OS-panik i Paris: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 10 augusti 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, torsdag.Jag har funderat en del på det här med att bli dissad. Du vet, när man försöker få kontakt med någon och så bara struntar de i en, vänder bort blicken eller går förbi med högburet huvud. Det där osynliggörandet kan vara så frustrerande och förminskande.Nu kanske du tror att jag är på väg att öppna upp mig kring olika romantiska erfarenheter. Men, jag pratar såklart om alla de där gångerna jag försökt få intervjuer eller åtminstone en kort kommentar av olika makthavare men fått kalla handen.Herr president! Hallå? Va? Vill inte Kubas president stanna och svara på frågor från en svensk journalist om varför han inte aktivt tar avstånd från Rysslands invasionskrig i Ukraina nu när han är på besök i Bryssel? Hur är det möjligt? Relationerna mellan våra länder är kanske inte som under Palme och Castros tid men ändå – vi har ju kvar vår ambassad. Vilket inte alls verkar vara någon självklarhet när länder drar åt olika håll numer.Jag vet inte, jag har kanske blivit bortskämd här i Bryssel. Ingen ”journalistrugby” här inte. EU-institutionerna har ett väloljat mediemaskineri där det känns som att alla är tillgängliga nästan hela tiden. Uttalanden och presskonferenser spelas in med bra video och ljudkvalitet, bara att ladda ner efteråt om du inte kunde närvara.Men det finns såklart undantag från det här bekväma sättet att smörja oss journalister.Jag minns en stor internationell konferens för hågkomsten av förintelsen, i Malmö för knappt två år sedan. Hundratals deltagare: överlevare, statschefer, sociala mediechefer och andra dignitärer. En av dem var Europeiska rådets ordförande Charles Michel. När han under öppningen av konferensen kommer in på röda mattan tänker jag att jag ska fråga honom om han tycker att det vore en bra idé att på EU-nivå försöka göra det olagligt att förneka förintelsen. Det är en seriös fråga, under en allvarstyngd konferens.Charles Michel närmar sig platsen där jag står med framsträckt mikrofon. "Herr Michel, en snabb fråga från Sveriges Radio!"”Jag är inte Michel, min käre herre. Jag ser kanske ut som honom men det är inte jag”, säger personen och går vidare.Va? Jag börjar smått panikartat resonera med mina kollegor på plats. Var det inte han? Jag hör hur någon fnissar åt mig. Innan jag inser att jag precis blivit dissad av en av EU:s högsta representanter. Vem gör så under en konferens om förintelsen, minns jag att jag tänkte?Lärdomen? Kanske en påminnelse om att du alltid kan bli dissad på nya sätt, så räkna inte med nåt. Men skam den som ger sig.Bortgjord och förminskad men inte desto mindre,Mikael Sjödell, Bryssel

10 Aug 20233min

Utrikeskrönika 9 augusti 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, det är onsdagMan ska ju såklart vara objektiv här i public service, men jag tycker ändå att – rent objektivt – så erbjuder Washington DC några av de mest spännande museerna i världen.Här finns till exempel USA:s nationella museum för rymd- och luftfart, en av de många institutionerna på Smithsonian institutet mitt i stan.Där hittar man landningsfartyget från Apollo 11 och Wright-brödernas första flygplan från 1903. Jag lovar, man behöver inte vara särskilt teknikintresserad för att tycka det är häftigt.Bland de mest kontroversiella objekten det här museet har ställt ut ett bombflygplan av typen B-29 med påskriften ”Enola Gay” på sidan av cockpiten.På exakt det här datumet för exakt 78 år sedan var ”Enola Gay” på uppdrag över den japanska staden Nagasaki, för att kontrollera väderförhållanden. Några dagar innan hade just det här planet själv skrivit in sig i historien då det öppnade sin lucka och släppte bomben som fått smeknamnet ”little boy” över Hiroshima. Det blev första gången ett kärnvapen använts i krig.De senaste veckorna har många fått upp ögonen för kapplöpningen som ledde fram till de här ödesdigra dagarna i augusti 1945.Det tre timmar långa filmdramat om Oppenheimer, vetenskapsmannen bakom Manhattanprojektet som gjorde att de allierade vann kapprustningen om att ta fram ett kärnvapen under andra världskriget, har dragit till sig tusentals tittare både i Europa och här i USA.Filmen rör vid de historiska argumenten runt president Harry Trumans beslut att använda ett kärnvapen mot Japan 1945.När Smithsonian museet skulle ställa ut flygplanet Enola Gay i samband med 50-årsmarkeringen av slutet av Andra Världskriget, blev det en hel del kontrovers runt hur man skulle tolka Trumans beslut.Historiker ville att man skulle använda flygplanet för att berätta om vilken enorm förstörelse kärnvapnen hade åstadkommit. De ville berätta om att president Truman hade använt kärnvapen för att skicka en signal till Sovjet och att bombningarna borde ses som själva startskottet för kalla kriget.Amerikanska försvarsmakten och veteraner här borta ville lyfta att bombningarna hade gjort att Japan – efter år av blodigt krig i Stilla havet – hade tvingats kapitulera, och att man således sparat både Japanska och Amerikanska liv genom att man inte behövde invadera Japan.Efter flera år med bråk, öppnade till slut utställningen, utan information om vare sig det ena eller det andra. På väggarna stod det mest om hur flygplanet restaurerats. Det blev en kompromiss ingen var särskilt nöjda med, men historien om kärnvapenanvändningen visade sig helt enkelt för komplex och känslosam för att få plats på väggarna.Att stanna upp och komma ihåg Nagasaki är viktigt av två anledningar. Rent historiskt är det den andra staden i världen som lagts i grus av kärnvapen. Men trots det enorma arsenal som nu finns i nio olika länder så är det är också den sista staden som bombats med ett kärnvapen.Trygve Ulriksen Skogseth, Washington.

