OS-panik i Paris: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 1 september 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Prag, torsdag.Jag började den här höstterminen med ett reseexperiment. Jag skulle testa att åka tåg från Bryssel till Prag där EU:s försvars- och utrikesministrar skulle ha möte. En resa på 11 timmar.Bättre för klimatet. Och jag skulle för en gångs skull få tid att ostört läsa på och styra upp jobbet inför hösten. Tanken var att det skulle bli en rätt soft mjukstart första arbetsveckan.Så blev det inte.Det började med att jag två dagar före avfärd skulle skriva ut biljetterna. Det visade sig då att resan hade bokats av några veckor tidigare. Mitt under min semester så jag hade inget märkt.Kanske ska jag flyga ändå, tänkte jag. Men nej, jag ville ju testa den där tågresan. Och få en skön planeringsdag i lugn och ro.Ganska snabbt hittade jag också en rätt bra rutt på en annan bokningssajt: Bryssel - Prag via Köln och Berlin, ankomst 19.30.Sagt och gjort, jag packade väskan och tidigt måndag morgon stod jag och väntade vid spåret på Bryssels sydstation.Så plötsligt slocknade tv-skärmen vid perrongen. Och man ropade ut att tåget till Köln var 45 minuter försenat. Jag skulle missa bytet i Berlin.Skulle jag flyga trots allt? Nej, jag hade ju redan betalat för biljetterna och kanske fanns det en annan rutt.Mycket riktigt, en snäll dam vid desken för internationella resor visade flera alternativ. Jag valde det snabbaste via Frankfurt, Leipzig och Dresden. Ett extra, tredje byte och ankomst 2 timmar senare, 21.30. Men ändå framme samma kväll.Tåget till Frankfurt avgick och ankom i tid. Men väl framme där tog det tvärstopp.Tåget till Leipzig var försenat. Jag skulle missa kommande anslutningar.Hoppet började då tryta. Men även i Frankfurt fanns det en hjälpsam dam som hittade ännu en rutt via Nürnberg och Schwandorf. Jag skulle komma fram ytterligare lite senare, vid halv elva på kvällen. Men ok.Så jag ställde mig och inväntade tåget till Nürnberg. Sneglade upp på skärmen. Efter en stund dök nya tider upp. Senare tider. Även det tåget var försenat.Den allra sista möjliga rutten till Prag var körd.Uppgiven tänkte jag igenom mina alternativ. Att skita i allt och ta första bästa tåg tillbaka till Bryssel var rätt lockande.Istället sökte jag efter bussar. Det gick faktiskt en senare på eftermiddagen. Ankomst i Prag vid midnatt.Två platser kvar - en av dem blev min.Så efter ytterligare sju timmar, i den bakre delen av bussen som stank avlopp från toaletten, kom jag tillslut fram till Prag strax efter midnatt.Trodde jag.Det visade sig att bussen stannade vid en avlägsen ändhållplats några mil utanför stan.Det var bara att ringa en taxi.Klockan halv ett, drygt 17 timmar efter att jag lämnat hemmet i Bryssel, var jag tillslut framme, med några timmars marginal innan mötet skulle börja tisdag morgon.Nu är det mötet över och jag sitter här utanför Prags centralstation. När ni hör den här krönikan sitter jag förhoppningsvis på ett tåg på väg hem till Bryssel.Vi får se hur det går. Om inte annat får jag väldigt gott om tid till att planera jobb inför hösten.Andreas Liljeheden, Prag

