En kopp svart utan hundkiss tack: Axel Kronholm, Bangkok

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.När det är nytt år är det också dags att sammanfatta det förra. En återkommande tradition är ju listorna över förra årets vanligaste namn på de nyfödda. Enligt en vän inom kvällstidningsvärlden är det en mycket uppskattad och väl klickad historia.När jag och min flickvän skulle välja namn på vårt barn gjorde vi som många andra och kollade lite namnlistor för inspiration. Här fanns ett villkor, det skulle vara ett namn som också fungerar i Grekland, eftersom vi är där mycket.Under namnletandet gjorde vi en upptäckt. De grekiska namnen är ganska få. Jag hade aldrig tänkt på det, men det visade sig att över en tredjedel av de grekiska männen delar på de fem vanligaste namnen.Nästan var tionde manlig grek heter det vanligaste Giorgos. Det vanligaste namnet på kvinnor, Maria bärs av nästan lika många. Orsaken till det är antagligen den utbredda traditionen att helt enkelt ge far eller morförälderns namn till den nyfödde. På så sätt återvinns namnen i generation efter generation.Och därför finns det, till skillnad från i Sverige, heller inte något direkt intresse för de årliga listorna över de vanligaste namnen på nyfödda grekbebisarna. De publiceras knappt av medierna. Barnen heter ju oftast Giorgos och Maria, eller Giannis och Eleni som sina mor- och farföräldrar och det är ju inte särskilt spännande det.Men visst är fantasilösheten också rätt befriande. Stressen när man väljer namn blir mindre och det är ju ändå otroligt mycket man ska välja åt sig och sina barn i livet. Jag har vänner här i Sverige som flera månader in i det nya barnets liv fortfarande inte valt namn, tyngda av pressen att hitta det perfekt unika men inte för konstiga och välklingande namnet.Traditionen att föra mor och farföräldrarnas namn vidare tycks relativt utbredd även bland andra länder på Balkan även om det - enligt en diskussion på nätforumet Reddit börjar luckras upp. Allt fler blir liksom i Sverige influerade av exempelvis populärkultur och kanske tänker att de vill ha ett namn som funkar på fler platser i världen - en internationalisering helt enkelt.Snabbast tycks utvecklingen gå i Albanien. För några år sen visade landets statistikmyndighet att inget av de 20 vanligaste namnen på nyfödda hade albanska rötter. I stället valdes namn som Amelia och Noel med en mer allmänt internationell klang.Ibland är det politik som influerar. Fråga bara det inte försumbara antal kosovoalbanska män födda runt millennieskiftet med det experimentella förnamnet Tonibler: döpta efter Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair fast hopdraget till ett enda förnamn. En hyllning till britten och hans roll när Nato intervenerade och fick stopp på Kosovokriget.De kosovanska toniblairarna fick till och med besök av den brittiska politikern 2010. Se där ett namn som funkar bra i mer än ett land.Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondentfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

5 Jan 20223min

Utrikeskrönika 4 januari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel tisdag,Nationella symboler, som en flagga, kan vara oerhört viktiga. Och känsliga.Vilket har blivit väldigt tydligt de senaste dagarna, efter att Frankrike tagit över som ordförandeland i EU.Den franska regeringen ska nu leda medlemsländernas arbete det kommande halvåret. Och detta uppmärksammades runt om i Frankrike på nyårsafton. När klockan slog tolv och vi gick in i det nya året pryddes historiska landmärken i EU-flaggans färger.I Paris lyste Eiffeltornet i blått med gula stjärnor. Och i triumfbågen halades den franska trikoloren för att ersättas av EU:s fana.Det blev ett ramaskri.Oppositionen, både till höger och till vänster, protesterade högljutt. Särskilt högernationalisterna fördömde tilltaget, där Marine Le Pen kallade det för en attack mot den franska identiteten och en förolämpning.Hon såg det också som en patriotisk seger när EU-flaggan återigen byttes ut mot den franska i söndags, medan EU-ministern, Clement Beaune, försäkrade att bytet skedde helt enligt plan och att regeringen inte alls gett efter för påtryckningar.Oavsett hur det egentligen var så blev det i alla fall en väldig debatt – som sagt, det där med flaggor kan vara känsligt.När Beaune, tillsammans med president Macron, lanserade loggan för det franska ordförandeskapet så var de mer försiktiga. I loggan finns båda flaggorna med. Ett rött E och ett blått U med gula stjärnor plus en grå pil i mitten.Men faktum är att den loggan på sätt och vis ändå andas en del fransk nationalism. Pilen ska symbolisera rörelse framåt – väldigt likt Macrons egen politiska rörelse En marche.Loggan kan tolkas som att EU ska framåt, på samma väg som Frankrike med Macron i förarsätet.Pratar man med tjänstemän här i Bryssel som inte är fransmän och som kanske inte ser Macrons framåtväg som den enda rätta, så muttras det rätt ofta om att Frankrike och dess president visserligen är en stor EU-vän, men att det ofta handlar om EU på franskt vis. En slags nationalistisk politik insvept i EU-flagga.I andra sammanhang får man också säga att Macron och hans regering oblygt framhäver just det franska och enbart det franska.Senare i veckan ska jag och andra Brysseljournalister åka på den traditionella pressresan till ordförandelandet, alltså Frankrike i det här fallet. Inför den resan har all kommunikation skett uteslutande på franska. Trots att de flesta journalister som tagit emot informationen säkerligen är bättre på engelska.Om ett år är det Sverige som bjuder in till liknande pressresa för EU-korrespondenterna här i Bryssel. Kanske skulle vi göra som fransmännen och bara skicka inbjudan och information på svenska.Det om något hade orsakat ramaskri.Andreas Liljeheden, Brysselanders.liljeheden@sverigesradio.se

