Att mäta lycka känns svårt: Carina Holmberg, Göteborg

Utrikeskrönikan torsdag 13 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nuuk, torsdag.Vi hade bara precis satt oss i det lilla rödmålade propellerplanet, innan vi behövde gå av igen. Vädret, sa personalen på plattan och ryckte på axlarna. Ingen annan av de 34 passagerarna verkade tycka det var något konstigt, och vi tågade i samlad tropp tillbaka mot terminalen. Regnet öste ner och det låg gott om snö på fjällsluttningarna som omringade oss på alla sidor. I övrigt var några färgglada hus och en landningsbana allt som syntes till här i Kangerlussuaq. En gammal militärbas, långt från allt, undangömd västra Grönlands ödemarker, inklämd mellan fjord och inlandsis – och den enda flygplatsen i hela Grönland där det går att landa med större flygplan från Europa. Här dimper man ner från Köpenhamn och får slussas vidare till huvudstaden Nuuk i små propellerplan.Om nu vädret tillåter, alltså. För det råder andra förutsättningar här än vad det är på andra håll. De 56 000 invånarna som lever här, glest utspridda på världens största ö, har att anpassa sig efter avstånden och klimatet. Ett samhälle stöpt i is och format under tusen år av de karga arktiska förhållandena. En kultur som aldrig haft ambition att tämja naturens råa krafter, utan istället alltid anpassat sig efter den. Det verkar gälla även flygtrafiken.Efter en stund får vi sätta oss i planet igen och lyfter söderut mot Nuuk. Jag läser kortet med säkerhetsanvisningar i stolsfickan. Pedagogiska illustrationer visar hur man tar på sig de polarfodrade overaller som finns ombord till alla passagerare. Dessutom har flygplanet både tält och överlevnadslådor för att klara en nödlandning i det stränga arktiska landskapet. Bilderna visar hur tygfodralen till stolsdynorna går att ta av, de är extra fodrade och kan användas för att skydda fötterna från förfrysning. Ja, det är andra förutsättningar här.Flygresan ner till Nuuk tar en timme. Men precis innan landning avbryter piloten manövern och lyfter igen. Det är för dimmigt, varken flygplanet eller flygplatsen har teknologi för att landa utan sikt, och efter ännu ett försök tvingas vi i stället påbörja resan tillbaka till Kangerlussuaq. Jag suckar lite halvhögt men ingen hakar på. Kvinnan bredvid mig förklarar pedagogiskt att vi helt enkelt får göra ett nytt försök senare. Flygvärdinnan, som på något märkligt sätt verkar veta vad nästan alla passagerare heter, skojar och bjuder på mer kaffe.Tillbaka i Kangerlussuaq är vi drygt fem timmar försenade när vi – åter igen – promenerar mot den slitna terminalen. Det råder förvånansvärt god stämning. I Grönland reser man på naturens villkor, och jag verkar vara den enda i det lilla röda flygplanet som inte hade räknat med det. Samuel Larsson, (som ändå till slut kom fram till) Nuuk på Grönland)samuel.larsson@sverigesradio.se

