Kvinnan på tåget i Ukraina berättar om sitt liv: Lubna El-Shanti, Stockholm

Utrikeskrönikan 7 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, fredag.Turkisk basar i Nato. Ja, det var en svensk diplomats sammanfattning av det som nu sker bakom kulisserna med den svenska medlemsansökan till Nato. Bara några skälvande dagar kvar till toppmötet i Vilnius, där den svenska regeringen hoppas på ett ja från president Erdogan – som har visat sig vara en mästare på just basartaktiken – politisk basar.Jag tänker på diplomatens ord när jag sitter i den stora basaren, Kapali Carsi, i de äldre kvarteren i stan. En basar som aldrig sover. Det pågår ständigt någon form av handel här – inga varor, hur små de än må vara, byter ägare utan att en rejäl förhandling först har ägt rum.Det börjar med te. Mycket te, gärna äppelte. Fyra sockerbitar i ett litet glas är inte ovanligt, och jag inser att det blir 0-1 i matchen direkt, redan när jag tackar nej till socker. ”Inget socker, frun”, säger porslinsbutiksägaren och höjer på ögonbrynen, ”det är inte nyttigt för den inre glädjen att avstå socker”.Det fortsätter med småprat. Vilken fin turkiska, brer handlaren på när jag stapplar mig fram i det språk som är så rikt när man kan det, och ack så knepigt när man är på min nivå. Jaså, pappa var turk – en uppskattande blick från min motpart, plötsligt ett straffläge i matchen och möjlighet för mig att kvittera – men jag missar straffen och matchen går istället till 0-2 eftersom jag valde turkiska som förhandlingsspråk. Vi fortsätter förhandla, alltså småprata. Du är från Sverige, jaha, då nämns förstås koranbränning. 0-3 innan jag ens hunnit öppna munnen.Men jag tar mig in i matchen, där priset på en tallrik som jag väldigt gärna vill ha står på spel. Det finns många tallrikshandlare och jag berättar att runt hörnet kostar en liknande tallrik hälften. Hälften? Butiksägaren höjer rösten, gestikulerar, visar sitt missnöje. 1-3.Jag reser mig och går ut, butiksägaren ropar: Han sänker priset pyttelite, jag fortsätter gå. Rak i ryggen, stolt över att jag håller min linje. 2-3 och matchen börjar plötsligt bli intressant igen.Men, efter några kvarter gnager tallriksrösten i mig – ”den var ju så speciell, Mia, skulle passa så bra i köket”.Jag suckar och går tillbaka. Butiksägaren skiner upp och gör high five: ”Ni kommer alltid tillbaka! Vi har tiden på vår sida – vi har aldrig bråttom. Vi viker sällan för press, men vi kan att ändra oss när som helst, om vi märker att vi tjänar mer på att göra tvärtom”. Han ler brett när han räcker över tallriken: ”Det vi förlorar på gungorna tar vi alltid igen på karusellerna”.Och, avslutar den turkiske basarhandlaren – vi har alltid roligt när vi förhandlar.Det är ett gigantiskt kliv, men mina tankar går till det som nu sker i Washington, Bryssel, Ankara, Stockholm och Vilnius. Där pågår ett politiskt maktspel på allra högsta nivå som förstås inte går att jämföra med en förhandling om priset på en tallrik. Men grundprinciperna och vissa av verktygen tycks vara desamma: Tålamod, kallt huvud – och varmt te. Med mycket socker.Mia Odabas, Istanbulmia.odabas@sverigesradio.se

