Orosmoln i Västafrika: Richard Myrenberg, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Edmonton, tisdag."Otroligt men sant". Så hette en tjock mörkgrön bok som stod i bokhyllan hemma hos oss när jag var liten. En bok fylld med vad som beskrevs som bisarra, förbluffande och otroliga historier, som var sanna på riktigt, påstod man.Två avsnitt fascinerade mig mest, jag läste dem många gånger. De handlade om USA.Ett kapitel tog upp märkliga sammanträffanden kring morden på två amerikanska presidenter: Kennedy och Lincoln. Visste du till exempel att Kennedy hade en sekreterare som hette Lincoln och Lincoln en sekreterare som hette Kennedy. Lincoln sköts ihjäl i Fordteatern. Kennedy sköts ihjäl när han satt i en bil av märket Ford Lincoln.Det andra kapitlet jag läste om och om igen var det om Titanic och om alla de fartyg med liknande namn som gått under eller varit nära att gå under efter den stora katastrofen 1912. Ett av fartygen hette Titanion, vill jag minnas, och var nära att krocka med ett isberg några år efter Titanic. Och 14 år innan katastrofen, 1898, skrev författaren Morgan Robertson en novell som handlade om ett fartyg som krockar med ett isberg i Nordatlanten och går under. Fartyget i boken hette Titan.Flera av de här skrönorna har senare visat sig inte stämma helt, men de fanns ju ändå nedskrivna i en bok - en sorts skrönornas bibel - som var fascinerande att leva sig in när man var liten.För nio dagar sen hände något som fick alla Titanic-intresserade att gå igång, nämligen de medialt uppmärksammade händelserna med undervattensfarkosten som försvann. Turist-ubåten som var på väg till Titanics vrak på 3800 meters djup, men som en timme och 45 minuter in i sin dykning tappade all kontakt med omvärlden.Räddningspådraget följdes av alla världens medier. Skulle man lyckas hitta dem? Plötsligt kom beskedet att kustbevakningen hade snappat upp ett bankande ljud från djupet, ett ljud som upprepades var trettionde minut. Hoppet tändes igen, samtidigt som klockan tickade. Syret ombord kunde ta slut närsomhelst.Nu, efter att farkosten hittats i bitar på havets botten, bara 500 meter från Titanics vrak, så vet vi att den här turist-ubåten, eller undervattensexpeditionernas nya flaggskepp som företaget bakom beskrev det, förmodligen imploderade redan förra söndagen innan räddningsinsatsen ens hade kommit igång. Skrovet var för svagt, tror man.Regissören till storfilmen Titanic, James Cameron, har liknat den här farkostens öde med atlantångarens undergång för 111 år sen, inte minst på grund av ubåtens namn.Historien om den här lilla undervattensfarkosten kommer att studeras, analyseras och utredas in i minsta detalj den närmaste tiden... men det jag mest tänker på nu är om förlaget bakom boken "Otroligt men sant", skrönornas bibel från min barndom, kommer lägga till den här olyckan i sin nya upplaga i kapitlet om Titanic. En sorts kompletterande text om farkosten - som otroligt, men sant - gick under namnet Titan.Alexander Gagliano, Edmonton.

