Den verklighetsbaserade litteraturens dilemman

Tennis förknippas med klass, stil eller snobberi. Spelreglerna utgår förvisso från planens heldragna linjer, men Elisabeth Skog går till tennislitteraturen och hittar en annan berättelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-08-25.Jag har länge närt en obesvarad kärlek till det som brukade kallas för den vita sporten. Likt andra som älskar utan gensvar har jag vant mig vid att nöja mig med minsta lilla. En undanläggning vid nätet eller ett passerslag som lurar motspelaren. Då kan jag tillfälligtvis glömma orenheten i grundslagen och det fladdriga sportlinnet från billighetsaffären. Vad är grejen med tennis? Vad är det som lockar med denna snobbsport i fläckfri piké? Omgärdad av klass och stil, quiet please, uppfunnen 1873 av en brittisk major.Räknesättet begripligt bara för de införstådda; fifteen love. Och de gåtfulla orden: tiebreak, dubbelfel. Linjernas stränghet. Det äskas tystnad vid tävlingar och klädkoder gäller. Ner till trosor och kalsonger. För spelare i Wimbledon stipulerar ett tiopunktsdokument till exempel att bredden på ränder i avvikande färg på kläderna max får vara 1 centimeter, och att skosulan ska vara vit, liksom underkläderna.I litteraturen ger tennis, liksom många andra sporter, gestaltning åt kampen mellan moral och egenintresse, mellan regler och överträdelser, liksom maktens förskjutning.Som i Lionel Shrivers roman ”Dubbelfel”, där ett par spelar tennis på elitnivå men gör så på allt mer divergerande bevekelsegrunder: uppriktig kärlek till sporten kontra pengarna. Men i huvudsak verkar tennisen i litteraturen fylla en annan funktion.”Tennisspelarna”, av Lars Gustafsson, är Sveriges mest välkända roman med tennistema. Den kretsar kring en svensk man som, likt Gustafsson själv, gästforskar vid University of Texas i Austin. Det är en sorgfri man i god kondition som tidigt varje morgon brukar spela tennis på en enkel bana med ojämn betong inramad av rostigt hönsnät. Just sådana banor med knölig asfalt och kanske några namnlösa växter invid baslinjen som i Sverige återfinns i städer där kommunen upplåter mark och nät, såväl som i välmående sommarparadis med bortglömda allmänningar. Måtte de få finnas kvar, måtte inte allting bli för välordnat, borttaget eller inlåst.I ”Tennisspelarna” beskrivs noggrant hur det ska kännas i kroppen vid en serve, i detta fall en american twist (som ska resultera i en pervers sidskruv): Tyngden rullar över kroppen, från det höga uppkastet i linje med det vänstra örat fram mot foten. Som ett årtag. Som en havsvåg. ”Tom, lyckligt tom, som en nolla, som ett tecken utan mening hängde bollen där, och någonting inom mig gratulerade mig till dess tomhet. Någonstans ute i tomheten kvittrade en liten fågel i grenarna i det stora pecanoträd som sträckte sig in över banan.” skriver Gustafsson. Men kanske uttrycker författaren, som själv främst betraktade sig som poet, det ännu bättre i diktsamlingen ”Sonetter” där en rad lyder:”Det torra slaget gör dig åter hel”Det torra slaget avser ögonblicket när tennisracket träffar bollen. Det handlar om nuet. Inte nyligen och inte snart. Nu. Författaren menar att vi ägnar så mycket tid åt förhoppningar och minnen, framtid och dåtid. Han hittar den avspända närvarokänslan just i tillslaget och känner sig fullödig. ”... Hel blir bara den som inte längre ser en annan boll i bollen som han ser.”Den amerikanske författaren David Foster Wallace var precis som Gustafsson både intresserad av tennis och filosofi, men även matematik. Han var en lovande juniorspelare, ja nästan lysande