Det som sägs i Bratislava stannar i Bratislava: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan, 23 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, tisdag.Finland kom tvåa i Eurovision men finske Käärijä hyllas ändå som en vinnare och folket älskar honom.Och just det faktum att om folket hade fått bestämma och inte juryn så hade Käärijä varit en vinnare på riktigt – det har debatteras livligt och väckt starka känslor i Finland.Finland som trodde på Käärijä med låten Cha cha cha som en vinnare, långt innan alla länder ens utsett sina bidrag.Dagarna efter förlusten i Eurovision möttes Sverige och Finland i gruppspelet i hockey-VM. REVANSCH – var ordet som låg längst fram på tungan då i många finnars medvetande.Lite på temat – det man förlorar på karusellerna tar man igen på gungorna.Men även i den matchen blev det förlust för Finland.Och bland människor jag möter känns det som att förluster på målsnöret mot just Sverige, svider lite extra mycket.Tävla och vinna mot Sverige sitter i folksjälen, i den finska historien och ett gammalt lillebrorskomplex får jag höra.Och det finns fler exempel på hur Finland fallit på målsnöret mot Sverige.Ett exempel som ofta berättas om är hur skidåkaren Thomas Wassberg vann med en hundradels sekund före Finlands Juha Mieto och tog guldmedaljen på 15 kilometer i OS i Lake Placid 1980. Den förlusten glömmer ingen i Finland.Och Sebastian Bergholm på Svenska Yle konstaterar i en text att Juha Mieto och Käärijä för evigt skrivit in sig i den finska antihjälte-historien och menar att ingenting förenar det finländska folket lika bra som ett orättfärdigt nederlag mot Sverige.Finland älskar sina antihjältar.Och i dagarna efter Eurovision konstaterar Malin Slotte i Hufvudstadsbladet att det är synd att Eurovison skapar rivalitet mellan Sverige och Finland tvärtemot intentionerna i tävlingen, som handlar om förena länder. Och i diskussionen om att arrangera nästa års final föreslås ett nytänk – gör ett samarrangemang med utomhuskonserter i Torneå och Haparanda, tält och festivalkänsla på riktigt. Det kanske kan bli ett välkommet budgetalternativ i arrangemanget som blir dyrare att arrangera för varje år skriver Slotte.Oavsett hur det blir med den saken. Finska Käärijä är vinnaren i publikens hjärta – det är Cha cha cha som spås bli årets sommarplåga och som kommer sjungas på alla uteställen i sommar.Hockey-VM är inte avgjort än och när det gäller tungvikten – Sverige och Finlands ansökan till Nato. Där skriver Finland in sig i historieböckerna som en solklar vinnare – långt före Sverige. Inget tjafs om hundradelssekunder där.Carina Holmberg, Helsingforscarina.holmberg@sverigesradio.se

