OS-panik i Paris: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 7 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kairo torsdag”Och så väljer de böcker som de har hört innan”.Så sa en litteraturforskare igår här i P1 om ljudboksboomen bland vuxna. Att vuxna väljer att lyssna IGEN på böcker de redan hört. Som barn som vill höra samma saga om och om igen.– Knacka på! Någon hemma? fyra apor. Apkalas!Det är tryggt att veta hur sagan slutar när man är orolig för kriget. Orolig för katastrofen.Som storvuxne Lennie, i John Steinbecks roman Möss och Människor som vill att George ska berätta om och om igen sagan om hur de ska skaffa en egen farm där Lennie ska få sköta de gulliga kaninerna. Och George berättar och lugnar Lennie ända in i slutet, samtidigt som han sätter pistolen mot Lennies tinning.Igen, igen, och igen.Nu, under fastemånaden Ramadan, tänker jag ofta på det trygga i upprepandet, de naturliga repetitiva mönster som finns i islamiskt inspirerad konst, i arabesker, i kalligrafi, i musiken dervisherna snurrar till för att komma närmare Gud.Rytmisk, repetitiv, suggestiv sufisk zikrmusik bidrar till att tränga bort en hotfull värld, en ekonomiskt trängd vardag för att snurra in i ett meditativt tillstånd. Och under Ramadan är vi omringade av repetitiva geometriska arabesker där ögat kan vindla in i oändlighetsmönster.Jag bodde i USA när terrorattackerna 11 september ägde rum. Jag har inget minne av att man sökte trygghet i att läsa samma saga om och om igen då, däremot började det lukta vanilj överallt. Året efter attackerna importerades vaniljprodukter för en miljard dollar, 1 ton vaniljstänger, över 500 nya vaniljprodukter det året – vaniljvodka, vaniljdeodorant, vaniljcola, doftljus med vanilj och marknadsföringsexperter gjorde studier över kopplingen mellan vanilj och känslor av trygghet.Det doftar aldrig vanilj i Kairo, inte ens om alla drypande söta Ramadanefterrätter, men den repetitiva musiken, de kalligrafiska mönstren, igen och igen som i barnets favoritsaga, invaggar oss i trygghet.IGEN eller AGAIN är också en av mina favoritminnen från Ramadans nätter i basarkvarteren när en skoputsare slog sina lovar runt vårt cafébord och vann tillfällig vårdnad om ett par svarta skor som putsades med noggrann yrkesstolthet. Skorna återlämnades blanka. Ägaren var belåten. Vi satt kvar runt cafébordet i en timma. Teglas med mynta. Skoputsaren, återvände plötsligt och granskade de ännu blanka skorna. Vi vinkade och gjorde tummen upp, och då var det som om skoputsaren blev besatt av den trygghet som ligger i upprepningar. Han såg skornas ägare djupt i ögonen, lät blicken vandra ner mot de blanka skorna och sa: AGAIN? Igen? Vill du att jag putsar dem igen?En succé är till för att upprepas och spelar det egentligen någon roll att skorna inte kan bli blankare?Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

