Raymond Chandler och Los Angeles tomhet

Mattias Hagberg ger sig in bland palmträdens skugga i Los Angeles för att närma sig en författare som förebådar postmodernismen: Raymond Chandler.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2016.

Första gången jag körde från flygplatsen i Los Angeles mot Santa Monica och havet var det natt. Palmerna längs vägen var som svarta, grafiska tryck mot himlen, och bergen i fjärran påminde om en mörk mur.

Jag svängde upp på motorvägen och lät mig uppslukas av den oändliga strömmen av bilar. Nedanför mig bredde metropolen ut sig med sina raka avenyer, låga byggnader och glittrande gatljus.

Där och då var det något som fångade mig; en förnimmelse av verkligheten som kanske bäst kan beskrivs med ord som undanglidande, fragmentarisk och innehållslös. Det var en känsla som var både skrämmande och behaglig.

Jag var i Los Angeles i tio dagar – rörde mig genom det splittrade stadslandskapet, gjorde intervjuer, skrev – men känslan lämnade mig aldrig. Tvärt om. Den växte.

Det är en känsla jag funderat mycket på sedan dess. Det är en känsla jag har försökt att förstå, framför allt med fiktionens hjälp.

Los Angeles plats i litteraturen är påfallande begränsad, i alla fall om man jämför med andra metropoler som New York, London eller Paris. Medan världens stora författare har flockats runt dessa platser har de alltid skytt Los Angeles.

Jag föreställer mig att det har med rummet att göra; med det uppbrutna stadslandskapet; med motorvägarna och avstånden; med avsaknaden av centrum och med bristen på överskådlighet. Los Angeles är på många sätt enformigt och monotont, en oändlig repetition av samma låga hus, samma raka gator, samma bensinstationer, samma snabbmatsställen, samma palmer, samma motorvägar. Det finns en påtaglig fattigdom i upprepningen, en fattigdom som det är svårt att göra litteratur av.

Jag har egentligen bara hittat en författare som lyckats fullt ut: Raymond Chandler.

Trots att det gått sextio år sedan han lämnade ifrån sig sin sista roman är det som om han talar direkt till vår tid.

Genom att läsa Raymond Chandlers hårdkokta deckare kan man förstå Los Angeles.

Men inte bara det. Jag tror att Raymond Chandler har något mer att säga oss. Genom att fånga staden fångar han även den moderna, eller ska jag kanske säga den postmoderna människan och hennes belägenhet. Jag vet att det är slitna ord, men i just det här fallet tror jag att de är helt rätt.

Jag är inte ensam om de här tankarna. Under de senaste åren har intresset för Raymond Chandler ökat. Hans romaner kommer ständigt i nya utgåvor och litteraturen om honom växer.

Ett tecken i tiden är att den berömde amerikanske litteratur- och kulturteoretikern Fredric Jameson nyligen samlade några essäer om Raymond Chandler i en volym, allt med det uttalade målet att lyfta in deckarförfattaren i finrummet. Fredric Jameson menar nämligen att Raymond Chandler är en lika intressant modernistisk författare som exempelvis Vladimir Nabokov eller Virginia Woolf – bara man läser honom på rätt sätt.

Under tjugo år, från slutet av trettiotalet till slutet av femtiotalet, skrev Raymond Chandler sju romaner som blivit stilbildande för den moderna kriminallitteraturen – alla med den ironiske, desillusionerade och ensamme privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. Romanerna är påfallande lika, som om de alla är variationer på ett och samma tema.

Det börjar alltid med ett enkelt fall. Någon är försvunnen eller utsatt för utpressning. Philip Marlowe tar motvilligt sig an saken, bara för att snabbt dras in i någon svåröverskådlig härva av lögner och våldsbrott. Med cigaretten i mungipan jagar han fram och tillbaka över Los Angeles. Han konfronterar korrupta affärsmän, våldsamma poliser och hänsynslösa gangsters. Och till slut hittar han alltid en förklaring till det ursprungliga fallet.

På ytan ganska typiska kriminalhistorier med andra ord; ett brott, en detektiv, en lösning. Men det finns några element som skiljer Raymond Chandler från nästan alla andra författare i genren – och det är dessa element som ger honom en särställning.

Redan de första raderna i den första romanen, Den stora sömnen från 1939, skvallrar om författarens intentioner:

Klockan var ungefär elva på förmiddagen. Det var i mitten av oktober. Solen sken inte och en ridå av strilande regn syntes mot bergssluttningarnas skarpa konturer. Jag hade blå kostym, mörkblå skjorta, slips och snobbnäsduk, svarta skor, svarta yllestrumpor med mörkblå stickning. Jag var snygg, proper, rakad och nykter och jag kände mig ovanligt styv i korken. Jag var precis allting som en välklädd privatdeckare bör vara.

Det är Philip Marlowes röst som Raymond Chandler låter oss höra. Det är hans personliga stämma vi får ta del av – inget annat. Med bitande ironi och påtaglig distans återberättar han en räcka händelser ur sitt eget perspektiv. Här finns ingen objektiv sanning, ingen yttre ordning, bara Philip Marlowes egna upplevelser, eller snarare det sätt han väljer att beskriva dessa på.

Som läsare blir jag genast osäker. Vad är det egentligen jag tar del av?

Och det blir värre.

Intrigerna i alla romanerna är ytterst komplicerade. Avsnitt läggs till avsnitt, utan att någon riktig känsla av sammanhang infinner sig. Varje enskild scen blir snabbt intressantare än sammanhanget.

Alla Raymond Chandlers romaner känns faktiskt som lapptäcken, som samlingar med subjektiva fragment.

En förklaring är arbetsmetoden. Han använde sig ofta av gamla noveller som han klippte och klistrade ihop. Han samplade sig själv.

En annan förklaring finns i Los Angeles uppsplittrade sociala landskap. I en miljö där alla lever utan några klara sociala band blir verkligheten, och romankonsten, fragmentarisk.

Och mellan dessa fragment smyger tomheten in – en känsla av meningslöshet, en känsla som alltid förstärks mot slutet. Upplösningen är aldrig en förlösning hos Raymond Chandler. Det finns ingen upprättelse eller rättvisa, bara en dämpad avtoning. Staden och världen fortsätter som förut – trots alla mord, all misär, all korruption. Raymond Chandler skriver fram likgiltigheten.

Just denna tomhet har Fredric Jameson tagit fasta på i sin närläsning. För honom blir romanerna om Philip Marlowe en sorts existentiella historier i klass med Albert Camus Främlingen eller Jean-Paul Sartres Äcklet. För honom handlar romanerna till syvende och sist om den ensamma människan som är utkastad i en meningslös tillvaro med döden som enda fasta punkt.

Det är ett intressant perspektiv – om än deprimerande.

Själv har jag inga problem med att se Raymond Chandler som en modernistisk författare. Men jag läser honom hellre som en postmodernistisk föregångare, som en författare som lyckades med att gestalta det senmoderna samhällets splittring, oöverskådlighet och subjektivitet, långt före alla andra.

Jag har återvänt till Los Angeles några gånger efter det där första omtumlande mötet. Varje gång har jag drabbats av samma märkliga känsla av tomhet. Och varje gång har jag känt ett starkt behov av att läsa Raymond Chandler igen. För mig ligger hans aktualitet och storhet i hans förmåga att fånga en stad som egentligen inte låter sig fångas – en stad, och ett samhälle, där bitarna är större än helheten.

Mattias Hagberg, författare och kulturskribent

Fredric Jameson, "Raymond Chandler: The Detections of Totality", Verso Books