Utrikeskrönika för en mänsklighet med skygglappar: Marie-Louise Kristola, San Francisco

Utrikeskrönikan 13 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Östersund, onsdag.Under mina år som Kinakorrespondent har jag sällan, nästan aldrig faktiskt, rapporterat om en av de mest kinesiska sakerna som finns: den kinesiska muren.Detta världsarv som inte sällan får symbolisera Kina och allt vad det kan innebära.När jag söker i mitt arkiv hittar jag nästan bara referenser till Coronapandemin.Mur-turismen stängdes ju ner då, tillfälligt om ni minns.Så, det var med visst intresse jag i förra veckan noterade att muren återigen skapat rubriker världen över efter att två byggnadsarbetare från inre Mongoliet med en grävskopa grävt sig en genväg genom densamma.Genvägar blir senvägar och sannolikt väntar nu böter för dessa två, som enligt kinesisk media jobbade med att plantera träd längs ena sidan av muren på gränsen mellan inre Mongoliet och Shanxi-provinsen.Men, de är i gott, eller kanske ont, sällskap.Förstörelsen av den kinesiska muren genom åren har varit omfattande. Stenarna har använts till att bygga både hus och fårhagar, eller sålts som souvenirer till turister.Turister som inte sällan dessutom gärna ristat in något banalt i de gamla stenarna.Själv har jag, som varje utlänning i Kina med självrespekt, såklart besökt muren flera gånger.Både renoverade delar och övergivna, mer fallfärdiga sektioner.Det är verkligen ett fascinerande byggnadsverk, med en brutal historia.Kanske säger den också något om Kina av idag.Som symbol porträtteras den ofta som stark och mäktig.”Låt oss bygga en ny kinesisk mur av vårt kött och blod”, som den andra versen i den kinesiska nationalsången lyder.Den högsta ledaren Xi Jinping drog även på häromåret, när han i ett uppmärksammat tal sade att den som försökte mobba eller trycka ner Kina, skulle få duktigt med stryk av denna mur av stål, som byggts av 1,4 miljarder kinesers kött och blod.Men historiskt är det tveksamt hur effektiv den egentligen var som försvar mot invasioner.Och med tanke på hur många som uppskattas ha dött för att bygga den och vad den har kostat även i rena pengar, så kan nyttan ifrågasättas.Och egentligen är ju den kinesiska muren flera olika murar, ett lapptäcke som byggts i omgångar.Verkligheten är långt ifrån den förenklade styrkesymbol som vissa kanske vill frammana, när man talar om Changcheng, den långa muren.Och går den verkligen att se från månen?Skrapar man lite på ytan är verkligheten ofta mer nyanserad än vad man först trott.Lite som dagens Kina.Björn Djurberg, Kinakorrespondentbjorn.djurberg@sverigesradio.se

13 Sep 20233min

Utrikeskrönika 12 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jerusalem, tisdag.Pendeltåget mellan Tel Aviv och Jerusalem igår kväll var trångt och svettigt men bland alla demonstranter på väg till Jerusalem med trummor, tutor och israeliska flaggor bubblade förväntningarna nästan segervisst.Vi måste vinna, det finns inget annat val, annars går Israel under, sa en tidigare militär befälhavare till mig, men en journalist sa att hon fruktar politiskt våld, kanske politiska mord, eftersom hatet mot högsta domstolen i vissa kretsar är lika starkt som hatet och uppviglingen mot dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin strax innan han sköts ihjäl 1995.Rabin stämplades som förrädare för att han var beredd till en tvåstatslösning för att få fred med palestinierna, en fråga som proteströrelsen knappt vågat ta i och det blev inte bättre av att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nyligen återigen gjorde grovt antisemitiska och historieförvanskande uttalanden om varför Hitler dödade judar.Ledande palestinska intellektuella fördömde Mahmoud Abbas, men att han sitter kvar som korrupt och impopulär palestinsk president gör det ännu lättare för israeler att idag säga: vi har ingen partner för fred.Trots det är det idag fler som kopplar ihop den kontroversiella domstolsreformen, den som kallas en kupp av demonstranterna, med Israels ockupation eftersom flera av ministrarna i den israeliska regeringen vill annektera Västbanken och har gjort uttalanden till stöd för det ökade bosättarvåldet mot palestinier.Det är först efter en stund i trängseln ombord på pendeltåget mellan Jerusalem och Tel Aviv som jag ser alla de andra, de som inte ska demonstrera. En ultraortodox mor med sin vuxna dotter. Båda har peruk för att inte visa sitt riktiga hår.Dotterns är kastanjebrun och mamman pratar med hög glad röst på jiddisch som om demonstranterna inte existerade. På ett säte sitter en äldre man med två kassar fulla av petflaskor och alldeles intill mig en pratsam kvinna som berättar för mig att hon har fem barn, bor i en bosättning på västbanken och arbetar som talpedagog.Är du orolig, undrar jag? Nu när israels ekonomi går sämre på grund av oron över domstolsreformen, nu när israels fiender gnuggar händerna över den inre splittringen. Hon ser förvånad ut. Orolig? Nej det enda jag oroar mig över är äppelpaj, honungskaka och all mat jag ska laga till Rosh Hashana – det judiska nyåret i helgen. Shana Tova – gott nytt år, säger hon.Cecilia Uddén, Jerusalemcecilia.udden@sverigesradio.se

