OS-panik i Paris: Marie Nilsson Boij, Paris

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Att ta avsked från Ryssland är omöjligt.I alla fall för en som följt landet, ständigt återvänt dit, nästan alltid med glädje, sedan ett avlägset 1990-tal.Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar på några väl valda avskedsord.Det är, i rådande läge, inte enkelt. Så minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, då jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte längre förnyas.Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kändes att våren var på väg. Jag promenerade den vanliga vägen. Förbi Eremitazjparken med sina små kafébodar, passerade en grupp pensionärer som övade stavgångsteknik, korsade boulevarden där Vladimir Vysotskij står staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och så vidare mot Röda torget. Vid utgången från varuhuset GUM noterade jag en särskild ström av människor, med blommor i händerna, rosor och röda nejlikor, på väg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut på bron som leder bort från Kreml.Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut på bron behövde alla först passera genom metallbågar, öppna sina väskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.Där uppe på bron stannade strömmen till.Människor la ner sina blommor mot broräcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna på Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just där, en sen februarikväll sju år tidigare.Vid ett av fotografierna hade någon skrivit för hand, på en bit kartong: “Förlåt oss, du hade rätt”. Rätt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.Dagens Ryssland hade så väl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rättfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, från det gamla, förlegade, auktoritära, korrumperade.Jag minns honom livs levande. Från en sensommarkväll i Moskva för drygt tio år sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskämpe, den då nyblivne 70-åringen, människorättsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frågat Nemtsov hur han orkade fortsätta i ständig motvind som då ändå bara var en västanfläkt mot den orkan som blåser nu.“För det finns ju inget alternativ”, svarade han.“Jag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsätta kampen så länge som jag lever”.Den gången hade han tre och ett halvt år kvar i livet.Människorna med blommor i händerna, i februarisolen uppe på bron bort från Kreml, några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De är många i Ryssland som delar den drömmen.Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för “Putins Ryssland”.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se

23 Jun 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, onsdag.Jag vill att ni följer med mig till en plats i den colombianska huvudstaden, att ni blundar och försöker föreställa er den plats där jag för några veckor sen spelade in det ljud ni kan höra om ni lyssnar på denna krönika.Det är tidigt på morgonen, inne i den stora lokalen finns cirka 250 personer.De allra flesta sitter på väl uppradade stolar, många håller blekbruna lappar mellan fingrarna och stirrar in mot mindre tv-skärmar som skruvats fast på gröna pelare över hela lokalen.Jag andas in och lukten av sprit, handsprit, den som vi vant oss att använda de senaste pandemi-åren, når mig.Från den avlånga desken, med 35 luckor kommer uppropen: Maria Gonzalez … Roberto Perez … Ivan Garcia …Jag vaknar till, det är ju mitt namn. Jag tittar lite förvirrat mot tv-skärmen närmast mig, så hör jag mitt namn igen, lucka nr 22. Jag skyndar mig dit.Nu ska vi se, du som blundade, vad är det för plats?Ja, det är en vårdcentral. Jag har aldrig sett en så stor och högljudd vårdcentral som den här i Bogota, och den är inte unik, det är så de ser ut här. Okej, jag kanske överdriver lite, de är alltså primärvård, men de är också specialistvård och labb.De får tusentals besökare varje dag, det är trängsel och köer. De flesta väljer tiderna mellan 6 och 8 på morgonen eller 18 till 21, för att inte få löneavdrag på jobbet.Det är noll personlig integritet, namnen ropas upp. Finns inga med skyddad identitet här i Colombia, tänker jag, och hur gör de som är hörselskadade?Hon som får hjälp vid lucka 21, grannluckan, är här för att undersöka en misstänkt tumör i nacken. Han vid lucka 23 har skadat armen i en olycka för två veckor sen.Vi patienter är så nära varandra att vi hör allt som den andra säger, namn, telefonnummer, e-mejladress, åkomma och yrke.När jag står där och försöker viska mina uppgifter så att inte alla ska få höra varför jag är här, så längtar jag hem till den svenska sjukvården.Här i Colombia är sjukkassorna privata och storleken på avgiften avgör hur mycket hjälp du kan få, ju mer du betalar, desto fler förmåner. Det får också en att längta hem.Själv är jag med i en billig sjukkassa, som de flesta colombianer. Ändå kostar mitt läkarbesök eller provtagning bara 10 kronor, översatt till svensk köpkraft handlar det om ungefär en femtiolapp. Billigt.Men den stora skillnaden är ändå tillgängligheten. Jag ringer på morgonen och får träffa läkare eller labbet redan på eftermiddag. En specialist tar en vecka.Där blandas hemlängtan med en undran – när kommer vi att ha det så här i Sverige?Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