6 Jul 20233min

Utrikeskrönika 5 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne onsdag,Koranen har eldats upp i Sverige, och nu rasar nya vändor i den gamla konflikten mellan yttrandefrihet och respekten för det som hålls heligt. I vissa länder är yttrandefrihet viktigare än respekt för heliga böcker, i andra länder är det tvärtom. Här finns ingen globalt erkänd prioriteringsordning, på värderingarnas världsmarknad fortsätter det råda kaos och kamp. Och inte bara mellan länder, konfliktlinjen skär såklart rakt igenom alla världens länder - bilden är betydligt mer komplicerad än man ibland får intrycket av när man läser om demonstrationer och att 57 muslimska länder kräver ett förbud mot koranbränningar. Och här sitter jag och tänker på Polen. För jag tror heller inte att den här konflikten egentligen handlar om västvärlden och islam. En av de absolut största och bittraste konflikterna i Polen det senaste året handlade om en tv-dokumentär som kritiserade ett katolskt helgon. I det här fallet den polenfödde före detta påven Johannes Paulus II, som fick sin oskuld ifrågasatt vad gäller övergrepp på barn inom den katolska kyrkan.Det blev ett himla liv, och de som protesterade mot denna vanvördiga skymf mot en helig man var kyrkan och fromma katoliker såklart, men kanske allra mest Polens regering. Reaktionerna på vad man uppfattade som ett övergrepp på något heligt var faktiskt inte så annorlunda från de vi nu ser i Mellanöstern efter en svensk koranbränning. Polska regeringen har ifrågasatt om den amerikanska tv-kanal som sände dokumentären borde få verka i Polen. Utrikesdepartementet kallade upp USA:s ambassadör för att protestera. Den regeringstrogna statliga tv:n började sända påvens predikningar på bästa sändningstid och ministrar deltog i gatuprotester mot den totalt oacceptabla skändningen. Allt detta i ett land bara ett kort skutt över Östersjön från Sverige. Min poäng är inte att relativisera varken yttrandefriheten eller rätten att hålla något heligt. Och självklart jämför jag i viss mån äpplen och päron - i Sverige är det yttrandefriheten och inte heliga böcker som har grundlagsskydd. Men ändå. I Polen är regeringens rasande försvar av förre påven uppenbart politiskt motiverat, det är valår och man försöker tala till sin politiska bas. Och jag misstänker att det finns liknande syften på alla sidor av det koranbrännardrama som utspelar sig nu. Att en del av de reaktioner och motreaktioner vi ser är politisk mobilisering snarare än omsorg om yttrandefrihet eller heliga böcker.Konfliktens dramaturgi har som vanligt gett uppmärksamheten åt högljudda, provokativa och tvärsäkra. Men kan vi vara helt säkra på att frågan verkligen är så laddad som de vill ge sken av? Handlar det här verkligen om principer som aldrig kommer kunna samexistera? Kanske, kanske inte. Men innan vi avgör det skulle jag vilja att vi också lyssnade till de andra - de som inte är lika säkra på att svaret är självklart. Och de som inte bara är ute efter att piska upp en opinion. Samuel Larsson, korrespondent i Polen

5 Jul 20233min

Utrikeskrönika 4 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington tisdag,Idag är det fjärde juli, USAs självständighetsdag. I butikerna säljs röda, vita och blå barnkläder, med stjärnor och ränder och hyllorna är fulla av grilltillbehör och vattenleksaker för alla pool-partyn som väntar.Jag och min sexåring har flitigt övat på nationalsången the Star Spangled Banner de senaste dagarna. Vi tar i när vi sjunger "..and the rockets red glare, the bombs bursting in air".Amerikanerna är malliga över sin nationaldag. Den 4 juli 1776 antogs självständighetsförklaringen där de tretton kolonierna utropade sig fria från Storbritannien. Även i Sverige har många har hört de mest kända raderna. "Vi ser dessa sanningar som självklara att alla människor är skapade jämlika, att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter, bland dessa är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka". Life, liberty and the pursuit of happiness. Ett drygt decennium senare skrevs konstitutionen, med löftet om att forma en mer perfekt union. Texten börjar med: Vi, folket. We the people.När vi flyttade till USA för tre år sedan fick jag två kopior, en i fickformat av både självständighetsförklaringen och konstitutionen i present av min man. Och jag har fått anledning att bläddra i de tunna böckerna oftare än jag hade kunnat ana under de här historiska, omskakande åren. Vad säger konstitutionen om en president som vägrar erkänna sig besegrad efter ett val? Som anklagas för att ha uppviglat till uppror? Som är brottsåtalad? Vad säger konstitutionen om en presidents ålder? Om hur stor ensam makt den har? Vad står det egentligen om aborträtten? Om yttrandefriheten? Om rasdiskriminering? Om vapenrättigheter?För bara några dagar sedan fattade Högsta Domstolen nya vägledande beslut som direkt påverkar miljontals amerikaner kring yttrandefriheten, rasfrågan, hbtq-rättigheter och presidentmakten. Och det bläddrades i böckerna igen.Att bo i USA är att på olika vis konfronteras med hur landets historia av våld och orättvisa och framsteg och upplysning präglar det moderna samhället. Och drömmen om en mer perfekt union som grundlagsfäderna beskrev i allra högsta grad levande. Det kokar någonstans ned till det, oavsett om man är för eller emot fri abort, friheten att bära vapen öppet, friheten att få neka samkönade par vissa varor, frihet från diskriminering och rasism eller någon av de andra frågorna som väcker så starka känslor.Men problemet är att få idag verkar kunna enas om vad en mer perfekt union betyder. Knappt ens kring vad liv, frihet och strävan efter lycka egentligen innebär.Vi ska idag fira vår sista fjärde juli för den här gången i USA. Och jag och min son kommer som vi övat, göra en dramatisk konstpaus innan slutklämmen, .."oh say does that star spangled banner yet wave, over the land of the free and the home of the brave".Och fyrverkerierna kommer lysa upp himlen över det splittrade Amerika.Cecilia Khavar i Washington

