Jag blev inlåst i den finska riksdagen: Felicia Hassan, Finland

Utrikeskrönikan 19 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På resa genom Sunderbans floddeltaDhaka måndagRyggen och benen är fortfarande stela efter allt bil- och båtåkande. Det har varit ännu en resa där långa avstånd avverkats i jakten på de berättelser som ni lyssnare snart ska få ta del av. Kroppen är fysiskt i Dhaka men hjärtat är kvar i södra Bangladesh, längs den kust där människors levnadsvillkor helt avgörs av klimatets och havets nycker. Där floder byter riktning och sveper med sig allt i dess väg. Förfädernas hem och barndomsminnena utraderade. Utmaningarna finns där som ett raster över allt jag ser och hör. Men också något annat. En uthållighet och vilja att testa smarta lösningar för att göra vardagen drägligare. Som projekten med att prova nya saltanpassade frön när man sår. Jordarna i Bagherhatdistriktet är salta, havsvattnet har trängt in i grundvattnet och när det är varmt och torrt syns de beigefärgade saltkristallerna. Så nu kör en del bönder med nya frön och provtar sin jord innan de sår. Rödbetor klarar sältan bättre än kålrabbi till exempel. I ett land där befolkningen närmar sig 170 miljoner människor är varje centimeter odlingsyta livsviktig.Resans mäktigaste är turen till mangroveträsken i floddeltat Sundarbans, den stora turistattraktionen här. Det är redan sen eftermiddag när vi kommer iväg. Dieselmotorn har ingen ljuddämpare och puttrar högljutt iväg ut i floddeltat. I mangroveträsken finns den utrotningshotade bengaliska tigern, krokodiler, apor och fåglar. En snitslad bana har skapats åt besökare så att man ska kunna uppleva naturens skönhet i säkerhet. Och framför allt lämna resten av nationalparken i fred. Skräniga tonåringar knäpper selfies i mängder men en stund sänker sig tystnaden och naturens ljud sköljer genom kroppen. När vi puttrar tillbaka åker vi förbi en oändlig mängd med fraktfartyg. De ligger på rad i floden i väntan på att få lasta av. Mongla hamn är Bangladesh näst största hamn. Det är mer trafik än vanligt för lite längre fram ligger det nyinvigda kolkraftverket Rampal. Miljöexperter har vida kritiserat regeringens beslut att låta bygga ett kraftverk så nära Sundarbans känsliga ekologi. Bangladesh är ju i allra högsta grad offer för den globala uppvärmning som de fossila bränslena bidragit till. Men landet är samtidigt mitt i steget att lämna gruppen av minst utvecklade länder i världen – och behöver mer energi för att industrin som driver tillväxten ska kunna fortsätta växa. Det är inte en helt enkel ekvation att få ihop. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.

