Tyskarna har glömt bort hur man badar: Jack Lantz, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, onsdag

Det är en sensommardag som den här, vid en pittoresk tysk badsjö, som mitt kärleksförhållande med den tyska ordningen definitivt tar slut.

Vi har länge haft ett knakigt förhållande. Visst är det lätt att bli förälskad i ett land där det mesta bara funkar, men så plötsligt står du där vid ett övergångsställe tillsammans med tio andra tyskar och väntar på grön gubbe, minut efter minut, fast det inte finns en enda bil i sikte. För man kan ju inte gå mot rött, det går ju inte!

Eller så står du där i affären som bara tar kontanter och nekas att handla, för det saknas 0,01 €, alltså en tiondels krona. Och du kan ju inte betala för lite, det går ju inte!

Visst kan man förstå, att det är bra med trafiksäkerhet och bra med en kassa som stämmer vid dagens slut. Men ibland har jag funderat – blir tyskarna ändå inte lite begränsade i sina liv av den tyska ordningen? Och så, en varm sensommardag, blir jag säker på min sak.

Det är över 30 grader varmt och outhärdligt inne i stan, så jag har tagit mig ut till en badplats. En tysk badplats är inte som en svensk, dit man bara kan åka, byta om och hoppa i vattnet hur som helst, nej nej, hur skulle det se ut? En tysk badplats är inhägnad, prydligt städad och bevakad och du betalar ett inträde på 3 € kontant. Men när jag nu kommer till ingången med mina jämna mynt redo, så möts jag av en stängd dörr och ett plakat: Badplatsen är stängd, öppnar igen nästa sommar.

Ah, det borde jag ju förstått! Står det i schemat att sommaren är slut så är den slut, även om det är 30° varmt. Men den här dagen känner jag mig lite rebellisk. Jag fortsätter gå längs stängslet, och se, efter ett tag tar det inhägnade området slut, och sandstranden fortsätter bortanför det, glittrande vit och inbjudande med svalkande blå vågor och fullt med solande tyskar. I ett nafs byter jag om till mina badbyxor, springer ut och kastar mig i vattnet.

När jag kom upp till ytan känner jag dussintals ögon som förvånat stirrar på mig. Och jag inser: jag är den enda som badar. När jag går upp ur vattnet hör jag en röst från en liten flicka:

Mutti Mutti, ich will auch schwimmen! Mamma mamma, jag vill också bada!

Och medan jag sätter mig i den gassande solen hör jag mammans medlidsamma röst svara:

Nej mitt barn, det går inte. Det här är ingen badplats.

Det var då det tog slut mellan mig och den tyska ordningen.

Jack Lantz, Berlin.