7 Apr 20224min

Utrikeskrönikan 6 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chisinau onsdagNjuter Ljuba i nya fåtöljen framför nya platt-tvn, i sitt nyfärgade hår och sina nylackade naglar i färgerna rött blått och vitt ?Vet Ljuba att makens 450 kilos paket skickat från Belarus inte är resultat av en extra bonus för insatsen i den, som det påstås officiellt, planenliga specialoperationen för att rensa upp Ukraina.Vet hon att allt är stöldgods från ryska arméns plundringar i städer de nu lämnat?Tänker Jana i Rubtsovsk i Altai att det nya tältet och elskotern kommer från makens plundring i butiker i småstäder i Ukraina, skulle hon ta på sig underkläderna han skickat då om hon visste det?Jo nog vet de både Ljuba och Jana att några soldatlöner inte räcker för att skicka tonvis med paket till familjen hemma. De vet att det är krigsbyten, men det låtsas de inte om. Så går det till överallt ändå, tänker de i sin normala lika goda kålsuparteori. Och det är ju inget krig.Som när Sergejs brorsa i Moskva låtsas som om Sergej ljuger eller drar en historia när han försöker berätta om raketbeskjutningen av hans hus utanför Mykolajiv, om skolan som förvandlats till en tegelstenshög och nöjesparken där pariserhjulet välts på ända och en rysk raket fortfarande syns nedborrad i marken. Det är fejknews säger brorsan och sen och är det inte det så är det era egna ukrainska radikala, som skjuter på er. Rysk militär gör inte sånt. Vår militär är vår stolthet.Eller ta Ludmillas kusin i Novosibirsk, som till bryter telefonsamtalet för att hon vägrar höra Ludmillas historia om hur hela familjen flydde i bilen längs en livsfarlig väg, som minerats, hur bilen före dem körde på en mina och den 14 årige sonen i familjen såg sin mamma brännas till döds och själv vara den ende som lyckades ta sig ur bilen och överleva med en svårt skadad arm och sida.Skådespelare tänker kusinen i Novosibirsk, allt är bara påhitt från de där nationalisterna, vi måste deukrainisera dem. Vi måste rädda våra rysktalande bröder.Zombies säger Aleksander i Odessa om sina släktingar, en bror i St Petersburg, vänner över hela Ryssland och kollegor han arbetat med i många år inom förpackningsindustrin. De går inte att prata med längre, de är orker, de är rascister - vi säger inte ryssar längre vi kallar dem rascister - ryska fascister.Besvikelsen över egna familjemedlemmars misstro - som hade du överlevt Auschwitz - Srebrenica - Babin Yar - Halabja - eller någon annan av historiens massakrer - men hemma hos din egen familj är det ingen som tror dig eller på att det alls varit nån massaker.Maria Persson Löfgren, Chisinaumaria.persson_lofgren@sr.se

6 Apr 20223min

Utrikeskrönika 5 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kyiv, onsdag.– Johan-Mathias, vi har varit nu i Kyiv i ett par dagar. Vad är dina intryck?– Det är väldigt få människor på gatorna, mest bara äldre och soldater och många har ledsna uttryck, många vägspärrar, noggranna vägspärrar. Kyiv är som en fortifierad stad.– Jag känner samma sak, hur mycket en stad görs av människor och utan människor så finns det ingen stad, bara vackra byggnader utan liv… Fast vi har ju träffat människor här.– Ja, till exempel de som har flytt hit från de fram till nyligen belägrade förorterna.– Herregud, det mötet. Hon grät när hon berättade om flykten från Irpin. – När hon blev beskjuten av rysk militär med automatvapen…– Och sedan så satte de sig, de ryska soldaterna i ett stridsfordon och började skjuta mot civila från kanoner.– Mot civila som inte hade hunnit gömma sig, mot civila som satt i sina bilar….– Johan-Mathias, hur mår du?– Det är svårt att möta så mycket sorg, så mycket äkta känslor.– Så mycket helvete.– Hur mår du?– Jag vet inte faktiskt, jag känner mig tom och ledsen.– Du har ju varit mycket i Kyiv, vad känner du? – Ja. Det är klart att det svider, så oerhört. Jag förknippar Kyiv med så mycket glädje, med så mycket liv, här precis runt knuten gick jag på cirkus, drack kvas, en slags svagdricka. Det fanns så mycket lycka. För tre år sedan snart så var jag här och bevakade parlamentsvalet och staden spirade av hopp, så mycket strävan efter välstånd, att göra upp med sitt förflutna, trånandet efter Europa, demokrati, lycka. Och nu gråa och ödsliga gator, där kalla vindar blåser och ett ensamt Majdan.– Ja, den sorgen känns i luften, den smittar.– Ska vi säga så. Johan-Mathias Sommarström,– Vi säger så Lubna El-Shanti, i Kyiv.