4 Jan 20223min

Utrikeskrönika 3 januari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, måndag År 2021 avslutades med att Viktor Sjenderovitj fördes upp på det ryska justitieministeriets lista över "utländska agenter".Viktor Sjenderovitj, en av upphovspersonerna bakom det legendariska satirprogrammet Kukly, "Dockorna", på den en gång så frispråkiga tv-kanalen NTV.Jag uppmärksammade för mig själv utnämningen av Viktor Sjenderovitj som utländsk agent med att titta på ett av de sista dockprogrammen som sändes, ett par år in i 2000-talet och i Vladimir Putins första period som Rysslands president.Där satt han, Jeltsins efterträdare, utmejslad till full igenkänning i lera, och förhörde sig om hur opinionen låg till. Den kunde inte ha varit bättre. Ett övernaturligt 130-procentigt stöd. 30 procent av ryssarna gav nämligen Vladimir Putin sitt dubbla förtroende.Satir över president Putin i rikskänd tv är sedan mycket länge en otänkbarhet. Och Viktor Sjenderovitj är för länge sedan förpassad till den sortens ryska medier som når tillräckligt få för att inte utgöra något direkt hot mot sittande makt.På årets näst sista dag, samtidigt med Viktor Sjenderovitj, fördes även den mångårigt landsflyktige galleristen Marat Gelman upp på listan över utländska agenter, liksom Nadezjda Tolokonnikova från aktivistkollektivet Pussy Riot.Det tycks numer som om vem som helst kan bli utländsk agent i Ryssland. Det verkar inte krävas mycket mer än att någon dristar sig till att öppet kritisera rådande ordning och landets politiska och ekonomiska elit.År 2021. Året som började med att den nästan till döds förgiftade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med sitt dödsförakt återvände hem till Ryssland för att där gripas direkt på flygplatsen, dömas till fängelse och väl bakom galler klassas som extremist.2021. Året då det till och från talades om att Kreml en gång för alla slutat att ens låtsas som om man styr landet enligt demokratins principer.Själv befinner jag mig i Kiev, huvudstaden i Ukraina. 2021 var också året då Rysslands president Vladimir Putin konstaterade att ukrainarna inte utgör ett eget folk eftersom de är ett och samma med det ryska folket. Oskiljaktiga. Vladimir Putin verkar med åren få allt svårare att smälta det faktum att ukrainarna valt en annan väg. En väg som ve och fasa innebär att ledarna kan tvingas avgå - om väljarna inte är nöjda. Hisnande tanke.Viktor Sjenderovitj tog utnämningen till utländsk agent med ro.”Det som hänt”, skrev han, ”är ju alldeles normalt i den orwellska värld vi sedan länge lever i. Ingenting nytt har inträffat, allt är i sin ordning och vi lever vidare.”Johanna Melén, Kievjohanna.melen@sverigesradio.se

