Finns det något att hämta i förlossningssmärtan?

Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-05.Kan vi inte bara förbjuda författarporträtt på baksidesfliken av böcker? För vad fyller de där porträtten för funktion annat än att leda bort läsaren från texten? För texten, den är allt. I alla fall enligt den lära jag indoktrinerades i under mina studier i litteraturvetenskap.Författaren på porträttet jag just nu tittar på, är visserligen död. Men hennes liv har fascinerat många. Många som inte har läst en rad av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vet att hon levde tillsammans med författaren Max Frisch samtidigt som hon hade en kärleksrelation med poeten Paul Celan.Jag tror att hon hade instämt i min önskan om att bli av med den biografiska distraktionen i författarporträttet. För redan under sin livstid försökte Bachmann värja sig emot intresset för henne som person. När hon i slutet av femtiotalet inledde sina poetikföreläsningar vid Johann Wolfgang von Goethe-universitetet i Frankfurt hävdade hon omgående den litterära textens egenvärde med orden ”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”.Självklart skriver författarna utifrån sina egna erfarenheter. Så även Ingeborg Bachmann. Hennes älskare Paul Celans död gav eko i romanen Malina – vars jag-berättare förresten bor i exakt det område av Wien som Bachmann själv gjorde i mitten av fyrtiotalet och som beskrivs med orden: ”Ögonfärg brun, hårfärg blond, födelseort Klagenfurt”. Det låter som Bachmann själv – och i sin tredje poetik-föreläsning i Frankfurt – ”Det skrivande jaget” – går hon in på det problematiska med att introducera ett jag i en litterär text – eftersom det inte bara lockar till en biografisk läsning, utan också onödig identifikation: ”Vem har inte som sextonåring mött ett jag i en bok, i en dikt, misstagit det för författaren själv och själv nästan blivit detta jag”, säger hon.Möjligen var det för att undgå de biografiska tolkningarna eller de naiva läsningarna som hon i sin novellsamling Simultan – som blev det sista hon publicerade under sin livstid – övergick till tredje person. Kvinnorna i novellerna är gestaltade med en samtidig närhet och distans som underminerar en biografisk läsning, vilket översättaren Linda Östergaard fångat elegant i den svenska översättningen.Novellsamlingen ingick i det stora prosaprojektet Todesarten (Sätt att dö) dit även Malina räknas. Men formen och tilltalet skiljer sig. Todesartenprojektet avslutades ironiskt nog inte – eftersom hon avled i sviterna av en eldsvåda hemma i lägenheten i Rom år 1973. Den tyska kvällspressen konstaterade krasst att det var som om hon författat sin egen död – de var fortfarande inne på att tolka henne biografiskt.Kanske var det uttryck för en tidsanda då en kritikerkår generellt förminskade kvinnliga författare. Det fick även Bachmann erfara. Detta trots att hon hävdat textens egenvärde, problematiserat det litterära användandet av pronomenet ”jag” och med hänvisning till en av den tyska modernismens viktigaste texter om estetik också grubblat över språkets förmåga att överhuvudtaget kunna beskriva verkligheten. I sin första Frankfurtföreläsning citerar hon ur Hugo von Hofmannsthals Lord Chandos brev.I detta fiktiva brev skildras den moderna människans språkkris som resulterar i oförmågan att beskriva verkligheten i ord. De abstrakta orden faller sönder i Lord Chandos mun ”likt ruttna svampar”. Bachmann sammanfattar det med att ”förtroendet mellan jag och språk och ting är allvarligt rubbat”.Men – när hon håller sin föreläsning är tiden en annan. Det handlar inte enbart om ett modernistiskt tvivel på språkets möjlighet att fånga verkligheten. För nu är även tingen osäkrade. På vissa sätt förekommer hon postmodernistiska analyser när hon i sin föreläsning från 1959 konstaterar: ”Vår tillvaro befinner sig idag i skärningspunkten mellan så många realiteter som inte hänger ihop, som behärskas av de mest motsägelsefulla värderingar”.Nio år senare ska Hans-Magnus Enzensberger förklara litteraturen död i tidskriften Kursbuch. Året efter det noterar Michel Foucault i artikeln ”Vad är en författare?” att ”det var länge sedan kritiken eller filosofin lade märke till författarens försvinnande eller död”. Språkkrisen har då blivit en del