Nu vet jag vilket lag talmannen håller på: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 10 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Onsdag.På flyget hem från Israel, med det israeliska flygbolaget, gick flygvärdinnorna igenom den vanliga säkerhetsgenomgången i högtalarna. På med bältet. Fäll upp borden. Sätt masken på dig själv innan du hjälper någon annan. Men, sen kom ett litet tillägg på slutet. En snabb hyllning till de israeliska soldater som just nu krigar i Gaza och en tanke till de drygt 130 israeler som fortfarande sitter tillfångatagna där.Såhär är det i Israel nu. Samhället genomsyras av kriget på alla nivåer. På gatorna syns överallt porträtt på de tillfångatagna israelerna. När jag betalade för en falafel häromdagen dök det upp ett meddelande på kortterminalen när min betalning bearbetades, en liten ruta poppade upp med tre ord. De tre ord som syns överallt i landet: Bring Them Home. Kriget genomsyrar kulturen, politiken och faktiskt också dejtinglivet.Dejtingapparna har förändrats i grunden, säger flera israeliska tjejer i en artikel i tidningen Haaretz. Innan kriget var det bilder på män när de lagade mat, stod bredvid nån fin utsikt eller klappade en hund. Nu är det bilder på män i Gaza, i uniform, med stora vapen.En israelisk man berättar i artikeln att han aldrig har fått så mycket uppmärksamhet från kvinnor som efter kriget bröt ut. När han var på permission hyrde han en lägenhet bara för att hinna träffa alla tjejer. Kriget är… Delvis sexigt… Verkar det som, om man tittar på dejtingapparna. En kille poserar i en hög av kläder, i vad som ser ut som ett förstört hem i Gaza, lite ledigt sådär - tillbakalutad med M16 hängande runt halsen. En annan kille har en profilbild där han poserar i uniform, med vapen, framför underkläder som man får anta att han har tagit från någons hem i Gaza.En kvinna i artikeln berättar att de flesta konversationer på dejtingapparna handlar om kriget nuförtiden. En soldat hade raggat på henne genom att säga att han inte bara var en bra soldat, utan att han också var bra i sängen. En annan snubbes tinderbio var: ”We're not only here to fuck Hamas'.Det här är inget nytt fenomen. Att soldater i krig blir en fetisch. Brandmän i USA har beskrivit hur deras sexuella status slog i taket efter 11:e september-attackerna. Tom Cruise är inte direkt osexig när han hoppar in ett stridsflyg i Top Gun. Även om alla vet att bomberna som han släpper från flyget avslutar människors liv. Genusvetaren Chen Edelberg's teori är att 7:e oktober-attacken var ett hårt slag mot den nationella maskuliniteten. En form av kastrering säger hon, och att vissa israeliska män nu överkompenserar för att upprätthålla sin maskulinitet.Kriget genomsyrar allt.Love LyssaridesStockholm.

10 Apr 20243min

Utrikeskrönika, 9 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag.”Kom och köp specialglasögon!”, ropade försäljaren utanför kongressen. Förväntningarna var högt uppskruvade inför den stora solförmörkelsen och souvenirförsäljarna hade övergått till solar eclipse-tema.Det var stora frågor som stod på spel inför solförmörkelsen. För det första, skulle det bli molnigt i Washington så att vi missade hela upplevelsen? Och för det andra, skulle det bli enighet mellan partierna nu när månen skuggade jorden?Solförmörkelser kan ha den effekten, tydligen. Det finns historiska belägg. En av de gamla grekiska historikerna beskrev hur två mäktiga kungadömen för drygt 2 500 år sedan utkämpade den ena blodiga striden efter den andra, tills en solförmörkelse fick himlen att släckas. Då blev båda sidor så tagna att de lade ner sina vapen. Så ja, förväntningarna var högt ställda. Psykologer intervjuades i amerikansk tv och förklarade att en solförmörkelse kan vara en livsomvälvande upplevelse. Transformativ. Även för politiker.I Washington hade biblioteken delat ut gratis skyddsglasögon och noggranna instruktioner om hur de skulle användas. Det fanns bara en regel: Titta inte rätt in i solen utan skydd. Så som Donald Trump gjorde förra gången det var solförmörkelse här i Washington 2017. Hans kritiker såg det som ett tecken på att han inte respekterar vetenskap.På The Mall, den vidsträckta parken framför kongressen, satt nu tusentals Washington-bor med specialglasögon och ansiktena vända uppåt. Folk hade tagit med sig picknick och spelade musik. Två killar bredvid mig korkade upp en termos och skålade i rosévin med klirrande isbitar. De hade svårt att inte spilla, eftersom det var lite svårt att se med de där glasögonen på sig. En skolklass intill flockades runt en expert från NASA som föreläste om rymdforskning. Allt var väldigt typiskt Washington. Himlen var nästan molnfri.Plötsligt kändes en förändring i luften. Ett stråk av kyla och en sval vindpust. Det blev knäpptyst bland picknickfiltarna. Musiken stängdes av. Och så var det som att ljuset plötsligt skruvades ned. Den starka eftermiddagssolen dimmades till ett grått dis. Ett sus steg från folkhavet.”Så coolt!”, viskade killarna med rosévinet. En av pojkarna från skolklassen sa rakt ut i luften: Det ser ut som ett suddigt moln av guld.Och så satt vi där, tusentals människor på The Mall, med blickarna vända mot universum. Alldeles tysta tillsammans. Kanske var det inte livsomvälvande. Och troligen förändras inte politiken. Men i fyra minuter såg kongressen där borta i horisonten väldigt suddig ut i konturerna.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

