Går det att leva som vanligt när man väntar på ett storkrig?: Mia Odabas, Jerusalem

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Går det att leva som vanligt när man väntar på ett storkrig?

De senaste veckorna här i Israel har ställt den frågan på sin spets. 12 döda barn på en fotbollsplan i en by på Golanhöjderna - en dödad hög Hizbollachef i södra Beirut - högsta politiska Hamasledaren dödad i Teheran och ytterligare en Hamasledare bekräftad död i Gaza. Och ledarna i Israel, Iran, Hamas och Hizbollah trumfar nu varandra med retoriska hot om hämndattacker.

Så nu står vi här. I väntan på ett storkrig. Alla pratar om det, men ingen vet när eller om eller hur det kommer. Vad gör man då? Hur förbereder man sig för någonting man egentligen inte vet något om? Ska man lämna landet? Eller jobba på som vanligt? Ska man riskminimera, eller kanske tvärtom leva varje ögonblick som om det vore det sista?

Folk jag träffar här pratar förstås om detta. Hela tiden. Det plingar i telefonen hos mannen bredvid mig på caféet. Jag hör honom avhandla tre olika krigsscenarios på engelska. Frisören utanför mitt hotell är rädd, säger hon, men hon har baxat en frisörstol ner i ett slags källarutrymme och klipper sina kunder där. Lite säkrare, resonerar hon. I Tel Aviv sitter folk klistrade vid sina mobiler mellan doppen i havet på stranden. Och på besök i bosättningar på Västbanken träffar jag israeler som litar på armén och som ser krig som oundvikligt. Och palestinier i Ramallah håller med - om just det oundvikliga.

Det bunkras förstås. Bärbara elgeneratorer och power banks har strykande åtgång, och mannen i kiosken bredvid mitt hotell berättar om storsäljarna just nu: vatten på flaska, konserverad tonfisk och salami. Men det är långt ifrån panik här.

Den här lite mer fatalistiska icke-oron möter mig överallt. Mannen i herrekiperingsbutiken i de judiska kvarteren i Jerusalem skakar på huvudet när jag frågar om han är rädd - nej nej, det här har vi väntat på och det måste ske. En palestinsk kebabförsäljare ler trött och säger ”inshallah” - om gud vill kommer vi att klara detta. Man söker tröst i det som ligger en närmast - ett välfyllt skyddsrum, Israels armé, Gud, profeten eller profeterna.

Som svensk famlar man ju lite här. Hur kan vardagslivet fortgå när storkriget knackar på dörren? Kan man inte få hjärtattack av att tänka på att ens liv och familj kan slås i spillror, vilken dag som helst?

Jo, förstås. Men - när man har bunkrat sitt vatten och sin salami, kollat skyddsrum och packat en ”grab bag” - den lilla väskan med det allra nödvändigaste, samt diskuterat möjliga och omöjliga scenarios för attacker från olika håll - ja då är man tillbaka på ruta ett. Då fortsätter det vanliga livet. Det är ett barn som ska hämtas från skolan. Mat ska lagas. Jobb ska skötas och tvättmaskinen måste gå.

Förvånande? Eller - bara mänskligt?

I Gaza har det pågått storkrig i tio månader. Där finns inte lyxen att tänka efter före. Så mina tankar landar i att så länge det grundläggande fungerar är jag bara tacksam. Och försöker leva just som vanligt. Även om axlarna har fastnat uppe vid öronen. Och jag såklart har min ”grab bag” redo.

Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem