OS-panik i Paris: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 16 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdagMedan världens blickar är riktade mot Ukraina har den senaste veckan bjudit på flera förändringar av det mer positiva slaget för kvinnorna i mitt bevakningsområde Sydasien. Detta är annars oftast ett sorgesamt ämne. Medierna i länder som Indien och Pakistan, Bangladesh och Afghanistan rapporterar inte sällan om överfall och våld mot kvinnor. Artiklarna är gärna kryddade med detaljer som vittnar om ett bestialiskt brott. Som häromdagen; en pappa som misstänks ha skjutit ihjäl sin sju dagar gamla bebis för att barnet var en hon och inte en han. Men om vi nu istället fokuserar på framstegen för regionens kvinnor, på det som på sikt kan förändra deras livssituation. Som att valdeltagandet bland Indiens kvinnor i det så viktiga delstatsvalet i Uttar Pradesh - ni vet delstaten som i sig självt ståtar med fler invånare än hela Brasilien - ja där blev kvinnornas valdeltagande avgörande för det hindunationalistiska partiet BJPs seger. Och detsamma gäller för de andra tre delstaterna som partiet vann i. Det är på den nivån som beslut fattas om utbildning-, hälso- och sanitetsfrågor.Valresultatet befäster faktumet att Indiens kvinnor har blivit en allt starkare politisk kraft. Det finns flera skäl till det; valkommissionen har arbetat målmedvetet med att göra själva röstförfarandet mer kvinnovänligt. Systemet med byaråd där de länge kvoterats till ledande positioner har också stärkt kvinnors aptit för att vara med och bestämma.Veckans nyhetsflöde från Bangladesh rymmer också en positiv förändring. Det kan låta som en självklarhet men aktivister har kampanjat i åratal för att få till en ändring av lagen som reglerar polisförhör. Nu ska våldtäktsoffer inte längre behöva genomlida utfrågningar om deras personlighet och ifall de betett sig omoraliskt på något sätt. Regeringen har meddelat att en lagförändring är på gång. Och i Pakistan fortsätter debatten kring den årliga kvinnomarschen som sedan 2018 retat gallfeber på de konservativa. Det blev en mindre samling i år men kvinnor samlades ändock runt om i landet för att uttrycka sina behov och ropa slagord som Visa respekt för kvinnor och Gör slut på patriarkatet. Genom åren har organisatörerna och deltagarna i de här marscherna anklagats för att sprida västerländska liberala värderingar och för att inte visa tillräcklig hänsyn till pakistansk kultur och religion - när de tagit upp frågor om kvinnors sexualitet. Tonen mellan de unga kvinnorna och deras motpoler har varit hård. Ifjol möttes dem av stenkastande män och anklagelser om blasfemi. Trots säkerhetshoten blev det till slut kvinnoträffar i Pakistan den 8 mars i år. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.naila.saleem@sverigesradio.se