3 Jan 20223min

Utrikeskrönika 31 december 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredag, Nyårsafton. När jag var barn var det en högtid omgärdad av magi och mystik. Jag minns när jag vaknade en morgon den 31 december och en färgsprakande gran lyste upp det mörka rummet. Julgranskulor, glitter, karameller i skimrande papper och runda skorpor, bubliki, gungade på grenarna. Det var nog den vackraste granen jag någonsin sett. Fönstret stod vidöppet, och det blåste kallt. Ded Moroz, Farbror Frost hade alltså redan varit förbi. Jag letade efter spår, under sängen, kudden. Mamma uppmanade mig att vara mer noggrann, och där under madrassen fanns ett inslaget paket, en Spice Girls t-shirt, precis det jag hade önskat mig. Hur visste han? frågade jag mamma som stod i köket och hackade rödbetor och saltgurkor till kvällens festmåltid.Salladerna Vinigret med rödbetor och Olvije med ärtor och kokta grönsaker i majonnäs, skulle stå på bordet och jag skulle få vara vaken så länge jag orkade.På teven gick den sovjetiska romantiska komedin Ödets ironi, om Jevgenij som hade tillsammans med några vänner traditionsenligt supit till det i bastun på nyårsafton i Moskva och på fyllan råkat hamna i Leningrad, alltså i dag St Petersburg. En nyårsfilm som skulle förena de 15 delrepublikerna, hoppades man. Under Sovjettiden var nyårsfirandet viktigt, så viktigt att det bara måste firas. Annars skulle ju folk undra om man inte gått och blivit religiös. Men det var inte heller så att folk inte ville fira, nyårsafton var ju en av få icke-socialistiska högtider som första maj och revolutionsfirandet den sjunde november, dessutom påminde ju nyårsafton många om jul, även om allt som anspelade på kristendom och religion hade skalats bort. Vissa klädde julgranen på julafton eller juldagen trots allt och motiverade det med att det var bra att den fick bo in sig lagom till nyårsafton.I dag har julen en mer självklar plats i många av de tidigare sovjetiska delrepublikerna. Både Estland och Lettland är stolta över sina gamla jultraditioner och hävdar båda att de minsann var först i världen med att ha julgran.Nyårsafton då, det är numera en högtid bland många, man går på pubar, marknader, teatrar, firar med familj och vänner. I Tallinn kan man stöta på folk klädda i sotarkläder, det bringar nämligen tur och i många lettiska hem strör man ärtor, av samma skäl, och man måste äta åtminstone en ärta när man firar in det nya året.Och en själv då, har väl slutat tro på magiska frostiga farbröder, som kommer in genom fönster och klär julgranar så vackert. Och tur är väl det.Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

31 Des 20213min

Utrikeskrönika 30 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. New York, torsdag.Gå inte på den där stora nyårsfesten, där alla pussas och kramas när de önskar varandra gott nytt år, utan fira hemma i små sällskap med andra som du vet är vaccinerade.Det var andemeningen i det råd som amerikanerna fick inför nyårshelgen av Anthony Fauci, smittskyddsexperten som också är Bidens rådgivare.Ett rätt beskedligt förslag kan man tycka, i ett USA där Omikronvarianten av covid-19 drar fram genom landet och antalet smittade per dag just nu slår rekord, samtidigt som vissa sjukhus larmar om att de är överbelastade. Men längtan efter att få återgå till det normala är stor hos många, om så bara för att få fira att ytterligare ett år som präglats av coronapandemin till sist är över.På Times Square, här i New York, arbetar man till exempel just nu på att sätta upp avspärrningar och bygga upp scener inför det traditionsenliga nyårsfirandet och nedräkningen till tolvslaget. In i det sista hoppades man att allt skulle kunna genomföras som vanligt, men för ungefär en vecka sedan kom beskedet om nya restriktioner. Vaccinpass krävs, liksom munskydd för att få komma in på området. Och bara 15 000 får vara på plats, istället för 58 000 som det brukar vara. Men 15 000 är i alla fall mycket mer publik än i fjol, då folk uppmanades att stanna hemma och titta på tv i stället, och bara något hundratal specialinbjudna fick vara på själva Times Square vid tolvslaget.Och de av New Yorks poliser som hade tänkt vara lediga över nyårshelgen fick snabbt ställa in de planerna. Bara den här veckan har omkring 16% av de anställda inom poliskåren sjukanmält sig. Så nu måste alla tillgängliga poliser arbeta över nyårshelgen.Men det är förstås inte bara i New York som nyår inte blir som man trodde. På andra sidan kontinenten, i San Francisco, har borgmästaren ställt in nyårsfyrverkerierna för andra året i rad för att undvika folkmassor och smittspridning.För de som ändå tänkt sig att fira nyår, så ingår det numera en ny ritual i firandet. Den märks även den runt Times Square där snabbmatsvagnarna och gatuförsäljarna fått konkurrens av covidteststationer. Skåpbilar där nyårshelgens kanske mest attraktiva aktivitet erbjuds. En testtops uppkört i näsan. Testerna är en bristvara runt om i USA, men just här, mitt på Manhattan, finns flera olika testställen att välja mellan. ”Det blir aldrig som man tänkt sig”, har varit lite av mitt personliga mantra under det här året som jag arbetat som korrespondent här i USA. Allt som planerats kan på ett ögonblick förändras. Så till den grad att jag inte längre ens blir besviken när något ställs in. Kanske är det nya covid-normala tvärtom att bli förvånad när något faktiskt blir som man hade hoppats?Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