27 Jun 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndagDet finns så många detaljer och intrikata stickspår att minnas från det dygn då Sverige firade midsommar men då marken skakade under Ryssland. Då Jevgenij Prigozjin och hans privatarmé påbörjade vad de själva beskrev som en rättvisemarsch mot Moskva men som president Vladimir Putin kallade ett väpnat myteri.Som filmklippet från tidig morgon i Rostov-na-donu där Jevgenij Prigozjin ses sitta och samtala, helt odramatiskt, med Rysslands vice försvarsminister och ställföreträdande generalstabschef. De försöker få honom på andra tankar medan Prigozjin anmärker på att vice försvarsminister du:ar honom. Nej det gör jag inte alls, säger vice försvarsminister Junus-bek Jevkurov Eller som det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharovas känslosamma budskap inspelat från klostret i den för den ortodoxa kyrkan heliga platsen Sergijev Posad. Bleksminkad och med håret täckt av en sjal talar hon om Judas och om vikten av att sluta upp för landets framtid.Eller som bara det faktum att den ryska propagandans okrönta drottning Margarita Simonjan förblev tyst under hela det dygn tumultet varade.Själv kan jag inte riktigt släppa den video Jevgenij Prigozjin publicerade midsommaraftons morgon där han under en halvtimme berättar sanningen om kriget i Ukraina, som han själv ser den, men som också liknar analysen otaliga regimkritiska ryssar sedan länge redan gjort. Att Ryssland inte hotades av vare sig ukrainsk militär eller Nato. Att tiotusentals otränade ryska soldater skickats som kanonmat rakt in i döden. Att den ryska armén ätits upp av korruption och att operationen i Ukraina delvis iscensattes för att den ryska eliten skulle kunna roffa åt sig ännu mer ekonomiska resurser att dela mellan sig i sin omättliga glupskhet efter i första hand rikedom. Att ingen tänker på sitt land utan bara på sin egen välmåga.Jevgenij Prigozjin sa också att president Putin förses med lögnaktig information som inte har någonting med verkligheten att göra.Kanske tänkte Jevgenij Prigozjin att han vände sig direkt till Vladimir Putin, som den enda sanningssägaren i ett hav av lögnare. Till den president han gjort allt för. Men det föll inte i god jord. Vladimir Putin talade istället om en dolkstöt i ryggen och om ett förräderi och förde tankarna till 1917 då Rysslands siste tsar störtades och inbördeskrig utbröt.Att Jevgenij Prigozjin trots det går fri, frias från alla brottsmisstankar, var ytterligare en iögonfallande vändning under ett historiskt dygn i ett Ryssland som nu går in i oredans tid.Att det slutade så är en av många pusselbitar kvar att lägga. Och som vanligt i Ryssland kan man anta att det kommer ta sin tid innan hela pusslet över denna midsommarhelg är lagt.Johanna MelénJohanna.melen@sr.se

26 Jun 20233min

Utrikeskrönika 23 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredag.Redaktören uttrycker ett önskemål inför den här krönikan."Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av ett fint, härligt midsommar-minne - som får folk på bra humör och ger dem lite längtan till det fina som nu kommer, när allt prunkar och växer å e så häääärligt?""Inga problem, svarar jag utan att tänka"Sekunden senare vaknar jag upp ur min välvillighet - och får lite panik.För, slår det mig, mitt förhållande till midsommarfirande skiljer sig nog en aningens från redaktörens.För liksom julfirandet, var även midsommaren något av ett mysterium i min ungdom. Eller snarare - ett mysterium i mina föräldrars liv.Deras mysterium blev till en början även mitt.Dom invandrade från sydligare breddgrader, hade självklart inte en aning om vad som varje år i slutet av juni pågick på dansbanor, fotbollsplaner, i stugbyar och skärgårdar.Så, inget midsommarfirande i min barndom.Först i tonåren blev jag själv en del av midsommarsekten, dock utan att helhjärtat falla för vare sig skuttande grodor eller prästers kråkor.Midsommarfirandet definierar, tycker jag, mer än mycket annat svensken och det svenska.För ett antal år sedan kläckte ett parti idén om att man skulle ha ett språktest för ickesvenskar som stod på kö för att bli omstöpta till riktiga svenskar.Att det här partiet missade det ultimata testet för svenskhet, det förvånar mig.För tänk om varje invandrad man och kvinna som vill bli medlemmar i svenskklubben istället skulle ställas inför är ett rejält midsommar-test.Fällorna i ett sånt test skulle vara många.Ett delmoment - ett bord överbelamrat med svensk klassisk midsommarmat; sill, potatis, gräddil med gräslök, knäckebröd å västerbottenpaj, jordgubbar, svenka jordgubbar, rabarberpaj, och NUBBE!Men också en lömskt placerad cevap, eller ett kebaspett, mitt bland senapssillen å varmrökta laxen - en försåtligt placerad mina.För ingen normal människa skulle välja en sirlig bit sill, inmosad i tonvis med lök i någon form av sockersyrlig brygd, istället för en välkryddad, grillad cevap.Jo, förutom en svensk då.Ett annat test - hoppa som en groda runt en stor fallos...Därefter sjunga å lajva prästakråkan som rumlar ner i ett dike - förmodligen på grund av abnorma intag av nubbe...Agnarna skulle definitivt sållas från vetet.Nå, vad är då min spaning?Jo, för att uppskatta midsommar-firandets fröjder till fullo måste man - hävdar jag - definitivt vara svensk sedan generationer tillbaka.Å jag själv då, född i Småland, uppvuxen i Skåne - som till slut lyckades komma ett steg längre än mina från Jugoslavien invandrade föräldrar.Hur gör jag?Jodå, jag börjar med löksillen - som jag för övrigt älskar - sveper den med en sljivovica och avslutar kalaset med en cevapcici, serverad på bosniskt vis i nybakat pitabröd.Milan Djelevic, som önskar er alla en glad midsommar!milan.djelevic@sverigesradio.se

