Jag blev inlåst i den finska riksdagen: Felicia Hassan, Finland

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helsingfors, torsdag

Det har hänt något här i Finland som har fått mig att ifrågasätta ett av det här landets absoluta fundament - att värna den nationella säkerheten.

Jag blev inlåst i den finska riksdagen.

Och jag vet, visst låter det osannolikt att ett land vars främsta prioritet är just inre och yttre säkerhet skulle tappa bort en främmande utländsk sommarvikarie i den finska demokratins högborg. Men det var faktiskt precis det som hände. Och nu ser jag visserligen inte mig själv som ett direkt hot mot Finlands suveränitet, eller ens som ett indirekt hybridhot, även om den här krönikan inte är helt inställsam, men ändå. Inte särskilt övertygande för ett land som brukar lyftas fram för sitt säkerhetstänk.

Så hur gick det till? Jo jag hade hittat ett litet någorlunda o-ekande skrymsle i en nedsläckt korridor långt bort från allt övrigt riksdagsliv i den enorma så kallade granitborgen, för att där krypa in och rapportera om omröstningen jag var satt att bevaka. En plats som förutom att fungera utmärkt som tillfälligt kontor också garanterade mig att missa alla former av tecken på att riksdagen sakta men säkert stängde ner - inte bara för dagen, men för hela sommaren.

Så när jag till slut, sisådär fyra timmar senare, stapplade ut ur min mörka vrå vid gott mod och i god tro om att jag om 15 minuter skulle vara med i direktsändning från en närliggande park, gick en rysning genom kroppen. Nu var det inte bara min korridor som var nedsläckt, det var alla korridorer.

Lätt stresspåslag. Inte en enda människa i sikte och 13 minuter kvar till direktsändning. Jag rycker i några dörrar. Låst, låst och låst. Jag ser en skylt på finska som jag tror, kanske, säger något om kontakt till en byggnadsansvarig men det är omöjligt att veta, jag förbannar språket för att vara uraliskt. 9 minuter kvar. Svårt stresspåslag. Jag rusar några vändor fram och tillbaka genom korridorerna med ryggsäckar och sladdar hängande och slängande precis överallt. 6 minuter kvar. Hittar till slut en ringklocka vid en av ingångarna och ropar i falsett ”Hi please please let me out, snälla släpp ut mig”. Vakten på andra sidan, som tack och lov finns - och svarar - verkar minst lika förvirrad som jag. Han säger kort ”riksdagen har stängt”. Jo tack. Jag upprepar mig ”Förlåt, jag vet, jag är så så ledsen men jag måste bara få komma ut.” Han, nu med mer medlidande i rösten för den uppenbart panikslagna person han talar med: ”Nå.. Ok. Du kan va lugn. Jag ska släppa ut dig. Men jag förstår bara inte… vem är du ens?”.

Vem är jag ens.

En svindlande svår fråga att besvara även under normala omständigheter. Men efter visst dividerande om vem jag egentligen är så släpps jag till slut ut. Och samtidigt som jag passerar spärrarna mot frihet hör jag teknikern i örat ”Aa Hassan, pass på här, 30 sekunder kvar”. Och sen:

”Med oss direkt nu från den finska riksdagen har vi vår utsända Felicia Hassan, hej!”

Pjuh... Det löste sig alltså. Den här gången också. Nu återstår bara att se om Finland lyckas vinna tillbaka mitt förtroende som säkerhetslandet nummer ett. De har några veckor på sig innan mitt vik här är över.

Felicia Hassan, Helsingfors.
felicia.hassan@sverigesradio.se