av en större kris som omfattar både subjekts- och verklighetsförlust. Och det är där vi hittar de kvinnliga huvudpersonerna i Simultan. De befinner sig i en ”funktionell nyttovärld” som Bachmann beskrev redan i sina Frankfurtföreläsningar: varken språk, samhälle eller historia erbjuder en grund att stå på.Samlingens titelnovell gestaltar denna trygghetsförlust. Den till ytan framgångsrika, men på insidan olyckliga, simultantolken Nadja beger sig i den ut på en bilresa tillsammans med en man hon just träffat. För Nadja är resandet inget konstigt. Hon reser ständigt i sin yrkesroll. Samtidigt plågas hon av att geografiskt ha tappat fotfästet. Hon är hemma överallt – och ingenstans. Detta har skadat henne och hon har blivit oförmögen till närhet. När hon reser iväg med Ludwig Frankel – som mannen heter – vägrar hon sova i samma rum som honom. Hon är rotlös och bränd av tidigare kärleksrelationer. Även i språken hon på ytan behärskar är hon vilsen. Hon måste akta sig, ”så att hon inte en vacker dag begravdes av ordmassorna”.Precis som Nadja kommer denne Ludwig från Österrike. Inledningsvis ger det henne förhoppningen om att de ska kunna dela ett gemensamt språk. Men snart visar det sig att de inte alls förstår varandra. Nadja kan inte ens förmå sig att säga hans namn. Någonstans på hotellet spelas Strangers in the Night. De båda förblir främlingar för varandra.De gör en utflykt till en Kristusstaty uppe på en klippa då Nadja drabbas av en akut kris. Hon ber Ludwig fortsätta utan henne. Själv lägger hon sig ned, oförmögen att ens gråta:Hon tänker också att hon är rädd för att detta är ”början på språklösheten”. Att denna existentiella kris drabbar henne just där, på klippan under Jesusstatyn, är självklart mycket symboliskt. Inte heller religionen erbjuder en grund för Najda. Hon är hopplöst förlorad mellan språk, kulturer och sammanhang.Novellerna i Simultan ger inte upphov till biografiska tolkningsmöjligheter som exempelvis romanen Malina. Snarare bör de ses som en del av en kartläggning av det moderna samhället som Bachmann avsåg med sitt Todesartenprojekt.Å ena sidan personen, å andra sidan verket. Det ska väl inte vara så svårt att hålla dem åtskilda tänker jag efter att jag har slagit igen boken. Mina ögon rör sig över det vackra skyddsomslaget. Långsamt öppnar jag pärmen bakifrån. Och där står hon och läser tidningen vid en spis i ett litet kök. Var det möjligen där – just där – som branden som tog hennes liv började?Mats Almegård, journalistLitteraturIngeborg Bachmann: Malina. Översättning: Linda Östergaard (Salamonski Press 2009)Ingeborg Bachmann: Simultan. Noveller. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2018)Ingeborg Bachmann: Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2016)Michel Foucault: ”Vad är en författare?”. I: Modern Litteraturteori 2. Red: Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (Studentlitteratur 1993)

25 Jun 20259min

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att komma ut bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-12-20.Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt, hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att förklara vad han menar i över ett år nu.Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram, jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi.Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man komma åt något läkande, tycks han mena.Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara ordentligt.Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med litteratur.Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för att förstå terapisituationen, börjar jag undra över misslyckandets plats i det jag läser.Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand. Efter ensamhet, efter självhat.Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter, tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika sätt. Sätt som man kalla strategier.Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen.Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev, vi kan kalla den ”camp”. Den taktiken utgör sällan ramen för en berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en ”sensibilitet”, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art nouveau-lampetter.”Misslyckande kan vara stil”, sa den brittiske författaren Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en konstform, får man det roligare som offer.Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig själv.Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen, slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull dramaturgi – med följeslagarna dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning – att det låter sig göras som kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama på Svt. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller.Tova Gerges roman ”Pojken” är en roman som är sin berättares blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli hans älskare, står det: ”För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna.” Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter.Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som överensstämmer med det den berättar om – hårt, exakt, i förhöjd kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit sig för något han aldrig kan lyckas med.I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon, kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman ”Rosenregimen” har också hon lämnat landsbygden för ett liv i universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt språk som innehåller ord som ”representation”, ”heteronormativitet” och ”politiska praktiker”. Ord, lika förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar ”det som är flicka i mig” – något undergivet och sött. Men lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan också ut i natten.Det storslagna med ”Rosenregimen” är att den trots lyrisk precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara fram ett uppgivet ”aaa” när hennes olika livsvärldar och sätt att längta inte går ihop.I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk platsLuften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller klart överskridande.Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade terapeuten kan det också finnas något klargörande över en romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får liv.Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.

24 Jun 202510min

Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk metamorfos kunde bli odödlig.I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut och skavde när hon satt till häst, något som hade slående likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett livmoderframfall.Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett helt nytt liv i Rom … men för att verkligen förstå hennes liv måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.I hela sitt liv misslyckades Kristina med i stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men – skräll! – självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon ”längre fram” avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer om detta får vi aldrig veta.Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska samväldet och det blev inget med det stora korståget – där hon skulle rida i täten av hären – för att befria Konstantinopel från turkarna.Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte – naturligtvis utan framgång – sälja svenska krigsskepp till Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000 rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom kronan och allt.Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina memoarer skriver hon till Gud att ”jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig”. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes för ”attentat”. Som när en bjälke föll ner och nästan krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.Englund skriver: ”Att lämna efter sig blott en torso är kanske så nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra brukar kalla ödmjukhet?”