4 Jul 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, måndag.Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Ja, samtidigt som ni hemma i Sverige klädde midsommarstången, sjöng små grodorna, trivdes bäst i öppna landskap och kanske till och med kryddade ert brännvin med johannesört så tog midvinterns sitt grepp om oss här i den södra hemisfären.Här i Sydafrika är inte greppet sådär ruskigt starkt, i alla fall inte med svenska mått mätt. På dagarna är det runt 20 grader och lite krispigt i luften, som en fin majdag därhemma. Själv går jag runt i jeans och skjorta eller ibland i t-shirt och tycker det är lagom varmt och skönt.Jag sticker ut i gatubilden. Kylan får sydafrikanerna att bylsa på sig. Det är fodrade jackor, tjocka tröjor, rejäla stövlar och mössor som gäller. Jag har till och med sett folk gå runt i skidmasker där bara ögonen sticker ut.På radion går reklamjinglar från elektronikvaruhus om hur de har kvar elektriska element i lager och att de bjuder sina kunder på varm choklad för att värma sig. Jag skrattade självgott första gången jag hörde det. Varm choklad när det är 20 grader ute.Det heter midvinternattens köld av en anledning. För så fort solen går ner vid sextiden så börjar temperaturen sjunka snabbt ner mot en fyra-fem grader. Inte så farligt tänker ni kanske, men i ett land där det elva av tolv månader om året är helt onödigt med element och där de därför inte existerar och där isolering av hus är ett främmande begrepp så får de sina konsekvenser.Det blir, på ren svenska, svinkallt. Jag hade blivit förvarnad, men lyssnade inte. Det var ju ändå Afrika jag skulle till i sommar, eller hur.På kvällarna är det jag som får bylsa på mig. Raggsockor, långkalsonger och fleecejackan åker på medan jag småhuttrande hasar mig runt i huset med en värmande kopp te i händerna.Å andra sidan så har jag både fleecejacka, raggsockor, långkalsonger och ett tjockt vintertäcke att krypa in under på nätterna. Och dessutom en generator på tomten jag kan dra igång när strömmen går, vilket den gör regelbundet.Bara några hundra meter bort ligger en kåkstad fylld med plåtbaracker. Där kan jag tänka mig att midvinternattens köld verkligen är hård.David Rasmusson, för P1 Morgon i Pretoria