sägs det. Han hänför framgångarna till sitt sinne för geometri mer än de kroppsliga förutsättningarna; kortvuxen som han var och långsam med konkavt bröst och smala handleder. Han kunde spela över hela banan, det är en viktig sak, och han satte en ära i att med stoiskt lugn begagna sig av statistiska beräkningar av underlag, sol och vindar. ”Jag hade utvecklat en sorts hybris vad gällde min taoistiska förmåga att kontrollera genom icke-kontroll.” Han menar att tennis är som biljard men med bollar som aldrig stannar, som schack med språng. Det är geometri, exakta rutor och bollbanans vinklar i flera led.Wallace beskriver njutningsfullt långa träningspass med sin bästa vän och fiende, med- och motspelare Gil Antitois. De kör monotona serier där crossbollar varvas med raka slag så att bollens bana utgör formen av en stiliserad fjäril. Det är just i utmattningen via repetition, en form av dissociation, som Wallace menar är målet med hans tennistillvaro. Under en mycket lång slagväxling känns det som om han ”...tyst lämnat planeten och svepts in i sig själv.”Upplösning, tystnad, det ordlösa. Det är vad som lockar tennisens uttolkare, men det är intressant att det sker med stor noggrannhet och en fascination för gränser. Både Wallace och Gustafsson redogör noga för tennisbanans utseende, linjer och mått.Poeten Peder Alexis Olsson tar detta ett steg längre i sin helt ordlösa bok ”Tennis”. Han återger närbilder av hela banan bit för bit. Linjerna är svarta i skala 1:1 mot vit bakgrund, nästan 800 sidor. Det börjar vid baslinjen, följer den fram till sidlinjerna som i sin tur möter serverutorna och så vidare. Nätet är bokens peripeti, vändpunkt, om jämförelsen tillåts. Sedan tar andra sidan vid, serverutor, sidlinjer och boken avslutas med bortre baslinjen.Tennisförfattarna tycks ha kommit till samma slutsats som asketer och munkar såväl som formbundna nonsenspoeter i alla tider gjort: För att uppnå frihet krävs strikta regler. Upplösningen kan inte åstadkommas med slarv.Men kanske finns det en ännu vildare metod. I Mats Kempes roman ”Havet” spelas det i ett kapitel tennis på en av Bromma flygplats startbanor sent en sommarkväll. Vad händer när man spelar utan linjer och gränser? Svaret visar sig vara något liknande, citat: ”...utan nät och linjer finns bara en sida. Bommar jag bollen - upphör allt. Så jag spelar på det yttersta av min förmåga. [...] Skulle jag dö i nästa stund, så skulle jag ändå ha levt.”Litteraturen verkar ha användning för tennisen när den ska gestalta längtan efter och upplösningen i den totala närvaron/frånvaron. Men man kan undra om tennisen behöver litteraturen. Det är kanske lite mer tveksamt, men 2010 blev i alla fall den brittiske författaren Matt Harvey inbjuden till Wimbledon för att, som dess officiella poet, underhålla publiken med en dikt varje dag under turneringen.Han skrev om bollkallar och damspelarnas klädsel, men min favorit är den frenetiska rappliknande dikten Thwok som efterliknar sportkommentatorns snabba sätt att tala. Onomatopoetiska nonsensord varvas med tennisens eget knoparmoj: fifteen love, deuce, advantage, OUT! Bollen studsas före serve: bounce bounce, bounce.Det torra slaget gör dig åter hel. Thwok.Elisabeth Skog, bibliotekarieKällorLars Gustafsson ”Sonetter” Norstedt 1977Lars Gustafsson ”Tennisspelarna : en berättelse” Norstedt 1977Mats Kempe: ”Havet” Pequod Press, 2018Lionel Shriver ”Dubbelfel” Ordfront 2009David Foster Wallace ”Texter” Natur & Kultur, 2013Hör ett utdrag ur Matt Harveys Wimbledon-dikt här: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3815136

