Att mäta lycka känns svårt: Carina Holmberg, Göteborg

Utrikeskrönikan 8 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Plötsligt hugger det till i magtrakten. Men jag är inte sjuk, det är bara att jag har fått se tre hundar som leker i en park. Deras energi och glädje känns på 20 meters avstånd. Hugget handlar om längtan efter min egen vovve där hemma i Sverige, hon som tjuter av glädje varje gång jag kommer hem.Att vara radions sommarvikarie här i USA är fantastiskt spännande och roligt, men nu har det gått mer än tre veckor utan den där lilla gulliga ulliga busiga pudeln. Mina händer skriker efter hennes mjuka, klappvänliga vita päls.Åh, om hon vore här, tänker jag. Fast så fortsätter jag min promenad, och plötsligt ändrar jag mig när jag ser en oväntad varningsskylt.De som låter är inte hundar utan prärievargar eller coyotes. Just dessa har jag hittat i radions effektarkiv, men jag fastnar vid skylten som varnar för att det finns coyotes här i Golden Gate-parken mitt i storstaden. I San Francisco bor över 800 000 människor och tydligen ett hundratal prärievargar.På skylten i parken står att coyoten kan se små hundar och katter som mat. Min hund på dryga tre kilo skulle säkert vara en jättebra coyote-lunch. Med ens känns det ganska bra att hon inte är här utan hemma i trygga, coyotefria Sverige.Nu Golden Gate-parken jättestor, bitvis täckt med hyfsat tät skog. Jag börjar snegla lite åt olika håll där bland snåren, för vad ska jag göra om det dyker upp en coyote? På skylten stod något om att ”gå långsamt därifrån” om du skulle råka på en coyote. Inte helt avslappnad fortsätter jag genom snårskogen. Jag tittar mig omkring hela tiden och så kommer en liten pust av lättnad när jag lämnar skogen och kliver ut på en av parkens stora gräsmattor. Där, i tryggheten, plockar jag fram mobilen, googlar coyote och snart läser jag om en sångerska.Taylor Mitchell heter hon som sjunger. Eller sjöng, för sångerskan och låtskrivaren dog av blodförlust bara 19 år ung. Såvitt känt är Taylor Mitchell den enda vuxna människan som har blivit dödad av coyotes, det skedde i hennes hemland Kanada 2009.Om ungefär en vecka får jag krama min hund igen. Prärievargarna får stanna på den här sidan Atlanten när jag åker hem.Jens Möller, San Franciscojens.moller@sverigesradio.se

8 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 5 juli. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dagö, fredagJag reser runt i kusttrakterna i Estland. Trampar runt i estlandssvenska gamla hembygder och blickar jag ut över havet så är det Sverige som finns där långt borta. Det är nu när sommaren är som vackrast, sommarblommor i praktfulla färger, solen glittrar i vattnet och på stränderna samsas fin ljus sand med vita rundade stenar. Många jämför naturen här på Dagö med Gotland. Jag söker minnen och historier som berättar om det som beskrivs som den stora flykten från Estland under slutet av andra världskriget.Från hela Baltikum, Estland, Lettland och Litauen flydde över 37.000 människor i båtar över havet till Sverige för att komma undan kommunismen. Många kom till Gotland och Stockholms skärgård. 80 år senare är minnet fortfarande starkt och berättelserna levande bland ättlingarna efter de som flydde. Många har fritidshus och tillbringar delar av året på markerna där föräldrar och far- och morföräldrar en gång levde. Men det tog nästan 50 år innan de kunde återvända och då var mycket förändrat.På Dagö finns resterna av den sovjetiska ockupationsmakten kvar i form av nätverk av underjordiska tunnlar med små spaningstorn ovan mark. Jag kikar in men avstår att gå in en längre bit. Tunnlarna är inte säkrade och risken för ras överhängande.Längre bort vid stranden finns ett bevakningstorn bevarat, det ser nästan ut som ett ovanligt högt fågeltorn - men här spanades efter båtar till havs och människor som ville fly - men det var svårt - längs hela stranden var hög taggtråd utrullad berättar min guide för dagen.Livet under Sovjetunionens ockupation var hårt.Jag klättrar upp i ett annat bevakningstorn lite längre bort. Det här är byggt i betong, inklämt mellan höga träd, svårt att urskilja från havet men utsikten är det inget fel på. Det är vackert att blicka ut över havet och i solskenet, ackompanjerat av fågelsången är det svårt att ta in den bistra verklighet som hotade människorna. Här över havet gick flykten innan taggtråden definitivt stängde möjligheten. Vuxna och barn, familjer och ensamstående tog vägen över havet i båtar av varierande skick och storlek. Man lämnade allt och riskerade mycket för en oviss framtid.80 år senare är det en än gång Ryssland som står för den största oron här. Historien går igen menar människor jag möter och pekar på paralleller med Sovjetunionens ockupation av Baltikum efter andra världskriget och Rysslands invasion av Ukraina idag.Drömmen då som nu är densamma - ett liv i fred och frihet.Carina Holmberg, Dagö i Estlandcarina.holmberg@sverigesradio.se