23 Mai 20233min

Utrikeskrönikan 22 maj 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndagI slutet av den här veckan kommer Turkiets framtid att avgöras.Ett val som världen håller ögonen på. Ska Erdoğan fortsätta med sin goda relation till Ryssland, eller ska oppositionen infria sina löften om att närma sig väst och EU? För Sverige såklart frågan om Turkiet ska godkänna Nato-ansökan eller inte. För de unga oppositionella i Turkiet spelade inte just Nato-ansökan från ett land i norr så himla stor roll. För många av dom jag möter handlar det om demokrati - de har levt hela sina liv under en och samma ledare - någon som lagt mer makt under sig själv och mer politisk kontroll eller inflytande över institutioner. På ett torg i centrala Istanbul, utanför en tunnelbanestation träffade jag Sibel, ekonomistudent i 20-årsåldern. ”Jag är rädd nu, när du spelar in mig till och med så tänker jag på det”, säger hon.Jag får inte ta en bild på henne, många av de jag pratar med säger samma sak; de vill inte vara med på bild. Det kan förstöra mitt liv, kanske förstöra karriärsmöjligheter.Vi kan inte uttrycka oss fritt, folk på sociala medier fängslas för att tala illa om presidenten säger de. Det är som att våra munnar är tejpade, säger en ung kille som pluggar till engelsklärare.Men de senaste veckorna, innan valet, har det varit segervittring i samma kretsar. Alla de unga jag träffar på gatan innan valet, som vill se en förändring, trodde på det. Oppositionen kommer att vinna, sa dem, det finns inget annat. Opinionsundersökningar som publiceras gav dem vatten på sin kvarn. Oppositionens siffror såg bra ut, ibland tom riktigt bra. Ibland mer jämnt. De lät så säkra på att NU skulle Turkiet med demokratiska medel få bort ett auktoritärt styre. Samtidigt intervjuas presidenten och intervjun sänds på över 20 kanaler, enligt Turkisk media som publiceras från Tyskland. Enligt Reportrar utan gränsen kontrollerar regeringen 90 procent av turkisk media.På torget vid tunnelbanan träffar jag tre tjejer, de går i samma klass och pluggar till optiker. De ska rösta på oppositionen låter det som först, självklart, men en av dem är tyst.Till slut säger hon Jag ska rösta på AKP, Erdoğans parti, när jag frågar. Kompisarna blir märkbart irriterade. Varför? Hon säger att han har satsat på infrastruktur, byggt vägar.Det håller inte, avbryter hennes kompis henne. Alla ledare har väl byggt vägar, säger hon. De börjar tjafsa i munnen på varandra. Hon som ska rösta på Erdoğan säger att han var den som såg till att kvinnor som bär slöja, som hon själv, kunde arbeta och plugga fritt. Det var inge självklarhet innan. Kompisarna kommer inte överens. De andra två håller fast vid att oppositionen självklart ska vinna valet dagen efter. Så blev det söndag. Ett antiklimax för den så segervissa oppositionen. Ingen av kandidaterna lyckades nå upp över 50 procent av rösterna – och nu väntar istället en ny omgång i slutet på veckan.Erdoğan fick flera procentenheter mer än Kilicdaruglu ledaren för oppositionen. Erdoğans supportrar dansade på biltak, tände bengaler, viftade med flaggor och slog på trummor. De andra – de unga som hoppades på förändring suckade, än är det inte över, vi får vänta och se. ”Fortfarande ska vi vinna”, säger några. ”Jag hoppas – men ärligt talat är jag inte förvånad”, säger Ayce, en av de som ville se förändring, ”det är så här det alltid blir”.Caroline Kernen, Korrespondent med fokus på unga.caroline.kernen@sverigesradio.se

22 Mai 20233min

Utrikeskrönikan 19 maj 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.– Var kommer du ifrån? frågade han.Jag är van vid att få den frågan i Mellanöstern, särskilt när jag reser i länder där jag inte behärskar den arabiska dialekten. Hur mycket jag än försöker prata libanesiska, så lyser egyptiskan igenom och ofta citerar den jag pratar med något tramsigt ur en egyptisk komedi för att visa att det minsann hörs att jag är från Egypten.Men nu var jag i Sverige, och det var längesedan jag befann mig i Stockholm i denna skamlöst snygga vårtid och jag svarade förvånat: ja jag är från Sverige.– Jaja, sa han otåligt, vi är ju alla medborgare, men varifrån kommer du ursprungligen? Du behöver ju inte ljuga för mig. Vilka länder är dina föräldrar ifrån? Det var uppenbart att han själv fått frågan många gånger. Han hade sitt ursprung i Mellanöstern, men jag frågade inte vilket land. Jag visste bara att han hette Abdelrahman, och jag hade tydligen uttalat hans namn på ett sätt som gjorde att han var övertygad om att jag inte var svensk. Jag fortsatte att hävda att båda mina föräldrar, ja även mina far och morföräldrar, var födda i Sverige, men Abdelrahman gav sig inte.– Man ska ju inte skämmas över sitt ursprung, sa han.Han använde hela tiden ordet ju. Detta mycket svenska satsadverb som jag alltid har retat mig på. Ju används för att markera att det man just sagt borde vara något alla håller med om och redan känner till. Ju är ett ord som är både påtvingande och exkluderande och som strävar efter falskt samförstånd. Den som inte är insatt men som till exempel får höra att ”Putin håller ju på att förlora kriget”, eller att ”Smultronsstället är ju Ingmar Bergmans bästa film”, eller att ”det ju är längesen Kissinger uttalade sig om världsläget”, känner sig antagligen antingen exkluderad eller alienerad. Man kanske inte håller med, kanske inte alls tycker att det är självklart, eller inte ens vet om Henry Kissinger överhuvudtaget lever. Det gör han. Han fyller 100 om en vecka och tidningen Economist intervjuade honom nyss på Manhattan i 8 timmar!Kissinger varnade bland annat för att USA och Kina bara har tio år på sig att undvika ett tredje världskrig, och även om han inte sa det rakt ut, kände åtminstone jag en obehaglig underton av att Västvärlden nog måste göra avkall på sitt insisterande på internationell rätt, liberala värderingar, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet för att inte förolämpa Kina, för att undvika en Clash of Civilisations nu när USA och Kina måste lära sig att leva tillsammans.Men det fanns inga ju i Kissingers analyser. Ordet ju finns inte ens på engelska.Men för Abdelrahman och många andra nysvenskar har ju blivit ett litet ord att skjuta in, nästan som bevis på svenskhet. Jag har ju också varit med om att bli ifrågasätt som svensk, så jag vet ju om du ljuger, var Abdelrahmans outtalade budskap till mig.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.se