12 Sep 20233min

Utrikeskrönika 11 september 2023, Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, måndag.Jag är tillbaka som korrespondent i den amerikanska huvudstan, och tillbaka i kön in till kongressen. Jag tar ingången till en av senatens sidobyggnader. Utanför den pampiga porten sitter en vakt på en träpall tillbakalutad mot väggen, han har dragit sig in i skuggan och fläktar sig med handen. Det är över trettiofem grader varmt den här septemberdagen, hettan ligger som ett lock över stan.– Välkommen! säger vakten och nickar mot dörren , det är svalare där inne.Jag går igenom säkerhetskontrollen, tar till vänster in i den luftkonditionerade långa korridoren. Att hämta ut min nya pressackreditering går på nolltid.- Är det några nya restriktioner? frågar jag. Nej, säger mannen bakom glasluckan på mediakontoret, det är som vanligt. Du kan ta genvägen i tunnlarna mellan husen, det är svalare därnere, säger hanI den enorma svala välkomsthallen är det fullt av folk, turister och skolelever i rader som går runt med hörlurar och lyssnar på guidade turer och tar foton av de vita marmorstatyerna. Kongressen, Kapitolium, själva hjärtat i USA:s demokrati - det syns inte ett spår här av stormningen för två och ett halvt år sen. Ändå är det svårt att tänka på något annat. Att fönster krossades, dörrar slogs in, vakter misshandlades. Tvåtusen människor tog sig in här i marmorhallarna och skanderade ”Trump vann” och ”Häng Mike Pence”. Jag går in i souvenirshopen och köper ett inplastat exemplar av Konstitutionen. – Bra val, det där är en storsäljare, säger killen i kassan. Jag blir stående och läser om 14:e tillägget. Det som vissa experter säger kan användas mot Donald Trump. Har man deltagit i uppror ska man inte kunna inneha presidentämbetet. Konstitutionen skulle kunna stoppa honom, säger de. Trump har avfärdat de teorierna som politisk förföljelse. I sitt senaste kampanjtal uppmanade han sina supportrar att slåss för att ta tillbaka landet. ”Fight together”. Våra fiender är ute efter att stoppa oss, sa han.I den ljusa entréhallen i kongressen ser jag hur en av vakterna i klarröd uniform går fram till några av skoleleverna och hyssjar: ”Keep your voices down”, inga höga röster, manar han. En av de vuxna intill oss säger: - ”Tänk att allt är som vanligt, som före stormningen, och före pandemin. Men inget är som förr. Politikerna därinne kan ju inte ens prata med varandra längre, allt är en konflikt nuförtiden.”På kvällen går vi på konsert. Washingtons symfoniorkester spelar utanför kongressen. Vi är flera hundra som trängs på grässlänten, folk har med sig picknick och sitter på filtar. När orkestern börjar spela höjer hundratals människor sina mobilkameror och dokumentera musikerna, sedan vänder de mobilerna åt andra hållet, mot kongressen som är upplyst mot den mörka kvällshimlen. Allt är som vanligt. Men inte alls som förr.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