5 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 4 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, torsdag.Jag behöver bara gå några hundra meter för att komma till restaurangen som hunnit bli mitt stammishak redan efter bara någon vecka här i Bangkok.Restaurangen, om det ens kan kallas för det, består av en lika enkel som vanlig syn här i Bangkok som kan sägas vara Thailand motsvarighet till Sveriges foodtrucks. Ombyggda mopeder som istället för ett styre har en stor vagn där du kan få plats med allt från elektronikvaror, korvar, frukt, eller som i det här fallet: nudelsoppa med kyckling.Kycklingen ligger och blir ljummen under dagen i en immig plastlåda, nudlarna tar kocken upp ur en påse som hänger vid sidan av vagnen och jag är rätt säker på att buljongen bara fortsätter användas varje dag. Kanske är det också det som gör den så god.Jag betalar 55 baht, ungefär 15 kronor, och går och sätter mig på den uteservering som tar upp hela trottoaren. Den utgörs av en rad av nästan parodiskt små plaststolar som får fungera som bord för mig och de många mopedtaxichaufförer som också har det här som stammisställe.Sen gör jag det som så många ur min generation gör: jag tar en bild på maten. Bilden skickar jag i en gruppchatt med mina närmsta vänner med den tillhörande frågan: ”Är det ens lagligt att ha det såhär trevligt?”En skämtsam fråga som ofta ställs i min och många andra gruppchattar i Sverige, den brukar ofta få svar såsom ”måste vara olagligt på något sätt”, eller ”jag ringer åklagaren och kollar direkt”. Det är ett skämtformat som känns så typiskt svenskt eftersom ett allt för starkt nöje nästan känns förbjudet.Och just därför börjar jag, i min thailändska ensamhet att fundera. I Sverige hade den här typen av verksamhet behövt flera olika tillstånd. Tillstånd som åtföljs av krav, till exempel ska en foodtruck alltid ha tillgång till ett handfat med rinnande vatten, gärna en fettavskiljare, god ventilation och en uteservering måste alltid vara tillståndsgiven och tydligt inhägnad.Och missförstå mig rätt här: Alla lagar och regler har för- och nackdelar. Jag är till exempel tacksam för att jag inte har barn och barnvagn här i Bangkok på de plaststolsfyllda trottoarerna, och renhållningslagar är ju bra och viktiga även de.Jag menar, om det är något Owe Thörnqvist och hans ”Varmkorvboogie” lärt oss är det ju att dem här typen av matstånd ansetts vara en sanitär katastrof ända sen 50-talet. Och enligt den minst lika säkra källan WHO är Sydostasien också kraftigt överrepresenterat när det kommer till just matförgiftning.Så jag vet väl egentligen inte vad som gott eller ont, bra eller dåligt, rätt eller fel.Allt jag vet är att den här nudelsoppan är oändligt god, och att svaret, på den i och för sig skämtsamma frågan ”är det lagligt att ha det såhär trevligt?” blir: Ja, men förmodligen inte i Sverige.Felix Öste Personne, Bangkokfelix.oste_personne@sverigesradio.se

