En oväntad comeback mitt i kaoset: Marie Nilsson Boij, Paris

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, tisdag.

Som om inte förra veckan i fransk inrikespolitik redan innehållit tillräckligt många överraskningar så skulle den alltså sluta med att tidigare presidenten Francois Hollande gjorde comeback.

Han kandiderar till parlamentet, i nyvalet den 30 juni, med motiveringen att situationen är så allvarlig. Det har aldrig tidigare hänt i Frankrike att en tidigare president så att säga börjat om från början.

Men så var ju också förra veckan den vecka då det som tidigare inte hänt, hände.

Vad skulle Hollande kunna få för roll analyserade analytikerna? Premiärminister, sa någon skämtsamt. Till sin tidigare ekonomiminister Emmanuel Macron då alltså, den unge talangen som Hollande plockade in i regeringen och som sedan förrådde honom, och startade eget och slutligen sänkte hans socialistparti.

Jag tillåter mig att gissa kvalificerat, att Hollande nog njuter lite av Emmanuel Macrons motgångar.

För nu har han det inte lätt, presidenten. Visst sitter han än så länge säkert på posten som han under inga omständigheter tänker lämna, har han meddelat. Men jag misstänker att han ändå gärna vill bli ihågkommen som en betydande president, som stärkte sitt land. Inte som den som banade väg för Frankrikes första högerextrema regering sedan andra världskriget.

För det är så man talar om honom här. Det verkar otroligt nog som att Emmanuel Macron som skapade sitt mittenalternativ ”La republique en marche” 2016 på bekostnad av de två tidigare statsbärande partierna Socialistpartiet och Republikanerna och därmed ritade om det politiska landskapet i Frankrike fullständigt, nu, genom att på sitt, enligt kritikerna, för auktoritära, otåliga sätt mer eller mindre har gjort sig ovän med alla, lyckats ta död på sin egen politiska mittenidé, och tryckt ut tyngden i landskapet till sina extremer, där de som kämpar om makten i valet är en ytterhöger och en samlad vänster med en stark yttervänster.

Hur hamnade vi här?

Det kommer att skrivas hyllmeter om detta, så jag konstaterar bara från läktaren att det i en demokrati måste finnas åtminstone två någorlunda jämstora alternativ annars finns det ju inget sätt att avsätta en ledare man är missnöjd med.

Och ett politiskt program kan inte bara vara, ”det blir kaos med de andra”, för den chansen verkar missnöjda människor vara beredda att ta. Fransmännen är hårda mot Macron just nu. Det är han själv som skapat kaoset, och frivilligt lämnat över makten till ytterhögern.

Vi vet inte hur det slutar, men klart är i alla fall att ytterhögern lite oväntat lyckats avväpna Macrons gäng och fått en helt ny huvudmotståndare i valrörelsen i den yrvakna samlade vänstern.

Man ska aldrig ta drastiska beslut under PMS är min devis... Kanske ska man heller inte upplösa parlament innan man gjort en ordentlig valanalys och skapat sig ett politiskt program.

Bara en tanke...

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se