1 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 31 augusti 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.I industrin kring streamingtjänsterna på nätet förenas två av Kaliforniens mest högprofilerade näringar: Film- och tv-industrin, och Techbranschen. Fast, äktenskapet har inte alltid varit helt lyckat. Ibland har relationen beskrivits som ett krig mellan södra och norra Kalifornien: Los Angeles traditionstyngda drömfabrik och San Franciscos osentimentala nätentrepenörer. Där Netflix förstås är det tydligaste exemplet på ett företag som – ibland på ett brutalt sätt – tvingade filmbolag och tv-kanaler att ta det digitala språnget.Och precis som delar av techbranschen, så har även streamingtjänsterna ibland gett sken av att möjligheten till tillväxt är i det närmaste oändlig. Ja, egentligen höll man väl på med det ända tills Netflix tidigare i år började förlora prenumeranter och aktiekursen störtdök. Bolaget som förändrade hela branschen är nu hårt pressad både av de traditionella medieföretagen som satsat hårt på sina egna streamingplattformar, som Disney och Paramount, samtidigt som digitala jättar som Amazon och Apple också driver egna streamingtjänster.Känslan av att streamingbubblan håller på att spricka märks på fler sätt än Netflix börskurs. När streamingtjänst efter streamingtjänst börjar införa delvis reklamfinanserade alternativ blir ju tittandet på nätet allt mer likt den gamla reklam-tv:n.Och när mediebolagen Discovery och Warner Brothers, där bland annat HBO Max ingår, nu ska slås samman inleds processen med ett saftigt sparpaket på tre miljarder dollar. Det har bland annat lett till att en hel del serier lagts ner, och andra mindre populära titlar helt försvunnit från nätet. Man avbröt till och med arbetet på den nästan färdigställda superhjältelångfilmen om ”Batgirl”, en kostnad som nu istället omvandlas till ett skatteavdrag.En del tycker sig se att nedskärningarna på Warner Brothers Discovery ovanligt ofta verkar drabba produktioner där huvudpersonerna tillhör minoriteter – som ”Batgir”l. Andra befarar att framtiden bjuder på mer ”Sagan om ringen”- och ”Game of Thrones”-varianter och mindre politiskt utmanande och kritikerrosad dramatik.Frågan är om vi kommer se tillbaka på de senaste åren som en febrig tv-produktionsdröm, där resurserna verkade obegränsade och bolagen kunde ösa pengar över supersmala prestigeprojekt. Förutom pandemiåret 2020, så har faktiskt antalet engelskspråkiga tv-serier ständigt ökat år från år de senaste tio åren.Nu spekuleras det kring att 2022 kanske blir året då tv-branschen når maxantalet serier. Men det har branschens olyckskorpar i och för sig kraxat om de senaste sju åren, och ständigt fått se sig överbevisade om motsatsen.Roger Wilson, San Franciscoroger.wilson@sverigesradio.se

31 Aug 20223min

Utrikeskrönika 30 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris tisdag,Jag minns fortfarande TV-bilderna alldeles tydligt. Det såg ut som att någon hade slagit sönder bilarna med basebollträn. Det var i själva verket en hagelskur med hagel stora som tennisbollar som fallit. Folk var i chock.Jag minns också de förfärliga TV-bilderna efter skyfallen förra sommaren, när ett gult bostadshus vackert beläget på en ö i en fransk alpflod sveptes ned i de våldsamma vattenmassorna, och floden till slut svämmade över. Ett gammalt par som fanns kvar där inne drogs också med. Och så blir detta kanske den torraste sommaren på 500 år enligt EU-kommissionen. Grundvattnet har sinat i 100 kommuner i Frankrike, 60 000 hektar skog har brunnit upp, och många smådjur och insekter har också försvunnit i lågorna. Klimatets humör har fått bibliska dimensioner här. Som en konsekvens av de dramatiska klimateffekterna i kombination med energibristen kretsar debatten just nu kring två ord. Det ena är ”sobriété”, måttlighet. Det andra är ”abondance”, överflöd. Den franske presidenten Emannuel Macron sa nämligen vid det första ministerrådet efter semestrarna att ”nu är det slut på överflödet”. ”Det är nya tider nu”, sa han. Det är slut på självklarheter, slut på bekymmerslösheten och slut på överflödet, av pengar, av produkter och av vatten.Där tog sedan premiärminister Elisabeth Borne vid och uppmanade oss alla till ”sobriété”, alltså måttlighet. De franska företagen till exempel uppmanas att upprätta en energisparplan, för att få ned sin energikonsumtion med 10 procent. Detta för att energin ska räcka över vintern.Det där med överflöd fick dock den franska vänstern att reagera. ”Vems överflöd pratar presidenten om, egentligen? I Frankrike finns ju runt tio miljoner fattiga som aldrig varit i närheten av detta överflöd”, sa vänsterpolitikerna.”Och måttlighet?”, frågade man sig oroligt från höger. ”Då finns det ju risk för tillbakagång i ekonomin.” Sedan var debatten igång.Men premiärministern svarade att regeringen inte anser att de som har det ekonomiskt redan mycket tight ska spara, utan alla vi andra. Och att regeringen inte avser att bromsa ekonomin, utan att styra om den i en mer energismart riktning.Hur som helst så finns det många starka debattörer här, som anser att vi generellt i ett historiskt och globalt perspektiv, är energislösare i Europa, och att vi inte kan fortsätta så.I Frankrike slängs till exempel tio miljoner ton mat i onödan varje år. Många butiker har haft dörrarna öppna i sommarhettan, trots att AC:n stått på för fullt. Och här där vattenståndet i floderna varit rekordlågt och grundvattnet sinat i hundra kommuner i sommar finns det tre miljoner privata pooler.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson_boij@sverigesradio.se