9 Apr 20243min

Utrikeskrönika 8 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag.Eller möjligen borde jag säga Bratislava i onsdags eftermiddag.Jag väntade då på att ett sista valmöte med en av presidentkandidaterna i Slovakien skulle dra igång när jag plötsligt hörde en röst bredvid mig säga:”Nämen, hej Daniel!”.Vem stod då, verkligen helt oväntat, en meter ifrån mig och log vänligt om inte den högt hållne kollegan på Sveriges Radio, Gunnar Bolin.Självklart vet jag att Gunnar är särskilt intresserad av Centraleuropa, men jag hade blivit mindre förvånad om vi hade sprungit på varandra i centrala Wien som ligger någon timme bort. Det visade sig att han var i området för att göra en reportageserie som ska gå i samband med EU-valet.Vi bestämde förstås middagsträff på kvällen och det är bara att konstatera att det finns få så trevliga upplevelser, tycker jag, som att ses på spontan middag på en plats i mitt i världen med en trevlig kollega som man bara några timmar tidigare inte hade trott att man skulle sitta och äta middag med, kanske särskilt inte just i Bratislava.Samtalet flödade på, vi tog en middag även kvällen därpå efter avslutat redigerings- och intervjuarbete för dagen och började förstås också prata Sveriges Radio, chefer, kollegor, minnen och anekdoter:Hur var det nu, var Jan Mosander före eller efter Thomas Nordegren i Berlin? Vad hände egentligen med den nordegrenska ljuskronan? Visst var det Svante Weyler som genomförde korrespondentkontorsflytten från Bonn till Berlin eller kan det ha varit någon annan? Vem bevakade egentligen Berlinmurens fall för Sveriges Radio?Bodde både Caroline Salzinger och Daniela Marquardt i Prenzlauer Berg eller bara en den ena av dem? Vad jobbigt det är när producenter ringer och väcker en men det får man ta om man har det här roliga jobbet. Hörrudu, vad tycker du egentligen om den nya organisationen på radion och vem är egentligen den mest minnesvärde tyske förbundskanslern?Kommer Tyskland kunna vinna Fotboll-EM på hemmaplan i sommar? Kul att Leverkusen blir Bundesligamästare för första gången och vilka skillnader finns fortfarande kvar mellan öst och väst – och tror du att Scholz kan bli återvald som förbundskansler en gång till?Så där flöt det på och erkänn nu bara, ni hade gärna suttit vid bordet bredvid och tjuvlyssnat på det samtalet.Och det slog mig där och då ännu en gång, och jag satt och tänkte på det också under den långa och stundom mödosamma vägen hem igår från Bratislava till Berlin:Vilken yrkesmässig och personlig rikedom och ynnest det är att alla vedermödor, alla mil på vägarna, alla tidiga morgnar och långa redigeringsnätter, all frustration över konstiga beslut, alla bråk med envisa pressansvariga för olika ministrar i olika länder med mera till trots ändå få ha tjänstgjort som en i den långa raden av utrikeskorrespondenter för Sveriges Radio.Dagen efter messade jag dock Gunnar för säkerhet skull:”Hej igen, tack för igår, jättetrevligt, men du, bara en sak, det som sägs i Bratislava, stannar i Bratislava”.Daniel Alling, nu tillbaka i Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

