter sitt hopp. Medborgare som inte tycker att landets politiker och myndigheter gör sitt jobb och behöver tas i örat. Det händer att domarna i detta högsta skrå tycker detsamma och självmant tar just politiker och myndighetspersoner i örat inte sällan för att de agerat senfärdigt.Utanför denna hoppets boning samlades igår ett gäng HBTQ-are med mobillurarna i öronen för att lyssna på ett särskilt hett efterlängtat besked om samkönade äktenskap. Det var i våras som ett antal samkönade par la fram sin sak för domstolen. De ville att deras kärlek skulle få samma legala status som heterosexuella par har. Det handlar inte bara om rätten att få gifta sig utan om möjligheten att få adoptera barn, ärva varandra och dela försäkringar.Det är tack vare Indiens Högsta domstol som HBTQ-arna alls kan driva frågan. Det var nämligen denna instans som 2018 legaliserade homosexualitet efter åratal av juridiska turer och strider. Inte undra på att de samlats utanför domstolsbyggnaden igår. Så hur blev det då?Pyspunka är kanske ett passande ord. HD-domarna var inte överens: 3 mot 2. Någon ansåg att adoption var en självklarhet. Absolut inte tyckte en annan. När det gäller själva äktenskapsfrågan så blir kontentan den att HD säger sig inte ha makt att ändra i lagen och legalisera samkönade äktenskap. Det är en fråga för Indiens parlament att reformera lagarna. Samtidigt slår domstolen fast att Indien som land har en skyldighet att erkänna hbtq-relationer och skydda människor mot diskriminering. Man ålägger också regeringen att skapa större medvetenhet kring de här frågorna så att allmänheten förstår att detta är något normalt och inte en sjukdom.Motpart i det här målet har varit Indiens regering. Dess juridiska ombud har menat att äktenskapet endast är ämnat för en man och en kvinna. Han har också hävdat att det är en urban elit som driver frågan som strider mot Indiens socialt accepterade värderingar. Det där sistnämnda om den urbana eliten köpte inte domstolen. Samkönad kärlek finns överallt i landet, inte bara i städerna, sa chefsdomaren.Hoppet om fler medborgerliga rättigheter för HBTQ-paren står nu till den regering som avisat deras krav. Den hindunationalistiska regeringen har föreslagit att en utredning ska tillsättas som tittar närmare på vilka rättigheter och förmåner som de samkönade paren kan omfattas av. En regering som gjort sig känd för att värna kärnfamiljen och traditionella hinduiska värderingar. Besvikelsen rapporteras ha varit stor utanför domstolsbyggnaden igår men en del aktivister sade ändå till brittiska public servicebolaget BBC att det fanns ett hopp, särskilt som domstolen lämnat en lång lista med rekommendationer till regeringen.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

18 Okt 20233min

Utrikeskrönikan 17 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Ogärningsmannen är fortfarande på fri fot. Den person som en natt för tre veckor sedan fällde The Sycamore Gap Tree.Trädet var över 15 meter högt och uppemot 200 år gammalt. Tysklönn som arten heter på svenska, vackert belägen mellan två kullar i en nationalpark i närheten av Newcastle i norra England.Det var en älskad symbol för trakten. Också känd från en Robin Hood-film från det tidiga 90-talet. En symbol som det lokala näringslivet gärna använde.Nu finns Sycamore Gap Tree inte mer. När motorsågen gjort sitt stöp lönnen rakt ned över Hadrianus mur, den försvarsmur romarna byggde för närmare två tusen år sedan och som löper alldeles intill.Dagarna efteråt vittnade människor med tårfyllda ögon om sin förtvivlan. Några hade friat under trädkronan eller gift sig där, andra spridit askan från sina anhöriga. Ingen kunde förstå motivet.En 16-årig pojke greps och släpptes. En 69-årig före detta skogshuggare greps. Mannen har efter en flera år lång tvist nyligen vräkts från den mark han arrenderat och bor nu i en fallfärdig husbil i närheten. På internet visste folk att han var skyldig.Men 69-årigen har också nekat och släppts. I en intervju i The Times kämpar han nu för att rentvå sig och bedyrar sin oskuld. För att skydda sig mot omgivningens anklagande blickar bär han blond peruk, Rod Stewart-style, enligt The Times.Polisens sökande fortsätter. Kriminaltekniker säkrar spår av motorolja, klädfibrer och sågspån från resterna av trädet för att matcha mot andra fynd man hoppas kunna göra. Men fortfarande är missdådaren inte infångad.Den tidigare så ståtliga lönnen är nu kapad i mindre delar och bortforslad till hemlig ort. Precis som den fortfarande undangömda Zlatan Ibrahimovic -statyn i Malmö är motivet säkerhetsskäl. Vad som ska ske i framtiden är ovisst. Organisationen National Trust som ansvarar för arbetet har sparat frön från trädet för att kunna sätta nya plantor.Och vad ska ske med stammen som finns kvar? Ska man göra blyertspennor? Eller en minnesbänk eller skulptur på platsen där trädet stod. Konstnärer har anmält sitt intresse.Stubben som finns kvar förväntas skjuta nya skott till våren. Men för att nå den ursprungliga höjden tar det minst 150 år, säger experterna.150 år, då är vi alla döda suckar de missmodiga. 150 år, säger de tålmodiga. Hadrianus mur där bakom är nästan 2000 år. Den har vi stor glädje av i dag.Pontus Mattsson, London.pontus.mattsson@sverigesradio.se