22 Jun 20223min

Utrikeskrönikan 21 juni 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag.Det där med att ta farväl, i rätt tid och på rätt sätt, det är baske mig en konst. Men bor man här i Tyskland har man åtminstone en rik tradition av diktare, musiker och tänkare att luta sig mot.Nu ska den här krönikan inte tippa över i ”Dagens dikt” men nalkas ett avsked här, då går inte att komma runt Herman Hesse, han med kultboken Stäppvargen och dikten ”Stadier”.Det är svårt att göra den rättvisa i översättning men den mest berömda strofen handlar om magin som bor i varje begynnelse och om hur människan livet igenom måste vara redo för nystart såväl som avsked, så fort man boar in sig hotar förslappning.Inte ens Tysklands förra kansler Angela Merkel kunde låta bli att citera den dikten titt som tätt, och helst vill man ju få till övergången till ett nytt livsavsnitt lite som just hon (fast på en blygsammare skala, förstås).För när hon tillkännagav att hon skulle lämna politiken, då steg inte bara stödet för hennes parti utan också henne personliga popularitetssiffror. Man gillade alltså Angela Merkel mer för att hon skulle sluta.Så mycket jobbigare om reaktionen på ens försvinnande istället skulle bli som för Ericssons förre vd Hans Vestberg. När han fick lämna för några år sedan gjorde börskursen ett rejält språng uppåt på nyheten, vem mår bra av att få svart på vitt att ens framtida frånvaro är värd hundratals miljoner?När det kommer till oss radiokorrespondenter så är vaktombytet förstås annorlunda. Det är beskedligare på alla sätt men framförallt är vi utsända på en i förväg utmätt tid. Att sluta är så att säga redan från början en del av uppdraget.Det kan tyckas beklämmande att nedräkningen börjar i samma sekund som startskottet går men jag blir allt mer övertygad om att det är en välsignelse att i tre år ha vetat att nästa vecka, då är det slut.Jag kommer slippa att likt Angela Merkel till sist själv konstatera att jag blivit en anakronism, och jag behöver inte ständigt spana efter rätt tidpunkt för en sorti.I en intervju nyligen visade Angela Merkel upp sitt nya kontor, och en av få saker hon tagit med sig dit från kanslerhögkvarteret var en staty av Kairos, det rätta tillfällets gud. Han som har ett rejält hårsvall fram men är kal i nacken. Det gäller alltså att greppa honom i luggen vid precis rätt tillfälle, annars slinter man på flinten och tillfället är förbi, för alltid.Hon berättade att hon köpte statyn samma år som hon hade bestämt sig för att lämna kanslerposten 2017, men sedan blev Donald Trump president i USA och Merkel förblev förbundskansler i ytterligare 4 år, så var det med det rätta tillfället.Så kanske ska man istället satsa på att se på fler avsnitt i livet som ett tidsbegränsat korrespondentkontrakt, redan från början se att det i varje nystart finns inte bara en förtrollning, utan också fröet till ett slut och att vi alla kan och ska ersättas och att det är bra så, det är rätt och riktigt.Caroline Salzinger, Berlin