30 Aug 20223min

Utrikeskrönika 29 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, måndag.Luften är klar, dagarna soliga med torr värme som ger mig energi. Våren har kommit till Sydafrika. Det är på många sätt härligt att vara tillbaka här. Men landet är och kommer nog för alltid förbli en gåta, ett mysterium, för mig. Vad är det här landet? Med så stora skillnader, med sin brutala historia, med sina uppdelningar fortfarande. Jag har tidigare bott längre tid i Kenya och Rwanda, bägge länder med sina historier och sina motsättningar.Trots det så känns det som att det håller samman bättre än Sydafrika. Det är nåt som skaver och är skevt här. Det handlar inte bara om arvet efter apartheid, svart och vit.Nej, det är något mer. Häromdagen åkte jag med taxichauffören Happy i en härlig gammal mercedes med läderklädsel. Väl framme vid grinden började han prata på ett av landets alla lokala språk med vakterna.”Vilket språk talade du”, frågade jag?”Venda”, svarade Happy.”Varför då? Det är inte det vanligaste just här”, sa jag.”Kanske inte, men det är mitt modersmål”, svarade han.En mig närstående person har lärt sig en lång rad hälsningsfraser på zulu, och gör ofta succé på bensinmackar, köpcentrum och i butiken. Men inte alltid, ibland möts det av tystnad eller ett svar på engelska. Zulu är inte givet för alla här. Kanske borde det istället vara tswana eller varför inte sotho, eller kanske till och med ndebele. Beroende på var man är i landet så skiftar det dominerande lokala språket, trakterna kring Durban – zulu är givet, Mthatha i östra kapprovinsen– xhosa, Västra kapprovinsen runt Kapstaden – afrikaans.I storstäderna kan det vara lite hur som helst till följd av migrationsströmmar genom historien. Språkkartan över Gauteng som innefattar Pretoria och Johannesburg ser ut som en spräcklig tavla av Jackson Pollock, där zulu faktiskt är det största språket. I Kenya finns swahilin som det sammanhållande kittet mellan landets grupper, i Rwanda är det kinyarwanda som alla talar som modersmål. Men här? nä. Engelskan finns där som en nödraket för alla att ta till om språkförbistringen blir för stor, men det är inget sammanhållande lokalt språk, och bara en liten minoritet har det som sitt modersmål. Jag har tidigare talat om Sydafrika där människor lever i parallella verkligheter, med få beröringspunkter, och så kanske det är. Men det är också fullt av överraskningar.När jag satte mig i taxin hos Happy, chauffören som talar venda från den norra delen av landet, så dånade afrikandermusik ur högtalarna, alltså den musik som spelas av de vita afrikaans-talande här. Man hör det direkt, det är en blandning av trallvänlig tysk pop, ett stänk ompa ompa och en släng dansband, fast med mer gitarr, svårt beskriva men det är en distinkt musikform.”Varför spelar du det här?” undrade jag.”Vadå? Jag gillar det här”, svarade han. ”Är det nåt konstigt med det?””Näe”, svarade jag nästan lite generat.Sydafrika, fullt av överraskningar, men likväl ett mysterium.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