19 Mai 20233min

Utrikeskrönika 17 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul onsdag, den 17 maj.Kilisharollo, Klshrolom, Kidarolo, klrrollo, Kilidagoglo.Håll ut alla programledare, nyhetspresentatörer och ni som bara vill briljera i grupp över era utrikespolitiska kunskaper.Snart lär ni inte längre ha någon större anledning att kunna uttala, vad-hette-han-igen- jo, Kemal Kılıçdaroğlu.Om en och en halv vecka är det en ny valomgång och om inget väldigt oförutsett inträffar förpassas Kılıçdaroğlu till historiens vaga minnesarkiv över de som försökte men aldrig kom ända fram.Erdoğan lär sitta som president i fem år till, jag är nästan säker, då har han varit vid makten i ett kvarts sekel. Men det finns de här som tror att han aldrig kommer att släppa den, makten.Jag satt i en park i Ankara.Solen smekte en sådär på kinderna som den gör när den börjar försommar-retas, solen.När den blir sådär njutningsfull att man efter en heldag lyser rött som ett stoppljus och huden svider som jag tror det kan göra när man är nyvaxad.Det var vackert.Fåglarna kvittrade lekfullt så det hördes i sändningarna.En liten bäck porlade i parken.Trädens blommor hängde i klasar som på syrener, vita och gula med inslag av rosa.Kanske var det turkisk kastanj, kanske lönn eller någon slags variant på hassel. Hur ska jag kunna veta, jag är inte direkt en arborist men vackert var det i alla fall.Jag jobbade men njöt samtidigt.Fast det var en stor skavande känsla, stämningen i parken, nedslagna miner, mumlande samtal. Hopp som berövats.Fick ett meddelande, grannen grät.Valet har krossat hennes drömmar, förhoppningar.Jag träffade henne dagen innan, hon strålade, var så säker på att Turkiet skulle bli ett bättre land.En av dem med så mycket hopp, tillförsikt och tja, glädje.Nu säger hon att hon var naiv.Klart att inget förändras.Hon var en av de som sa att om Erdoğan vinner kommer vi inte att ha några val igen, Tayyip kommer sitta tills han dör och hans efterträdare blir någon han själv har utsett.Nu var all hennes hoppfullhet borta, ”jag vill inte bo kvar här längre”, sa hon.Många av de så hoppfulla har berövats hoppet.Går som i en dimma, ett töcken.Unga säger att de inte kan bo kvar.Turkiet riskerar en kunskapsflykt, brain drain.Men andra, de som gillar presidenten jublar, och de är många. För dem är tal om fri och rättigheter inte lika viktigt, religion och styrka står överst. Kärleken till Erdoğan total.Mycket tydde på att det skulle bli jämnare än vad det blev, nu är röda mattan redan utrullad för Tayyip.Men det finns också oppositionella som har hoppet kvar. En jag träffade sa att en spådam minsann förutsett det här, att det skulle gå till en andra omgång där Kılıçdaroğlu vinner. En annan hade pratat med en hobbyastrolog som sett i stjärnorna eller vad det nu var att det går bra. ”Du ser” sa hon, ”så desperata är vi att vi går till spå-damer och astrologer”.Men vad spådamerna än säger så tror jag, att om en och en halv vecka behöver ni inte uttala Kemal Kılıçdaroğlus namn igen Då räcker det med att kunna säga Recep Tayyip Erdoğan. Inget nytt under solen alltså.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