14 Jul 202410min

Kerstin Ekmans Rätten att häda från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-08-17.Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten.Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis".Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap.Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om.Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum".Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994.När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud.Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan.Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort.Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann.Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till.Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla?Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång".Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination?Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut.Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej!Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur.Ulrika Knutson, journalist och författareKällorEmi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten.Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

13 Jul 202411min

Den mångbegåvade renässanstänkaren Giordano Bruno brändes på bål för sina kätterska idéer. Filosofen Jonna Bornemark tittar närmare på ett av hans magiska verk Om band i allmänhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad: 2019-10-29.Magi är något som många av oss förknippar med barn- och populärkultur, med tillbehör som trollspön, formler och trolldrycker som gör det möjligt att bryta mot naturlagarna. Eller så kanske vi får någon vag tanke om förvetenskapliga, vidskepliga försök att kontrollera naturen med besvärjelser. Men frågan är om vi alls vet vad magi är för något. För sällan går vi tillbaka till texter från den tid då magin var en central del av vår förståelse av världen. Sällan går vi till källorna.Därför bör vi ta vara på chansen när den kommer, som när ett intellektuellt spänstigt förlag som Eskaton ger ut Giordano Brunos text ”Om band i allmänhet”, i fin översättning från latin av Gustav Sjöberg. Texten är från 1590-talets början och antagligen det sista Bruno skrev, innan han brändes på bål tio år senare.En första genomläsning kan dock kännas mycket förvirrande. Vad är egentligen detta ”band” han pratar om? Temat verkar pendla mellan politik, kärlek, statsförvaltning, sedvänjor, metafysik, etik och religion.Att ”binda” tänker vi ofta på som något konkret, vi binder böcker och midsommarkransar. Men vi talar ju också om familjeband och om att binda ett abonnemang, och då börjar vi närma oss det som Bruno är ute efter; det som gör att han både kan tala om hur populistiska politiker kan tillskansa sig makt och om kärlekens villkor.För allt detta handlar om relationer som präglas av bindande. Det är band som kan vara både gynnsamma och destruktiva. ”Vi har ett starkt band,” säger vi. Men också: ”Jag känner mig bunden.”Dessa relationella band väver samman något. Knyter ihop det ena med det andra. Och sådana knutar är av avgörande betydelse; de gör vissa saker möjliga och andra omöjliga, de stakar ut en viss framtid.Bindandet har inte bara, som man kanske kan tro, att göra med medvetna beslut, utan tycks vara en del av hela vårt sätt att vara. Genom synen, menar Bruno, blir vi bundna till former och rörelser, som när vi attraheras bröstens rundning eller ett schysst dansmove. Genom hörseln kan vältalighet, en överraskande vändning eller en ilska vi delar strömma in i oss och binda oss till sig.En modern människa kan fråga sig vad detta superbegrepp, som användas på så många olika typer av fenomen, fyller för funktion. Vi är ju vana vid att dela upp och skilja saker från varandra, inte betrakta dem utifrån en och samma princip. Men kanske kan Brunos renässansfilosofi med magiska inslag, hjälpa oss att förstå ett i vår tid alltför välkänt fenomen, nämligen det som brukar kallas post-sanning och alternativa fakta.Intellektet, menar nämligen Bruno, har en vana att binda oss till uppfattningar och sedvänjor, men också till förnuftet. Skillnaden mellan uppfattning och förnuft är att den förra har dolda motiv, till skillnad från förnuftet som är öppen