3 Jul 20232min

Utrikeskrönika 30 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, fredagSom många andra journalister tog jag mig till det militärsjukhus här i Colombias huvudstad där de fyra barnen som hittades vid liv efter 40 dagar försvunna i djungeln lagts in för vård. Trycket från hemmaredaktionerna var stort, barnens otroliga öde engagerade även i Sverige – hur lyckades de överleva, hur mår de, vad händer nu? Frågorna var många. Jag kom i kontakt med två familjemedlemmar. Under ett av dessa samtal hörde jag den första antydan om att det fanns en konflikt –- när jag sa till en moster att jag hade bett om en intervju med barnens pappa, så sa hon: HAN har inte rätt att uttala sig om barnen! Jag frågade lokala kollegor, som inte heller förstod riktigt vad det var frågan om.I flera program i radion fick jag prata om de olika bottnar som historien om de fyra barnen rymmer – bakom solskenshistorien dolde sig en grym verklighet – ursprungsbefolkningar som ständigt lever i skottlinjen för olika väpnade konflikter, bortglömda och isolerade i sina byar.Men jag visste inte då, att det snart skulle uppenbara sig ytterligare en av de där bottnarna, som gjorde frågan ännu mer komplex.Barnens anhöriga på mammas sida gick ut och anklagade pappan för misshandel av frun och våldtäktsförsök på äldsta dottern Lesly, trettonåringen som blev hjälteförklarad efter de 40 dagarna i djungeln. Pappan avvisade anklagelserna, han har aldrig gett sig på trettonåringen, de andra vill bara tjäna pengar på barnen och därför hittar de på för att jag ska bli av med vårdnaden, sa han i en tv-intervju. Om misshandeln av frun så var hans svar: Ja, jag slog henne ibland, men bara lite.Ett colombianskt tv-team som jobbar med granskningar åkte till byn Araracuara, där familjen – alltså de fyra barnen, pappan och mamman – var ifrån. De intervjuade ett flertal ledare för huitoto-folket, det amazonas-urfolk som familjen tillhör.Huitoto-ledarna bekräftade anklagelserna mot pappan och sa att misshandeln mot kvinnan var grov.Och de berättade att deras eget rättssystem fann pappan skyldig. Han dömdes enligt traditionen till att dricka en lokal medicin i höga doser, om han överlevde så hade han en ny chans i livet, om han dog så betydde det att ondskan i hans själ inte gick att bota. I media hävdade pappan att han flytt undan hot från väpnade grupper, det är lögn, sa huitoto-ledarna till tv-teamet. Han flydde undan sin dom, sa de.Pappan nekar till allt. Men han har sen programmet sändes i tv i söndags inte synts till i media nått mer. En domstol kommer att avgöra vem som till slut får vårdnaden om barnen. Och här sitter man med besk smak i munnen och tänker på hur tufft de fyra barnen har det, alltså även nu, med en sån konflikt runt omkring sig, när de skulle behöva all världens lugn och kärlek.En historia med fler bottnar än man vågade tro från början.Ivan Garcia, Bogotá för P1M