4 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 3 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Precis hemkommen från en reportageresa i Grekland, sitter jag i den svenska skärgården och smälter intrycken.Resan har gått i klimatförändringars och katastrofers tecken.Jag har träffat människor som drabbats hårt av bränder, översvämningar, skyfall, skördebortfall…En av dem Eleni.I maj månad 2023 förlorar hon 90 procent av sin olivskörd.När träden precis börjat blomma, slår hagelstormen till. Och så skyfall på det.Senare samma år brinner det i hennes odlingar. Stora arealer. Ett förlorat år.När 2024 gryr, hoppas Eleni på ett normalt Halkidiki-år, där natur och människor är i samklang.Men i maj händer det igen.Skyfall, hagel – och hela skörden förstörs. De sköra blommorna på olivträden har inte en chans mot naturens raseri.Eleni sörjer skörden, förstår sig inte på vädret längre – men hennes kärlek till olivträden är stark.De är som hennes barn och hon kan inte överge dem.De måste tas om hand.”Vet du att träden sjunger?”, säger Eleni när vi pratar. ”Dom sjunger och dom äldre trädens sång är annorlunda mot dom yngres.”Eleni har spelat in.Jag får lyssna och det handlar om frekvenser som omvandlats till ljud.Eleni har tagit fasta på uppfinnaren Nikola Teslas teorier om att allt och alla kommunicerar via olika frekvenser… så även Elenis olivträd, varav många är 2000 år gamla.Vad man än tror om Teslas frekvenser eller olivträds sångförmågor, så går det inte att ta miste på Halkidikis starka koppling till dom uråldriga olivträden.Jag träffar andra farmare, Halkidikibor, pensionerade odlare. De talar alla om olivträden som deras nära, deras kära.Det är både fascinerande och berörande.På den näst största grekiska ön Evia träffar jag 50-årige Vangelis Georgantzis, som sedan barnsben bott på ön och i vuxen ålder arbetat med och försörjts av öns största resurs – pinjeträden.För Vangelis är pinjeträden hem och barndom, men också familjeförsörjning, pengar till barnens universitetsutbildningar, till ett rimligt gott liv på ön.2021 brinner alla hans träd upp – han och familjen förlorar sin försörjning. Tillsammans med ytterligare 500 familjer på ön.Den rekordheta sommaren 2023 i Grekland kämpar tusentals brandmän och lokalbor mot eld och lågor, som sveper fram över landet.Först i slutet av september mattas värmen, bränderna minskar i omfattning.Då händer något helt annat – som vore det en förbannelse, förvandlas eld till vatten.Förödande skyfall. Översvämningarna är ett faktum.Vattnets kraft är obeveklig, byar försvinner, människor förlorar sina hem, lantbrukare sina åkrar.Det är i slutet av juni när jag sitter och tittar ut över blått hav och gröna öar.Skärgården här i Stockholm är som vackrast nu, prunkande blomster, grönt, skönt… behagligt.Ännu har vi inte fått känna av det som blir alltmer frekvent mer söderöver.Naturens alltmer nyckfulla beteende och väderfenomen svåra att hantera.Än så länge är allt sig likt här hemma hos oss.Än så länge....Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

3 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 2 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv - tisdagHär i västra Ukraina, bara några mil från gränsen till EU, är kriget både osynligt och ständigt närvarande. Under de varma sommarkvällarna fylls gator, torg, boulevarder och parker med tusentals människor som på ytan får Lviv att se ut som ett centraleuropeiskt semesterparadis. Uteserveringarna är fyllda till bristningsgränsen. Pubarna visar fotbolls-EM även om Ukraina är utslaget ur turneringen. Var 20 meter står gatumusiker som tävlar om uppmärksamheten. Rappare vid en parkbänk, en långhårig kille med gitarr som sjunger ukrainska rocklåtar vid promenadstråket. Allra mest publik lockar sex unga män på Frihetsavenyn. De har en blåsorkester med slagverk och spelar instrumentala discohits inför hundratals åskådare. En grupp tonårstjejer dansar vilt och galet till trombon-, trumpet- och saxofonversionen av 90-talshiten ”Barbie Girl”. Men mitt i festen märks det att ingenting egentligen är som det borde vara. Inne på puben på den pittoreska smågatan slocknar plötsligt tv-skärmen mitt i reprisbilderna av avgörande mål i fotbolls-EM. All el försvinner i hela kvarteret. De ryska bombningarna av den ukrainska infrastrukturen gör att strömavbrotten blir allt vanligare. Reservaggregaten drar igång och gatubilden fylls av deras högljutt brummande ljud. Samtidigt är det bara de nödvändigaste funktionerna som hålls igång. Hela staden går in i ett slags dunkel med matt gatubelysning och hela fasader med släckta fönster. Och när jag svänger runt hörnet vid Änglarnas torg hamnar jag mitt i en utställning. På den lilla platsen mellan de höga stenhusen står skärmar uppställda med bilder på och texter av Iryna Tsybuch. Hon var journalisten och militärsjukvårdaren som blev känd i hela Ukraina. Tsybuch skrev ett öppet avskedsbrev till sin bror i sociala medier redan våren 2023 ifall det värsta skulle hända. Det brevet publicerades igen i slutet av maj i år när Iryna Tsybuch dödades av rysk beskjutning under en transport av sårade soldater i Charkivregionen. Det var tre dagar kvar till hennes 26-årsdag. Morgonen efter min promenad genom Lviv går jag tillbaka till Änglarnas torg och ser människor strömma ut ur 1600-talskyrkan i ena änden av det lilla torget. Det är ännu en begravning av soldater som stupat vid fronten. Kistorna bärs ut till bilar som med poliseskort för dem till kyrkogården. Längs kortegens väg, samma gator som kvällen innan fylldes med festande människor, går de förbipasserande ner på knä och sänker sina huvuden. Fredrik Wadström, Lvivfredrik.wadstrom@sverigesradio.se