5 Apr 20222min

Utrikeskrönika 4 april 2020. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, måndag.Det är sent 1980-tal.Platsen är den Saudiske prinsen Faisal bin Fahds vackra palats i Riyadh.Bland de överdådiga rummen går den thailändske gästarbetaren Kriangkrai och städar. Han känner varje hörn av prinsens palats. Kriangkrai vet att kassaskåpen som innehåller prinsens juveler oftast lämnas olåsta. När prinsen och hans familjs åkte på semester var det ett för bra tillfälle att missa. Kriangkrai som hade stora spelskulder insåg att detta var en gyllene chans att bli av med sina dem och fly Saudiarabien med en rikedom på fickan.Kriangkrai plockade på sig nära 30 kilo värdefulla smycken värderat till över 20 miljoner dollar. Bland det han fick med sig fanns en 50-karats blå diamant som ansågs vara en av de största i sitt slag i världen – The Blue Diamond.När stölden upptäcktes hade Kriangkrai redan flytt till Thailand. Bytet hade han skickat i en kartong några dagar tidigare. För att få stöldgodset genom tullen lade han ett kuvert fyllt med dollarsedlar och en lapp överst i kartongen där det stod att hans last innehöll pornografiskt material och han skulle föredra att det inte genomsöktes.Med kuvertet i handen tittade tulltjänstemännen åt ett annat håll.Men Kriangkrai kunde inte fly rättvisan. I januari 1990 greps han i sitt hem av thailändsk polis som fått tips av sina saudiska kollegor.Allt den saudiske prinsen ville var att diamanterna skulle återlämnas, stölden skulle då inte få några diplomatiska konsekvenser. Men när bytet skickades tillbaka till Saudiarabien upptäcktes att nära 80 procent av stöldgodset saknades, och mycket av det som återlämnats var förfalskningar. Borta var också den blå diamanten, The Blue Diamond, stor som ett ägg.Det inledde en 30 år lång diplomatisk istid mellan Saudiarabien och Thailand som nu har börjat tina. Nyligen besökte en thailändsk premiärminister Riyadh för första gången sedan Blue Diamond-affären.Det gjorde att historien nu blivit känd för den unga generationen thailändare.Nu får dom höra hur thailändsk polis under utredningen på 90-talet skyllde försvinnandet av diamanterna på en lokal diamanthandlare som nekade till inblandning. Hur det samtidigt cirkulera bilder på en hustru till en högt uppsatt thailändsk polischef som bar ett halsband som var mystiskt likt ett av de saknade.Till historien hör också hur tre saudiska diplomaterna som skickades till Thailand för att hjälpa till med utredningen dödades under mystiska omständigheter. Diamanthandlarens fru och son kidnappades och dödades av en thailändsk polischef för att tvinga handlaren att avslöja vad han visste.Än i dag vet ingen var den äggstora The Blue Diamond finns, eller vem som mördade de saudiska diplomaterna.Rykten säger att The Blue Diamond kan finns undanstoppad någonstans i Bangkok.Andra säger att diamanten styckades och delarna spreds bland den thailändska eliten för att hålla tjuvarna och mördarens identitet säker. Sanningen kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Än i dag är historien om den blå diamanten inget man talar högt om i Thailand.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