17 Mai 20233min

Utrikeskrönika 16 maj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva tisdagDen här vill jag ha och den här och den här och den här ropar lillpojken och drar i de upphängda t-tröjorna på väggen. Hans mamma försöker uppenbart besvärad putta bort honom med: ”Det där är otäckt”.Bilderna på t-tröjorna talar sitt tydliga språk. En Putin i judoutstyrsel, som sparkar en man i huvudet, som ser ut som en blandning av Biden och Obama och texten: Vårt svar på USA:s sanktioner. En annan har en soldat med texten: Jag är ryss och går till slutet. En Wagnersoldat mot brinnande fond meddelar Wagner, vi dödar bara odjur. Just den texten är på engelska liksom den med ”Power” där Putin poserar med Kinas Xi Jin Ping. På en annan rider Putin barbröstad på en björn med engelska texten ”Not gonna get us” . Men där finns också Putin kramandes en leopard och texten ”The kindest president” – den snällaste presidenten. Eller budskapet ”Victory or Oblivion” – Seger eller glömska – med Putin på en piedestal.Kanske turister från Kina eller Indien tilltalas av det här eller är det för ryssar?Ute i Moskvavåren doftar syrenerna extra mycket, solen sticker i ögonen och det känns alltmer övermäktigt att försöka förstå. För här ser allt så outhärdligt normalt ut, på ytan skulle det kunna vara vilken majdag som helst i Moskva.Men det är det inte och det tar så emot att försöka ställa de där frågorna, som bör ställas: Vad tänker du om kriget? Hur ska kriget stoppas? Varför stoppas det inte? Jag är på väg flera gånger, men hejdas av en nedslagen blick, undflyende unga och ja hur ska jag kunna fråga dem, de är ju kvar här, de vågar inte säga något om de är emot, någon kan höra, det är politik, det pratar vi inte om, jag har bråttom hem och nej jag vill inte.Kriget blir som den gamla stinkande gumman på metron, som sitter med mössan djupt neddragen till nästippen, med sina smutsiga sista paltor samlade i gammal dragkärra, tjock jacka som vore det vinter och en fruktansvärd stank av gamla blöjor runt henne. En efter en kommer in i vagnen och sätter sig nära, för att snart fly bort från henne – hon som stinker armod och kanske sjukdom. Hon syns, men ingen vill låtsas om henne, bara fly så långt bort som möjligt från stanken, det obehagliga, det ingen vill se eller höra talas om. Som kriget.Ute igen, gatumusiker, en sångare försöker sig på en gammal Elvislåt på engelska: ”Take my hand, take my whole life too, for I cant help falling in love with you”. Ingen stannar och lyssnar, han står ensam i sin svarta hatt.Och jag tänker på hyllningsbilderna på Putin här och motsatsen i Ukraina, Polen, Baltikum där blods besudlade svarta bilder av Putin idag pryds med texten ”krigsförbrytare”. En gigantisk sådan affisch hängdes på estniska Narvafästningen väl synlig för ryssarna på andra sidan gränsfloden i Ivanogorod.Inte alla ser Putin som ”the kindest president”.Maria Persson Löfgren, Moskvamaria.persson_lofgren@sr.se