29 Aug 20223min

Utrikeskrönika 26 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag."När kommer du tillbaka?""Jag vet inte riktigt, snart hoppas jag"Han skriver:"Augusti som är så fint här i Kiev. Vi kan grilla shashlik vid Dneprs strand. Skynda dig hit"Jag svarar innan jag hinner tänka;"Men freden då? Skulle vi inte vänta med att grilla tills dess?"Ångrar mig i samma stund som jag skickar iväg meddelandet till min bekant i Ukraina. Så dumt, så glädjedödande.För ett halvår sedan lämnade han sin fru och barn i säkerhet i Lviv i västra Ukraina, de tog sig senare till Polen, själv åkte han tillbaka till sitt hem och jobb i Kiev.Då i slutet av februari sa han: "När Ukraina segrat får du komma och hälsa på oss. Vi ska fira och grilla på föräldrarnas datja, sommarstuga".Sommarstugan finns inte kvar, inte den kringliggande skogen heller. Och kriget verkar ännu vara långt från slutet.Ett halvår har gått. Och han, liksom miljoner ukrainare har tvingats finna sig i en ny vardag, i en vardag som är präglad av krig och elände men också av ljusglimtar, vardagsbestyr och liv.Ibland skickar han bilder eller videosnuttar när han röker elektroniska cigaretter och skojdansar till ukrainska nostalgiska poplåtar. Ibland skärmdumpar från hans videosamtal med barnen där de gör roliga grimaser åt varandra.Han i Kiev och de i Polen. Ett annat liv men i alla fall ett sådant.Ett halvår har passerat. Våren kom trots allt och sommaren gick. Även om det då, i slutet av februari, kändes som att tiden hade stannat.I en by utanför Charkiv hörs ljudet av artilleri men utanför en samlingslokal sitter gummor och pratar. Mest om kriget men också den goda soppan som en av dem lagat. I Kiev, när det inte råder utegångsförbud på kvällarna och nätterna, sitter unga och dricker öl på uteserveringar. Och tidigare i veckan spelades de första matcherna i Ukrainas nationella fotbollsliga, första matcherna sedan den 24 februari. Förvisso inför tomma läktare och med tyst minut i början men i alla fall. Och om knappt en vecka är det skolstart för många barn i Ukraina, de som kan kommer till och med få gå i skolan på riktigt. Fastän det är krig.Freden väntar alla på förstås fortfarande men livet fortsätter ändå här och nu.Min bekant i Ukraina svarar inte på ett tag. Sedan plingar det till i telefonen."Det är sant, vi får väl vänta med att grilla shashlik tills kriget är över. Men vad sägs om att äta vareniki, degknyten med olika fyllningar. Det kan vi väl få unna oss?"Lubna El-Shanti, Stockholmlubna.el-shanti@sverigesradio.se