19 Des 20223min

Utrikeskrönikan 16 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, fredag.Ska man förstå Danmark ska man förstå dess mat. Jag måste få berätta om de danska pannkakorna. Men inte pannkakor i största allmänhet, här ska du få höra om de köpenhamnska så kallade rådhuspannkakorna.Det började med att det landade en inbjudan i min inkorg, den danske professorn Morten Meldal hade fått Nobelpriset i kemi och det skulle såklart firas. Köpenhamns kommun, där han bor och är verksam, var stolta så de nästan sprack och bjöd in till en ceremoni i Köpenhamns pampiga rådhus.Där skulle det bli tal, bubbel – och pannkakor.Jag läste igen.Jo, de skulle servera just pannkakor, och faktiskt inte så mycket annat. Det nämndes liksom i förbifarten, att Morten Meldal firas med rådhuspannkakor. Som om att det var helt normalt att äta pannkakor efter ett Nobelpris, och som att alla var helt med på det. Här låg ju uppenbarligen en bra story begraven.Mycket riktigt. Efter lite research hade jag lärt mig att rådhuspannkakor är en dansk festrätt som bara får serveras av Köpenhamns kommun och bara vid mycket festliga tillfällen. Rätten uppfanns på 1920-talet av en dansk krögare, som gav receptet till kommunen på villkor att det hölls hemligt och att pannkakan bara serverades i just rådhuset.Så är det visst än idag, nästan 100 år senare. Även om det finns många försök till kopior därute lär det alltså bara vara i Köpenhamns rådhus du kan äta en äkta rådhuspannkaka.Där har de å andra sidan ätits många gånger genom åren, har man något att fira eller en viktig gäst så kommer de fram, pannkakorna. Etiopiens kejsare Haile Selassie har ätit pannkakor i rådhuset. Liksom danska handbollslandslaget varje gång de vunnit EM. 1967 serverades 70 000 pannkakor när stan fyllde 800 år, och nyåret 2012 bjöds stans hemlösa på äkta rådhuspannkakor. I somras åts den för att fira danska Tour de France-vinnaren Jonas Vingegaard – och nu har alltså nobelpristagaren Morten Meldal också ätit de legendariska pannkakorna. Liksom jag, för jag nappade såklart på inbjudan och begav mig till rådhuset.Och där låg de. I en av det pampiga husets många pampiga salar, snyggt uppradade på serveringsfat. Jag försökte se ut som att jag var där för Nobelprisets skull. Borgmästaren höll ett långt tal om forskning i framkant – jag lyssnade inte så noga, glodde mest storögt på de hemlighetsfulla pannkakorna. Belgiens kung Leopold har ätit dem, och världens bästa fotbollsmålvakt Peter Schmeichel. Snart var det min tur.Jag la upp en på en tallrik och smakade.En hoprullad pannkaka fylld med vispad *censur*, struken med *censur* och överströdd med rostade *censur*.Den var såklart utsökt. Jag svalde och gick därifrån med en känsla av att ha tuggat mig ännu en liten bit längre in i den danska folksjälen.Samuel Larsson, Köpenhamn

16 Des 20223min

Utrikeskrönikan 15 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangladesh torsdagVi måste prata om det här med parker. Vad man gör i dem och vilken funktion de fyller i samhället.Städerna här i Sydasien är inte sällan överbefolkade och bjuder på en kakafoni av ljud som lätt kan bli påfrestande för en nordbo. Räddningen blir då stadens grönområden. De är få men ack så omhuldade av de som har turen att bo nära. Tidig morgon och dito eftermiddag är prime time. Gammal som ung kommer hit för sin dagliga motion. Det joggas och power walkas. Cricket och diverse andra bollsporter är också populära. Ibland finns ett utegym. Så långt morgonaktiviteterna. På eftermiddagarna är det selfie time. Unga tjejer och killar i sina bästa kläder och poser tar vid. Bröllopspar förevigas med blommor och vattendrag som fond. Männen samlas för att diskutera politik, ekonomi och senaste cricketresultaten. Kvinnorna passar barnen och njuter av en stunds avbrott från den krävande kökstjänstgöringen.Men det pågår också något annat. Sex. Eller åtminstone förstadiet till sex. När solen går ner och skuggorna blir långa tar de hånglande paren vid. Här bor man ofta hemma hos föräldrarna till man gift sig. Och är du son i familjen flyttar hustrun helt enkelt hem till dig och dina föräldrar. Detta system med joint family system håller så sakteliga på att luckras upp men det är fortfarande mycket vanligt i mina bevakningsländer. Och var ska man då ta vägen om man vill hångla? Relationer före äktenskapet accepteras inte av många föräldrar men lust och passion tar ju ingen hänsyn till gamlingarnas åsikter. Räddningen stavas parker.Det kan bli pinsamt. Som när jag och min då fyra-årige son besökte en liten park längs Ganges flodbank i den indiska staden Varanasi. Ungen skuttade glatt iväg. Bra att han gör av med lite överskottsenergi tänkte jag. Tills jag insåg att det inte var vinden som fick buskarna att röra sig utan hånglade par i olika stadier av lusta. Mamma vad gör de därinne undrade barnet? Jag tog honom bestämt i handen och gick därifrån.Men frågan är hur länge till som de offentliga grönområdena kommer att förbli favorithångelplatsen nummer 1. De traditionella familjevärderingarna ifrågasätts. Unga vill välja partner själva. Och att ha haft en eller två före äktenskapet är inte konstigt. Men detta gäller förstås framförallt de välutbildade i storstäderna och de som av olika skäl har råd att sticka ut lite i sin livsföring. För de många andra förblir nog parkerna förstahandsvalet när lusten slår till.Naila Saleem Sydasienkorrespondent