11 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 8 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bath, en stekande varm fredag i september.Efter en kall och regnig sommar kom hösten med sensommarvärme.Och ni har hört det förr men här kommer det igen: runt trettio grader flera dagar i rad är inte vanligt den här årstiden i Sydvästra England. Men rekordtemperaturer och extremväder det har varit vanligt sommaren 2023 - den varmaste som hittills uppmätts enligt europeiska klimatdata.En annan sak som blivit vanligare den här sommaren är ifrågasättande, hån och hot mot meteorologer. I Spanien, Frankrike och USA har väderpresentatörer mötts av ilska när de berättat om rekordtemperaturer och väderfenomen som kan kopplas till den globala uppvärmningen.De anställda på brittiska Metoffice verkar inte vara undantagna. Under en kort text i sociala medier som berättar om de senaste dagarnas exceptionella värme finns de vanliga kommentarerna - Sluta med er skrämselpropaganda! Varför använder ni röd färg på väderkartorna? För att få det att se värre ut va? Jag är trött på era lögner. Vi har haft en skitsommar med 12 grader i augusti! Nu vågar min mamma inte längre gå ut, hon är rädd för att få värmeslag och dö efter era alarmistiska progoser.Ja, det är klart, en äldre kvinnas oro för hälsorisker i hettan är kanske lätt att vifta bort.Men när en av världens främsta tennisspelare, 27-årige Daniil Medvedev som spelar i årets US Open i NY under en närmast outhärdlig värmebölja berättar hur han var så nära kollaps att han inte ens såg bollen utan slog mest på känsla i slutet av första set, då får han rubriker.Trots att spelarna hade luftkonditionering under stolarna, handdukar med is runt nacken och gjorde flera avbrott för kalla duschar och medicinsk kontroll fick Medvedev kämpa med andningen genom hela matchenVid ett tillfälle tittar han in i kameran och säger – Någon spelare kommer att dö. Då får ni se!Enligt nyhetsbyrån AP har de stora tennisturneringarna blivit farligare för spelarnas hälsa sedan slutet av 1980-talet på grund av kombinationen av stigande temperaturer och högre luftfuktighet.I New York ändrade arrangörerna snabbt reglerna så att man numer får stänga taket över tennisbanorna för att skydda spelarna mot gassande sol.Men vem ska skydda den brittiska tanten som med sin höga ålder också löper en reell risk under värmeböljor?Inte hennes son i alla fall - han väljer att skälla ut meteorologen.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent Bath, Englandmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 7 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.Vem är det som pratar i megafon utanför fönstret, tänkte jag? Är det en demonstration? Någon som försöker peppa deltagarna i ett lokalt motionslopp? Eller är det kanske någon som dirigerar om bilar efter en akut trafikomläggning?Men när jag gick ut genom entrén på huset jag befann mig i såg jag att det snarare handlade om en situation som involverade minst tio polisbilar, flera avstängda kvarter omkring mig och en man i en bil som vägrade komma ut. Och jag antog att mannen i bilen hade någon form av vapen, när jag såg tungt beväpnade poliser med skyddsvästar huka bakom polisbussarna.Det var visst inte helt riskfritt att stå där jag stod, insåg jag några sekunder senare, och backade tillbaka in genom entrédörren.”Öppna bildörren, visa oss dina händer”, uppmanade megafonpolisen, som på olika sätt försökte locka ut mannen från bilen.”Vi är här för att hjälpa dig”, sa han.”Om du bara kommer ut kan du få träffa din familj igen. Din systerson och din systerdotter. Och du kan få ta med dem till parken som vanligt”.På något sätt hade man tagit reda på namnen på mannens släktingar, och upprepade dem gång på gång på gång. Lockade med att mannen skulle få återvända till vardagen, och normaliteten, bara han tog sitt förnuft till fånga. och lämnande bilen och den här polis-tv-serie-mardrömmen han hamnat i. ”Vi vill veta din sida av historien”, sa polisen med megafonen.Särskilt många val hade den där bilföraren egentligen inte. Två stora polisfordon spärrade vägen så att bilen inte kunde ta sig någonstans. Men minuterna gick. Och till sist timmarna.Att inte våga lämna en bil när man är omringad av poliser kan vara en helt befogad instinkt. Mindre laddade situationer än den här har slutat med dödlig utgång i USA, där poliser har tappat kontrollen, och skjutit istället för att lugna ner situationen.Jag följde utvecklingen från husets takterrass och tänkte på hur en gravid 21-årig svart kvinna, misstänkt för snatteri, sköts till döds av en polis i Columbus, Ohio för omkring en vecka sen.Men här verkade man gå strikt enligt regelboken. Först efter att i man i nästan två timmar försökt få mannen i bilen att komma ut så slog man sönder bakrutan, med en lång stav, för att sedan kasta in vad man sa var en mobiltelefon.När man inte lyckades få kontakt med mannen på det sättet sköts till sist tårgas in genom bakrutan. Och bilföraren vacklade ut.Efter att mannen blivit gripen tog det bara några ögonblick innan polisbilarna och avspärrningarna var borta. Den här gången blev det inget tragiskt slut. Och heller ingen nyhet.Efter lite letande på lokala nyhetssajter hittade jag till sist en kort text polisen löst situationen efter att någon ringt in och anmält en beväpnad man i en bil. Det var allt.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