16 Mar 20223min

Utrikeskrönika 15 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Har du verkligen haft på dig de där?Undrar min sambo när jag går igenom gamla grejer hemma hos mina föräldrar.De ska snart flytta och när vi var uppe på besök på sportlovet nyss behövde jag gå igenom flera kartonger med saker från min uppväxt som de hade sparat.Bland samlingar med 30 år gamla autografer från min barndoms sporthjältar, skolböcker från lågstadiet, foton och leksaker, hittade jag det plagg som min sambo dissade så hårt.Mina gamla gula jeans.Lysande - neongula - jeans.Jag försökte förklara hur ofantligt coola de hade varit när jag gick på högstadiet. Jag hade köpt dem under ett besök i Stockholm och det var bara jag i hela Ulricehamn som hade sådana byxor.”Ja, det kanske fanns en anledning till det”, antydde min sambo.Jag fortsatte dock mitt försvarstal och påpekade att när vi skulle skriva positiva avskedslappar till klasskompisarna i slutet av nian var det en tjej i min klass som bara skrev kort: ”du har fina gula jeans”.Sambon var fortfarande inte övertygad men jag lät mig inte nedslås. Byxorna som jag inte burit på, tja, 25 år i alla fall, de skulle på.Och faktiskt, de satt fortfarande rätt bra. Även om jag fick kämpa en del med den översta knappen.Sen får jag, med handen på hjärtat, ge min sambo viss rätt ändå - att ta steget ut från föräldrarnas lägenhet och bära de där byxorna i offentligheten, i fullt dagsljus, det bär lite emot. Särskilt på jobbet i de klädesstrikta EU-kvarteren här i Bryssel.Men faktum är att jag inte längre skulle vara unik om jag har dem på mig.Några dagar efter att jag dragit in magen för att knappa den översta knappen gick Ryssland in i Ukraina. Invasionen som många varnat för men som få verkligen trott skulle hända hände verkligen. Det var bara att avbryta semestern och sätta sig på första bästa flyg tillbaka till Bryssel där krismötena började avlösa varandra.I packningen låg de gula jeansen.Och de senaste veckorna, har många tunga EU-politiker, rotat fram eller köpt nya gula plagg som de matchar med blått – den ukrainska flaggans färger.Häromdagen följde jag tex en pressträff med EU:s energikommissionär Kadri Simson, som bar en gul kavaj över en klarblå dräkt.Ett sätt att visa sin solidaritet med Ukraina. Och kanske också ett sätt att skyla över det faktum att EU inte har kunnat ge landet det som dess ledare och befolkning önskar sig allra mest – ett snabbspår in i EU.EU har gett mycket stöd, historiskt stöd till Ukraina: pengar, vapen, man har tagit emot runt 2 miljoner flyktingar på oerhört kort tid.Men medlemskap kan man omöjligt ge. Det funkar helt enkelt inte så. Nya medlemmar måste uppfylla reglerna, och den bittra verkligheten är att Ukraina inte gör det.Så tragiskt nog kan EU inte svar på Ukrainas desperata rop på hjälp fullt ut. Och tragiskt nog har det kanske bidragit till att gula plagg, inklusive mina gamla neonlysande jeans, har blivit högsta mode.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

15 Mar 20223min

Utrikeskrönika 14 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris måndag,Det skulle kunna var tidernas gamechanger. Mitt under franska presidentvalrörelsen ändras plötsligt allt och en - låt oss kalla den - "nyanserad" hållning till Putin blir ett tungt sänke.Innan invasionen beskrevs den kanske snarare här i Frankrike som en sund motståndskraft mot USA-dominansen. Som en pragmatism som gynnar fransk ekonomi. Som en förmåga att inte fastna i gamla oförrätter. För vissa väljargrupper.Sen gjorde Putin det som analytiker och debattörer här tagit för mycket osannolikt, invaderade. Och då föll nattens mörker över franska toppolitiker såväl på högeryttern som på vänsteryttern.President Emmanuel Macron har också han i och för sig sedan han tillträde 2017 på ett metodiskt sätt försökt tina upp relationen med Ryssland efter några iskalla år efter invasionen av Krim. Men han sa aldrig att han önskade en fransk Putin som ytterhögerpresidentkandidaten Eric Zemmour faktiskt gjorde.Det Zemmour drömmer om är en stark ledare som håller stånd mot USA, invandrare och Islam, och värnar socialkonservativa värderingar. Zemmour driver också linjen att även om Putin ensam är skyldig till invasionen så är väst ansvarigt för att den ägde rum. Väst drev på.Högernationalisten Marine Le Pen, är också hon svag för Putins politik och ledarskap. Å Inför förra valet lånade hon pengar av Ryssland för att finansiera sin valkampanj, och var där på besök.Då togs det en tjusig bild på henne när hon skakar hand med Putin som Marine Le Pens kampanjstab inför årets valrörelse tryckt upp på kampanjblad som en fjäder i hatten. Det var innan Putins bomber föll över det ukrainska barnsjukhuset.För Marion Marechal, Marine Le Pens karismatiska systerdotter, som nu lierat sig med mosterns konkurrent Eric Zemmour blev det också genant.Motståndaren högerkandidaten Valérie Pécresse stab satte ihop en liten videofilm med en godispåse av Putinvänliga uttalanden som Maréchal gjort. Som tex att Putin är en fullständigt fenomenal geopolitisk taktiker. Valérie Pécresse fick det sen själv hett om öronen när det kom fram att hennes företrädare, Francois Fillon satt i styrelsen för ett ryskt företag med kopplingar till Putin. Även på vänstersidan haglar kritiken mot framförallt, presidentkandidaten Jean- Luc Mélenchon. Hans motståndare lyfter fram det ena Putinförmildrande citatet efter det andra ända sedan annekteringen av Krim.Inte minst har han prisat Putins insatser i Syrienkriget. Och nu senast dagarna innan Ryssland inledde sin militära aggression sa han: "Ryssarna ska inte gå över Ukrainas gräns och USA ska inte införliva Ukraina i NATO".Hans stab har nu bråda dagar med att i brinnande valrörelse hantera de mest besvärande uttalandena genom åren och konstruera en uppdaterad NATO-kritisk linje.Frankrike har de senaste veckorna fått ett eget kapitel i "Kejsarens nya kläder". Många politiker både till höger och vänster har fått erkänna att hårda ord om Putin inte bara varit smutskastning i amerikanska ledband.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