15 Des 20222min

Utrikeskrönikan 14 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdagKnarret under fötterna. Snoret som fryser och ljuset från det vita. Vinterkyla när den är som bäst, ändå bara hälften så kallt här, mot i sibiriska Tomsk.På 90-talet när vintrarna i ryska Sibirien var riktiga vintrar, med minus 30 reste jag till Tomsk. Det hade varit en atomolycka i hemliga Tomsk 7, norr om Tomsk. Där tillverkades kärnbränsle också för vapen. Radioaktivitet hade spritts över byar i området runt Tomsk 7 och vi åkte för att träffa människor som drabbats. En fysikprofessor från Tomsk följde med och i bakfönstret på bilen låg geigermätaren, den gav ofta utslag.Många strålskadades i byarna, men överlevde inte länge nog för att få någon kompensation.Efter vår utfärd hade fysikprofessorn ordnat övernattning på ett studenthem i Tomsk. Jag och min fixare delade rum. Det var så kallt att ett tjockt islager fanns på insidan av fönstren, så professorn hämtade ett värmeelement. Det var en brun tunn masonitskiva och gjorde inte stor skillnad. Den natten sov vi knappt, fullt påklädda och med fötterna mot masonitskivan. Som vi frös.Några andra boende såg vi inte till, men i det gemensamma köket hade någon satt på alla spisplattorna och ugnarna, utan att det gjorde någon större skillnad.På morgonen när vi hämtades av professorn i en härligt uppvärmd bil fick vi förklaringen.Husets vattensystem hade fullständigt frusit sönder, källaren var full av is, det gick inte ens att gå ned där.Med norrländska rötter och fostran har jag lärt mig respektera, men också älska kylan.Aldrig utan mössa, lager på lager, yllekalsonger och pälsfoder. Inte duscha eller tvätta sig i ansiktet innan man går ut i minus tio. Tänk vad härligt att få bylta på sig en massa kläder, åka iväg med sparkstötting eller ett par skidor och andas in den klara och kalla luften.Härligt om det finns någonstans att värma sig och om du har det du behöver för att klara kylan.Men fruktansvärt när värmesystem slås sönder, som nu i krigets Ukraina eller som i halvt avfolkade ryska sibiriska byar där ingen service längre finns.Jag har förgäves försökt pådyvla mina närmaste sånt jag själv fick lära av norrländska föräldrar om kylan.Särskilt svårt är det med han, som verkar ha nåt fel på sin inre termostat. Hans största rädsla är bli för varm. Så kylan är alltid en total överraskning, mössa och luva är obekvämt, helst skulle han alltid gå i sandaler.När han kommer in från att ha frusit ute i tio minus, klagar han direkt på värmen inomhus och gör det otänkbara - öppnar fönstren - och rubbar också hustermostaten. Det blir väldigt varmt, vi eldar för kråkorna som pappa skulle ha sagt.Maria Persson Löfgren för P1 morgon