17 Okt 20232min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, måndag.Min dotters franska pojkvän spelar fagott. Vi ska ackompanjera kvartsfinalerna i VM i rugby live, berättade han en kväll. Det är en massa musiker inblandande.Jag går sällan på klassiska konserter, och hade aldrig tidigare sett en rugbymatch, men den mixen lät onekligen spännande.Och jo han kunde fixa biljetter, som i detta kulturvärnande land dessutom var gratis.Sen blev det ju en djävla skitvecka rent ut sagt som följde, med rapporter om outhärdlig grymhet i Israel först, och sen ännu ett islamistiskt terrordåd i Frankrike.Det var därför med ett rätt tungt sinne, som jag vandrade iväg på den där konserten i lördags kväll.Hade jag verkligen ork och lust för det här evenemanget, men ja, man får ju skärpa till sig för familjens skull.Och det var ju tur att jag gjorde det, för det visade sig att en tonsatt kvartsfinal i rugby-VM var just vad jag behövde. Matchen mellan Nya Zeeland och Irland visades i en lokal med utmärkt ljud, på storbildsskärm, som hängde ovanför dirigenten och en stor symfoniorkester, till höger om dem stod en sångerska med shorts i guldpaljetter med ett mindre band, och där stod också en beatboxare.Som om detta inte var nog satt det en hel blåsorkester, utspridd bland publiken på läktarna.Dirigenten styrde sedan alla de här musikerna så att låtar och takt stämde med det som hände på rugbyplan.Låg alla de jättestora spelarna i en hög med den lilla bollen under sig? Sprang alla över planen i ett anfall, lyckades någon sparka bollen genom de skyhöga målstolparna eller visades pausbilder på bekymrade coacher?Kända klassiska verk, varvades med covers på traditionella franska sånger, engelska hits och inhopp av den franska beatboxaren Wawad.När man inte trodde att det kunde bli mer maxat, drämde blåsorkestern iväg en gammal slagdänga. I takt med att matchen led mot sitt slut, och de gröna irländska och svarta nyzeeländska rugbyspelarna blev allt svettigare, lerigare och blodigare så ökade intensiteten på scenen och allt detta i samspel med en jublande publik.Under de två timmar som evenemanget varade, fullkomligt pumpades glädje ut i varenda cell i min kropp och studsade mig upp och ned, på läktaren i takt med musiken. På vägen hem föreföll det så självklart allt.Naturligtvis är det i musiken vi människor hittar tröst och kraft, när allt annat känns hopplöst. Naturligtvis är det där vi genom århundradena både fått utlopp för vår smärta, och blivit höga av glädje, oavsett om det gäller blues, fado, flamenco, pop, klassiskt eller schlager. Jag hade bara glömt hur stark den kraften är. Så nu när det råder becksvart mörker över världen, en vänlig påminnelse bara. Gör vad du måste för att puffa det hela i rätt riktning, men glöm inte att ta en paus från alla bekymmer, och låt dig uppfyllas av din favoritmusik.Let the music play... dance the night away...Marie Nilsson Boij, Paris.marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

16 Okt 20233min