30 Des 20213min

Utrikeskrönika 29 december 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Zhangjiakou, onsdag.Där jag funderar kring värdet av ett språk.Den senaste tiden har jag börjat läsa koreanska.Inte sådär superambitiöst, men ändå relativt målmedvetet.Jag hade nämligen nyligen lite ledig tid att ta ut, så då passade jag på att anlita en lärare som jag tänkte skulle få ut mig på banan.Erfarenheten har varit bitterljuv.Dels för att jag tycker att det är rätt svårt. Så, ibland tar frustrationen överhanden, när jag som vuxen man reduceras till att kommunicera likt en treåring.Men också, likt en treåring, kan jag bli otroligt stolt över att kunna uttrycka banala saker som ”det är kallt ute”, eller ”jag dricker mjölk, varje dag.”För visst finns det en grundläggande glädje i att lära sig nya saker.Men, som i det här fallet blandas med en insikt att jag endast skrapar på ytan. Eller, i bästa fall, lägger en grund för framtida framsteg.Mina lektioner i koreanska har däremot lett till förnyat intresse och kanske lite mer förståelse för allt som är koreanskt.För språk kan ju vara mer än bara syntax och tidsadverbial.Det kan också vara kultur och kommunikation på en djupare nivå.Och det har fått mig att reflektera kring kinesiskan, som jag har levt med i drygt tio år nu och som jag ändå kommit att behärska relativt väl.Och kinesiskan har såklart varit ovärderlig i mitt jobb som korrespondent här i Kina.Vad hade jag tyckt, trott och rapporterat utan de språkkunskaper jag har? Hade det gjort skillnad?Antagligen.Men också, om jag vänder på det. De flesta kineser talar främst olika dialekter av kinesiska.Även om till exempel engelska länge varit obligatoriskt i skolan, så är skillnaderna stora mellan stad och landsbygd och fortfarande talar förhållandevis få bra engelska, eller andra utländska språk.Och kanske har toppen nåtts, då det finns tendenser att Kina vänder sig inåt, både språkligt och kulturellt.Hur kommer det påverka kommunikationerna med omvärlden?Det är sånt jag funderar över, samtidigt som jag tampas med att greppa ytterligare en koreansk böjning av verbet ”att vara”.Visste ni förresten att det finns två siffersystem i koreanskan?Björn Djurberg, Zhangjiakoubjorn.djurberg@sverigesradio.se