16 Mai 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin måndag.Så var det samma visa igen, Tyskland sist i melodifestivalen.De sista åtta åren har landet kommit sist eller näst sista sju av åtta gånger.Och man säger ju ofta att det spelar ingen roll, det är bara en lek, men läser man kommentarerna på tyska sociala mediekonton om detta så tas det inte bara med en axelryckning eller ett snett leende längre.Att jämnt komma sist är helt enkelt inte kul. Någon gång kan det vara lite kultroligt kanske, men när det upprepas på gång på gång så upphör det roliga. Till och med i Eurovision.Läste någon kommentar som tyckte att kända tyska band som Rammstein eller Scorpions skulle ställa upp för tysk räkning, då skulle "wind of change" komma.Tips från coachen kommer här: "Singt auf Deutsch", sjung på tyska istället och skicka superschlagerstjärnan Helene Fischer med en ny variant av dunderhiten "Atemlos durch die Nacht" så vinner ni!På ett mycket allvarligare område har dock Tyskland börjat verkligen börjat förändra sig. Inte minst regeringen i sin politik gentemot Ryssland och gentemot Ukraina.I helgen kom beskedet att ytterligare vapen ska skickas till Ukrainas försvar och i helgen var även den ukrainske presidenten Zelenskyj i Berlin och relationen mellan honom och Scholz verkar nu vara väsentligen bättre än den var i början av Rysslands krig i Ukraina.Zelenskyj var kanske inte översvallande mot sina tyska värdar men en tydlig känsla av att de två ledarna, Zelenskyj och Scholz, så olika som politiska personer kan vara, numer förstår varandra väsentligen bättre än tidigare kunde iallafall märkas.Ett tredje eventuellt förändringsområde som faktiskt diskuteras lite mer än vanligt på sistone här är den fria farten på Autobahn, de tyska motorvägarna.Som bekant får man, när inget annat anges, köra så fort man vill på tyska motorvägar och jag brukar jämföra den fria farten-bestämmelsen i nationell psykologisk mening med t ex den svenska monarkin eller de amerikanska vapenlagarna.En del partier har i sina valprogram förslag om att införa en hastighetsgräns liksom en del vill avskaffa monarkin i Sverige sen länge, eller skärpa vapenlagarna i USA ordentligt. Det är helt olika frågor förstås men de liknar varandra i så måtto att ingen riktigt vill gå till val på förändring i dem, för man från början vet att det inte kommer bli en valvinnare.Men som sagt, på senare tid, i tider av bl a klimatprotester så har frågan om en hastighetsbegränsning iallafall börjat diskuteras lite mer på allvar än tidigare, upplever jag.Klart är att förändring av saker och ting i ett land, särskilt de saker som berör traditioner, ingrodda politiska vanor och självbilder, inte är lätt.Att fixa bättre resultat på eurovision torde var det enklaste.Daniel Alling, Berlin daniel.alling@sverigesradio.se