9 Aug 20233min

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, tisdag.På San Antonio-torget i staden Medellin står flera av Fernando Boteros skulpturer. En av dem – en rundlagd fågel – har ett stort gapande hål i ryggen och magen. Fler mindre hål vandrar oregelbundet över den tjocka bronskroppen. Botero har låtit skulpturen vara kvar som en symbol och ett minne över det som hände här den 10 juni 1995.På det överfulla torget briserade en bomb i ett terrorattentat som dödade 23 personer och skadade hundratals.I dag har Medellin lämnat mycket av sitt våldsamma förflutna bakom sig. Men så ser det inte ut på andra platser i Colombia där narkotikakarteller, guerillarörelser och paramilitära grupper har bitit sig fast i ett komplext ekosystem av laglöshet, pengar och osäkerhet för dem som råkar bo där.Colombias nuvarande president Gustavo Petro hade en ambitiös plan när han tillträdde för ett år sedan: Paz Total – den totala freden – en vision om ett definitivt slut på landets långa och många konflikter.För några dagar sedan började ett 180 dagar långt eldupphör med den äldsta och största kvarvarande guerillan i Colombia, Ejercito de Libercaion Nacional (ELN). Om det blir framgångsrikt kommer det utgöra det hittills viktigaste steget i president Gustavo Petros Paz Total.De senaste veckorna har fredsprocessen stött på motstånd från ett oväntat och – för Petro – nära håll. Det kanske inte kommer vara bombattentat, väpnade attacker eller giriga knarkkarteller som sätter stopp för presidentens vision. Gustavo Petros son, som spelade en viktig roll i valkampanjen, har nämligen åtalats för pengatvätt och korruption. Under kampanjen ska han ha tagit emot pengar från kriminella personer och behållit delar av dem själv.För en president, som själv har ett förflutet i en guerillarörelse som ville motverka just korruption, är det här ett gigantiskt bakslag. Om och hur åtalet mot hans son kommer påverka fredsprocessen återstår att se, men ett år efter att Petro tillträdde posten som president är han minst sagt skadeskjuten.Konstnären Fernando Botero ville att den sprängskadade fågeln skulle stå kvar och titta ut över staden. Men också att människor skulle komma dit och begrunda den. “Ett monument över idioti”, har Botero kallat det ofrivilligt omdanade verket. Kanske kommer Boteros fågel någon gång bli en symbol över ett Colombia som uppnått fred, men vägen dit fortsätter att vara lång och krokig.Fernando Arias, Bogotá