8 Apr 20243min

Utrikeskrönika 5 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.När man besöker Mostar i Bosnien hänförs man inte enbart av de gamla stadskvarteren, man erbjuds också möjligheten till större insikter - över hur komplicerat balkankriget var.Och hur komplex freden blev.I mångas ögon är Mostar kort och gott historien om en bro.Det var nämligen i princip det enda som omvärlden visade av staden, den bombade bron i Mostar.Men hur många är medvetna om hur stor förödelsen i denna Bosniska pärla egentligen var?Moskeer och byggnader i ruiner. Tusentals döda människor.”Kanske blev det för komplicerat, säger senare en bosnisk vän - när det till slut blev kroatiska granater som smulade sönder bron - och stan.Från början var storyn ganska enkel, det fanns offer - stadens bosnjaker och kroater, och det fanns en fiende.Det började med att serberna belägrade stan, men tvingades bort.Då - blev plötsligt kroaterna angripare.Inbördeskriget mellan två tydliga sidor, blev ett inbördeskrig i inbördeskriget. Gränserna mellan vän och fiende suddades ut.Både i Mostar och i andra städer.Att ge sig in och förklara blev invecklat.Så i Mostar föll fokus på en bro - å en berättelse om stamkrig å förstörelsen av ett vackert, nästan 500 år gammalt arkitektoniskt mästerverk.Grunden till många krig är ofta en maktkamp mellan stormakter och länder, inget nytt med det. Människor hamnar på olika sidor, i olika läger.Balkan har brunnit åtskilliga gånger genom historiens lopp, inbördeskrig till följd av världskonflikter.För bosniernas del blev balkankriget komplicerat och grymt.Men den fred som satte stopp för död och förstörelse, blev mer - en besvärjelse!Omvärlden sa:”Kriget... kan vi avsluta - men det kommer till ett pris. Hur vill ni ha det?Under galgen blev det inget riktigt val.Men det blev ett Daytonavtal.En fred - ett avtal - som omöjliggör konsensus kring överhuvudtaget nånting alls.Även om landet delas av bosnjaker, kroater och serber - så härskar politiska destruktiva krafter som omöjliggör ett enande av befolkningen.Tills helt nyligen - 29 år efter freden - tvingades Mostars kommun hålla med två olika separata enheter för att att ta hand om sophämtningen, när kroater och bosnjaker bor i olika delar av stan.Men samtidigt - bosnier från alla grupper stretar på, försöker få landet att fungera, trots svårigheterna.Eller som Vanja, som lämnade Mostar i början av kriget, säger till mig:Det finns en enorm potential i människorna här, i landet självt - men med bakbundna händer kan man åstadkomma - lite.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

5 Apr 20243min

Utrikeskrönikan 4 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.Påskens stora politiska gräl här i USA kan man väl säga egentligen handlade om ett slags dubbelbokning. Eller kanske ska man kalla det för en kalenderkonflikt. Det handlar om Transgender day of visibility, en dag för att synliggöra transpersoner och deras situation, som sedan år 2009 uppmärksammats den sista mars. I år råkade det vara samma datum som påskdagen. Så när Joe Biden i år utropade den 31:a mars som den officiella Transgender Day of Visibility i USA, något han gjort varje år sedan han blev president, så var det upplagt för politisk konflikt.Biden fick bland annat kritik från Donald Trumps kampanj, som menade att det var ett frånstötande och förolämpande beslut att arrangera den här dagen på påskdagen – en av de heligaste dagarna för landets kristna. Och även representanthusets talman Mike Johnson hängde på, liksom en rad andra Trumptrogna politiker. Det var högt tonläge, upprörda känslor, man såg det här som ett slag i ansiktet, och en attack på kristendomen i USA.Att det inte var dagen för transpersoners synlighet som bytt datum, utan påskdagen – något som sker varje år, verkade spela mindre roll.Och antagligen var det bara en uppvärmning inför den kommande valrörelsen. För trots att transfrågan låg högt uppe på republikanernas dagordning i fjol, så verkar det fortfarande finnas mer att avhandla. Och att stifta lagar om.I delstaten Idaho har man till exempel nyligen röstat igenom en lag som säger att offentligt anställda inte behöver ta hänsyn till vilket pronomen en person vill att man använder. En annan lag förbjuder att allmänna medel går till att bekosta könsbekräftande vård för vuxna. Man har redan försökt förbjuda den vården för minderåriga – men den rättssaken har fastnat i systemet – just nu försöker man få ett besked från Högsta Domstolen om lagen kan träda i kraft i väntan på ett domslut.För den här typen av lagar möts ofta av överklaganden och långa rättsprocesser, och en del av lagstiftningen stoppas också i domstolarna, när de till exempel bryter mot yttrandefriheten, eller anses leda till negativ särbehandling. Men i många republikanskt styrda delstater betyder leder det bara till att det skrivs nya lagförslag med nya formuleringar istället, men om ungefär samma frågor.Men även här i Kalifornien, där jag bor, och där själva delstaten utropat sig själv som en fristad för transpersoner, kommer transfrågan att dyka upp i valrörelsen. Just nu samlas det in namnunderskrifter för att låta tre transrelaterade medborgarförslag komma med på valsedeln. Alla tre begränsar unga transpersoners rättigheter.Så påskhelgen må komma och gå, men transfrågan verkar återuppstå oftare än så i den politiska debatten i USA.Roger Wilson, USA-korrespondent.roger.wilson@sverigesradio.se