2 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 1 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria måndag.Det här blir sista utrikeskrönika från detta underbara land, Sydafrika. Jag njuter av de sista dagarna med att sitta i solen och lyssna på amapinao, denna distinkt sydafrikanska musik-genre någonstans mellan house och jazz och lite annat.Jag minns en krönika jag skrev precis i början av min korreperiod, faktiskt innan jag hade flyttat hit. Den handlade om hur lätt det var att se vilka som var sydafrikaner vid gaten i Addis Abeba där jag mellanlandade.En salig blandning av allt från rastadansrare i stora mössor till svarta affärsmän i strama kostymer och så dessa vita afrikandermän i korta tajta shorts och flipflops. Ett gäng ganska coola katter. Och det är de fortfarande.Jag kommer sakna dem, ändå, dessa Sydafrikas söner och döttrar som genom historiens irrgångar måste samarbeta och få landet att hålla ihop. För jag minns också hur jag redan då undrade: hur ska det gå för detta land, som är så långt ifrån lagom?När det regnar så är det ett vattenfall, där vågorna är högre, hajarna större, bergen fantastiska, när det är fattigt är det gyttjig misär, när det är rikt en extrem lyx med champange och Lamborginis. Och på många sätt är Sydafrika fortfarande ett mysterium för mig.Trettio år efter apartheid är det fortfarande som att landet består av olika öar av grupper som lever parallella liv samtidigt. Ibland görs en del jämförelser med Brasilien, också det en regional storspelare, också det ett land med en välutvecklad ekonomi.Bägge är också bland de mest ekonomiskt ojämlika länderna i världen, bägge har en extrem kriminalitet. Om det inte var för det skulle nog hela världen vilja bo antingen där eller här i Sydafrika.Men en viktig skillnad är att Brasilien trots alla sina olikheter, folkgrupper, svart och vitt och brunt, ändå förenas av en mer eller mindre gemensam historia och språk, den sjungande brasilianska portugisiskan.I Sydafrika finns det elva officiella språk, nästan lika många berättelser om vilken roll de haft i landets historia. En färgkarta bara över språkutbredningen i Gauteng-provinsen ser ut som en Jackson Pollock-tavla, det är små öar av zulu, pedi, afrikaans, tswana, sotho.Få talar egentligen engelska som modersmål i Sydafrika, kanske fem miljoner i en befolkning på sextio miljoner. Det finns inte så mycket som håller samman landet. Hur ska det gå? Jag tror faktiskt ändå att de här coola katterna kommer fixa det, de kommer att finna en väg framåt för detta land, långt ifrån lagom.Richard Myrenberg, PretoriaRichard.myrenberg@sverigesradio.se