23 Jun 20233min

Utrikeskrönika torsdag 22 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mörka moln av hot och hat svävar över Pridefestligheterna i Oslo Göteborg torsdag Det rustas till fest i Oslo och staden pyntas i regnbågens alla färger. Engagemanget är stort och i år ska årets Pride bli större än någonsin, något alldeles enastående hoppas arrangörerna.Jag anar en viss revanschlusta, att ta igen den man förlorat. Att stå upp för sina rättigheter och människor lika värde.Men över alltihop svävar ändå mörka moln av hot och hat.Pridefestligheterna i Oslo vid midsommartid förra året blev en skräckupplevelse. Det var en ljummen sommarnatt, centrum var fullt med folk på festhumör som såg fram emot en av höjdpunkterna under Prideveckan, den stora paraden.Det var den första Prideparaden efter flera år av pandemi och 50 år efter att homosexualitet blev avkriminaliserat i Norge. Det fanns mycket att fira.Men strax före kl 1 natten mot lördag öppnade en man eld och sköt vilt på en populär bargata.Två personer dödades och över 20 skadades innan mannen stoppades.Ett hatbrott, ett terrorbrott, riktat mot homosexuella mitt i centrala Oslo och en ljus sommarnatt och människor fylldes med fasa. Dagen efter dådet stod jag där på bargatan och såg hur berget av blommor växte, människor grät, stirrade tomt framför sig och många var rädda.Allt skedde precis utanför porten till hotellet där jag brukar bo och tankarna kommer att om marginalerna varit annorlunda så kunde jag också hamnat där mitt i skottlossningen. Vad skulle bli nästa måltavla? Hur kan det här hända mitt ibland oss? Frågorna hopade sig och arrangörerna avlyste paraden, det gick inte att garantera säkerheten. Sorgen var total. Regnbågens färger blev nu också återigen en kristallklar, knivskarp påminnelse om det hot och hat och utsatthet som riktas mot det färgerna står för.Ett år senare planeras för nya festligheter. Återigen ska kärleken firas i Oslo i regnbågens färger. Förra årets gärningsman är gripen och dömd. Men fortfarande finns de där eländiga, mörka molnen kvar – fyllda med hat och hot som skapar oro.I mitten av juni nås vi av nyheten att Prideparaden i Östterrikes huvudstad Wien var måltavla för ett attentat. Polisen kunde avvärja hotet och tre personer grips.Och bara dagar innan årets pridefestligheter i Oslo grips en man i 20-års åldern av norsk polis misstänkt för hot mot årets Pride. Efteråt vittnar arrangörerna av årets Pride om hur hatet och hetsen ökar mot homosexuella i Norge. Pride är inte bara glitter och fest - det är också ett viktigt budskap om människor lika värde. Kärleken ska firas i regnbågens färger i Oslo. Det är en viktig markering och nu laddar staden för en rekordstor parad. Jag önskar Happy Pride och en klar himmel i regnbågens alla färger. Bort med mörka moln av hot och hat. Carina Holmberg för P1 Morgon.

