Det ukrainska dilemmat – mobiliseringen: Lubna El-Shanti, Stockholm

Utrikeskrönikan fredag 31 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, fredag.

För drygt en vecka sedan satt jag i en bil, på väg från en intervju i ett sovande bostadsområde i utkanten av Charkiv. Min vän Anton, bakom ratten, gnolar med i musiken från radion, jag sitter försjunken i mina anteckningar. Plötsligt en kraftig inbromsning.

Vid vägrenen står två militärer och pratar med en ung man.

– Det där är ju min kompis, säger Anton.

Han smäller upp bildörren och rusar ut.

I början av den fullskaliga invasionen ringlade köerna utanför rekryteringskontoren, på vissa håll bads männen till och med att gå hem, inskrivningslistorna var fulla. I dag är läget ett helt annat. Anton kallar det för en katt-och-råtta lek eller en variant av Hungerspelen.

Överallt i Charkiv kan man stöta på militärer som har till uppgift att dela ut kallelser till män i värnpliktsåldern – i köpcentrum, i tunnelbanan, vid parkeringen eller i parken. Anton och fler av hans vänner försöker undvika dem i den mån det går.

Det är ingen hemlighet att Ukraina lider brist på soldater. Flera av Antons vänner ligger begravda på militärkyrkogården, killar han känner från plugget, från fotbollslaget, kusinens pojkvän. Varför just dem?

Samtidigt har ukrainska politiker inte velat ta i den känsliga frågan, länge låtsats som att det regnar. I fjol sa den tidigare försvarsministern Reznikov att landet inte behöver en ny mobilisering, det var bara själva mobiliseringsförfarandet som behövde effektiviseras, ansåg han.

Och länge pratades det inte om problemet över huvud taget. Sedan kom hösten och landets dåvarande försvarschef Zaluzjnijs krassa uttalanden om att landet behövde uppemot en halv miljon nya soldater.

Det började röra på sig i parlamentet men inte förrän nu har nya mobiliseringsregler trätt i kraft, regler som förmodligen kommer göra det svårare att smita undan.

Men grundproblemet återstår, det finns inget slutdatum, ingen väg ut, ingen plan om när eller under vilka förhållanden män som tjänstgör får ta av sin uniform, annat än om de skadas eller stupar.

Samtidigt fortsätter kriget. Soldater som stridit från allra första början blir allt färre och de som har överlevt tills nu säger rakt ut att de är trötta, slitna, mentalt utmattade.

Genom bilrutan ser jag Anton prata med militärerna och sin vän. Han har sänkt sina axlar, det verkar som att de står på god fot med varandra. Efter ett tag skakar de hand och alla går åt varsitt håll.

Anton sätter sig i bilen.

– Inte än, säger han.
– Jag får leva lite till.

Lubna El-Shanti, Charkiv
lubna.el-shanti@sverigesradio.se