Den nordiska språkgemenskapens kris: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönikan 21 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Köpenhamn, torsdag.

Den eviga frågan om hur väl danskar och svenskar förstår varandras språk har blivit aktuell igen.

Frågan är ju lika gammal som Öresund och debatten har sett olika ut genom åren, men nu verkar initiativet ligga hos de som tycker att nu skiter vi i den här tanken om nordisk språkgemenskap, och håller vår dialog på ett språk vi alla förstår – och det brukar betyda engelska.

Och det saknas inte tecken i tiden.

Sverige fick en ny förbundskapten nyligen, han heter Jon Dahl Tomasson och är dansk. Och bara sekunder in i sitt första offentliga framträdande i sin nya roll gjorde han klart att han inte tänkte prata danska.

– Jag vill ju bli förstådd, och kunna förstå, ursäktade han sig på sin danskklingande engelska. För i ärlighetens namn, hade jag pratat danska hade ingen - eller åtminstone inte de flesta - förstått mig, fortsatte han.

Och förmodligen har han rätt. Och kanske låg det något liknande resonemang bakom språkvalet när Danmarks statsminister Mette Frederiksen med en video i sociala medier nyligen hälsade Sverige välkomna i NATO

Den huvudsakliga mottagaren var svenskarna på andra sidan sundet och statsministern pratar engelska.

– Vi, som grannar i Norden. är nu starkare, förklarade statsministern – och syftade av allt att döma inte på språkgemenskapen över de nordiska gränserna.

Men den intressanta frågan bland alla dessa tecken i tiden är inte OM svenskar förstår danska, utan om svenskar BORDE förstå danska?

Som arbetande i Danmark så vet jag såklart att det finns en skara svenskar som är rätt välorienterade i danska språket – ofta boende nånstans längs svenska Öresundskusten – som tycker det här med engelska är ett tramsigt oskick. För dem är svaret självklart: begriper man inte danska får man anstränga sig. Som en slags plikt mot den långa historiska nordiska kulturgemenskapen.

Av helt motsatt åsikt är krönikan i Dagens Nyheter i veckan som tycker att vi danskar och svenskar alldeles för länge har inbillat oss att vi förstår varandra, att det är dags att sluta låtsas och börja prata engelska. Och krönikören tackar Jon Dahl Tomasson för hans modiga ställningstagande.

Själv tycker jag inte förbundskaptenen står för någon revolution. Vad jag hör så har den stora majoriteten både danskar och svenskar sedan länge gett upp om varandras språk. I Köpenhamn är det få svenskar under 60 som ens försöker med något annat än engelska.

Självklart kan man få prata vilket språk man vill, men hade det inte varit kul om det var liite mer tryck i motrörelsen? Att det fanns fler som insisterade på en språkgemenskap och vågade ignorera mottagarens nervöst oförstående leende. Att statsministern istället hälsade Sverige välkomna på din bästa danska. Att Jon Dhal Thomasson lärde sig några enstaka svenska glosor och sen bara körde på.

Jag tror det hade gjort det offentliga samtalet roligare, och på sikt oss alla både rikare och klokare.

Samuel Larsson, Köpenhamn
samuel.larsson@sverigesradio.se