15 Mai 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag. Hörde ni hur en mistlur tystnade för precis en vecka sen? Det var ett larm som ljudit i 1 221 dagar, som stängdes av. Det var den 30 januari 2020 som WHO deklarerade att virussjukdomen covid-19 var ett internationellt hot mot människors hälsa. Några veckor senare deklarerades att det var en pandemi. Och sen dess har faktiskt inget varit sig likt. Många kanske tycker att avslutet av larmet för covid-19 var en ickenyhet. Här har ju pandemin i praktiken varit över sen länge. Och visst, tack och lov är det så på många sätt. Men jag minns så tydligt hur jag längtade efter dagen då man kunde säga att pandemin var över. När jag gick, eller sprang, som en av tusentals sjuksköterskor i skyddsmundering, munskydd och visir, mellan patienter som hostade och hostade, som var orkeslösa och febriga. Det fanns ljuspunkter där och då, när vi undrade när det skulle vara över. Som när jag hämtade en patient från ava, akutvårdsavdelningen, vårdnivån under intensivvård. När vi hade kört dit henne hade hon höga flöden syrgas på mask. Hon låg som en liten trasa på sängen, som rullade så snabbt det gick. När jag hämtade henne till den vanliga covidavdelningen några dygn senare hade hon bara ett par liter syrgas på grimma. Hon hade själv packat ihop sina saker och satt sig i en rullstol. Hon skämtade om att kaffet inte var något vidare på ava, och när vi gick ut vinkade personalen. Eller, patienten som inte kunde ett ord svenska och inte hade visat en gnista livslust sen han kom ut från många dygn av intensivvård. Han, som förmodligen var byggjobbare, hade inte muskelkraft att lyfta skeden för att äta soppa. Men han verkade också sakna viljan. Så lyckades vi få igång hans mobiltelefon och koppla upp den mot sjukhusets wifi. Hans dotter kunde ringa upp på videosamtal. Och när mannen, som inte sagt ett ord, såg sin dotter och ett litet barnbarn där på skärmen, var det som att livet kom tillbaka. Plötsligt hördes hans röst i rummet. Han grät, men det fanns en energi i rösten som gav hopp. Ljuspunkterna till trots – på andra sidan pandemin är förlusterna enorma. I liv, i hälsa, i arbetet mot ojämlikhet och fattigdom. Men vi har rest oss upp igen. Slutligen – det finns de som tycker att man inte kan säga att pandemin är över. Viruset finns ju kvar. Men jag har goda argument för att säga att jo, vi kan säga att den är över. Men pandemiteknikaliteter gör sig dåligt i krönikor så jag tar istället orden från Emil i Lönneberga. Om inte nu, så när i hundan kan vi säga att den är över? Någon tydligare milstolpe kommer vi inte få. Så om ni missade att fira – gör det idag! Varför inte med sockerdricka. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

12 Mai 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.Visste ni att den brittiska huvudstaden tekniskt sett är… en skog?Ja, enligt en definition från FN i alla fall, så utgör de stora grönområdena och antalet träd en så stor andel av London att den räknas som en skog. Med parker och områden som Hampstead Heath, Greenwhich, Victoria, Richmond och förstås Hyde Park, så finns det gott om grönska. En tillflykt från storstadens surr, bilköer, utsläpp, trängsel – här finns doften av blommande hägg och ljudet av floderna eller barn som leker, rugbylag som tränar, hundar som hämtar grenar bland buskar.Och nu, när det märks att sommaren är efterlängtad så dyker picknickfiltarna snabbt upp i Londons parker så fort temperaturen tar sig över sisådär femton grader och solen skiner. Körsbärsträden blommar, parkernas rabatter lyser i olika färger, särskilt fint ordnade för den senaste helgens kröningsceremoni, dammarna har rensats och borta är avtrycken från förra årets extrema torka då de stora gräsplanerna var knasterrtorra, grå och bruna. Nu är de kanske något nedtrampade av folkmassorna som samlades för att beskåda kröningsceremonin på enorma tv-skärmar.I vissa av parkerna finns extra gröna inslag, på några av trädens grenar sitter de klargröna parakiterna, små papegojor, som ingen riktigt vet var de kom ifrån.Var det Jimi Hendrix som på 60-talet strosade på en promenad med en fågelbur, och släppte ut några av dem?Eller var det under filminspelningen av Afrikas Drottning, med Katherine Hepburn och Humphrey Bogart, där fåglarna användes under inspelningen men lyckades fly?Nej, det kanske var när sångaren George Michael hade inbrott i sin bostad som de släpptes fria?Myterna och berättelserna om parakiternas ursprung är många – men oavsett hur de faktiskt hamnade här så är de här för att stanna. De har gjort sig hemmastadda i Londons parker, och på andra platser, även så långt norrut som i skotska Glasgow.Vissa har begärt att de borde begränsas, så att de inte inkräktar på andra fågelarter, men det har inte blivit mycket av det. Ofta ser jag turister stanna för att mata dem. Fåglarna har blivit så vana vid uppmärksamheten att de inte har något emot att äta ur en hand full av frön samtidigt som de förevigas på ett foto.Och även om det brittiska klimatet kanske inte är vad fåglarna trivs bäst i – de kanske är de enda Londonborna som inte klagar över de allt mer vanliga värmeböljorna – så stannar de här. Och deras röda näbbar och klargröna vingar lyser nuförtiden upp bland trädens grenar året om.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

11 Mai 20233min