14 Mar 20223min

Utrikeskrönika 11 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Košice fredag.Den lille pojken går några gånger fram och tillbaka och tittar liksom under lugg på volontären i gul väst bakom disken. I handen håller han ett urdrucket plastglas.Vill du ha mer? frågar volontären vänligt och pojken spricker upp i ett leende, dansar fram till disken och låter sig serveras kvällens andra rejäla glas med chokladmjölk. Han tar sitt glas och spurtar tillbaka till sina syskon en bit bort och hojtar glatt. De reser sig omedelbart upp och ger sig av för att söka samma lycka. De är snart tillbaka, de fick dessutom med sig varsin nutellamacka. Stämningen runt det lilla plastbordet är hög. Sockerstinna och uppspelta får man känslan av att syskontrion är ute på äventyr.De är på ett hjälpcenter för ukrainska flyktingar i Košice, jag blev stående i ett hörn och betraktar scenen. Gränsstaden här i östra Slovakien har blivit en samlingspunkt för de tusentals som varje dag tar sig över gränsen och överallt finns flyktingfamiljer som nyss kommit, som är på väg vidare. Hjälpen finns här, liksom ödena, de tragiska berättelserna, minnena av avskeden, bomberna och flykten. Ofta bara något dygn eller några mil bort.Här i Košice finns det gott om allvarliga miner, stressade vuxna som rotar i väskor, står i kö med dokument, som försöker hålla ihop sin flock och samtidigt kämpa med sina egna tårar, planera och vara stabila vuxna i en rasad tillvaro. Också dom som inte lyckas, som blir sittande och stirrar tomt framför sig eller förtvivlat gråter mot någon volontärs axel.I ett rum intill de oboydrickande barnen ligger en hög leksaker på golvet. En flicka har byggt en bilbana av några böcker från sin mammas knä med ett litet gupp på slutet. Ständigt slås nya rekord i hur långt bilen kan hoppa. Mamman bläddrar oroligt i sin telefon, försöker nå någon som inte svarar. Barnen skrattar och stimmar.Jag är inte barnpsykolog, men har sett samma scener på många andra platser där katastrofen slagit till. Vuxna som oroar sig, barn som fortsätter att leka. Inte för att de inte fattar att något allvarligt hänt, utan för att lek verkar hjälpa dem att hantera det svåra. Hur de ena stunden kan vara tagna av allvaret, men nästa sekund vara tillbaka i någon fantasivärld. Hur de går in och ut ur sin sorg och sin oro på ett sätt som vuxna verkar ha tappat förmågan till.Ett stenkast bort är järnvägsstationens avgångshall packad med flyktingar på väg vidare. En tjej lutar sig mot en väska och spelar Minecraft på sin mobil. Hennes mamma stirrar oavbrutet på informationstavlan. Flickan har lyckats bygga en enhörning och vill visa, mamman är inte intresserad. Familjen måste på rätt tåg mot Prag.Jag står i myllret och ser alla barnen och alla vuxna. Deras olika sätt att hantera krisen, deras olika sätt att ta ansvar för situationen. Och jag hoppas att de snart ska kunna mötas på samma nivå igen. Se varandra i ögonen, dricka chokladmjölk, bygga bilbanor eller spela Minecraft tillsammans. Få tillbaka sin vardag.Samuel Larsson, Košicesamuel.larsson@sverigesradio.se