4 Apr 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.Med tre månader kvar här i Tyskland har jag börjat göra listor över allt jag vill hinna med, se och besöka innan flytten hem till Sverige, men framförallt över vad jag kommer sakna.Högt upp står ”att bli tilltalade Die Dame” i de små interaktionerna i vardagen, på bageriet eller i blomsteraffären. Det ligger något formellt men ändå så vänligt i det där, ett ofta ömsesidigt erkännande av att man vandrat en bit genom livet, med visst förstånd och anständighet i behåll och att den bedriften är värd lite respekt.Så mycket värdigare än att krampaktig betitlas ”tjej” långt upp i medelåldern.Jag kommer också att sakna det jag i början avskydde med Berlin, att affärerna har söndagsstängt. En trebarnsfamilj utan mjölk, bananer eller pasta hemma, det är ingen vacker syn, men man lär sig planera, vare sig man vill eller inte, och efter tre år erkänner jag gärna att det gör något med en stad när alla en dag i veckan gör annat än att konsumera i affärer.Jag kommer sakna småhantverkarna, att kunna få ulltröjan konststoppad och skorna lästade i kvarteret och jag vet att jag inte kommer vara den enda hemflyttade journalisten som saknar att veckla ut en dagstidning större än köksbordet och tjockare än en möbelkatalog men utan en enda bild.Vad jag inte kommer att sakna är att titta mer bakåt än framåt på autobahn av rädsla för fartdårar, och att alldeles för många här bara inte kan kväsa impulsen att läxa upp främlingar för minsta regelbrott.Och så är det en aspekt av Horace Engdahls bevingade ord som jag lämnar bakom mig med glädje, att Tyskland är ett Sverige för vuxna.För visst stämmer det att Tyskland känns som ett moget land. Tyskarna klarar av att tycka olika på ett beundransvärt sätt, här finns inte vår otrygga strävan efter ständig samsyn.Inget annat land har så ärligt och genomgripande gjort upp med sin mörka historia och håller diskussionen om personligt och kollektivt ansvar vid liv.Här tas det allvarliga på allvar utan att det genast skämtas bort som av ängsliga tonåringar.Men emellanåt slår det över och Tyskland känns mer som ett Sverige för pensionärer.Inget ont om pensionärer, många av mina favoritmänniskor i världen är sådana, men med stigande ålder kan en överdriven ängslighet och en skepsis mot allt nytt infinna sig.Man klamrar sig fast vid det beprövade långt efter bäst före-datum, i Tysklands fall vid allt från förbränningsmotorn till faxapparaten.Men högst upp på min lista över sådant jag kommer sakna står ändå konceptet ”Feierabend”. Att ”ta kväll” med ett dagsverke i ryggen och utbringa en liten skål för sig själv, om så bara inombords. Att vara nöjd för idag och påminna sig om värdet av den egna insatsen efter arbetsdagens slut och alldeles särskilt på fredagar, inför veckoslutet.Så, med bara några timmar kvar till helgen, kanske det är dags att introducera ett nytt tyskt låneord i svenska språket, det var ju trots allt alldeles för länge sedan sist.Mer ”Feierabend” åt folket, helt enkelt.Caroline Salzinger, Berlincarloline.salzinger@sverigesradio.se