13 Jun 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Hur mår Rom egentligen?Jag kommer att göra er Italienälskare arga nu, men det går ju knappt att vara i den staden. Jag kom hem därifrån häromdagen och kan äntligen andas ut. Rom är invaderat – av turister. Jag vet vad ni tänker nu: ”jaja, det är mycket i turister i Rom – kom med något nytt!” – men nej – nu verkar det faktiskt ha nått nya nivåer.Nästan överallt syns tätt packade klungor av turister på bakgator och torg. Fulla, rödsprängda brittiska lads på svensexe-resor som bara skriker. Amerikaner i röda shorts och vita skjortor som pustar runt, så proppmätta att det snart börjar spruta cacio o pepe ur öronen på dem. Vilken uteservering man än sätter sig på så riskerar man att hamna bredvid en full amerikan som sitter och förklarar något om romarriket för sin uttråkade fru.– I'm Italian, säger amerikaner, eftersom att dom har gjort ett DNA-test online och sett att deras gammelgammelfarfar hade nån halv promille italienskt i sig och därför måste de nu till varje pris åka till Rom och ta bilder av fontäner.Jag tar en kaffe på Piazza del Parlamento med min italienska kollega som bara suckar och tittar ut över folkhavet.– Det går ju inte längre, säger han.Turisterna kan inte bete sig heller. Han berättar om gänget med holländska turister som var här och hade en blöt utekväll som slutade med att de slog sönder en fontän från 1600-talet. Polisen försöker få folk att sluta hälla bärs i Fontana di Trevi. En brittisk PT på besök i Rom blev påkommen med att ha ristat in hans och hans tjejs namn på Colosseums väggar.Jag tränger mig igenom folkhavet på väg mot Piazza Navona. Indragarna på restaurangerna krigar om turisternas, och min, uppmärksamhet.– Pizza, pasta, gelato!Jag undrar om de ens är italienare på riktigt eller om de bara lägger på en italiensk accent för att turisterna tycker att det är härligt att höra lite … ”Italien”…? Finns det någon genuin italiensk kultur kvar i Rom? Eller är allt bara ett skådespel för turisterna?– Du åker bara till fel ställen i Rom, säger mina Italien-älskande vänner och menar att jag ska ta tunnelbanan bort från centrum. Vadå, så jag måste …lämna Rom för att uppleva det autentiska Rom? Är alltså stadskärnan att betrakta som förstörd? Ska vi ge upp på den?Kullerstenen på gatorna trött ut. Mer än 30 miljoner turister trampade ner den förra året och nu är jag en av dem. Det är en enorm inkomstkälla för staden såklart men det driver också upp priserna och gör livet svårt för italienarna som inte har råd att bo kvar i sin egen stad eller ser sina kvarter förvandlas till ett museum. Staden, som har en så unik historia och själ, känns som en kuliss som ska tillfredsställa turisternas hunger efter känslan av det 'italienska'.Men vad blir kvar av staden när allt bara är till för turister och deras behov? Aja. Vem är jag att klaga på det här? Jag är ju precis som dem: en invaderande turist, beväpnad med en telefon som dagarna i ända skjuter av bilder mot fontäner.Love Lyssarideslove.lyssarides@sverigesradio.se

12 Jun 20243min

Utrikeskrönika 11 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag.De har kallats för mini-Trumparna, republikanerna som ofta dök upp i domstolen under Donald Trumps rättegång i New York, och som kanske kandiderar till vicepresident-posten.Flera av dem satt med inne i rättssalen strax bakom Trump och hans advokater. Och på eftermiddagen, när dagens förhandlingar var över, skyndade de sig ut ur byggnaden, sneddade över gatan och ställde sig tätt ihop i en liten klunga i parken mittemot domstolen och väntade på att vi journalister skulle samlas framför dem. Det gjorde vi, med mikrofoner och kameror redo.De var klädda på liknande sätt, i mörkblå kostymer och röda slipsar. Och deras budskap var också koordinerade. ”Rättegången är en skam”, sa en av dem. ”Domaren är korrupt”, sa en annan.Sen blev det svårt att höra vad nästa republikan sa, eftersom det var fullt med högljudda Trump-kritiska demonstranter i parken. ”Bootlicker”, stövelslickare, skrek en man. Och en annan ropade hånfullt: ”var har ni köpt era kostymer, på dictators-r-us?”En man i prästkappa klämde sig in bredvid mig i trängseln. Han klingade oavbrutet i en stor mässingsklocka samtidigt som han gjorde korstecken i luften. Men republikanerna i röda slipsar lät sig inte hejdas. De fortsatte kritisera rättegången och hylla Donald Trump.De dagliga presskonferenserna utanför domstolen blev en sorts ritual. En audition för republikanska politiker som vill signalera både Trump-lojalitet och intresse för vicepresidentposten.Det är bara en månad kvar till partikonventet i Milwaukee när Trump väntas meddela vem som blir hans running mate. Den här veckan har kampanjen, enligt medieuppgifter, börjat gallra bland aspiranterna, genom bakgrundskontroller och intervjuer.Bland de hetaste kandidaterna finns Doug Burgum, guvernör från North Dakota. ”Doug Who?” som Washington Post kallade honom i en rubrik, eftersom han är en av USAs mest okända guvernörer. Burgum har vissa likheter med Trump, han kommer från företagsvärlden och har stor kampanjkassa.Senator Marco Rubio från Florida står på listan. Han bidrar med utrikeskompetens och verkar ha kommit över att Trump kallade honom ”Lille Marco” i förförra valrörelse. Senator Tim Scott från South Carolina är en pålitlig Trump-förespråkare. Senator JD Vance, även känd som författare till succéboken Hillbilly Elegy, ses som toppkandidat. En av få kvinnor på listan är New York-republikanen Elise Stefanik, profilerad i kulturstridsfrågor.Donald Trump passar på att dra in pengar på vicepresident-intresset. I mail uppmanar han supportrarna att rösta på sin favorit, samtidigt som man kan skänka valfritt bidrag till kampanjen.Om några veckor vet vi om det är Trump-lojalitet eller andra kvaliteter som avgör i vicepresidentkampen.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