22 Jun 20233min

Utrikeskrönika onsdag 21 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kapstaden, onsdag.Jag är långt hemifrån nu, ja inte bara nu, det har jag varit en del de senaste fyra åren.Som utrikeskorrespondent har jag rest över typ hela världen. Men nu är det snart över för den här gången – och när jag reflekterar över den här tiden så är det en sak jag fastnar mest på; det vinröda lilla guldet.Mitt svenska pass. Gud, vad jag har haft koll på mitt pass de senaste åren och gud vad jag har fått en annan känsla inför det – vilken guldbiljett i livet!I flera situationer genom åren har det blivit tydligt vad det där lilla häftet gör. Som när jag spenderat några dagar i flyktingläger på Lesbos – det lilla planet med bara en sittplats på varje rad ska ta oss till det grekiska fastlandet och jag ska sen vidare i Europa.En ung tjej i kön fipplar med sina knappar på jackan, hon tittar sig omkring hela tiden. Hon stoppas när vi ska gå på, två gränspoliser går igenom hennes papper. Jag viftas förbi som ingenting – hon kommer aldrig på planet. Så många människor på den där ön som skulle ha gjort vad som helst för att få vara ägare av mitt pass.Eller som i Ukraina, långa köer av människor som vill ut ur sitt hemland, in i Europa för att kriget nyligen startat. De står där i kylan, en tjej håller i sin katt, utan bur eller koppel. Jag får gå förbi, i en annan kö. Bara rakt förbi.Ja, det där lilla vinröda häftet har varit en riktig räkmacka.Jag har tidigare i livet alltid längtat ut – som uppväxt med en förälder som inte kommer från Sverige har jag också tittat lite med ögon utifrån. Tänkt att varför skulle jag vilja bo här? Hela världen finns ju. Vädret här är ju sämst, mörkt, blött, kallt och folk är asociala. Sverige har inte känts som det roligaste, häftigaste alternativet.Men i takt med att jag träffat så många människor som gapat åt vad jag berättat. Vars ögon blivit stora som tefat när de hör om hur man kan komma från inga pengar alls och ändå få det där drömjobbet man vill ha. Inte bara för att man har tur eller skicklighet att fixa ett stipendium – nej, för att utbildningen inte kostar. Är det sant? Har de frågar. Det kan inte vara sant, har några sagt. Eller hur man kan överleva dödliga sjukdomar, behandlas länge och ändå inte vara skyldig någon en enda krona efteråt.Jag säger inte att det inte finns problem, och jag vet verkligen att livet inte är lätt för alla bara för att man bor i Sverige. Men att träffa unga personer runt om i världen med så olika förutsättningar i livet. Som 17-åriga Akbari i ett slumområde i Indien – som har ett plaströr i halsen efter att hon drack någon syra av misstag. Hon bodde på gatan, och var så törstig. Eller Thandiswa, här i en av Kapstadens kåkstäder, som kämpar så hårt för att få börja plugga, för att själv kunna få uppfostra sina barn någon annan stans - men som inte vet om det kommer bli så.De har gett mig en nyfunnen ödmjukhet och tacksamhet in för det faktum att jag föddes just här och allt vad det gett mig. Jag längtar inte längre någon annanstans -– å tack så mycket världen, och tack till dig som lyssnat på alla berättelser – och hejdå,i alla fall för ett litet tag.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sr.se