1 Apr 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ukraina, torsdag.Hans spinkiga ben stack fram under betongklumpar. Kroppen slarvigt gömd under en färgglad filt med Disneymotiv.Han har för mig blivit bilden av det obegripliga.Inte som de diffusa ljuden från de dova explosionerna som mullrar avlägset.Ett ljud, en bomb. Någon dör.Ljudet av död.Varje dag är det nya begravningar här.Kistor klädda i den ukrainska flaggans blågula färger.Sörjande familjer och vänner.Det spelar ingen roll om det är en civil eller en soldat, smärtan för de anhöriga är lika stor. Ingen vet hur många som dött. Hur många som dött i ett krig ingen här bett om.Några kistor är mindre än andra.Barnens.Det var Stepans kropp som gömdes under en färgglad filt med Disneymotiv. Hans spinkiga ben och blöja som stack fram under filten. Kroppen låg på krossad betong.Stepan är bara ett av de alldeles för många barn dödats i Ukraina.Hittills.Barn som på familjefoton ses le mot fotografen, en förälder eller ett syskon.Barn som för bara drygt en månad sedan lekte sina lekar som barn ska göra, tjatade om godis, kramade sina föräldrar. Barn som fick sagor lästa för sig, som svettades i hårfästet av vilda lekar. Barn som var barnBarn som skulle ha ett helt liv framför sig, men vars liv istället släcktes av ett ondskans meningslösa raseri.Barnens kistor är små, så små.Svärtan och lidandet så stort.Att förlora ett barn är att förlora sig själv. Att förlora sitt allt.Hur går man vidare.Någon har dödat ditt barn, går tanken ens att hantera.Det skulle vara precisionsbomber sades det, militära mål, civila skulle skyddas.Undrar om Stepans föräldrar håller med. Eller om några av de andra barnens föräldrar håller med.Eller om mannen till den nyförlösta kvinnan i Mariupol - hon som var en av dom som bombades i ett BB och dog, ja, hennes barn dog också - undrar om hennes man, pappan håller med.Att ett barn dör, att ett enda barn dör är en tragedi större än livet själv. Här sker det varje dag. Som det tidigare skett i Irak, Syrien och andra krig.Att barn dör får aldrig bli slentrian, aldrig bli normalt.Krig är helvete, krig är sorg, krig är mörker och än en gång får våra tårar förenas i det meningslösa, för även om tårar inte löser några kriser, är det tårar, ilska och någonstans ett litet hopp om en bättre framtid som får människor att härda ut och orka gå framåt.Johan-Mathias Sommarström och Lubna El-Shanti för P1-morgon i Ukrainajohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se lubna.el-shanti@sverigesradio.se

31 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 30 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, onsdag. Drygt två dygn senare är chock-ögonblicket på Oscarsgalan något många fortfarande verkar ha svårt att smälta. Skådespelaren Will Smith gav komikern Chris Rock en örfil på scen, efter att Rock skämtat om Smiths fru. En attack han till slut bad om ursäkt till Chris Rock för och som nu utreds av Oscarsakademin. Det är också en attack som delar in folk i två läger. De som tycker att slaget delvis går att försvara eftersom Will Smith bara stod upp för sin hustru medan andra kallar det förkastligt och beskriver det som hyckleri att privilegierade Hollywood-män kan misshandla någon och 20 minuter senare få en stående ovation i direktsänd TV. Men kritiken handlar också om det man menar var ett utslag av toxisk maskulinitet från Will Smiths sida. Att han gav uttryck för en skadlig manlighetsnorm genom att använda våld för att försvara sin frus heder. Och just diskussionen om kändisskap och var gränsen egentligen går mellan en romantisk kärleksgest och aggressivitet var på tapeten här i USA redan före Oscarsgalan, gällande ett av världens mest kända par: realitystjärnan Kim Kardashian och hennes numera exmake- rapparen Kanye West. Under flera månader nu har kändispressen och sociala medier-världen följt varje steg i deras uppslitande skilsmässa, mycket tack vare att Kanye West valt att offentliggöra sin version av separationen. Han har på sitt Instagramkonto postat inlägg där han påstår att han inte får träffa sina barn och publicerat sms-meddelanden från Kim Kardashian, där hon vädjar om att han ska sluta visa upp deras privata konversationer. Kanye West har också upprepade gånger skrivit nedsättande om hennes nya pojkvän, något många inklusive Kardashian och pojkvännen själva uppfattat som hotfullt. Samtidigt har West lagt upp bilder på sånt som ett helt bilflak med röda rosor han skickat i ett försök att få tillbaka sin exfru.Och precis som med Will Smiths slag i ansiktet på Chris Rock har Kanye Wests beteende beskrivits av en del som något nästintill romantiskt, att han gör allt han kan för att få tillbaka sin familj. Som försvar har både Will Smith och Kanye West sagt olika varianter av att kärlek får en att göra galna saker. Och det hela har behandlats som smaskigt skvaller i media. Men många i debatten menar att det istället rör sig om trakasserier från Wests sida. Komikern Trevor Noah, som växte upp med att se sin mamma utsättas för våld, spelade in ett uppmärksammat klipp där han säger att det som pågår mellan Kanye West och Kim Kardashian nu är något som borde lyftas över skvallernivån och ses i en kontext av vad miljoner kvinnor världen över utsätts för av män.Att Kardashian är ett offer trots alla hennes pengar och privilegier. Men Trevor Noah menar också att Kanye West borde få hjälp- inte stängas ute. West har varit öppen med sin psykiska ohälsa, han har diagnostiserats med bipolär sjukdom. Vi borde "counsel Kanye inte cancel Kanye", säger Trevor Noah.Will Smiths misshandel av Chris Rock på Oscarsgalan kommer gå till TV-historien men vad historien kommer säga om den omskakande händelsen efter debatten nu om mansrollen och hur vårt kändisfixerade samhälle bedömer berömda personers handlingar, återstår att se.Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se