8 Aug 20233min

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, måndag.Regnet vräker ner över parken i stadsdelen Kallio. Den röda granitbjörnen ser ut som att den gråter. Lite ensam ser den ut, nu när det knappt är någon här som tittar på den. Folk har gömt sig för vattenkaoset, en del inne på caféet en bit bort. Det är ensamt här, säger mannen bakom disken när jag köper lunch. Och tyst. Ja, alltså inte här på caféet, men här i Finland. Det är svårt att hitta vänner, säger han, medan han ställer ner en grönsakspaj på utebordet. Så man får göra så här, säger han. Man får öppna ett café, så att folk måste komma fram och prata med en. Han torkar av det småblöta bordet. Det duggar bara först, men snart öser regnet över oss. Piskar gatan och möblerna och kanelbullarna. Det är sällan det är så dramatiskt, så högljutt, säger caféägaren. Han tittar upp i himlen när han säger det men jag undrar om han också menar Finland. Som det är idag finns det ingen som har ansvar för ensamhetsfrågorna här. Men nu kommer krav, bland annat från Röda korset, på att de som styr ska se till att någon gör något ordentligt åt problemen. En opinionsundersökning visar att varannan person som bor här lider av en ensamhet som inte går över. 230 kilometer från caféet, i Villmanstrand, äter jag en annan lunch. En karelsk pirog i farten. Där, på bänken intill, sitter en man som frågar sig vilket land som är hans. Finland är det enda han bott i men han påminns hela tiden om att han sticker ut här. En del säger fruktansvärda saker till mig, berättar han. Men de flesta vill väl. Ställer nyfikna frågor. Han väljer att se det så, att tolka dem snällt. Vi behöver mer snällt i världen, säger han, men det får mig att känna mig ensam. Vad gör du med den? undrar jag. Med ensamheten?Han plockar upp gitarren och visar. Han blundar när han spelar och hans röst hörs ända bort till gallerian. Det tar inte lång stund innan en kvinna kommer fram och lägger mynt i gitarrfodralet. De småpratar, och så går kvinnan därifrån. Den är bra för mycket den här, säger han, och klappar på gitarrkroppen. Gitarren gör att folk kommer fram och pratar med mig. Det är som med caféet i Kallio. Han tar upp gitarren igen, plinkar lite på strängarna. Men framför allt är den mitt utlopp, säger han. Man måste ha ett sådant, så att man kan göra sig själv mindre ledsen. Jag är ledsen, säger han. Och de flesta som kommer hit och sätter sig vid mig är också det. De sitter slokade med böjda nackar, som björnen i parken. Den starka björnen och den ensamma björnen. Han börjar sjunga igen, spela, och blunda. Jag förstår inte hur det går till. Hur han vet var fingrarna ska lägga sig utan att se dem. Han säger att man inte behöver se så mycket. Och att man inte behöver möta folks blickar hela tiden heller. Han säger att man kan se varandra genom musiken. Förstå varandra genom den. Och kanske ser man varandra lite bättre till och med när man blundar. Aila Stefansdotter-Franck, i Villmanstrand

7 Aug 20233min

Utrikeskrönikan 4 augusti Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, Fredag Det kanske är töntigt att beskriva en plats som en smältdegel, men det är verkligen rätt ord för London.På promenad längsmed kanalerna i Regent's Park hör jag hebreiska, arabiska, italienska och en engelska som jag misstänker är en dialekt från norr. Jag rör mig mot stan och Church Street där några gubbar sitter på uteserveringen till en arabisk restaurang och pratar politik.Vid ett fiskstånd längre fram på Church Street står en ung kille och filear fiskar med en hjärnkirurgs precision. Killen som filear fisk heter Mohammed och han står och pratar med ägaren till den Irakiska restaurangen.Jag ger mig in i samtalet med alldeles för mycket självförtroende – det är nämligen så att jag förstår en del arabiska, men det blir uppenbart väldigt fort att min samtalsarabiska lämnar mer att önska efter jag sagt ”jo jag förstår men jag pratar inte så bra”, på tre olika dialekter. De skrattar åt mig och vi byter till engelska. ”Du ser inte ut att vara född i Irak”. ”Nej”, svarar jag, ”men jag lovar att det är sant”. Min familj kom till Sverige tidigt på 90-talet.Vi står kvar en stund och pratar om tiderna som blivit tuffa. Om den ekonomiska krisen som Storbritannien befinner sig i och hur de ska göra för att klara den.Mohammed letar efter ett till jobb och mannen med restaurangen säger att han väntar på att Gud ska kliva in.Men han är rätt lugn, ”jag har haft det tufft tidigare” säger han och minns när han kom till Storbritannien, också han lämnade Irak tidigt 90-tal.Han minns hur det var att starta om från början, hjälpen han fick och att han rätt fort började trivas i London, ”mitt hem”, säger han.Han får mig att tänka på mina morbröder hemma i Sverige, hur de som politiska flyktingar från ett krigshärjat Irak byggde ett liv i Sverige. Här i Storbritannien, och Europa i stort, är stämningen annorlunda sen tidiga 90-talet. Den konservativa regeringen godkände nyligen en lag som hindrar människor som kommit till landet på så kallade ”tveksamma vägar” att söka asyl.Till exempel människor på rangliga båtar som gör den livsfarliga resan över engelska kanalen i hopp om att få bygga sitt liv på nytt. Längs med kanalerna vid Regent's Park leker solen med vattnet och skapar en yta som skimrar. Vinden susar i träden, ett gäng ungar åker sparkcykel, en hund i blond päls tassar mellan parkens träd.Familjer på picknick, män i kostym korsar gatan med blicken fäst på pubens uteservering, en nyfödd and testar att dyka, ett gäng gäss kollar på.Och under en eftermiddag uppstår en parentes där livet bara leker. Där alla vi, som är här på besök, och andra som kallar det hem, smälter samman och allt bara funkar.Jag kanske romantiserar, jag har en tendens att göra så – för jag vet ju såklart att vi inte alltid smälter samman.Men trots det ägnar jag en tanke till mannen med den irakiska restaurangen och hur livet hade varit, om London inte blivit hans hem.Liza Youhanan, London