21 Jun 20233min

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa tisdagDet här kan låta som en skröna, men är faktiskt sant. Högljudda protester från konservativa katoliker här i Polen har gjort att landets förmodligen mest berömda busslinje nu går i graven. På lördag kör buss nummer 666 till Hel för sista gången.Hel är en liten idyllisk stad längs Polens Östersjökust, och busslinje 666 har i flera år tagit turister och boende till och från de milslånga sandstränderna i området. Men nu är det alltså slut.I kristen tradition är 666 djävulens nummer, och att just den bussen går till Hel, ja det blev alltså för mycket för en del, och protester mot busslinjen har förekommit i flera år. Konservativa katolska tidskriften Fronda har kallat bussen för ”skandalös anti-kristen propaganda, en satanism som underminerar den polska statens kristna ordning”.Och jag kommer att tänka på min vän, den glade amerikanska pastorn, som aldrig tröttnar på att berätta om hur han besökt staden Hell i Norge, på grund av dess roliga namn. Och hur han frustande av skratt beskrev fotot han tog på det lilla gula huset som var stadens godsterminal, en text som på engelska blev ”god's expedition, Hell”.Man kan uppenbarligen förhålla sig på olika sätt till den här typen av religiösa referenser. Och det konstiga är kanske inte att det finns de som känner sig kränkta här i det djupt religiösa Polen, hur högljudda de än varit är de även här bara en marginell grupp. Nä, det anmärkningsvärda är kanske i stället att de fått gehör hos det lokala kollektivtrafikbolaget, som alltså slopar linjen.Eller, för att vara mer exakt, själva bussen och linjen kommer finnas kvar, men från och med nu i helgen, med ett nytt nummer. En talesperson från trafikbolaget bekräftar att ändringen sker efter påtryckningar och klagomål.Men nu har samma bolag i stället fått nästa högljudda grupp på halsen. De som tvunget vill att linjen ska få behålla sitt ikoniska nummer.Buss 666 till Hel är nämligen en känd turistattraktion, och – menar vissa – en bra affär för trakten på grund av alla som tar omvägen därom bara därför. Lite som när min vän, den glada amerikanska pastorn, besökte Norge.Jaha, så vad gör man då, som regionalt trafikbolag som bara i lugn och ro vill köra buss – men nu hamnat i kläm mellan å ena sidan indignationen hos det traditionella religiösa Polens mest konservativa krafter, och å andra sidan möjligheten till en helt gratis socialamediervänlig pr-succé?Hur trafikbolaget hanterar sitt dilemma får vi se, men jag tänker att hela historien är som en spegel av Polen i stort. Ett land som präglas djupt av samma dragkamp mellan religiöst och sekulärt, mellan traditionellt och modernt. På alla nivåer och i stort sett alla frågor. Från detaljer i kollektivtrafiken hela vägen upp i rikspolitiken. Och vidare rakt in i den begynnande valrörelsen – från Hel till huvudstaden.Samuel Larsson, Warszawa

20 Jun 20233min

Utrikeskrönika 19 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.I ett svalt redaktionsrum långt från min vanliga reportertillvaro reflekterar jag över min senaste resa till Östafrika och det som varit min kontorsmiljö de senaste tio åren."Har du nåt till mig?"Parkvakten tittar hoppfullt på mig när jag samlar ihop mina saker och reser mig från stolen. Det är uppenbart att den äldre mannen som precis bjudit in mig för en pratstund förväntar sig några hundralappar för besväret. Jag förklarar att jag som journalist inte kan betala för en intervju, men lovar att köpa något från de många hantverkarna som säljer smycken och vackert dekorerade skålar på gatan utanför.Det hör inte till vanligheterna att jag hamnar i ett turistmecka under mina resor till Afrika. Tvärtom brukar folk snarare nyfiket undra "Vad gör du här?" när jag slår mig ner i knökfullt väntrum, vinkar in en motorcykeltaxi eller räcker över några slantar för en skål hembryggt öl. Inte sällan blir jag bjuden på middag eller meddragen på bröllop och fester – allt för att hälsa en nyanländ välkommen.Men i västra Uganda, dit välbärgade turister reser i små propellerplan för att få en glimt av bergsgorillorna, är situationen en helt annan. Redan när jag kliver ur Jeepen och chauffören dragit ett skämt om "afrikansk massage" som han kallar de skumpiga vägarna förstår jag att det här kommer att bli annorlunda resa. Jag ses inte som journalist, utan en turist som förväntas sticka en 20-dollarsedel i varje handslag.Och det är klart, för folk som är beredda att betala närmare 8 000 kronor för att traska genom djungeln i hopp om att se en gorilla är 20 dollar småpengar."Hur mycket av pengarna går till er?" frågar jag parkvakten Herbert som var en av dem som tidigt jobbade med att vänja gorillorna vid människor."Ingenting, inte ens en pension får vi."Situationen skaver. Vart går egentligen alla pengar som gorillaturismen genererar? Är det värdigt att människor som har bott i skogarna i hela sitt liv ska tigga och bocka för rika turister?Det finns en desperat förväntan hos nästan alla jag träffar att just de ska få visa mig runt, bära mina saker eller skjutsa mig till nästa by. Jag blir erbjuden att gå på guidad tur genom kaffeplantager och att "interagera" med Batwafolket som tvångsförflyttades när deras skog blev nationalpark.Nu försörjer de sig genom att visa upp sina hyddor med stampat jordgolv för turisterna.Att betraktas som en vandrande plånbok är besvärligt för en journalist. Vårt jobb bygger genuina möten och trovärdiga källor - inte en välregisserad rundvandring. Det tar några dagar för mig att skrapa på ytan lära känna människor bakom turistfasaden. Jag börjar löpträna med parkvakterna och blir snabbt accepterad som en i gänget.När det är dags att åka hem lämnar jag generös dricks till personalen på det lilla pensionatet jag bor på. Till de som väckt mig med kaffe, bäddat min säng och tvättat mina leriga löpskor. Och i stället för att åka därifrån i en luftkonditionerad SUV hoppar jag bak på en motorcykel som rivstartar i gruset!Sara Assarssonsara.assarsson@sverigesradio.se