med sina orsaker. När vi blir bundna så blir vi inte det per automatik av det goda, utan av uppfattningen av det goda. Det viktiga för bindaren är därmed inte att säga det sanna eller goda, utan det som den som ska bindas uppfattar som sant eller gott.I samma anda beskriver Bruno ganska krasst vad som kan vara viktiga tekniker när man ska binda något, till exempel att man binder någon starkare om denne rycks bort från andra band. Något varje sektledare vet. I sådana passager har texten starka likheter med Machiavellis Fursten, som publicerades 60 år tidigare.Om magin består av sådana praktiker, är då magikern bara en manipulatör och maktspelare? Nej, ännu oftare betonar Bruno att bindandets magi kräver ett lyssnande och en ömsesidighet – och därmed syftar till att ordna en värld som fungerar för oss alla. Därför måste bindaren låta sig själv bindas för att kunna binda. Bindaren måste till och med underkasta sig den som ska bindas.Alla binds olika så bindaren måste ha en känslighet för just det hen önskar binda. Och dessutom en känslighet för situationen. Före och efter orgasmen ser världen olika ut och binds av olika saker. En sådan situationskänslighet är nödvändig eftersom världen är mångfaldig och inte kan förenklas om bindandet ska fungera. Bruno säger ”Hela skönheten och godheten hos ett visst släkte bör endast eftersträvas i hela arten, genom hela evigheten och genom alla individer tagna för sig.” Mångfalden är skönheten, och varje individ är i sig ett sådant mångfaldigt universum. Denna mångfald är alltså bra och magikern måste respektera den, lyssna noga och binda olika. Dåtidens trollformler och samtidens manualer är förenklingar som kan vara ett stöd, men aldrig ensamma kan tala om hur vi ska handla, bindandet kräver ett omdöme.Här träder också en helt annan paradox fram. Det levande skyr stillaståendet men samtidigt är bindandet bara möjligt eftersom allt strävar efter att bestå. Allt levande vill ju fortsätta finnas, det har en egenkärlek och utan den hade det levande inget att förlora och skulle inte kunna bindas, något vi idag skulle kalla depression. Egenkärleken innebär nämligen inte bara att vi älskar oss själva, utan att vi bejakar våra begär: att det finns saker och varelser att älska. ”Ty den som inte älskar något har inget skäl att frukta eller hoppas,” säger Bruno. Begär är inget vi ska göra oss av med, utan det som gör världen meningsfull. En meningsfull värld är alltså något som det levande har, men till exempel en dator aldrig kan ha.Kärleken är därför inte ett band bland andra. Det är bandens band och går bortom gott och ont. Cupido får allt att bestå, och det nya att komma. Begären gör så att ting avviker från sig själva, eftersom de vill till det älskade, de upplöser, uppenbarar och öppnar världen. Kärleken gör oss till en, till en knut i materian som vill sig själv, men en knut som bara finns genom att vara bunden av annat och sträva mot det älskade. En knut på ett rep som löper vidare till en annan knut. Bara knuten, utan rep, finns inte, och en knut där repet skärs av i båda ändar blir meningslös. Eller med Brunos ord: ”Bandet är således det genom vilket ting vill vara där de är och inte förlora vad de har. Emellertid vill de också vara överallt och ha det som de saknar”. Bandet, fortsätter han ”kopplar samman det som griper med det som blir gripet, det som ger med det som blir givet, det bindbara med bindaren, det aptitliga med det som har aptit.” Människan är inte skild från naturen, eller satt att härska över den, utan del av detta trassel av band och knutar, relationer och blivanden, vilka vi kallar liv.Bruno uppmanar oss att ”fatta mod, bryta fram, uppbåda alla krafter och inte ge upp.” Att vara magiker är att vara handlingskraftig, att påverka sin samtid och styra vart den är på väg, att binda oss till en framtid och undvika andra. Det är att lyssna noga på den konkreta situation vi befinner oss i och påverka den. Att vara magiker är att tro att vi kan påverka världen. Men att vara magiker är också att vara medveten om att magins kraft kan användas till så väl gott som ont, och att det är upp till oss att välja den vita före den svarta.Jonna Bornemark, filosof och författare LitteraturGiordano Bruno: Om band i allmänhet. Översättning av Gustav Sjöberg. Esakton, 2019.