21 Jun 20223min

Utrikeskrönikan 20 juni 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington måndag morgon.I torsdags satt jag och en drös andra journalister på golvet i kongressen eller stod upp, lutade mot marmorväggarna, utanför sal 390 där den tredje dagen av TV-sända vittnesmål i utredningen av 6 januari-attacken pågick. Vi som inte fick plats i salen, satt med våra mobiler och laptops, alla med lurar i öronen och följde det som hände där innanför dörrarna.Den här dagen vittnade nära medarbetare till dåvarande vicepresidenten Mike Pence om hur Donald Trump gång på gång på gång pressade Pence att på egen hand riva upp resultatet av presidentvalet 2020. Det skulle han göra genom att den 6 januari förklara vissa delstaters valresultat som ogiltiga, istället för att enbart ta emot och se till så att elektorsrösterna räknades i den ceremoniella roll vicepresidenten har efter ett presidentval.På morgonen den 6 januari ringde Mike Pence till Donald Trump för att meddela honom att han inte tänkte gå med på det, att det inte finns något stöd i konstitutionen för att en vicepresident ensam skulle kunna avgöra ett val på det sättet. Eller som Pence beskrivit det ännu tydligare senare: ”Det finns ingen mer oamerikansk idé än att ge en enda person makten att välja USA:s president.” Trump ska ha blivit rasande på Pence. Han ska ha kallat honom för svag, kallat honom för p-ordet.Och som Washington Post sammanfattar det: Dagen som för Mike Pence började med att han blev kallad för en pussy av sin chef slutade med att han flydde för sitt liv från en arg mobb som skanderade ”Häng Mike Pence”, och tillsammans med sin familj fick ta skydd i ett parkeringsgarage under kongressen medan en medarbetare citerade bibelverser.Och i fredags, dagen efter att utfrågningen visat att Trumpsupportrarna kom så nära som tolv meter från Mike Pence den 6 januari, stod Donald Trump framför en grupp kristna konservativa på en konferens och gick återigen till angrepp mot Pence, han var inte modig nog att gör det rätta, Mike var rädd, sa Trump och liknande honom vid ett mänskligt löpande band.På plats i kongressen i torsdags reste vi journalister oss då och då från våra platser när olika kongressledamöter kom ut genom dörrarna till hörsalen. Vänsterdemokraten Ayanna Pressley beskrev hur utfrågningen väckte minnena till liv från 6 januari, dagen då och hon och hennes kollegor, precis som Mike Pence flydde, rädda för sina liv.Republikanerna bojkottar utfrågningarna och menar att de inte visar vittnen som skulle kunna ge en annan bild av Donald Trumps agerande, och att de är ett sätt för demokraterna att avleda det amerikanska folket från Biden-administrationens misslyckanden. Och det är förstås så att demokraterna hoppas att de TV-sända förhören där de målar ut Trumps agerande som ett försök till statskupp, ska gynna dem i valet i höst.Men det var inte en demokrat som under utfrågningen kom med den kanske skarpaste varningen om vad som kunde ha hänt om Mike Pence hade lyssnat på Trump, utan en republikan och en av de främsta konservativa juristerna i landet, tidigare domaren Michael Luttig, som sa att det hade kastat USA in i en revolution och en konstitutionell kris.Cecilia Khavar i Washington

20 Jun 20223min

Utrikeskrönikan 17 juni 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nuuk, fredagNere i den gamla kolonihamnen här i Grönlands huvudstad ligger det ett par rejäla isblock och skvalpar mot kajkanten. Stora som husvagnar och vit-turkos-mörkblå i färgen. Junisolen värmer och isen smälter på ytan. Luft som stängdes in i små bubblor där i isen för tio tusen år sedan frigörs igen. I havet utanför hamnen passerar tio-femton ännu större isberg. Tysta och oändligt långsamt. Det är magnifikt att se, trots att det bara är smulor av de miljarder ton is som varje år bryter sig loss och flyter längs Grönlands kust och vidare ut i Atlanten.Men att det ligger flera tusen år gammal is nere i hamnen är det ingen mer än jag som höjer på ögonbrynen åt här i Nuuk. För människor här i Arktis lever med isen. Det är det isen som alltid har bestämt förutsättningarna. Ekonomiskt, kulturellt och bokstavligen lever grönlänningarna i isens skugga. Så när den arktiska isen nu smälter så är det kanske inte så konstigt att själva fundamenten rubbas. Missförstå inte, det här är långsamma processer. Arktis är fortfarande kallt, det kommer fortsätta vara kallt länge till. Men något stort är otvivelaktigt på väg att hända. Och det påverkar allt. Ekosystemen, ekonomin - och såklart den säkerhetspolitiska karta som nu snabbt ritas om här uppe runt nordpolen. Vi kommer alla att behöva prata mer om Arktis de kommande decennierna. Men när jag står där och gapar över isklumparna i hamnen vandrar tankarna istället till kulturen. Till ursprungsfolket inuiterna och den identitet och historia som är så tätt knuten till isen. Självklart är det helt oundvikligt att samhällen och kulturer förändras - så har det alltid varit. Men grönlänningarna är ett litet folk. Det krävs inte så stora förändringar för att ingen längre ska minnas de gemensamma berättelserna, de traditionella teknikerna och de gamla sångerna. För att den identitet som skapades i is också ska smälta bort som is. Det här har såklart inte bara med ett förändrat klimat att göra. Hundratals år av dansk kolonialpolitik bidrar. Skandalerna om hur danska staten med tvång försökt begränsa inuiternas reproduktion och radera ut deras kultur duggar just nu tätt. Den senaste veckan har jag hört vittnesmål här i Nuuk som fått blodet att isa.Men jag har också mött motsatsen. Som den grönländska bluesartisten Varna Marianne Nielsen, till exempel, som en dag insåg vad som höll på att gå förlorat, satte sig ner och lärde sig sin förfäders sånger och trumrytmer. Och som gjort till sin livsuppgift att främja en inuitisk identitet med huvudet i samtiden, men med båda fötterna på isen.Samuel Larsson, Nuuk i Grönlandsamuel.larsson@sverigesradio.se