11 Jun 20243min

Utrikeskrönikan fredag 7 juni. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Slovenien, fredag.Ett av de viktigaste valen för oss européer står för dörren. Eller uppfattas det verkligen som viktigt?Ser man till kampanjer och budskap, i alla fall i vissa länder, känns hela tillställningen oroväckande lam, knepig och idéfattig.I Slovenien, ett av länderna jag bevakar, har man satsat på kampanjminimalism.När jag för några veckor sedan besökte huvudstaden förvånades jag av den totala avsaknaden av budskap inför EU-valet.I stadens gamla kvarter var det som vanligt liv och rörelse, ett perfekt ställe för vem som helst som vill sprida en åsikt eller politisk vision. Men här var det graffitin på husväggarna som berättade sina finurliga historier – men ingenting om EU-valet.Inte så konstigt då att valdeltagandet brukar ligga lågt i det här landet, typ under 30 procent.I grannlandet Ungern har regeringspartiet bestämt att EU-valet handlar om allt som allt tre frågor. Nej till krig, nej till migranter och – den viktigaste biten – nej till allt som bryter mot traditionella värden som i det här fallet specifikt handlar om könsfrågor, om hbtqi-rättigheter. Det är något partiet tycker är ett otäckt nytänkande.Ett annat parti i samma land kör med en inrikespolitisk touch som vore det ett parlamentsval som stundar – fast detta inte sker förrän om två år. Här är det skola, äldreomsorg, vägarna och undermålig sjukvård som är huvudfrågorna, men inget om EU:s framtida inriktning som både berör landets befolkning och miljontals européer i olika länder.När de första plakaten dyker upp i Stockholm, blir jag lite full i skratt. Det är som att samtliga partier och enskilda kandidater delat på en och samma kampanjledare – kanske för att spara pengar?Gräns är ordet för dagen. Det ska nämligen hållas, sättas och dras gränser.På enskilda politikers och partiers plakat dras det gränser för allt möjligt. Miljöbovar, migranter, franska bönder – för ditten och för datten. Att säga stopp! Dra en röd linje! Hit men inte längre! En tydlig trend.Vi får väl se om den får alla att gå man ur huse och EU-rösta som aldrig förr. Det brukar annars landa kring 50 procent – valdeltagandet hos oss.Tillbaka till sydöstra Europa.Till ännu ett parti i Ungern, det tvåsvansade hundpartiet, som började på skoj för runt 20 år sedan och som sedan dess har använt humorn som vapen och skämtat sig fram till en stark position.De inleder seriöst, för numera är partiet seriöst, och bjuder in folk för att diskutera EU-politiken. Det är några veckor före det stundande valet.Mötet sker i en av stadens stora parker. Men när lockvaran gratis öl väl delats ut till en, ska också sägas, ganska liten skara som orkat ta sig till parken verkar alla tappa sugen på EU.Istället sätter man sig i gräset, partiets företrädare och åskådare tillsammans, och löser quiz och dricker öl.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