14 Des 20223min

Utrikeskrönikan 13 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm LuciadagenHon var klädd i en vit klänning.Puffiga ärmar, uppklädd.Men hos henne fanns inget ljus, ingen värme.Hennes mamma hade borstat hennes långa mörka hår. Det blev lent, helt utan tovor.Hon var redo för giftermål.Men, hon visste ju inte ens vad giftermål var, hon ville ju bara leka, men blev borttvingad till en 29-årig man. Själv var hon sex år.På sitt religiösa bortlovande i församlingslokalen i Istanbul hade hon en leksak i handen. Förstod inte vad som hände.Dagen efter våldtogs hon första gången.Hon var sex år då, sedan följde 18 år av sexuella övergrepp och våldtäkter. Misshandel. Hon fick aldrig gå i skolan, föräldrarna var emot utbildning.Hon tvingades lyda sin make, annars skulle ”änglarna förbanna henne och hon skulle brinna i helvetets eldar”. Det fick hon höra av sina föräldrar.Pappan var en ledande person inom en sektliknande religiös församling.Konservativ.I 18 år levde hon i sitt eget mörker utan gryning. Förtryckt, nekad både rättigheter och utbildning. Födde ett barn som togs ifrån henne.Hon trodde till och med att barnäktenskap var normalt. Att det var så det skulle vara.Men i ung vuxen ålder hörde hon ett radioprogram, där barnbrudar som lyckats fly och bryta sig loss vittnade, där expert pratade. De sa att det finns hjälp att få.Hon förstod äntligen att allt var fel. Hennes familj, hennes liv.Hon lyckades fly, lämna sin man. Sina bojor.Händelsen har väckt stor uppmärksamhet i Turkiet och fördömts av alltifrån människorättsorganisationer till religiösa samfund och parlamentariker. Men några har försökt att försvara den religiösa sekten, sagt att händelsen är isolerad, eller överdriven.Men faktum är att barnäktenskap inte är något nytt i Turkiet, nästan 17 procent av alla äktenskap inkluderar en person som ingått äktenskapet innan sin 18-årsdag.Värst är det i avlägsna landsbygdsområden och bland konservativt religiösa grupper.Kvinnan som tvingades in i ett äktenskap som sexåring har brutit sig fri och hennes lidande har skapat en debatt som kanske kan rädda någon från att gå igenom det helvete hon själv tvingades leva.Och medan tankar om mänsklighetens brister jagar sinnesron kan vi åtminstone i Sverige idag söka tröst till minnet av ett helgon – som i den mörka vinternatten sprider ljus och värme.Bakom ögonlocken kommer tårar att bränna av körernas sång, låt de flöda fritt av lycka över att vara fri.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

13 Des 20223min

Utrikeskrönika 12 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Leipzig, måndag.”Runter mit dem Handy!”Ner med mobilen, sa mannen bredvid mig på läktaren bestämt.”Men jag ska bara twittra lite, yrkesmässigt”, sa jag.”Vad är det du inte förstår? Sitter du här engagerar dig du dig, om inte förtar det magin även för mig”, sa han och det fanns inget mer att diskutera.Igår kväll kom den barske mannens exempel för 10 år sen i Dortmund tillbaka till mig här i Leipzig.Jag hade köpt biljetter till Juloratoriet i Bachs egen kyrka, Thomaskyrkan. För en som matats med Bach sen barnsben var det en storartad upplevelse att sitta intill Bachs grav och höra musiken på det ursprungliga stället.Den berömda inledningen hade knappt klingat ut förrän jag noterade att bänkgrannen satt och surfade och skrev meddelanden.I den korta pausen mellan tredje och fjärde kantaten sa jag till.Mannen blev perplex av frågan, det märktes, men utan att klaga sa han, inga problem och sen kom den inte upp igen.Bra där, det är sannerligen en konst att kunna ta en vänlig tillsägelse på ett icke-passivaggressivt sätt också.Och resten av konserten, när mobildistraktionen var borta, flödade tankarna. Plötsligt slog det mig att Bach, Luther och reformationen och Nietzsche och Wagner och murens fall 1989 med flera viktiga personer och händelser, har sina vaggor just i det här området i Tyskland, i en ungefär drygt 10 mils radie i alla väderstreck rakt ut från Leipzig.Och flera av de mest intensiva måndagsdemonstrationerna mot den nuvarande regeringens energi- och Rysslandspolitik genomförs också i städer i det här området och det händer att på dem den ”tyska riket-fanan” svingas av någon Reichsbürger.Ja, det slog mig där i Bachmusikens brus att den tyska historien är så dramatisk, inte minst med Leipzig som utgångspunkt, så full av omstarter, delningar, murar, krossade livsöden, förlorade livsverk och ändrade gränser, händelser så stora att steget till farlig bitterhet för en del inte som råkar ut för den inte blir så långt och att det nog måste tas med som en viktig grogrund i alla fall till varför vissa tyskar, trots demokratins otroliga stabilitet i landet sen årtionden tillbaka, uppenbarligen drömmer om något annat.Det är nog ingen tillfällighet att den misstänkte ledaren för terrorgruppen, den 71-årige adelsmannen, Henrik XIII, tydligen har förlorat flera av sina mångåriga rättstvister för att få tillbaka fastigheter och ägodelar som tvångsomhändertogs ifrån hans släkt under DDR-tiden.Det finns förstås flera andra förklaringar, som jag berört i rapporteringen, och bara för att man utsatts av den dramatiska, så ofta omvälvande tyska historien, så urskuldar det förstås ingen statskuppsvilja. Men denna faktor, tror jag nu efter mina mobilfria och tankeflödande kväll under Thomaskyrkans höga valv och till Bach eviga musik, måste med i ekvationen om man vill förstå.Så nästa gång på en konstupplevelse eller idrottsevenemang du störs av någon som hellre håller på med mobilen, våga luta dig fram och väs ”runter mit dem Handy” och se, dina tankar kommer flöda.Daniel Alling, Leipzig daniel.alling@sverigesradio.se