.Den konstform Kristina behärskade allra bäst var kanske den uteblivna framgången?Det räcker att se på sitt eget liv för att inse det riktiga i det påståendet. Vad ger mest energi och vilja till förändring, att lyckas eller misslyckas? Jag minns alla mina misslyckanden och hur de brukade … ja inte ta på mig, men ta mig någon annanstans. Till en ny, kanske inte bättre, men i alla fall oprövad och spännande plats.Som när mitt förlag konkade, eller min eventbyrå. Eller när jag under pågående styrelsemöte fick sparken som producent för teatern jag drev och den tjugo år yngre assistenten fick ta över min tjänst. För att jag var för undermålig. Jag kommer aldrig glömma vad jag hade på mig. En ljust rosagrå knytblus. Jag åt ur en medhavd matlåda full med melonbitar. Lite melondregel rann ner på blusen. Fläcken gick aldrig bort. Trots det kan jag inte förmå mig att kasta blusen. Den väcker så många starka minnen. Smaken av galiamelon kommer jag för alltid att förknippa med att få sparken. Det finns få saker som slår det misslyckandet och lika få händelser som gör mig på lika muntert humör. För att det är så praktpajigt att man aldrig tröttnar på att vare sig berätta om det eller tänka på det. Eller alla böcker jag skriver som ingen vill läsa? Alla projekt jag inte kan låta bli att starta trots att de bara blöder och tar tid, som fanzinet och antikvariatet. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför ger jag helt enkelt inte bara upp?Varför gav drottning Kristina aldrig upp? Varför slutade hon aldrig att smida den ena planen efter den andra? Varför erkände hon aldrig att hon nog ångrade abdikationen eftersom den gjorde henne utfattig resten av livet? Och hur var det med katolicismen egentligen, misslyckades hon inte till och med att bli en from katolik?Kristina höll krampartat på med sina mer eller mindre storslagna idéer fram till ögonblicket hon dog. Hon skulle bara vila lite och la sitt recept på den så kallade universalmedicinen som påstods ”bota allt” på nattduksbordet, och lutade sig tillbaka. Men medicinen botade ingenting, utan Kristina dog, gammal och ful, precis som alla andra. Gravöppningen från 1965 påvisade dessutom att hon aldrig lyckades med att förvandlas till biologisk man.Många av historiens mest framgångsrika människor har varit insnöade på sitt ämne, vänt på varenda sten och filat på varje analys för att åstadkomma något storartat inom just sin disciplin. Kanske är det en väg till framgång, men är det nödvändigtvis ett bättre liv? Är det inte i själva försöket som storheten ligger, och i att våga försöka igen? Med andra ord: är det inte misslyckandet som gör livet större och rikare?Att misslyckas är ett sätt att leva. Misslyckanden är aldrig ointressanta, aldrig långtråkiga, aldrig stagnation. Hela livet är en risk. Drottning Kristina ansåg att hon var värd den risken.Linda Skugge, författare och skribentDrottning KristinaFödd 8 december 1626, död 19 april 1689.Drottning av Sverige 1644–54, dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.I december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655. Den 23 december samma år gjorde hon sitt intåg i Rom och var därefter bosatt där under namnet Kristina Alexandra. (ne.se)Böcker som legat till grund för denna essä:Peter Englund: Silvermasken – en kort biografi över drottning Kristina (Albert Bonniers förlag)Erik Petersson: Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt (Natur&kultur)Erik Petersson: Drottning utan land – Kristina i Rom (Natur&kultur)Kristina – brev och skrifter (utgivna av Svenska akademien)Marie-Louise Rodén: Drottning Christina – en biografi (Prisma)Susanna Åkerman: Fenixelden – drottning Kristina som alkemist (Gidlunds förlag)Kjell Lekeby: Kung Kristina (Vertigo förlag)

23 Jun 20257min

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar översättaren Jan Erik Bornlid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-17.Min fascination för den österrikiske författaren Thomas Bernhards skrivkonst började för ett kvartssekel sedan med läsningen av Alte Meister (Gamla mästare) på originalspråk. Jag hade visserligen läst några av delarna i Självbiografin dessförinnan och tyckt att de höll god kvalitet men det var först mötet med en av hans romaner på tyska som väckte mitt stora intresse. En tanke slog mig att jag en dag kanske skulle kunna översätta honom och jag började undersöka vilka böcker som ännu inte översatts. Alte Meister var en av dem.Vad var det då i boken som fascinerade mig? Det är svårt att sätta fingret på enskildheter i det som är sammanfogat till ett helgjutet konstverk - trehundra sidor om nästan ingenting. En person sitter på en bänk på Konsthistoriska Muséet i Wien i två timmar och betraktar den enda tavlan på hela muséet som är värd att betrakta, den italienske 1500-talsmålaren Tintorettos Den vitskäggige mannen, och samtidigt iakttas personen i smyg av jag-berättaren från en angränsande sal. Det måste finnas kvalitet i språk och struktur för att ett sådant grepp ska fungera över mer än fem sidor.Thomas Bernhards språk äger en oerhörd energi och i kombination med musikaliteten och modet att inte skygga för upprepningar, utan snarare göra dem till viktiga delar i framställningen, skapas en verkningsfull text. Givetvis beror min uppskattning av honom också på hans kompromisslösa hållning mot nationalsocialismen och den hycklande katolska kyrkan, som genomsyrar många av hans verk under 1980-talet. Det hade sina politiska orsaker i Österrike. Jörg Haider var på väg att göra sitt främlingsfientliga och antisemitiska parti till en maktfaktor och Kurt Waldheim valdes till president. I samma veva uppdagades den senares SS-verksamhet under kriget, då han bland annat var delaktig i deporteringen av judar till utrotningsläger.Musikaliteten i Bernhards texter är både explicit och implicit. Nästan alla hans romaner och pjäser innehåller ett musikstycke, Undergångaren även tre unga pianister, en av dem är en högst verklig utövare av musik - den kanadensaren Glenn Gould, som spelar Bachs Goldbergvariationer på ett oefterhärmligt sätt, inte ens Vladimir Horowitz kommer i närheten av Goulds ekvilibrism vid flygeln, vilken också får de två andra huvudkaraktärerna i romanen att avsluta pianistkarriären.Men musiken finns också integrerad i många av Bernhards verk. Kompositionen av pjäserna följer ofta sonatens tre satser och i en pjäs - i Jaktsällskapet - anges det i en not att den tredje akten är den "långsamma satsen". I dess andra akt pågår för övrigt ett kortspel, där spelarnas utrop "jag vann" och kortens smällande mot bordet rytmiskt ackompanjerar dialogen. Lika viktiga för rytmen i romaner är de av jag-berättaren ständigt återkommande "hade jag sagt till Gambetti" i Utplåning och "tänkte jag i fåtöljen" i Skogshuggning. I första halvan av Korrigering fungerar "den höllerska vindskammaren" på samma vis. Även hans frekventa bruk av kursiveringar framkallar en musikalisk effekt, som det återkommande "den konstnärliga kvällsmåltiden" i Skogshuggning. Frasen laddas efter hand med betydelser och till slut står den för ett av jag-berättaren avskytt möte med kulturpersoner som han tjugo år tidigare haft en nära relation till.Går det egentligen att översätta Thomas Bernhard till andra språk? Nej, skulle man vilja säga och får visst stöd av originalets upphovsman själv som ansåg att en översättning inte har något alls med originalet att göra. Ändå har många gett sig i kast med uppgiften. Bernhard har ju också viss förkärlek för överdrifter så det kanske ändå finns en möjlighet att överföra hans texter till andra språk och samtidigt bevara något av deras kännetecken. När en översättning av en Bernhard-roman har gått till tryckeriet känner jag mig ändå som många av karaktärerna i hans verk - otillräcklig, ett nytt misslyckande har lämnat min hand. Efter en tid har jag trots allt lockats att gripa mig an ett nytt verk.Jag har eftersträvat en rytm och komplexitet som i någon mån svarar mot Bernhards tyska. Det stöter ibland på problem, som i debutromanen Frost, där den gamle konstnären Strauchs långa monologer har varannan mening i direkt anföring (i presens) och varannan i presens konjunktiv. Eftersom svenskan nästan saknar konjunktiv blir det egentligen ingen skillnad på svenska. Därför översatte jag varannan mening i presens och varannan i preteritum, som man kanske ändå ska använda i svenskan vid konjunktiv - i bästa fall blir det ett slags stämsång som ligger nära originalets.En annan svårighet utgör Bernhards förkärlek för att framställa parallella skeenden och växla mellan dem i samma mening. Vilka satser hör egentligen ihop? Inte minst förekommer det i Korrigering, där Bernhard för övrigt tappar bort sig själv flera gånger. Han inleder ett resonemang som avbryts av ett antal inskjutna satser om helt andra saker och återvänder aldrig till den inledande tankegången. Många gånger har jag stått undrande inför en komplicerad mening och tänkt att det här klarar jag inte av. Men liksom svårlösta korsord kan lösa sig efter