11 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 10 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Budapest, torsdag.Dagen innan jag kom hit satt jag och gapade i tandläkarstolen hemma i Kairo, utan att kunna säga emot när tandläkare Tolba förklarade för mig att CNN och BBC ljuger, och att folket i Ukraina välkomnar Putin och vill att han ska utrota nazisterna, det visste Tolba eftersom hans dotters ryska pianolärare pratat med sina släktingar hemma i Ryssland och därför hade direkttillgång till sanningen.Varsågod och skölj.När min mun äntligen befriats från hans verktyg och jag kunde börja fräsa, tittade han på mig med överlägset medlidande.Jag vet att det finns Putinälskare i Egypten, de som liknar honom vid ett lejon som ska störta USA. Men att min milde tandläkare blivit soldat i den antiliberala desinformationsarmén, gjorde mig både ilsken och uppgiven. Skulle Tolba ens skratta åt talet som Chaplin håller i filmen Diktatorn där han säger: utensaktafirten, democracy shtunk, liberty shtunk, freedom of expression is odious. Eller skulle han hålla det Putin sa på ett G20 möte för tre år sedan – att liberalismen har överlevt sig själv och står i konflikt med vad den övervägande majoriteten av jordens befolkning tycker.De flesta ledare i arabvärlden vrider sig som maskar nu när de förväntas sluta upp bakom USA:s stöd för Zelenskyj i Ukraina, helst hade de säkrat sina insatser genom att sprida dem i världspolitikens roulette. Egypten är ett av de länder som köper mest vapen från Ryssland och så fort Egyptens relation till Washington blir ansträngd börjar Egypten flirta öppet med Ryssland. (Andra arabländer, som Förenade arabemiraten och Saudiarabien upplever att USA inte bryr sig om dem längre utan har fokus inställt på Kina.)Vid sidan av tandläkare Tolba och ledarna i arabvärlden, finns de unga intellektuella som misslyckades göra uppror under den arabiska våren för tio år sedan. Bland dem finns knappast några Putinälskare, men deras stöd för Ukraina färgas just nu starkt av det de kallar västvärldens hyckleri. Var var ni när barnsjukhus i Syrien bombades? Och nu kallar anglosaxiska tv-reportrar, ukrainska flyktingar, civiliserade vita blonda blåögda kristna, till skillnad från flyktingar från Syrien Irak och Palestina.Denna identitetspolitiskt medvetna twitterenzia hånskrattade fram hashtagen "uncivilized", ociviliserad, och la upp bilder av sig själva och arabisk civilisation under den rubriken på sociala medier. Där den bästa kommentaren jag sett löd: är det sant att människor som inte använder shattafa kallar oss ociviliserade? Shattafa betyder bidé, eller snarare den lilla duschen man använder för att tvätta sig när man varit på toaletten. I stort sett alla jag känner i Mellanöstern tycker att det är höjden av barbari att västvärlden inte har sådana utan bara använder toalettpapper.Varsågod och skölj.Cecilia Uddén för P1-morgon, i Budapestcecilia.udden@sverigesradio.se