30 Jun 20233min

Utrikeskrönika den 29 juni 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris torsdag.Ljusstressen, känner du också den? Det har ju redan vänt. Vi går det facto mot mörkare tider. Å jag som ännu inte haft tid att TA VARA PÅ SOLEN...Denna nedärvda nordliga solstress, som inpräntades i oss långt före brunbrända ben kom på modet. Höet måste in, innan regnet kommer. Å sen midsommar utomlands på det...En gång packade jag ner en ministång klädd med svenska ängsblommor i resväskan när jag skulle tillbringa midsommarafton i Grekland. Ett annat år när jag på grund av ett bröllop befann mig på Island denna den bästa av alla dagar slutade det hela med tårar. Ingen stång, ingen jordgubbstårta ingen färskpotatis med gräslök och gräddfil, och det var inte bara "tyvärr lite kallt i vinden med risk för några skurar", det var tjock dimma. I år firade vi för andra året i rad midsommar i Frankrike, där folk ju beter sig som om midsommarafton VORE EN HELT VANLIG DAG. Det är viktigt att ta seden dit man kommer men på just midsommarafton går det väldigt knackigt med integrationen för min del. Sociala medier är dessutom knökfulla med bilder på svenska vänner i kransar och storblommiga klänningar. Själv hade jag både prioriterat bort bakning av jordgubbstårta i år och glömt köpa matjessill. Lyckligtvis blev vi inbjudna till ett svenskfranskt midsommarfirande i parken Bois de Vincennes i Paris.Eftersom det är en vanlig arbetsdag började firandet kl 19. Det var knytis i gräset med jordgubbar, snaps, och kakor med svenska flaggor. Någon hade tagit med ett mickstativ, som vi formade till ett kors och klädde med gröna löv och blommor. Vi sjöng snapsvisor, som vi försökte översätta till franska. "Helan går", var redan svårt, men det var inget emot översättning av: "hoppfaderallanlallanlej". Sen smög sig skymningen på och då var det dags för dans kring stången. En kvinna tog fram en gitarr, och ledde sången. Varför har jag aldrig tidigare dansat i skymning? Succé! Det var ljumt, skumt, dunkelt, helt magiskt, och med ens väldigt enkelt att förstå varför denna natten historiskt är förknippad med övernaturliga väsen och krafter.Sen sjöng vi små grodorna, och ja den biten bröt ju magin lite... Men med tanke på att låten från början är en gammal fransk militärmarsch, så kändes cirkeln sluten på något sätt. "I takt kamrat. I takt kamrat." Sen funderade vi över hur man översätter Midsommar till franska: mi-été, kanske. "Mi- été?", sa en av fransmännen skeptiskt. Mitten av sommaren? Vi är ju inte i mitten av sommaren än... Plötsligt blev det så tydligt för mig hur orimligt det är att jag börjar känna höststress redan innan semestern ens har börjat. Och jag bestämde mig där och då för att det är dags att jag anammar den franska synen på sommar och semester. Det har inte redan vänt, vi är inte ens i mitten av sommaren än. Sen tog vi tunnelbanan hem, jag mycket tacksam över denna franska vinkel på vårt svenska midsommarfirande. Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

29 Jun 20233min

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok onsdag,I början av juni kom det ett brev till myndigheterna i den indonesiska provinsen Banten på ön Java. Avsändare var ledaren för den lilla ursprungsbefolkningen Baduy. I brevet begär gruppen att myndigheterna ska stänga av all tillgång till internet i området där Baduy-folket bor.Folkgruppen Baduy är runt tolvtusen människor som lever i och på de skogbeklädda branta sluttningarna vid Kendeng bergen på västra Java. Deras sätt att leva har inte förändrats mycket under de hundratals år de levt i området. Vissa har kallat Baduyfolket för Asiens Amish för att de har valt att leva i avskildhet från resten av världen. Den sundanesiska ursprungsbefolkningen lever på vad skogen ger och förkastar teknik, pengar och traditionell skolgång.Nu vill Baduyfolket att de indonesiska myndigheterna ska stänga av internet i området där de bor för som de säger minimera den negativa påverkan internet har på deras sätt att leva. I brevet skriver ledaren för minoritetsgruppen att tillgång till internet hotar deras livsstil och skadar moralen hos unga som kan frestas av farligt och ohälsosamt innehåll på nätet. Något som gruppens ledare anser hotar hela Baduyfolkets existens.Men det här är en begäran som har delat Baduyfolket. Det finns de som lever lite utkanten av folkgruppen och kallas de yttre Baduy. Den delen av minoritetsgruppen har tagit till sig viss teknik och utveckling. Några har till och med startat företag som är beroende av tillgång till internet. Det handlar framför allt om guider som tar med turister på vandringar i bergen. Dom menar att deras möjlighet till försörjning drastiskt kommer att påverkas om myndigheterna stänger ned internet i området.De lokala myndigheterna som fått ta emot begäran säger att man i huvudsak vill tillgodose Baduyfolkets önskan som naturligtvis ska få behålla sina traditioner, unika sätt att leva och lokala visdom. Tjänstemän säger också att man måste ta hänsyn till de yttre Baduy som använder nätet för sina onlineföretag. Men varnar samtidigt för att besökare eller turister möjligen skulle kunna komma åt webben och visa innehåll som kan vara olämpligt att visa för Baduyfolket. Som du hör det är ingen lätt fråga att besluta om. Därför har lokala tjänstemän skickat avgörandet till Indonesiens informationsministerium i Jakarta som nu ska träffa Baduyfolket och bestämma hur det kommer att bli.Det troliga är att Baduyfolket kommer att få som de vill. Ursprungsbefolkningen är sedan 1990 ett skyddat minoritetsfolk och har med det ett speciellt skydd mot yttre påverkan. Vilket internet måste räknas som.Internetfrihet i det konservativa Indonesien med muslimsk majoritet är en kontroversiell fråga. Regeringen har förbjudit hasardspel och pornografi och kräver att internetleverantörer filtrerar bort innehåll som de anser vara olämpligt. Om man nu kommer gå med på att blockera internet för att skydda folkgruppen och dess unika sätt att leva så är det ett unikt beslut. Kritiker menar att det är ett intrång på de mänskliga rättigheterna där tillgång till information är viktig, men samtidigt säger andra att man borde se det som en mänsklig rättighet att slippa internet.Peder Gustafsson, Bangkok. peder.gustafsson@sverigesradio.se