12 Jul 202411min

Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som man tror. Poeten och kritikern Anna Hallberg funderar över metaforen som trygghet och flykt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-02-03.Vad hjälper när ingenting gör det? När det är sönderslaget och förtvivlat och en människa inte kommer tillbaka. Någonsin.Att gå hjälper, litegrann. Annika Norlin har skrivit en fin novell om det, som heter just ”Gå” och handlar om en kvinna som förlorat sitt barn. Hela novellen går hon, från Gällivare till Östersund, sen åker hon tåget hem. Då är novellen slut.En annan variant är att låta munnen gå. Prata och prata och prata, tills man en dag hör vad man säger. Då kan man lämna terapirummet och gå ut.”Vårt behov av att berätta blir särskilt tydligt när kontinuiteten i levandet på något sätt är bruten, som exempelvis vid allvarlig sjukdom eller förluster av olika slag.” Så skriver psykologiprofessorn Gudrun Olsson och fortsätter: ”Berättelsens funktion kan vara att överbrygga klyftan mellan det vanliga, vardagliga, vanan om man så vill, och det extraordinära, oväntade, oförutsägbara. Berättelsen och metaforen har något gemensamt. De är båda brobyggare.”Gudrun Olsson har skrivit en bok som heter ”I metaforernas landskap” och hon berättar att hon skrev den just efter en kris, när hennes livspartner sedan trettio år avlidit. Då kom metaforerna till undsättning. Bilderna. Broarna. Berättelsen läkte ihop kontinuiteten som gått itu.”Jag såg det med egna ögon”, är ett uttryck som är till för att befästa sanningshalten. Det som är sett väger alltid tyngre än det som är sagt, och när vi ska förklara vad vi menar illustrerar vi för att resonemanget ska bli tydligt. Bilden lugnar och stabiliserar, den erbjuder en platå att vila och mötas på. Och det är väl bra? Så varför tjurar så många poeter när det kommer till just metaforen?Den rumänske efterkrigspoeten Paul Celan är en av dem som varit mest kritisk. Han menade att metaforen leder bort läsaren från diktens komplexitet. Allt i dikten spelar roll, och att bara lyfta ut och låta sig bäras av metaforen ger en instrumentell och schablonmässig läsning.Den svenske poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit om ”Celans ofta omtalade metaforkritik – en kritik som han i viss utsträckning delade med konkretister och konceptpoeter” och förklarar hur vi använder metaforen ”för att försvara oss mot dikten”.Men Celans poesi är full av bilder, det är bara det att de inte fungerar så som metaforer brukar.Jag ska ge er ett exempel så ni själva får höra hur det kan låta. Så här skriver han i diktsamlingen ”Ljustvång” i Anders Olssons översättning:Väderkänsliga hand,träskpölen visar den vägen. Luminiscens. Den som nu trampar på torvorgelns bälgar, en-bent, hanvinner en starkstråleförlust.Det är alltså en träsktrampande men samtidigt känslig dikt där det kalla ljuset ”Luminiscens” skiner ensamt i mitten. Ljud och rytm är sammanlänkande i ett motstridigt kraftfält av vinst och förlust, svaghet och framåtrörelse, och bildernas associationer smittar av sig på varann. Det är helt enkelt en dikt där språnget från sakled till bildled inte är så självklart. ”Metaforens bro”, som Gudrun Olsson talade om, saknas.Ordet metafor betyder ”bära över”, det är den överföringen Celan protesterar mot. Stanna vid dikten. Ta emot dess egenheter och särskilda nycker. Fly inte verklighetens kaos, se det skarpare och bättre. Föreställer jag mig att han skulle kunna säga.Min egen favorit bland de metaforskeptiska poeterna är finlandssvenske Gunnar Björling, som inte är helt olik Paul Celan. Men där Celan väljer det hopknipna ”Ljustvång” som titel för sin diktbok, hittar Björling en annan ordöverlappning mellan ljus och känsla. ”Solgrönt” heter hans diktsamling från 1933. Jag blir glad bara av att läsa titeln.Lyssna: Solgrönt. Är inte det ett otroligt lyckoframbringande ord?Precis som Celan arbetar Björling visuellt och rytmiskt, men undviker den genomförda metaforiska förflyttningen. Här är en kort dikt ur ”Solgrönt”:Att