26 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 25 augusti Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Det var en gång ett land som hette Jugoslavien.Det var den mer positiva versionen av ett land inom östblocket – tyckte man då. Inte kommunism, utan Tito-socialism. Den gamle partisanledaren var poppis i många västländer, inte minst här i Sverige.Men – vad det än var och vad det än kallades då, så var det under mina pojkår inget annat än landet ÄVENTYR!Det var där makalösa, fantastiska och förtrollande saker kunde ske.Och det gjorde de.Det var 1970-tal och jag tiotalet år. Efter varje semester, vid hemkomsten till min födelsestad Jönköping, eller senare i någon skånsk metropol, samlades vi ungar i miljonprogrammen och jag drog ändlösa och exotiska historier från sommarens sanslösa äventyr.Som den om hur vi pallade meloner, inte äpplen, utan just meloner – och blev påkomna och hur detta slutade med att min store och björnlike morfar stod framför en senig balkansk melonbonde, denne iklädd gammal partisanhatt och rysk militärrevolver – min morfar med fet bössa.Där stod de och pekade på varandra, hotfullt uppfodrande och ursinnigt – alla höll andan. Tills arma modern gick emellan och löste det på svenskt vis – genom att betala för förlorade meloner och därmed undvika blodutgjutelse.För mig representerade somrarna där en frihet svår att beskriva. Och resan dit som oftast gick genom olika länder bakom järnridån – bensinen var billigare via östrutten – det var en exotisk startpunkt.De östtyska wurstarna som serverades med surdegsbröd och märkligt färgad senap, som jag åt på olika minst sagt torftiga bensinmackar i detta evigt gråa DDR, den sedvanliga övernattningen på något hotell i en tjeckoslovakisk landsbygdsmetropol där jag åt min gulasch i hotellbaren flankerad av Svejk-lika män med bukar stinna av öl, har skapat en förkärlek för det skavda, ickeperfekta – men desto mer levande och spännande.Böndernas eldar över Vojvodinas fält som mötte en så fort gränsen mellan Ungern och Serbien passerats – är ett annat intryck som för evigt placerat röklukten som en källa till välbefinnande.Många år har gått sedan dess och det där landet finns inte mer.Eller det finns – men idag i avknoppad form – som sju nya länder.Avknoppat eller inte – Balkan är Balkan och Öst är Öst.Under några år framöver kommer jag att hänga runt i den här regionen. Totalt 13 länder i en del av Europa som under tusentals år lockat såväl ottomaner som kejserliga arméer att försöka erövra kullar och dalar.Det är härifrån jag ska hämta nya berättelser, som förhoppningsvis ska skänka nöje och bilder, men också kunskap, åt alla er som lyssnar.Som ny Östeuropakorrespondent hoppas jag kunna vidga vyerna och berätta mer om vad som händer där härnere.En sak jag inte kommer göra – palla meloner.Milan Djelevic, Stockholmmilan.djelevic@sverigesradio.se

25 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 24 augusti, 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris onsdagDet var i början av augusti som stort fokus här i Frankrike riktades mot en vitval som förirrat sig från arktiska breddgrader och ända in i Seine. Att det här skulle vara ett djur som av ren nyfikenhet sökt nya vägar är väl att ge valen alltför mänskliga egenskaper, även om några gärna velat tro det. Kunde det istället vara så att vitvalens irrvägar handla om klimatförändringar som fått den att tappa förmågan att navigera, det var en annan teori. Åsikterna bland experter gick isär, men engagemanget var stort i valens öde. Det var så konkret och lätt att känna empati för det stora däggdjuret som stressad av situationen slutade äta och blev allt mer försvagad. Den dog sen i en minutiöst bevakad räddningsaktion till havet.Men bilden av av valen har blivit en metafor här i Frankrike för en sommar som många säger markerar början på något nytt. Det gäller förresten hela medelhavsregionen i lika hög grad. Det som forskarna pratat om i minst tjugo års tid - blev synligt och kännbart.Plötsligt fanns det platser där det inte längre kom vatten ur kranen. Det var över 40 grader mer än två veckor i sträck där det inte hänt tidigare. De våldsamma skogsbränderna har skurit av hela turistregioner under de mest attraktiva semesterveckorna. Och bilderna av uttorkade eller nästan uttorkade floder har fyllt tidningarna.Och om åsikterna gick isär ifall vitvalens irrfärder in i Seine berodde på att vattenströmmarna och vattentemperaturen påverkats av klimatet och försämrat valens navigationsförmåga - så är det väldigt få som förnekar att klimatförändringarna ligger bakom mycket av det vi har sett den här sommaren.När jag häromdagen sen läser i La Republica om den nya spelfilmen Siccità - Torka på italienska - känns det knappt längre spekulativt. Cli-Fi alltså en berättelse om en klimatkatastrof i framtiden är ju här och nu. Siccità ska ha premiär på filmfestivalen i Venedig och handlar om hur Tibern som flyter genom Rom helt torkat ut. Hettan är outhärdlig, kackerlackor är överallt och pandemierna, som blir värre i det störda klimatet, avlöser varandra.derVar inte oroliga - det är bara en film, säger regissören Paolo Virzì. Samtidigt lite längre ner i artikeln är en bild av Po inne i Turin. En ung kvinnna sitter vid ett cafébord och rör - som det ser ut - obekymrat i en cappuccino med den uttorkade floden i bakgrudnen där i den uttrokade flodbotten har miljöaktivisterna Fridays for Future passat placerat en banderoll som just påminner om bristen på vatten.Cecilia Blomberg i Pariscecilia.blomberg@sverigesradio.se