1 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 28 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Det här är en hej då-krönika, för den sista juni slutar jag som korrespondent för global hälsa. Och jag vill slå ett slag för det ämne jag haft att bevaka: folkhälsa. Det är ett ord med säkert lite olika associationer. Vissa kanske anser att det känns lite förnumstigt, lite väl förståndigt. Lite som råkost, som för tankarna till rivna morötter i ett plasttråg i en skolmatsal.Men det är så mycket finare än så. Skolmat är för övrigt ett ypperligt exempel på vad folkhälsa kan vara – om världens alla barn fick möjlighet att gå i skola och få ett lagat mål mat varje vardag, skulle den här planeten vara en bättre plats att leva på, för alla.Folkhälsa är vaccin, detta fantastiska som gör att vi inte ens behöver vara oroliga för en lång rad otäcka sjukdomar.Det är skolsköterskor. Det är synundersökningar på BVC, så att man kan fånga upp små barn med synfel och se till att de får glasögon. Det är att vi som samhälle anlitar experter för att planera städer så att de blir hälsosamma, med träd som ger skugga och med gång- och cykelbanor. Med plats för lekparker, så att barn inte behöver spela fotboll på en landremsa mellan två motorvägar.Det är lagstiftningar som förbjuder alltför långa arbetspass och kräver att företag ser till att byggnadsställningar är säkra.Och så är det förstås hur ett samhälle ställer upp och skyddar sig mot och vid en pandemi.Folkhälsa gör att vi inte måste ta en taxi in till akuten – för vi är inte ens sjuka. För att citera en dokumentär på PBS, det är som en osynlig sköld som räddar livet på oss, gång på gång.Ni fattar, det är sjukt fint med folkhälsa helt enkelt. Det är kanske inte så glamoröst. Men det bevarar utan tvekan fler klappande hjärtan än vad som räddas på världens alla operationsbord.Folkhälsoarbete kan ses som en helt oegoistisk kärlek, riktad till människor man inte känner. Om man så vill, kärlek till mänskligheten.Det har varit ett fantastiskt jobb att bevaka global hälsa, ur en lång rad perspektiv. Jag har dykt ner i alltifrån förlossningsvård och hjärtsvikt till tobakslagar och vår syn på döden. Som ett avsked till ämnet – till alla som jobbar med allas vår hälsa på olika sätt: Heja er! Ni ger världen kärlek.Tack för mig som hälsokorrespondent, och tack för att ni har lyssnat.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

28 Jun 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdagÄr det något San Francisco är känt för utöver 60-talshippies och den jättestora jordbävningen 1906 så är det backarna. Backarna är många, och de är framför allt branta. De passar väldigt bra för biljakter på film, som i Bullit med Steve McQueen eller när James Bond åker brandbil i rasande fart i A view to a kill.De branta backarna påverkar i hög grad arkitekturen i den här stan. Många av de pittoreska bostadshusen är till exempel fyra våningar höga mot gatan på ena sidan, men så krymper de snabbt till bara tre våningar några meter bort. I en värstingbacke kan ett hus som är säg 20 meter brett skilja fyra meter i höjdled. Det blir en lutning på runt 20 procent om mitt ögonmått stämmer. Som sagt, här är brant. Det är tur att San Francisco har såpass milt klimat. En vanlig svensk januarihalka hade gett enorma påfrestningar på sjukvården här i San Francisco.Häromdagen såg jag en mamma med barnvagn som med lätt panik i ögonen säkerhets-zickzackade nerför en av branterna. Hennes ättelägg skulle vara illa ute om mamman skulle snubbla och tappa greppet om vagnen där i branten.När jag mötte mamman med barnvagnen kom jag att tänka på min gamle klasskompis Niclas. Vi var 10-11 år när han på roliga timmen ställde sig upp och frågade klassen: vad finns det mest av i världen, uppförsbackar eller nerförsbackar? Frågan ledde till en högljudd diskussion i klassrummet. Vi var en klar majoritet som bestämt hävdade att uppförsbackarna måste vara flest. En minoritet höll i stället på nerförsbackarna, kanske var det klassens lite mer optimistiskt lagda som tyckte så?Niclas fnittrade alltmer, och jag kommer aldrig att glömma hur korkad jag kände mig när han skrattande berättade att vi allihop hade fel. Varje backe går liksom åt två håll, beroende på vilken utgångspunkt man har. Men Niclas, om du hör det här så är du välkommen hit till San Francisco. Vi kan promenera runt här ett tag så ska vi se om inte även du liksom jag får en tydlig känsla av att i den här staden är uppförsbackarna både fler och brantare än nerförsbackarna.Jens Möller i San Francisco

27 Jun 20243min