4 Apr 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Så var det dags igen, packa väskan till Ukraina, all teknik, alla sladdar, kläder för alla väder, säkerhetsutrustning, svensk choklad, pass och så tofflor.Tofflor, världens bästa grej att ha med sig på nattåget till Kiev, så man slipper ta på och av sig sina ytterskor om man ska gå en sväng i gången.Vid det här laget, drygt två år utan flygmöjligheter har ukrainarna lärt sig tågrutinerna. Folk pratar lågmält, gör överlag inte mycket väsen av sig, just för att inte störa eller vara i vägen, vem vet vad folk bär på för minnen, på bagage med sig till eller från Ukraina.Nu senast, för ett par veckor sedan klev en äldre dam in i min kupé. Ansiktet trött, ögonen insjukna, knappt synliga under hennes tunga ögonlock. Vi hälsade artigt men sa inte så mycket mer till varandra. Vi drack te, sov en blund, tittade ut genom fönstret i tysthet.Från Charkiv i Ukrainas nordöstra utkant till polska gränsen i den västra, 25 timmar enkel väg.Kanske halvvägs på resan så börjar vi prata, visst är det bra att ha med sig tofflor. Jag nickar, fortfarande lite återhållsam.Men så börjar hon berätta.För 20 år sedan jobbade hon som lärare på ett barnhem i Ryssland, efter hennes mans bortgång var barnen det som gav hennes liv en mening och hennes son.Öppenhjärtigt berättar kvinnan på tåget om sitt liv. I flera år jobbade hon på barnhemmet och blev fäst vid barnen, särskilt en föräldralös flicka som hon adopterade. Och barnen växte upp som syskon, trodde hon. Men när de var i sjuttonårsåldern kom de hem en dag och berättade att flickan var med barn och att hennes son var pappa till barnet i magen.När chocken hade lagt sig valde flickan att behålla barnet. Så kvinnan på tåget är både mormor och farmor.En av många berättelser som kommer fram när människor spenderar timmar ihop.– Och var är de nu, dina barn och ditt barnbarn?– De gick isär och dottern och barnbarnet bor i dag i Ryssland.– Har ni någon kontakt? frågar jag.– Ja, jag har faktiskt varit där. Barnbarnet berättade för mig att vi inte behöver vara oroliga, snart kommer ryssarna att segra, ha ihjäl alla ukrainare, det hade hon lärt sig i skolan och att hantera vapen. Så det var nog sista gången vi sågs, säger den äldre kvinnan och blir tyst.Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret och ner på mina tofflor.Tur att ha sådana, tänker jag, på ett tåg. De får jag inte glömma nu när jag ska iväg igen.Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