24 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 23 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdagLajka och Strelka drog som vanligt åt olika håll. Gamla döva Lajka ville hem till soffan och tvååriga Strelka ville hälsa på en särdeles vacker vitlockig storpudel, som gick längre fram.Hans tioåriga matte var lite rädd att låta hundarna hälsa och hon kunde inte prata svenska, sa hon. Men du talar kanske ryska eller ukrainska, sa jag. Och jo tioåringen drog en lättnadens suck över att få tala sitt modersmål, som var ryska.Hon kom från sydöstra Ukraina från staden Cherson och jag frågade inte mer, för jag såg i hennes ögon att det ville hon inte prata om.Staden är ockuperad av Ryssland och för dem, som flytt är det svårt med kontakterna för ryssarna har brutit alla kommunikationer, bara ryska mobilnät, internet, radio och tv fungerar där nu. Men människor, som lyckats lämna nyligen berättar om förfärliga förhållanden i staden.Sjuka gamla, som dör för det saknas mediciner, humanitärt bistånd, som inte delas ut om du inte svär lojalitet med ockupanterna och förföljelse av alla som opponerar sig. Ryska skolböcker har skickats in, allt ukrainskt förstörs. 11 september planeras en fejkomröstning som ska visa att Chersonborna vill tillhöra Ryssland. Det vill de inte – och det har de visat i mängder av demonstrationer de första veckorna av ockupation, tills fler och fler greps, misshandlades eller helt enkelt försvann.Tioåriga Natasja fick sin vita hund efter två månader i Sverige, den ville hon prata om, hon hade alltid önskat sig en hund och nu har hon fått en. Stolt visar hon de tricks hon redan lärt sin hund, hunden och skolan är hon glad för.Men vad heter hunden då, frågar jag.Papa, svarar Natasja och mitt hjärta sjunker, för nog förstår jag varför hunden heter papa.Natasja är bara ett av så många flyktingbarn från Ukraina, som saknar sina pappor.En annan av dem har jag mött nästan varje vardagsmorgon på min hundpromenad, en liten kille på nästan nio år. Han önskar sig också en hund, enligt mamma, som är läkare hemma i Ukraina. Hon brukar alltid passa på att hälsa på Strelka och Lajka när vi möts, klappa och klia lite, Strelka ger riklig belöning tillbaka, men pojken vågar inte riktigt trots att jag ser att han vill.När de vandrar iväg hör jag honom alltid prata om pappa, vad pappa skulle säga och vad pappa gör. Längtansfulla tirader om den där pappan, som varit borta så länge.Och hemma i Ukraina var det samma sak för pappa Roma, han gick inte in i pojkens rum på flera månader, saknaden var för stor.Men i helgen hände det! Roma kom till Sverige och gjorde i alla fall en liten ukrainsk pojke oändligt lycklig.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sr.se

23 Aug 20223min