12 Des 20223min

Utrikeskrönika 9 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredag,När jag jobbade som sjuksköterska på Karolinska universitetssjukhuset svor jag nästan högt vid de tillfällen det visade sig att ett läkemedel som någon av mina patienter behövde inte fanns på avdelningen. För det innebar en del merjobb, och inte av det roligare slaget.Först behövde man gå in i läkemedelsautomaten igen, som hade en touchscreen från helvetet. En pekskärm mer eller mindre likgiltig för beröring är ingen humörhöjare för en stressad sjuksköterska på ett kvällspass. Sen, om man kom så långt, kunde man i bästa fall se att läkemedlet i fråga fanns på en annan avdelning på sjukhuset. Nästa steg var att ringa till avdelningen, där en annan stressad sjuksköterska kanske till slut svarade, och be snällt.Sen gällde det att bevaka rörposten, ett transportsystem som jag alltid tyckte kändes lite science fiction, trots att det förmodligen var det mest analoga av all teknik på sjukhuset, men som jag aldrig blev hundra procent vän med.Jag påmindes om det här när jag nyligen besökte ett sjukhus i Liberia, i Västafrika. Där fanns inga touchscreens, ingen rörpost och inga läkemedelsautomater. Nej, det hade ni inte, och inte heller jag, väntat mig. Men – och här kommer det som ändå överraskade – det fanns inga läkemedel över huvud taget. Faktum är att det inte heller fanns några patienter, med ett par undantag. ”Invånarna vet att det inte finns några mediciner, så de kommer inte hit”, förklarade en sjuksköterska.I normalfallet är det inte heller sjukhuset som har läkemedel, förklarade han vidare. Patienterna kommer och får en ordination. Men läkemedlen får de skaffa själva på ett apotek, en bit ifrån sjukhuset. Det gäller även dropp, och materialet som behövs om något ska ges intravenöst, som droppaggregat, sprutor och infarter. Det får patientens anhöriga, på leriga och skumpiga vägar, åka och införskaffa för pengar de förhoppningsvis har.Men just nu fanns det alltså inget att hämta ens på apoteket.Sjukhussalarna bestod av rum med tomma sängbottnar med mer eller mindre hela myggnät över sig. För det fanns heller inga madrasser. Och för tillfället fick personalen ingen lön, eftersom det var slut i kassan.Jag lärde mig mycket i Liberia, men kom nog hem med fler frågor än svar om hur man kan få till fungerande sjukvård i ett av världens tio fattigaste länder. Ett land där varje förutsättning är en utmaning – en väg det går att köra på, en ledning det finns rent vatten i, en ambulans som går att starta.Jag tror inte att det ger så mycket att jämföra Karolinska universitetssjukhuset med det jag besökte i Liberia, som för övrigt var en enklare klinik på landsbygden och inte så att säga Karolinskas motsvarighet i Monrovia. Jag kunde ändå bara inte låta bli att påminnas om min egen erfarenhet av jakt på läkemedel.Man kan väl bara konstatera att det, oavsett teknologisk nivå, är mycket som krävs för att sjukvård, av vilket slag som helst, ska fungera.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