3 Apr 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Allt oftare tänker jag på det en av mina väninnor sa på en middag i Kairo i början på året – att Hamas mål med 7 oktoberattacken just var att locka Israel till ett fradgande furiöst vredesutbrott som skulle leda till ett blodbad med tiotusentals döda palestinier eftersom det, i förlängningen, skulle leda till Israels undergång. Ju fler palestinier som dör, desto bättre enligt Hamas, menade min väninna som konstaterade att Hamas är likgiltigt inför civila dödsfall. Ju fler döda barn i Gaza, desto mer hatat och isolerat blir Israel i omvärlden och inom ett par decennier, förutspådde hon, kommer omvärlden inte längre att tolerera Israel. Hon tillhörde de få egyptier som inte kände glädje över detta.Tre månader senare är Israel mer isolerat än någonsin. Övertygelsen att vi står ensamma, hela världen är antisemitisk, har på allvar slagit rot i Israel och Israelvänliga kommentatorer menar att omvärlden, särskilt USA, måste hjälpa Israel att lägga om kurs för att inte fastna i en destruktiv bana av oändlig ockupation, isolering, hårdhänt högerpolitik och ständig misstro mot omvärlden.Omvärlden bevittnar nu hur USA:s Israelvänlige president pressar Israel att släppa in fler lastbilar för att hindra den svält FN varnar för i ett Gaza där barn berättar att de tvingats äta hundkött. Omvärlden hör hur FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter säger att det finns tecken på att Israel använder svält som vapen.Men i Israel säger talespersoner att allt prat om svält i Gaza är en myt. På sociala medier visas fejkade kebabfilmer där det hävdas att det finns mer kebab i Gaza än i Haifa. Ministrar, som Nir Barkat, kallar FN:s varningar om hungersnöd, undernäring och svält för komplett oansvarigt nonsens och israeliska journalister antyder att de milismän från Hamas som tillfångatagits av Israel har varit knubbiga och inte visat några tecken på undernäring. Medan israeliska högernationalister som ställer sig vid gränsövergångar för att blockera humanitärt bistånd till Gaza, säger: Jag bryr mig inte om ifall de svälter, låt dem dö.Avståndet mellan verklighetsuppfattningarna i omvärlden och i Israel har sällan varit större och i går minskade också israelernas möjlighet att ta del av en alternativ verklighetsbeskrivning när parlamentet Knesset klubbade igenom en lag som gör det möjligt för Netanyahu att förbjuda TV-kanalen Al Jazeera i landet. Nu ska det påpekas att grannlandet Egypten för längesen förbjudit Al Jazeera, med motiveringen att Al Jazeera stödjer det muslimska brödraskapet. Det ledde inte till särskilt många höjda ögonbryn i omvärlden, men och andra sidan betraktas inte Egypten som en demokrati med fri press.Cecilia Uddén, för P1 Morgoncecilia.udden@sverigesradio.se

2 Apr 20243min

Utrikeskrönika 28 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Skärtorsdag, till och med. För ett år sedan gjorde jag en krönika, apropå påskkäringar, om kvinnor i 47-årsåldern. Vid den åldern har man hunnit skaffa sig ett fuck off-kapital och kan därför bete sig lite mer som man vill, var tesen. Typ.Sedan dess har jag vaknat många nätter med ett nattlinne som är så blött att jag måste byta och torka av kroppen med en handduk. Mina sen år tillbaka regelbundna och beskedliga menstruationer har mer kommit att likna oförutsägbara störtfloder. Det här var väl lite väl personligt kanske någon tänker – och ja – det här är lite mer personligt än vad som känns bekvämt även för mig. Men jag säger det ändå, därför att det i allra högsta grad handlar om folkhälsa.För vad jag inte visste för ett år sedan var att kvinnor mellan 40 och 50 kanske inte bara blir lite riviga av sitt fuck off-kapital, utan även av hormoner. Eller snarare, sviktande hormoner. Jag pratar förstås om klimakteriet, och här kan vi passa på att reda ut en viss begreppsförvirring. Menopaus är när kvinnor helt slutar menstruera. På engelska kallas perioden innan, när hormonerna sjunker och går lite bananas, logiskt nog för perimenopaus. På svenska kallas det klimakteriet, och i sann kvinno- och åldersfientlig anda har termen fått en så taskig klang att såväl män som kvinnor ryggar tillbaka av bara ordet.Det är en period på flera år när en stor del av alla kvinnor upplever symtom, där några av de vanligaste är störd sömn, nattsvettningar, värmevallningar och konstigt humör.Det som gör mig upprörd, med eller utan hormonpåverkan, är okunskapen kring det här extremt vanliga tillståndet. Inte minst inom vården. Nyligen berättade en kvinna i min närhet att hon under flera år trott att de förfärliga nattsvettningar hon hade var en biverkan av hennes antidepressiva medicin, och att hon helt enkelt bara hade att stå ut. Det finns otaliga berättelser från kvinnor som sökt vård för typiska symtom, och som gått från sin vårdcentral med en diagnos på utmattning eller depression, utan att klimakteriet ens nämnts som en möjlig faktor i sammanhanget.Nu har klimakteriet blivit big business. Det finns böcker, poddar och föreläsningar. Man kan lägga tusenlappar på privata vårdgivare, på särskilda näringstillskott, kläder och träningsprogram. Det här beror delvis på den offentliga vårdens misslyckande med att ta hand om sina patienter. För klimakteriet skulle inte behöva vara en så big deal. Om alla som behövde bara kunde få tid hos en uppdaterad gynekolog eller allmänläkare. För det finns behandling att få.Ingen som inte vill, ska behöva flyga ända till Blåkulla.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

28 Mar 20243min