7 Jun 20243min

Utrikeskrönikan onsdag 5 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.En sak som jag inte var fullt införstådd med, när jag började det här jobbet som USA-korrespondent för några år sedan, var hur mycket av min rapportering som skulle handla om rättsfall, rättegångar, överklaganden och även konstitutionella juridiska frågor. Jag menar, ett och annat beslut i Högsta Domstolen hade jag väl kunnat tänka mig, men de senaste åren har jag pratat extremt mycket i radio om till exempel lokala abortlagar och försök att förbjuda dragshow och Trumps rätt att få vara med på valsedeln i vissa delstater och massor med andra frågor som gjorts upp på juridisk väg. Och på samma sätt har ju upptakten till årets valrörelse dominerats av rättsfall. Jag pratar om den enorma mängd timmar som världens medier, inklusive jag själv, ägnat åt Trump och hans fyra brottmål, där det nu ser ut som om rättegången i New York är den enda som kommer att hinnas med före valet.Den avslutades ju i förra veckan med att Trump förklarades skyldig till alla 34 åtalspunkter, men redan nu är dags för en ny rättegång som kan få politiska följder. Den mot president Bidens son, Hunter Biden. Det här åtalet är förhållandevis ganska rakt och enkelt: ljög Hunter Biden på ett intyg när han köpte ett vapen, när han kryssade i att han inte på ett olagligt sätt använde droger. Men det här målet har också en extremt stor potential när det gäller att exponera snaskigt material från familjen Bidens allra mest privata sfär. Det handlar inte bara om Hunters missbruk under den period då han köpte det nu så omtalade vapnet. Utan också det förhållande han inledde med sin svägerska Hallie, efter att hans bror och hennes man Beau dött i cancer. Ett förhållande som bland annat ledde till att Hallie själv blev beroende av crack. Fast, en del av den här smutsiga byken är redan offentlig. Hunters exfru skrev om otrohetsaffären i en självbiografi 2022. Eventuellt ett svar på Hunter Bidens egen självbiografi Beautiful things. Men Hunters självbiografi har nu också blivit en del av bevisningen emot honom. Juryn har fått lyssna på hans ljudboksinläsning där han beskriver jakten på droger. De som är välvilligt inställda till Biden och hans kandidatur, menar att Hunters rättegång kanske kan fungera tvärtemot det förväntade när det gäller opinionen. Att så många väljare själv, eller att har någon i sin familj som missbrukat droger att de känner sympati inför Hunter och Bidenfamiljen och allt de fått kämpa med. Frågan är ju då bara om den sympatin även gäller för Hunters nästa rättegång, fallet om Hunter Bidens försök att slippa betala miljonbelopp i skatt som ska avgöras i rätten september.Ytterligare en rättsfall i raden i detta redan rättegångstäta valår. Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

5 Jun 20243min

Utrikeskrönikan tisdag 4 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm tisdag. En irrationell sorg över ihjälskjutna älgar i Stockholms innerstad, tusentals hjärtan på en video där en liten pojke i Gaza matar övergivna katter trots att han själv inte har mat. De starka känslor djur väcker kallas ibland en mätare på - inte hur djurvänliga vi är, utan hur medmänskliga vi är. Djuren är ju också människor. Och en fattig yrkeskusk som piskar sin magra häst, en pojke som dränker katter och religiösa ledare som ser ut som om de skulle njuta av att piska hundvalpar i garaget, förtjänar inga mänskliga epitet. Men hur är det med föräldrar i Gaza som serverar sina barn hundkött för att de ska överleva? Och varför går det rakt in i hjärtat när Saeed al Arr räddar katter och hundar i Gaza där det knappt går att rädda människor? Han grundade föreningen Sulala Animal Rescue och har under kriget flytt med inte bara sin familj utan också 100 skadade husdjur. En gång i tiden fanns det ett zoo i mellersta Gaza. Det förstördes under ett av de tidigare krigen och stängdes helt 2016. Men under den period då tunnelsmugglingen från Egypten var så omfattande att man kunde beställa Kentucky Fried Chicken till Gaza via tunnlarna från Egypten, minns jag hur också djur till Gazas zoo inhandlades. Ett lejon köptes och drogades för att transporteras på ett slags dressin genom smuggeltunnlarna. Det stackars lejonet vaknade sen upp till ett nytt liv i en för liten bur på zoo i det trånga Gaza. När jag var där för många år sedan stod jag utanför en bur och tänkte - de där zebrorna, de ser ovanligt rufsiga ut, inte så där blanka och snygga i pälsen som zebror brukar vara. Det var inte zebror utan två vita åsnor som zooägaren själv målat ränder på med maskeringstejp o svart hårfärgningsmedel. Vi gjorde det för barnens skulle sa han.Men barn är grymma, det vet vi. Och jag glömmer aldrig ett reportage jag gjorde för många många år sedan, före alla fredsprocesser, på den tiden då den palestinska flaggan var förbjuden på den ockuperade västbanken och israeliska ockupationssoldater bestraffade den som viftade med en palestinsk flagga. En dag var det utegångsförbud i flyktinglägret Balata och ett gäng barn ville jävlas med soldaterna. De fäste en palestinsk flagga mellan öronen på sin åsna och en palestinsk flagga i svansen. Och så skickade de ut åsnan i gränderna där det rådde utegångsförbud. Åsnan med de förbjudna palestinska flaggorna, blev skjuten av soldaterna.Och av alla svenska radiolyssnare som reagerade på mitt reportage, var det ingen som uttryckte någon kritik mot de israeliska soldaterna, alla tog avstånd från de grymma barnen. Sådan är djurens ställning. Cecilia Uddén, för P1morgon

4 Jun 20243min

Utrikeskrönika 3 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, måndag.Det här har varit på gång länge, sa sydafrikanen på väg ut ur ett köpcentrum. Kanske var tappet större än väntat, men det var ingen stor överraskning, menade han. Den hyllade befrielserörelsen ANC har åkt på en rejäl smäll i det sydafrikanska valet. Nelson Mandelas parti som dominerat landets politiska landskap i trettio år tappade rejält och landar på bara 40 procent. Det är fortfarande största partiet, men långt ifrån det drygt sextioprocentiga stöd det haft tidigare.Vad hände? Många, främst utanför landet, har bilderna kvar från kampen mot apartheid, en hel del reste i landet under de dramatiska åren när Mandela blev president för regnbågsnationen, det var glädje och eufori. Mandela, mannen som troligen räddade nationen från ett inbördeskrig och som visade på ett statsmannaskap utöver alla andra.Men det finns en annan bild också, den inifrån Sydafrika av idag. Jag minns ett besök i kåkstaden Mamelodi, mitt under den värsta elkrisen, då rullande strömavbrott la landet i mörker halva dygnet. En butiksägare sa att så fort strömmen går så kommer de kriminella gängen fram, de rånar folk och våldtar kvinnor. Folk dödas här. Två av hans tre butiker hade fått stänga. Det var bättre under nationalistpartiet, sa han. Då funkade det åtminstone. Jag häpnade. Enligt honom var det tydligt att strömavbrotten var ANC:s fel, som kontrollerar det statliga elbolaget.En bekant som levt hela sitt liv i Soweto blir så arg när han pratar om ANC att han knappt kan få fram orden. ”De är så korrupta, de tänker bara på sig själva”, sa han. Han skulle rösta på det främlingsfientliga, ultravita högerpartiet Freedom Front Plus i protest, sa han. I provinsen KwaZulu-Natal stötte jag på en ANC-funktionär som kampanjade inför valet. Han sa att partiet kanske varit lite väl bekvämt av sig för några år sedan, men nu hade man styrt upp det. Det hjälpte inte, ANC:s stöd rasade i den provinsen till förmån för den skandalomsusade förre presidenten Jacob Zumas nya parti, Umkhonto we Sizwe.Många sydafrikaner har länge varit trötta på ett parti där korruptionsskandalerna avlöst varandra, som de tyckt inte kunnat hantera den höga arbetslösheten och kriminaliteten, som drabbar de fattigaste mest. Ett parti som levt i vissheten att det ändå kommer vinna nästa val, oavsett vad. Kanske var det det som ANC-funktionären menade med ”bekvämt”. När en svart man i en fattig kåkstad tycker att det var bättre under den rasistiska apartheidregimen, när en svart man i Soweto tänker rösta på ett vitt ultrahögerparti, så visar det på en sak; ett misslyckande för ANC.ANC av idag är inte riktigt samma ANC som det var under Nelson Mandelas dagar.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