17 Jun 20223min

Utrikeskrönika 16 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, torsdag.När det är krig får man dra åt svångremmen och sluta festa. “Stop partying!” sa FN:s miljöchef, Inger Andersen med eftertryck i min bandare.Hon, som vuxit upp i Danmark efter andra världskriget, minns hur det var, säger hon. Man fick snåla med både det ena och det andra. Varför skulle inte vi kunna göra detsamma? undrar hon.Hon är inte ensam om att uppmana till sparsamhet just nu. Chefen för internationella energiorganet IEA, Faith Birol, varnade nyligen för att Europa kan gå mot en svår vinter med energibrist på grund av Rysslands krig i Ukraina. Enligt Birol är det helt nödvändigt att sätta igång och spara energi för att minska hushållens höga räkningar, stoppa beroendet av Ryssland och andra oljeländer och snabbt sänka koldioxidutsläppen, som driver klimatkrisen.IEA kom redan under krigets första veckor med förslag på vad som kunde göras: att sänka hastigheten på motorvägar med minst 10 km/h, införa bilfria söndagar i Europas städer, sänka priset på kollektivtrafik, och sänka inomhustemperaturen i offentliga byggnader till exempel. Att sänka temperaturen hemma är ju dessutom något som privatpersoner kan göra omedelbart.Enligt IEA:s beräkningar skulle en grad lägre temperatur kunna minska Europas import av gas med 10 miljarder kubikmeter per år, vilket motsvarar drygt 6 procent av den årliga importen från Ryssland. Kanske inte en så stor uppoffring, om vi betänker att medeltemperaturen inomhus i Europa är 22 grader.Skulle det ändå kännas kyligt hade en annan energiexpert jag träffade häromveckan en idé. Precis som Finlands sak en gång var vår under vinterkriget 1939, då svenska kvinnor stickade tusentals sockar och vantar till soldaterna vid fronten kanske det vore dags att ta fram stickorna igen? Amory Lovins, världsledande expert på energieffektivisering plirade plötsligt med ögonen mot slutet av vår intervju.– Med små mössor att ha på sig inomhus kan man sänka temperaturen ganska mycket utan att frysa, sa han. Mössorna kan vara gula och blå, som Ukrainas färger. Ja förresten, som Sveriges färger också ju, sa han. Såklart! Kampanjen måste ju starta här! Gula och blå små mössor som ett tecken på att vi sänker temperaturen ett snäpp i solidaritet med Ukraina i vinter, sa energiexperten.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