10 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 9 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag.Det finns platser där historiens vingslag gör sig påminda – där de känns i väggarna, i marken, i lukten.Här och där här i London syns de ensamma byggnaderna som stod kvar under the Blitz: tyskarnas bombningar under andra världskriget. Bombsplitter i statyer längs Thames, en ensam, övervuxen, kyrkoruin i en park. Små eller stora spår av tider som flytt. Avgörande dagar, timmar, minuter. Nätter tillbringade djupt nere i tunnelbanans klinkerklädda gångar, gömda från terrorn ovan mark.Samma dag som Ryssland inledde sin invasion av Ukraina var jag på en annan sådan plats: Bletchley Park. Spindeln i nätet, högkvarteret för det brittiska motståndet under andra världskriget. Där Alan Turing och de andra kod-knäckarna arbetade dag och natt för att slå den tyska arméns kommunikationsmaskineri.I de dragiga barackerna står skrivbord kvar, det hänger en tidsenlig ullkappa på väggen, en askkopp står bredvid skrivmaskinen. Tusentals meddelanden avlyssnades varje dag i försöken att vinna kriget. Ingen fick veta vad de gjorde, allt skulle hållas tyst. Samtidigt som de själva hade familjemedlemmar vid fronten och släktingar som bombades.Inne i ett av rummen i huvudbyggnaden, en anrik tegelvilla i rött å vitt, står en gammal radio bredvid en öppen spis. Den spelar upp ett tal av dåvarande premiärministern Neville Chamberlain, inspelat här i samma byggnad, i januari 1940. Han inledde talet med att säga att detta nya år – det kommer bli ett ödesdigert år i vår historia.Ett drygt halvår senare träffade tyskarnas bomber för första gången det brittiska parlamentet Westminster Palace.I går hölls ett annat historiskt tal i den byggnaden. För första gången bjöds en utländsk ledare in att tala i parlamentets underhus och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj möttes av stående ovationer.Via videolänk liknade han Ukrainas kamp med den som britterna genomled för 80 år sedan. Och parafraserade ett av Winston Churchills mest berömda krigstal – när han sa att vi kommer strida på stränderna, på gatorna, i fälten – vi kommer aldrig kapitulera.Och Zelenskyj citerade William Shakespeare: att vara eller inte vara, det är frågan –”We choose to be” – vi väljer att vara.Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

9 Mar 20222min

Utrikeskrönikan tisdag 8 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Manila tisdag.Man säger att det är vinnaren som skriver historien. Den som inte håller med om historien kan nu mera påstå att allt är falska påståenden. Alltså det vi tror är sant egentligen är falskt.Exemplen är många hur framför allt auktoritära ledare försöker skriva om historien för att den ska passa deras intressen och narrativ bättre. Senast har vi hört det från Ryssland i historiebeskrivningen om Ukraina. I slutet av februari hävdade den ryske presidenten att "Ukraina aldrig haft en tradition av att vara ett eget land", och att nationen som nu är känd som Ukraina skapats ur Ryssland av den sovjetiska ledaren Lenin.Ett bra exempel på omskrivning av historien.För om jag inte minns helt fel fick jag lära mig i skolan att stora delar av dagens Ukraina redan på 800-talet var känt som Kievriket.Här i Filippinerna pågår just nu också försök till en omskrivning av historien. Det handlar om att förändra berättelsen och ifråga sätta fakta om hur det var i landet under president Ferdinand Marcos tid vid makten. Marcos var landets president mellan åren 1965 och 1986. Som president var Marcos kontroversiell. Han införde krigslagar i Filippinerna och hans tid vid makten präglades av utbredd korruption, politisk oro och fattigdom för folket samtidigt som Marcos själv samlade på sig enorma rikedomar. Vem minns inte presidentfrun Imelda Marcos enorma samling av skor, underkläder och klänningar som visades upp för allmänheten efter att presidentparet tvingades fly landet i en amerikansk militärhelikopter.Efter makarna Marcos flykt uppskattades att omkring 70 000 människor hade fängslats, 34 000 torterats och över 3 200 personer mördats av säkerhetsstyrkor under Marcos-diktaturen. Det är den delen av historien som krafter i Filippinerna nu vill skriva om.Man menar att allt är påhittade lögner för att svartmåla familjen Marcos och att det som påstås ha hänt aldrig har hänt. De som vill skriva om historien menar att det inte finns fakta som styrker uppgifterna och säger att om man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir den accepterad som sanning.Men varför vill man skriva om historien? Svaret är Ferdinand Marcos Jr. Sonen ställer upp i det kommande presidentvalet.Marcos Jr, eller Bongbong som han kallas, drivs fram i valrörelsen av en rad äldre, framför allt män, som under pappa Marcos tid vid makten stod honom nära. Att skriva om och ifråga sätta historien ska öka Bongbongs chanser att bli vald till president.Och planen ser ut att fungera, just nu har Bongbong en klar ledning i opinionsmätningarna. Motståndarna säger att familjen Marcos är tillbaka för att försöka återställa äran och fullständigt rentvå bilden av Marcos-diktaturregim.För miljontals filippiner är det otänkbart att se Bongbong som landets president, men över hälften av landets mer än 60 miljoner väljare är under 40 år och levde inte under Marcos-regimen och upplevde aldrig dess förtryck och plundring. Så för dem är det inte otänkbart att historieskrivarna har fel. För om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så kan den ses som sanning.Peder Gustafsson, ManilaPeder.gustafsson@sverigesradio.se