4 Aug 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vid de stora korsningarna – när det slår om från grönt, till gult och sen rött. Det är då det händer. När bilarna står stilla, då tar sig försäljare, tiggare och dansare ut i korsningen på den trefiliga vägen. De står och väntar (grönt) vid vägrenen och vid signal (gult) gör de sig redo och sen (rött) dyker de upp framför bilarna som väntar på att det ska slå om från rött. Och hoppas på en slant. Dansarna har jag inte sett någon annanstans än här i Sydafrika.Det är killar i yngre tonåren, ibland dansar de en och en. Men ofta flera tillsammans – synkroniserat på sina röda, gula och svarta plastbackar. Såna där backar man har eller hade förr för glasflaskor.De är duktiga. Engagerade och engagerande. Det är lite akrobatik, lite hiphop, lite breakdance, lite stepp och mycket känsla – mycket show.Gatudans är ju inget nytt fenomen, den första gatudansen sägs vara steppdansen som växte fram i 1800-talets Philadelphia och New York. Med rötter i den afroamerikanska kulturen var dansen ett sätt att överleva. Det är det troligtvis för flera av de här killarna också.Polariseringen här i Sydafrika gör landet till ett av de länder i världen som har störst ekonomiska klyftor. Vita är fortfarande kraftigt överrepresenterade bland medel- och höginkomsttagare. De här killarna tillhör inte den ekonomiska elit som blivit allt rikare.Ras- och diskrimineringslagar har visserligen tagits bort, men arvet från apartheid lever vidare. Lagar och politiska program för att komma tillrätta med det här finns på plats, men genomförande har fått och får kritik.Förra veckan rapporterade jag till exempel om en ny lag. Om några månader måste alla företag i Sydafrika med över 50 anställda redovisa hur personalsammansättningen ser ut och sen jobba för att den ska spegla demografin utifrån kön och hudfärg där företaget finns. Syftet enligt regeringen är att se till att arbetsmarknaden blir jämlik medan kritikerna anser att man förbiser kompetens och att alla förlorar på det.Vem som har rätt är ju svårt för mig att säga. Det får vi se. Jag konstaterar i alla fall att trots att det har jobbats hårt för jämlikhet i Sydafrika så är de ekonomiska och sociala rättigheterna några av Sydafrikas allra största utmaningar.Och ingen ska behöva dansa i korsningen på en trefilig 80-väg för pengar, särskilt inte ett barn.Samira Othman, Pretoria