3 Jun 20243min

Utrikeskrönikan fredag 31 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.För drygt en vecka sedan satt jag i en bil, på väg från en intervju i ett sovande bostadsområde i utkanten av Charkiv. Min vän Anton, bakom ratten, gnolar med i musiken från radion, jag sitter försjunken i mina anteckningar. Plötsligt en kraftig inbromsning. Vid vägrenen står två militärer och pratar med en ung man. – Det där är ju min kompis, säger Anton. Han smäller upp bildörren och rusar ut. I början av den fullskaliga invasionen ringlade köerna utanför rekryteringskontoren, på vissa håll bads männen till och med att gå hem, inskrivningslistorna var fulla. I dag är läget ett helt annat. Anton kallar det för en katt-och-råtta lek eller en variant av Hungerspelen. Överallt i Charkiv kan man stöta på militärer som har till uppgift att dela ut kallelser till män i värnpliktsåldern – i köpcentrum, i tunnelbanan, vid parkeringen eller i parken. Anton och fler av hans vänner försöker undvika dem i den mån det går. Det är ingen hemlighet att Ukraina lider brist på soldater. Flera av Antons vänner ligger begravda på militärkyrkogården, killar han känner från plugget, från fotbollslaget, kusinens pojkvän. Varför just dem? Samtidigt har ukrainska politiker inte velat ta i den känsliga frågan, länge låtsats som att det regnar. I fjol sa den tidigare försvarsministern Reznikov att landet inte behöver en ny mobilisering, det var bara själva mobiliseringsförfarandet som behövde effektiviseras, ansåg han. Och länge pratades det inte om problemet över huvud taget. Sedan kom hösten och landets dåvarande försvarschef Zaluzjnijs krassa uttalanden om att landet behövde uppemot en halv miljon nya soldater. Det började röra på sig i parlamentet men inte förrän nu har nya mobiliseringsregler trätt i kraft, regler som förmodligen kommer göra det svårare att smita undan. Men grundproblemet återstår, det finns inget slutdatum, ingen väg ut, ingen plan om när eller under vilka förhållanden män som tjänstgör får ta av sin uniform, annat än om de skadas eller stupar. Samtidigt fortsätter kriget. Soldater som stridit från allra första början blir allt färre och de som har överlevt tills nu säger rakt ut att de är trötta, slitna, mentalt utmattade.Genom bilrutan ser jag Anton prata med militärerna och sin vän. Han har sänkt sina axlar, det verkar som att de står på god fot med varandra. Efter ett tag skakar de hand och alla går åt varsitt håll. Anton sätter sig i bilen. – Inte än, säger han.– Jag får leva lite till. Lubna El-Shanti, Charkivlubna.el-shanti@sverigesradio.se

31 Mai 20242min