30 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 29 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, tisdag.Häromdan gick jag till det anrika tidningshuset Al Ahram för att intervjua analytikern Amr el Shobaki på Ahrams egen tankesmedja Al-Ahram Center for Strategic Studies.Amr Shobaki är välkänd kolumnist och kommentator och även tidigare parlamentsledamot. Jag anmälde mig i receptionen. De pekade på ett nyupptejpat anslag: Utländska besökare släpps enbart in med tillstånd från centrets chef, Abdel Mohsen Salama.“Ja, jag är föranmäld”, sa jag, “Jag har redan mailat en kopia på mitt egyptiska presskort”. “Ditt namn finns inte med på våra listor”, blev svaret.Jag har nog varit i tidningshuset Al Ahram fler än hundra gånger. Både på Centret dit jag nu var på väg och i de korridorer där några av Egyptens mest kända författare förr hade sina rum på nionde våningen. Jag minns hur jag som 28-åring satt och väntade på att bli insläppt till Naguib Mahfouz efter att han fått Nobelpriset i litteratur. Jag var nervös och mina svettiga handflator klibbade mot den röda galonsoffan utanför hans rum. När jag sen ställde mina invecklade frågor om huruvida Gud faktiskt dör i Mahfouz kontroversiella roman Berättelser från vår gata, lyssnade Nobelpristagaren med den sortens överdrivna intresse som vissa äldre kan visa för att få en ung människa att känna sig säkrare. Han fick mig att känna mig trygg. Själv knivhöggs han av en våldsbejakande extremist flera år senare – anklagad för att ha dödat Gud i sin roman.Nu låg mina handflator, osvettiga, mot den iskalla marmordisken i receptionen. Jag var inte nervös, men började bli irriterad.Amr Shobaki, som jag skulle intervjua, kallades ner till receptionen, men hur mycket den kände kommentatorn och tidigare parlamentsledamoten än vädjade, var svaret: Inga utlänningar utan chefens godkännande. Shobaki skakade på huvudet och sa att han hade haft ett möte med chefen samma morgon men att han inte velat slösa tid på den löjliga frågan om han hade rätt att ge en intervju i sitt eget arbetsrum.Nu stod han och vägde förnedring mot förnedring. Skulle han förnedra sig till att ringa chefen nu eller skulle han låta mig få inblick i hur maktlös han var genom att tvingas ställa in intervjun?Att inte släppa in utlänningar på tankesmedjan Ahram Center kan jämföras med att inte släppa in utlänningar på Utrikespolitiska institutet eller Dagens Nyheter i Stockholm.Och jag skulle inte ens ställa kontroversiella frågor om Gud och Guds eventuella död, utan om de galopperande matprishöjningarna till följd av kriget i Ukraina skulle bli ett problem för Egypten, vissa andra bedömare hade varnat för social oro.Men denna gång var det inte jag som hade svettiga handflator. På den frågan svarade Amr Shobaki: No comment.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo.cecilia.udden@sverigesradio.se

29 Mar 20223min