9 Des 20223min

Utrikeskrönikan 8 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Atlanta, torsdag morgon.När förloraren i Georgias senatsval, republikanen Herschel Walker, igår natt dök upp på storbildsskärmen för att erkänna sig besegrad, buade folk omkring mig inne i balsalen på segraren och demokraten Raphael Warnocks valvaka. DJ:n spelade ”Hit the Road Jack” åt Walker, fotbollsstjärnan och Trumplojalisten, som nu förkroppsligar det senaste i raden av Donald Trumps misslyckanden. ”And don´t you come back no more”, sjöng de skadeglada firarna. Och efter år av kontroverser , utredningar och tidigare otänkbarheter ser det nu ut som att det på bara en månad är allt fler republikaner som börjar känna likadant för Trump själv. Att de kanske helst ser att han inte kommer tillbaka igen. För sen det i november stod klart att flera av de kandidater han stöttat i mellanårsvalet förlorat i viktiga nyckelstater, och sen Donald Trump en vecka senare meddelade att han ställer upp i nästa presidentval, så har det gått utför för Trump.För några veckor sedan bjöd han in världsstjärnan Kanye West, Ye, på middag trots Ye´s upprepade antisemitiska uttalanden, dessutom tillsammans med en av de mest ökända högerextremisterna och sexisterna i landet. De satt där och åt på altanen till lyxvillan på Trumps ägor i Florida. Fördömanden följde från andra republikaner, mer eller mindre uttryckliga.Sen hävdade Donald Trump att det nu framkommit ytterligare bevis för att valet 2020 stals från honom. Och skrev på sin plattform Truth Social, att ”fusk av den här omfattningen tillåter att regler och lagar rivs upp, till och med de i konstitutionen”.Det visade sig vara lite väl magstarkt för en del av hans partikollegor, som fördömde även det. Sen: samma dag som valet här i Georgia kom en dom mot Trumps familjeföretag i New York, gällande bland annat skattebrott. Han själv var inte åtalad, men nyheten lades direkt till på listan av bakslag för den tidigare presidenten just nu.Och idag är Donald Trump i större politisk fara än kanske någonsin. Visst absolut, efter den blodiga stormningen av kongressen för snart två år sedan, tog flera republikaner tydligt sina händer från honom. Men de flesta för bara en kort stund. Snart var ledare i partiet på plats hemma i presidentens soldränkta Palm Beach-anläggning Mar-a-Lago igen. Och 6 januari försökte man tala om så lite som möjligt.Jag tänker ibland på ettårsdagen efter attacken då marmorkorridorerna ekade tomma på republikaner, i princip ingen i partiet var där för att hedra de poliser som riskerat sina liv för deras, i princip ingen var där för att minnas det blodiga försöket att förhindra ett fredligt maktskifte i folkets hus. De var för rädda för att stöta sig med Donald Trumps mäktiga väljarbas, som älskar honom.Men nu. Nu tycks ändå fler och fler inom Republikanerna se en framtid för partiet utan Trump. De inser att årets val är det tredje på raken där partiet gjort ett dåligt resultat, mycket på grund av den tidigare presidenten. Och förlusten i Georgia kan bli ett slags avstamp för den uppgörelse internt om Trumps roll i partiet och riktningen framöver, som republikanerna nu tvingas till.Cecilia Khavar, Atlanta Georgiacecilia.khavar@sverigesradio.se

8 Des 20223min