28 Jun 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Edmonton, tisdag."Otroligt men sant". Så hette en tjock mörkgrön bok som stod i bokhyllan hemma hos oss när jag var liten. En bok fylld med vad som beskrevs som bisarra, förbluffande och otroliga historier, som var sanna på riktigt, påstod man.Två avsnitt fascinerade mig mest, jag läste dem många gånger. De handlade om USA.Ett kapitel tog upp märkliga sammanträffanden kring morden på två amerikanska presidenter: Kennedy och Lincoln. Visste du till exempel att Kennedy hade en sekreterare som hette Lincoln och Lincoln en sekreterare som hette Kennedy. Lincoln sköts ihjäl i Fordteatern. Kennedy sköts ihjäl när han satt i en bil av märket Ford Lincoln.Det andra kapitlet jag läste om och om igen var det om Titanic och om alla de fartyg med liknande namn som gått under eller varit nära att gå under efter den stora katastrofen 1912. Ett av fartygen hette Titanion, vill jag minnas, och var nära att krocka med ett isberg några år efter Titanic. Och 14 år innan katastrofen, 1898, skrev författaren Morgan Robertson en novell som handlade om ett fartyg som krockar med ett isberg i Nordatlanten och går under. Fartyget i boken hette Titan.Flera av de här skrönorna har senare visat sig inte stämma helt, men de fanns ju ändå nedskrivna i en bok - en sorts skrönornas bibel - som var fascinerande att leva sig in när man var liten.För nio dagar sen hände något som fick alla Titanic-intresserade att gå igång, nämligen de medialt uppmärksammade händelserna med undervattensfarkosten som försvann. Turist-ubåten som var på väg till Titanics vrak på 3800 meters djup, men som en timme och 45 minuter in i sin dykning tappade all kontakt med omvärlden.Räddningspådraget följdes av alla världens medier. Skulle man lyckas hitta dem? Plötsligt kom beskedet att kustbevakningen hade snappat upp ett bankande ljud från djupet, ett ljud som upprepades var trettionde minut. Hoppet tändes igen, samtidigt som klockan tickade. Syret ombord kunde ta slut närsomhelst.Nu, efter att farkosten hittats i bitar på havets botten, bara 500 meter från Titanics vrak, så vet vi att den här turist-ubåten, eller undervattensexpeditionernas nya flaggskepp som företaget bakom beskrev det, förmodligen imploderade redan förra söndagen innan räddningsinsatsen ens hade kommit igång. Skrovet var för svagt, tror man.Regissören till storfilmen Titanic, James Cameron, har liknat den här farkostens öde med atlantångarens undergång för 111 år sen, inte minst på grund av ubåtens namn.Historien om den här lilla undervattensfarkosten kommer att studeras, analyseras och utredas in i minsta detalj den närmaste tiden... men det jag mest tänker på nu är om förlaget bakom boken "Otroligt men sant", skrönornas bibel från min barndom, kommer lägga till den här olyckan i sin nya upplaga i kapitlet om Titanic. En sorts kompletterande text om farkosten - som otroligt, men sant - gick under namnet Titan.Alexander Gagliano, Edmonton.

27 Jun 20233min