3 Aug 20232min

Utrikeskrönikan 2 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, onsdag.Det är andra augusti.Ett datum som många med rötterna i Mellanöstern har en relation till på ett eller annat sätt.Som i dag för år 33 sen, vaknade världen till att irakiska trupper har marscherat in i grannlandet Kuwait.Kuwaitierna blev överrumplade och inom loppet av några timmar kontrollerade irakierna huvudstaden Kuwait City. Trots att relationen mellan de två länderna var ansträngd, trodde kuwaitierna på Saddam Husseins upprepade försäkringar om att han inte hade några avsikter att invadera grannlandet som irakierna delar kulturella, religiösa och blodsband med.Efter en fem månaders uppladdning inledde en USA-ledd allians en motoffensiv mot Irak, där högteknologiska vapen och propagandakrig var centrala inslag i det blodiga storskaliga kriget.Världen höll andan varje gång Saddam Hussein hotade med att bomba både gulfstaterna och Israel med kemiska och biologiska vapen. Kuwait befriades en månad efter motoffensiven, men konsekvenserna av kriget påverkar regionen än i dag.Jag skulle säga att det inte bara var Mellanöstern som inte blev sig lik efter Kuwaitkriget, även hela världen.George Bush den äldre var USA:s president under Kuwaitkriget.I september 1990 höll han ett tal i kongressen där han pratade om att en ny världsordning håller på att formas.Han berättade att han dagarna innan hade ett möte om Kuwaitkriget med sovjetunionens president Michail Gorbatjov i Helsingfors, och den andre hade inte motsatt sig USA:s planer att slå mot Irak.– Diktaturer som Saddam Hussein kan inte längre sko sig på motsättningar mellan väst och öst, sa Bush.Drygt ett år efter talet upplöstes Sovjetunionen.Mycket av det som hände under Kuwaitkriget påminner om Ukrainakriget. Än i dag pratas det om att en ny världsordning håller på att formas.Här i Mellanöstern har många Brics i sitt blickfång. Den Kinaledda sammanslutningen som består av fem tillväxtekonomier, har storslagna planer på att utgöra en motvikt till västvärlden, med en egen utvecklingsbank och ambitioner om en gemensam valuta som ska utmana dollarn.Flera Mellanösternländer har visat sitt intresse för att ansluta sig till Brics.Ett av dem är Saudiarabien, som den senaste tiden har trotsat sin gamla vän, USA, genom att minska oljeproduktionen och vägra införa sanktioner mot Ryssland.Nu vill USA engagera Brics-länderna, förutom Ryssland, i fredsförhandlingarna om Ukrainas framtid. Fredssamtalen kommer hållas i Saudiarabien om några dagar.“USA fattar nu att de inte är ensamma spelare på världsarenan längre”, säger man här i Mellanöstern.Mötet om Ukraina i Saudiarabien ses här som ett tydligt tecken på att den unipolära världsordningen, som föddes för 33 år sen under ett möte i Europa om ett krig i Gulfen, dog i Gulfen i ett möte om ett krig i Europa.Samar Hadrous, Istanbul

2 Aug 20233min

Utrikeskrönikan 1 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag.Nu har jag varit här i lite mer än en vecka.Varje gång jag åker till USA så känns det lite som att kliva rakt in i en film eller en TV-serie. I Sverige tar vi del av så mycket amerikansk kultur att det känns som att man varit på platser där man aldrig satt sin fot.Så är det med San Francisco – jag hade inte varit just här förut – ändå går jag liksom och känner igen mig överallt.Det känns nästan märkligt att den rödbruna Golden Gate bron – finns på riktigt.Och de där pastellfärgade viktorianska trähusen som ligger tätt intill varandra i uppförsbacken på Steiner Street och som figurerar i flera filmer och tv-serier.När jag promenerar runt här på gatorna behöver jag hela tiden nypa mig i armen och påminna mig om att det här är på riktigt.De självkörande taxibilarna som åker runt, utan förare, bidrar också till den där overklighetskänslan.Men det finns också flera saker som jag önskar inte var på riktigt.När jag skulle flyga hit hade jag laddat ner lite serier att titta på planet.Och under den långa flygresan hann jag se alla avsnitt av serien Dopesick som visas på en av alla streamingtjänster i Sverige.Det är en stark och spännande skildring av hur ett företag – med siktet inställt på att tjäna stora pengar – bidrog till att utlösta en av de värsta kriserna i amerikansk historia, opioidkrisen.Företaget stäms för hur aggressivt man har marknadsfört det receptbelagda smärtstillande medel OxyContin och går till slut med på att betala stora belopp i förlikning. Efter det har en rad andra företag också stämts för deras roll i USA:s pågående drogkris som nu dödar fler än 100 000 människor varje år.Den verklighetsbaserade serien skildrar gripande och trovärdigt – hur lätt det är att hamna i ett missbruk och hur svårt det är att bli av med ett beroende av opioider och vilken smärta missbruket medför både för de drabbade men också alla runt omkring.Att gå ut på gatorna i centrala San Francisco är att kliva rakt in i den här krisen.Inom loppet av en vecka har jag sett flera helt utslagna människor på gatorna, som lever i misär och öppet injicerar eller röker opioider.Flera amerikanska delstater har fått eller väntar på utbetalningar från företagen som bidragit till den här krisen. Här i San Francisco vill man använda pengarna för att öka tillgången till behandling för opioidmissbrukare och öppna center för att förbygga överdoser till exempel.Men de här pengarna räddar inte livet på de hundratusentals som redan har dött.En av advokaterna som är involverade i de här stämningarna sa nyligen att ”ingen lever i illusionen att de här pengarna kan lösa alla problem som vi står inför.”På gatan hör jag sirenerna från en av ambulanserna som rycker ut – kanske för att häva ännu en överdos.Maria Ridderstedt, San Francisco.

1 Aug 20233min