7 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 6 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hatay onsdag.Det som en gång var en stad är inte längre.Det är tomt på människor, så många har ju dött, andra är saknade men de flesta har flytt.Det är spöklikt att gå i den öde staden som förut sjöd av liv, där kaféer och små restauranger låg i långa rader.Där skratt och de drucknas högljudda prat kunde höras in på småtimmarna.Där stolta lantbrukare sålde sina varor från traktorvagnar eller åsnekärror, stolta bjöd de på en bukett mynta eller ett granatäpple.Kvinnor i huckle som sålde lavendel.Jag kände gatorna här som några av de mest pittoreska och trygga i Turkiet och människorna som de varmaste.De historiska byggnaderna med all sin skönhet och århundraden, ja årtusenden i väggarna. Antakya var en gång världens tredje största stad och har varit bebodd sedan bronsåldern.Men all materiell historia, dessa fornminnen, byggnader och dess invånare. Allt är borta nu.Jordbävningen den 6 februari förintade det mesta.Många hus har redan raserats av grävmaskiner som lämnat stora månlandskap med betongklumpar, glas och uppstickande armeringsjärn kvar.Ibland ser man en barnsko, skolväska eller ett foto. Vad hände med flickan på fotot, tankarna kommer, ingen har hämtat det.Andra byggnader står kvar men väntar på rivning. Utgör en livsfara där minsta skalv eller storm kan få väggarna att helt rasa, eller taket att falla ned på gatan.Att promenera i Antakya nu är att ständigt blicka uppåt, mot faran.Många hus är sneda, ena halvan har rasat andra har sjunkit ner. Citronträd står övergivna som om inte ens skuggan vill höra till.Från några rashögar tränger en unken, rutten stank.Fortfarande hittas kvarlevor, många saknas.För de som är kvar är livet en kamp.Att leva i moln av damm från betong, glas och asbest. Att överleva utan jobb och bostad. Att leva i sin hemstad där allt är förstört, allt är stängt och inget hopp finns.Där invånarna nu går med vätskande sår av insektsbett från små flygfän som frodas i rasmassor.Elakt brännande, fula bölder som hotar med sjukdom. Omöjliga att värja sig mot.Jag dog den där natten berättar en propert klädd kvinna för mig. Jag hade ett fint hus, jobb, vänner, familj, nu sitter jag här i mitt dammiga tält och är död. Tårarna lämnar ränder i ett dammigt ansikte.Vi kan inte dö med de döda men vi har inget liv snyftar en medelålders man. Hela stan är ett trauma konstaterar han.Hatay kommer aldrig mer att bli sig likt, säger han. 45 sekunders skalv förändrade liven här och regionen för alltid.Och Antakya, en stad som en gång var, men som inte längre är.Johan-Mathias Sommarström, för P1morgon i Antakya, Hatay.johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