tro att mänska mun och läpparatt tro attatt bröst mot bröst och hela världen!som sorl och kullerbytta,och gick dagbort.Till tjugo procent består dikten av ”att”. Det vill säga, dikten som totalt består av tjugofem ord innehåller fem stycken ”att”. Det är ett igångsättande tröskelord som skapar rörelse i kroppen och liksom snubblar fram över alla motsättningar och invändningar. Att, att, att… ”bröst mot bröst och hela världen!” Att sorl och kullerbytta är allt just nu. Att det händer här, när jag läser, i stunden. Och tiden försvinner, medan dagen går bort.Jag tror att den sörjande kvinnan i Annika Norlins novell skulle bli förbannad om man försökte sig på att gestalta hennes döda barn med en metafor. En bild kan vara betydelsemättad, effektiv och lätt att kommunicera, men den är alltid en förenklad syntes. Att inte ge sig på den överföringen kan vara ett uttryck för respekt.Här tror jag en förklaring ligger, till varför så många poeter värjer sig mot metaforens lockelse. Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som vi tror. Vi vet hur bristfälligt och slirigt språket kan vara. Om vi verkligen vill göra tillvaron rättvisa måste vi vara noggranna, uppmärksamma och använda hela diktens potential. Vilket kan resultera i fantastiska, men ibland ganska krångliga dikter.För det går ju att vända på resonemanget, och yrka på att poeten ska stå upp för sin parasiterande verksamhet. Alla som skriver överför sak till bild, det vill säga liv till språk, och att lyfta upp metaforen och jobba med den kan vara en nog så ansvarstagande hållning.Metaforens stabilitet kan skänka ett lugn till dikten som är tryggt för läsaren att vara i. Jag tycker att inledningen till Pamela Jaskoviaks dikt ”Juli I” visar något av den tryggheten, som just genom sin stadighet tillåter en oformulerad sorg att singla runt i dikten:Juli gråter barnen sover Natten dricker mig och sjön som lyser mellan trädens fingrar med sin tunna hy som kaffe Sommarmånaden gråter. Barnen sover. Trädens fingrar spretar så att sjön kan lysa igenom. Det är bara jaget i dikten som inte gör någonting. Förutom att låta sig drickas av natten.Att lämna saken och landa i bilden, är nästan alltid en befrielse. Verkligheten virvlar väl på ändå, som saker gör, oavsett om vi hänger med eller inte. Jag tror bara att det där språnget får störst verkan när vi en stund senare dimper ner i vardagen igen. Då en tid har gått. Något har ändrats. Om så bara det lilla, att vi nu kan se ur en annan vinkel.Kanske är det inte överföringen från sak till bild som är metaforens poäng, utan den fortsatta rörelsen – från bildled till saken igen? Som då går att se och möta på ett annat sätt.Det fysiska traskandet är förmodligen överlägset, men att läsa är i viss mån också en förflyttning. Det är skönt med något som tar hand om tankarna och drar runt dem i oförutsägbara banor. Låter dem gå, för att använda en metafor.Anna Hallberg, poet och kritiker LitteraturGunnar Björling, Solgrönt (1933).Paul Celan, Det sena verket (2020), redaktör Gabriel Itkes-Sznap, översättning Anders Olsson, ur diktsamlingen Ljustvång, på tyska Lichtzwang (1970).Pamela Jaskoviak, Regnet och gräset (2011).Annika Norlin, Jag ser allt du gör (2020).Gudrun Olsson, I metaforernas landskap (2020).

11 Jul 202410min

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O’Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d’un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

10 Jul 202410min

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros’ sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

10 Jul 202410min

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter. ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles” som gavs ut 1938. Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer. Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central. Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. ”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

9 Jul 202410min

Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

8 Jul 20249min