29 Des 20212min

Utrikeskrönikan 28 december 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Durban tisdag.Vågorna sveper in under en regntung, blåsig himmel. Underströmmarna är kraftiga, vågorna bryter högt och hårt. Ovanför stranden stora värsting-kåkar med terrasser och pool med utsikt över den Indiska oceanen.Några hundra meter bort kåkstäder i korrugerade plåt mitt i leran, men med utsikt. Och jag tänker att vågorna, naturen, folket här är så långt ifrån mellanmjölk man kan komma. Det är som att vågorna är högre, husen större och naturen vackrare än någon annanstans. Det är mer av allt på nåt sätt. Ska det vara rasistiskt, jamen då inför man apartheid som var den mest utstuderade, detaljerade rasistiska strukturen i världshistorien. Ska vi ha antiapartheid-hjältar, jag då heter de Nelson Mandela och Desmond Tutu med en integritet och moraliskt status utöver de flesta andra som gjorde dem till hela världens hjältar.Troligen är världens absolut mest kända person sydafrikanen Mandela, enbart utifrån sina gärningar. Lagom? Nä. Men det går utanför det. Då, under apartheid var landet extremt på alla sätt. Och är det fortfarande i all sin vardaglighet. Köpcentrum? De ska finnas överallt, ha massor av affärer, snabbmatsställen, och vara störst och ha mest – tio olika sorters jordnötssmör, glass i stora lass. Var ligger kontinentens största köpcentrum? I Sydafrika, naturligtvis. Ska det festas och ätas, jag då går man all in – stekarna lassas upp i mängder på den osande grillen, iskall öl och vitt vin konsumeras hinkvis som sportdryck. Ska det vara korrupt – ja då är korruptionen inte vara sådär lagom puttrande under ytan, utan rakt i ansiktet, där statliga bolag går i kånken och hela statsapparaten hotas.Nu ska de sägas att det blivit bättre vad gäller just det, med Cyril Ramaphosa vid rodret och en Jacob Zuma som troligen kommer få återvända till fängelset vilken dag som helst. Och ska det vara kriminellt, ja då är det i en sån omfattning och brutalitet att svenska gäng som Shottaz framstår som hembygdsföreningen i Byske i jämförelse. Hustrumisshandel? - Sydafrika är världsledande.Men mitt bland alla dessa konstraster, extremer, olikheter, så framstår nåt annat. Sydafrikaner, även om de kanske inte alltid själva tänker på det, är också – gemensamt för alla grupper – ett av världens hyggligaste folk. Säkerhet är ett återkommande problem här, och jag ställde en gång frågan – vad skulle hända om jag fick punktering på bilen mitt ute i ingenstans? I många länder skulle det automatiskt innebära livsfara och ett snabbt samtal till polis eller säkerhetsbolag. Men här får jag svaret: folk skulle stanna och hjälpa till. Och överallt på vägarna här ser jag det. Bilister med punktering eller kokande motor vid vägkanten. Och hjälpsamma landsmän som står bredvid och hjälper till. Jag vet inte vad som ligger bakom det här – allt eller inget. Är det naturen, eller landets brutala historia? Troligen det sista.Klart är att Sydafrika är landet långt ifrån lagom.Richard Myrenberg Durban richard.myrenberg@sverigesradio.se

28 Des 20213min

Utrikeskrönikan 27 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.Historia må vara förgången, men har såklart bäring även på nuet.Särskilt som man i nuet kan förändra hur historien ser ut och återberättas.De senaste dagarna i Hongkong har konstverk som uppmärksammar massakern i Peking 1989 plockats bort från stadens universitet.Aktionerna genomfördes under nätterna, sannolikt för att minimera uppmärksamheten och risken för protester.Men frågan är om det ljusskygga agerandet inte fått motsatt effekt.Konstnären bakom två av skulpturerna, Chen Weiming, sade till nyhetsbyrån AFP att ”de agerade som en tjuv om natten.”Och en historieprofessor vid Hongkongs universitet, John Carrol, kommenterade i Hong Kong Free Press att ”statyer visserligen berättar en historia, men det gör även borttagandet av dem.”För i dagens Hongkong handlar det inte bara om att skriva historia.Utan även om att sudda bort de bitar som de som bestämmer anser är icke önskvärda.Och chefsministern, Carrie Lam, håller den historielösa fanan högt.Till exempel. Från att tidigare ha sagt sig acceptera valresultatet 2019 då den politiska oppositionen vann en jordskredsseger, så har hon nu ett annat budskap.Valet 2019 var odemokratiskt, enligt Carrie Lam. Trots ett rekordhögt valdeltagande.Och, när hon fick frågan om hennes nya hållning inte var motsägelsefull, så var hennes svar lika tydligt som det var otydligt.”Det är inte så meningsfullt att fråga vad jag sagt 2017, 2018 eller 2019. Saker och ting förändras”, sade Carrie Lam.Även i övriga Kina har tolkningen av historien varit i fokus i år.Det styrande kommunistpartiet firade i somras 100 år och en kampanj mot så kallad ”historisk nihilism” har gått varm.Enkelt uttryckt: Det finns en korrekt historieskrivning, allt som utmanar den kan vara ”nihilistiskt” och potentiellt straffbart.Det upprättades till och med en särskild angivarlinje dit ansvarsfulla medborgare uppmanades rapportera in möjliga historieförbrytare.Under hösten sedan klubbades den officiella partihistorien, där den högste ledaren Xi Jinping fick en huvudroll vilket ser ut att cementera hans ställning inom kommunistpartiet, både bakåt och framåt.Det brukar ju sägas att ”vinnaren skriver historien”.Det är säkert sant till viss del inne i Kina, där makten anser sig ha monopol på sanningen.Men världen är större än så och frågan är vilken historieskrivning om Hongkong som blir dominerande.Jag har i vilket fall svårt att se några vinnare i den historien just nu, bara olika grader av förlorare.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

27 Des 20213min