6 Sep 20233min

Utrikeskrönika 5 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Vid sidan av den här sommarens glädjeämnen så har vi alla fått en rejäl dos av beska piller att svälja.Extremhetta, bränder, torka, kyla och översvämningar...Rapporter från Grekland, Italien, Australien, Slovenien etcetera, etcetera... Listan kan göras lång.Och allt det som inom citationstecken ”tagit oss på sängen”, är ju ändå inget nytt.Vi har informerats om vad som komma skall. Om och om igen.Bokstavligt talat.”Ja, vart sjätte år skriver vi en rapport som alla politiker, men också media, kan ta del av om hur världen mår och vart vi är på väg”, säger klimatprofessor Lucka Kajfez som jag träffar på Bled Strategic Forum i Slovenien i slutet av augusti.”Redan för 25 år sen kunde vi förutse just det som händer nu, nästan i detalj”, säger hon och fortsätter:”Men problemet har varit och är i viss mån fortfarande att politiker ofta väljer att se det bästa scenariot i våra rapporter, som alltid innehåller tre olika scenarier, bästa, sämsta och mitt emellan”.Och förutom det hon säger är det ju också så att en del av världens befolkning inte litar på klimatlarmen, utan har andra förklaringar till oväntade väderfenomen som drabbar oss allt oftare.Men... att vissa politiker söker ljus i nattsvarta rapporter eller att det råder olika uppfattningar om vetenskapen bakom kliamtlarmen, det må vara hänt.Det är inte det som får mig att känna en stark känsla av obehag.En kollega till henne, den grekiske klimatprofessorn Constatinos Cartalis, som jag också pratade med i somras, säger att om alla länder gör rätt, så kan vi ha hejdat och vänt den nedåtgående spiralen och nått ett ”normalläge” om tidigast 30 till 40 år... Men, som han också sa, ”som du ju vet är inte alla överens, så det kommer ta mycket längre tid...”Alla ska göra rätt.Vi pratar gärna om hur duktiga vi är, köper second hand, äter mindre kött, cyklar, färre flygresor och så vidare.Vi tror vi gör tillräcklig skillnad – men är det i själva verket inte så att de allra flesta av oss lever på i princip som vanligt – flyger, äter för mycket kött, kör bensin- och dieselbilar och hävdar att det är ganska ok, kör elbilar och TROR att det är ok å köper, köper, köper tills stressnivån i vårt hektiska vardagsliv sänks en smula?I juni hade den europeiska bilförsäljningen ökat för elfte månaden i rad. Och julhandeln förnekar sig aldrig, förra året blev inget rekord men vi la ändå nästan 20 miljarder på klapparna?Samma sak med med charterbolagen, som proppar flygplanen fulla år efter år och turistorter världen över larmar om överturism.Rimligen består en stor del av de som bidrar till köprekord och resehysteri av sådana som TROR på klimatlarmen...Så, när inte ens vi – inte minst jag själv – som litar på experterna förmår ändra våra beteenden i grunden – det är då insikten hos mig på riktigt sjunker in: om att det här kan gå riktigt illa.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

5 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 4 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, måndag.– Норм, все норм (norm, vse norm).Det är svaret man oftast får i Ukraina, om man frågar hur någon mår, hur läget är, livet, barnen.– Норм, все норм.I dagligt tal kan det översättas ungefär med ”bra, allt är bra” eller ”okej, allt är okej”. Norm är en förkortning av нормально – normalt. Men just det ordet har för mig fått en helt annan innebörd.Häromdagen träffade jag skådespelaren Katerina i Tjernihiv, en stad i norra Ukraina, en av landets äldsta. Jag stod där utanför den numera rangliga entrén till den anrika dramatiska teatern, den som för två veckor sedan överlevde en rysk robotattack - men skadades svårt. Hål i taket, krackelerad fasad.Jag stod där utanför och betraktade förödelsen men när Katerina dök upp vaknade jag upp ur min dvala.– Норм, все норм, sa hon med ett brett leende.Att säga att något är ”norm” är detsamma som att säga att allt går ändå bra, inget speciellt egentligen, och ”norm” eller ”normalt” är ändå bra, avsaknad av dåliga nyheter – är i sig goda.Kanske blir det här helt obegripligt för er, så låt oss säga så här, det är ett fullskaligt krig Ukraina utkämpar, i Tjernihiv har nyligen nära två hundra personer skadats, sju dödades, i den senaste massiva attacken – ändå orkar människor, som Katerina hålla modet uppe, vägrar se det fula, blickar framåt.För vad ska man annars göra? Lägga sig ner och dö? Sörja tills tårar har tagit slut?Det fungerar inte så här.Livet måste få vara ”norm”, ”normalt”, ”okej”, ”bra”, även nu.I Kiev var jag häromdagen på en standup-show. Förvisso handlade nästan alla skämt om kriget och den vardagen människor lever i men det var ändå ett andrum, en påminnelse om att livet fortsätter, trots allt. I en annan del av staden, i en av stadsparkerna, spelade en dj elektronisk musik, ungdomar dansade. Dj:n stannade upp, stängde av musiken och blickade ut över samlingen, det är så fint att känna ”normalitet”, sa han, sedan fortsatte gatufesten.Där i teatern i Tjernihiv vandrade vi runt bland allt skadat och uppe på taket stötte jag på självaste direktören, också han gick runt där för att få en bild av läget, vad laga och vad låta bli att lägga kraft på.– Vad driver dig, frågade jag.– Ja, vad driver mig, vad driver oss. Har du hört talas om sagan om de två grodorna som råkade ramla i en kanna med grädde? De kunde inte ta sig upp, halkade ner hela tiden och till slut accepterade den ena sitt öde och drunknade. Den andra dum som det var, sprattlade allt vad den kunde och till slut blev grädden smör, grodan kunde ta sats och hoppa ut ur kannan, och överlevde.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

4 Sep 20233min