16 Jun 20223min

Utrikeskrönika 15 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Goris, Armenien, onsdag.Drygt 30 år efter Sovjetunionens sönderfall fortsätter gränserna att flyttas i den postsovjetiska världen. Här, i sydöstra Armenien, har Azerbajdzjan kommit närmare efter kriget, det sex veckor korta, eller långa, hösten 2020.Ett rättmätigt återtagande av territorium som tillhör oss, om du frågar i Azerbajdzjan. En orättfärdig ockupation av vårt historiska land, om du frågar i Armenien. I en annan del av det som en gång var Sovjetunionen, i Ukraina, pågår gränsförskjutningen för fullt. Vi återtar bara det som rättmätigt tillhör oss, är Rysslands president Putins senaste förklaring till det som sker. Först, när invasionen inleddes, var motivet att Ukraina skulle "avnazifieras". En förklaringsmodell obegriplig för många. Därefter sades det att krigets huvudsakliga syfte var att "befria" Donbass, i östra Ukraina. Nu, säger Putin, handlar allt om att återta det som historiskt sett tillhör Ryssland, precis som tsar Peter den store en gång i tiden gjorde. Men, säger kritiskt inställda ryssar, jämförelsen med tsaren haltar. Peter den store grundade Sankt Petersburg och öppnade, som det heter, fönstret mot Europa. Vladimir Putin stänger istället alla fönster och dörrar. En ny järnridå reser sig bakom vilken all form av utveckling stannar av. Tsar Peter den store flyttade gränser hej vilt. Men det gjorde alla på den tiden. Nu gör man inte det längre. Häromdagen firades Rysslands dag. Den 12 juni för 32 år sedan utropade Boris Jeltsin den ryska sovjetrepublikens självständighet. Sovjetunionen var på väg att begravas. En ny era föddes som skulle bli friare och mer demokratisk. Jeltsin var otymplig redan i livet och kanske vänder han sig inte direkt i graven nu. Men vad han skulle tycka om det som pågår, under ledning av hans efterträdare, är inte svårt att gissa. Jeltsin trodde på Putin som rätt person att föra arvet av demokratisering och västorientering vidare. Det var det många som gjorde. Men snart in i det nya presidentskapet väcktes tvivel. Ett tidigt och mycket symboliskt beslut var att återinföra den gamla, sovjetiska nationalhymnen, om än med ny text. Jeltsin var mycket kritisk. Det osade, menade han, sovjetnostalgi och bakåtsträvande till en tid för länge sedan utgången. Lika förlegat som att i dagens Europa försöka flytta gränser genom krig. Johanna Melén, Goris, Armenienjohanna.melen@sverigesradio.se

15 Jun 20223min

Utrikeskrönikan 14 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag.I helgen var det sex år sedan masskjutningen på gayklubben Pulse i Orlando i Florida. Den 12 juni, 2016 dödades 49 personer och ytterligare 53 skadades inne på nattklubben. Det är den näst dödligaste masskjutningen i USA genom tiderna. Och årsdagen kändes förstås, om möjligt, ännu mer angelägen efter de senaste stora masskjutningarna i USA - dåden i Uvalde i Texas och Buffalo i delstaten New York. På årsdagen offentliggjorde också en grupp senatorer i kongressen ett förslag till ramverk för att minska vapenvåldet i USA - men det är ett förslag som redan fått kritik för att det är alltför tandlöst.På platsen där Pulse låg i Orlando finns idag en provisorisk minnesplats. Den stora skylten utanför klubben står kvar som ett landmärke. Intill den finns bland annat en fotovägg med bilder från manifestationer i Orlando som hölls efter skjutningen. Men här finns också en lägre vägg där familjer och sörjande kan sätta upp bilder på de dödade, de som kallas för de 49 änglarna. På sikt finns det planer på att hedra tragedins offer med ett större, nybyggt minnesmärke.Historien om skjutningen på Pulse har nu också vävts in i en tv-serie som hade premiär i förra veckan här i USA. En ny version av bögklassikern Queer as folk som utspelas i New Orleans, och där seriens skapare skrivit in en masskjutning på en gayklubb redan i första avsnittet. Temat för säsongen ska vara hur en community reser sig efter en tragedi, och under arbetet med serien har man samarbetat med överlevare från Pulse.Det här är för övrigt den tredje upplagan av tv-serien Queer as folk. Eller Queer as fuck, som var seriens ursprungliga namn - men som ansågs för grovt när den första inkarnationen av serien producerades i Storbritannien 1999. Den brittiska serien bestod av totalt tio avsnitt. När det sedan gjordes en amerikansk version 2000 flyttades handlingen från Manchester till Pittsburgh och historien svällde - serien pågick i fem säsonger och 84 avsnitt. Och även här skrevs det in ett attentat mot en bögklubb- fast 2005 i form av ett bombdåd.Mycket har förändrats när det nu är dags för 20-talsversionen av Queer as Folk. Den nästan helt igenom vita bögvärlden i de två föregångarna har uppdaterats till en mer inkluderande verklighet, både när det gäller etnicitet och könsuttryck. Men precis som sina föregångare anstränger man sig verkligen för att vara sexuellt frispråkiga. Ibland så mycket att det känns just lite ansträngt.Men det är mest ändå en känsla av sorg som dröjer kvar efter första avsnittet. Över att seriens huvudintrig om en masskjutning känns plågsamt högaktuell. Och som en del av en större amerikansk tragedi.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

14 Jun 20223min