8 Mar 20223min

Utrikeskrönikan måndag 7 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag.Det är så illa att till och med introverta är här. Jag såg den lilla handskrivna skylten i utkanten av demonstrationen förra söndagen. En tonårskille sneglade fram bakom den, och nickade ordlöst att jag fick ta en bild.Och visst hade han rätt, det kändes som om alla var där, en halv miljon Berlinbor hade samlats runt landmärket Brandenburger Tor för att protestera mot Putins överfall på Ukraina. Det var barnfamiljer, och tonåringar som den blyge killen, men också många äldre.En familj hade kommit i tre generationer. För Leonore, som var i 20-årsåldern var tanken på krig två flygtimmar bort från Berlin overklig, för hennes fastrar, var det mer gripbart. De hade växt upp i DDR, där ryska stridsvagnar varit en del av vardagen.Men för systrarnas mamma, som närmade sig nittio, var det bara alltför lätt att föreställa sig vad som nu sker i Ukraina. Mamman hade gått hem, sa systrarna, det rörde upp för mycket.Människor från hela världen känner vrede och vanmakt över Putins krig men för många tyskar, eller för oss med rötter häromkring, ringlar också något bittert, mer personligt runt i magtrakten.Jag har, till exempel, aldrig varit i Ukraina, men när jag hör att ryska styrkor intagit staden Kherson, finns kopplingen ändå omedelbart där, för i Kherson stupade min farfar.Och så är det för så många här, det fram tills nyligen mörkaste kapitlet i områdets historia är tätt, tätt sammanvävt med tysk skuld.Och även om ingen kan mena att kriget i Ukraina är Tysklands fel så finns här nu ändå en diffus men påtaglig känsla av skuld, av misslyckande, av att tyskarna i kraft av sitt historiska ansvar hade en särskild skyldighet att förhindra krig på vår kontinent."Aldrig mera krig" var parollen för det som ibland kallas tysk nationalpacifism, den djupa längtan hos många efter en fredlig lösning på alla världens konflikter. Där bortser man gärna ifrån att det var de allierades arméer som fick Hitler på fall och att kalla kriget inte enbart tog slut tack vare den västtyska avspänningspolitiken utan också för att den backades upp av amerikanska försvarssatsningar.En tysk f.d. försvarsminister satte ord på det i en ursinnig tweet efter det ryska anfallet; vi har glömt att diplomati måste backas upp av vapenmakt, så att förhandlingar är motståndarens enda alternativ, skrev hon.Samma dag som fredsdemonstration i Berlin beslöt Tyskland att i ett slag fördubbla försvarsbudgeten, förbundskanslern talade om en historisk vändpunkt.Minst lika historiskt är att också tyskarna har gjort samma hisnande helomvändning och stödjer upprustningen.Det var nog det som låg i luften där vid Brandenburger Tor, det som fick en halv miljon människor att demonstrera under en så tryckande tystnad att det var svårt att göra radio av det. Ett förtvivlat uppvaknande och insikten om att det där med aldrig mera krig inte varit ett löfte, utan en förhoppning.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

7 Mar 20223min