19 Jun 20233min

Utrikeskrönika 16 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.För några dagar sedan träffade Rysslands president Vladimir Putin en grupp ryska krigsreportrar för att svara på deras frågor. De satt kring ett ovalt bord i Kreml med små fina tekoppar framför sig och fat med kakor. Putin lovade att svara på allt.Det finns inga obekväma frågor, sa han.En av frågorna handlade därför om hur det kan komma sig att den så kallade ”militära specialoperationen” i Ukraina nu också nått in i Ryssland. Med drönare över Moskva och regelbundna attacker i Belgorodregionen, alldeles norr om gränsen mot Ukraina.Ja, det där är ju inte bra, sa Putin, men ett problem som går att lösa. På ett eller annat sätt. Till exempel, om det fortsätter, genom ”att skapa någon slags sanitär zon i Ukraina”, så att ingenting kan nå oss – därifrån.En sanitär zon. Det lät bekant. Från en annan tid, då Vladimir Putin var mycket yngre, just hade utsetts till premiärminister och möjlig efterträdare till Boris Jeltsin på presidentposten. Hösten 1999 inleddes kriget mot det som beskrevs som tjetjenska terrorister och en ”sanitär zon” skulle skapas i delrepubliken Tjetjenien – för att skydda Ryssland från hotet därifrån.Tjetjenien är en del av ryskt territorium. Ukraina är det inte. Men Vladimir Putin lever fortfarande i en föreställning om att Ukrainas självständighet är något högst tvivelaktigt. Och därför har Ryssland rätt att skapa en ”sanitär zon” där, precis som man gjorde i Tjetjenien för snart ett kvartssekel sedan.Att Rysslands president lever i en annan föreställningsvärld är ingen nyhet men att tiden springer allt fortare ifrån honom blir allt tydligare. Nästan dagligen hör jag ryska analytiker tala om att den så kallade ”maktvertikalen” Putin byggt upp, där allting styrs från toppen, börjar krackelera, på grund av ett krig som Kreml sedan länge inte har full kontroll över.Det är inte så att systemet kommer rasa ihop i morgon. Det hålls samman av en utbredd apati och genom rädsla. En konkret skräck inför risken att fängslas. Fängelsestraff på sju år eller mer för oppositionella har på kort tid blivit norm och höjer inga ögonbryn längre. Men så sägs det alltid lugnande att de kommer bli fria snarare än så. För så många år överlever inte systemet. Fast då säger genast andra att när Putin faller kan det mycket väl bli ännu värre. Också ett effektivt argument för att inte tillåta någon förändring.”Så länge det inte är krig” har varit ett mantra från sovjettidens dagar in i det moderna Ryssland. Så länge det inte är krig kan vi stå ut med mycket. Och med den devisen har man startat krig, för att skydda Ryssland från en ondsint omvärld. Men nu är det krig och det har också nått in på ryskt territorium. Ingen vet hur det kommer sluta men ett kan man ana – att det bör bli Vladimir Putins sista.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se

16 Jun 20233min