en natts sömn finner jag ofta en lösning på problemet dagen därpå. Som om det undermedvetna hade ältat meningen och nästa dag lagt fram en lösning.Ett exempel ur Korrigering får visa utformningen och effekterna av Bernhards språk och hur det kan översättas. Det är ett utsnitt i en tre sidor lång mening i början av boken, den som för ordet är huvudkaraktären Roithamer, som ofta tog sin tillflykt till ett av Höller konstruerat och bebott hus:hier in der höllerschen Dachkammer ist mir alles möglich gewesen, was mir außerhalb der höllerschen Dachkammer immer unmöglich gewesen war, meines Geistesgaben nachzugeben und dadurch meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln und meine Arbeit vorwärts zu bringen, denn war ich außerhalb der höllerschen Dachkammer immer gehindert gewesen, meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln, so konnte ich sie in der folgerichtigsten Weise in der höllerschen Dachkammer entwickeln, alles in der höllerschen Dachkammer ist meinem Denken entgegengekommenDet låter som poesi. Och Bernhards första litterära verk var faktiskt två diktsamlingar.På svenska kan det bli så här:här i den höllerska vindskammaren blev allt det som varit omöjligt för mig utanför den höllerska vindskammaren möjligt för mig, att ge efter för mina förståndsgåvor och därigenom utveckla min intellektuella förmåga och bringa mitt arbete framåt, för var jag utanför den höllerska vindskammaren alltid förhindrad att utveckla min intellektuella förmåga så kunde jag utveckla den på det mest följdriktiga vis i den höllerska vindskammaren, allt i den höllerska vindskammaren tillmötesgick mitt tänkandeNär jag läser Thomas Bernhard idag kan jag delvis förstå att han väckte en hel del rabalder. Han var ofta också ute efter att provocera och inte sällan blev det rättsliga efterspel. Ett exempel är processen efter utgivningen av Skogshuggning 1984 då en tonsättare, Gerhard Lampersberg, kände igen sig i den inte särskilt positivt skildrade huvudpersonen Auersberger. Bernhard och förlaget anklagades för förtal och boken drogs in i Österrike, först ett halvår senare fanns den återigen i bokhandeln. Idag och från svensk horisont förknippar man inte romanpersonerna lika mycket med verkliga "förebilder". Nu läser jag romanen som en uppgörelse med ett kotteri inom kulturvärlden, som nog kan ha sin motsvarighet lite varstans. Och därtill utformad på ett ypperligt språk som i alla fall leder till vissa abstinenssymptom hos mig när jag inte har läst det på ett tag.Jan Erik Bornlid, översättare

22 Jun 20259min

Vishet var dårskap och falskt var sant. Inget skulle bli sig likt. Mattias Hagberg försöker förstå Paulus och den tidiga Jesusrörelsens radikalitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2020-09-24.Nästan i slutet av Todd Phillips film ”Joker” från 2019 finns en scen som är mättad med kristen ikonografi. Arthur Fleck, spelad av Joaquin Phoenix, står på motorhuven på en kvaddad polisbil. Det är natt och Gotham City har exploderat i våldsamma kravaller. Blodet rinner ner över hans ansikte och han sträcker ut armarna, som en korsfäst.Han har precis lämnat sitt gamla liv; begravt sitt forna jag och återuppstått som Jokern. Han är en nihilistisk hämnare, en fullständigt gränslös varelse formad av en tillvaro i total förnedring. Runt honom samlas folket och deras jubel stiger mot den svarta himlen. Han är deras frälsare.Det är en märklig scen – vacker och skrämmande på en och samma gång. Efter ett liv präglat av förödmjukelser och våld träder Arthur Fleck fram som ett monster. Han är en bisarr och grotesk symbol för en stad i uppror mot allt vad lag och ordning heter.”Joker” är en rå film, full av oprovocerat våld och oförklarliga grymheter, men också förvånansvärt familjär. Regissören Todd Phillips knyter, medvetet eller omedvetet, an till en lång västerländsk tradition, en tradition som i ett par tusen år ständigt ställt moralen på huvudet. Arthur Fleck är narren som avslöjar världen genom att vända den ut och in. Han är dåren som får verkligheten att rämna.Rabbinen och filosofen Jacob Taubes lokaliserade en gång den här traditionens ursprung till aposteln Paulus och den tidiga Jesusrörelsen. I Paulus brev läste han in ett skarpt brott med hela den antika världens mentalitet och moral. Ja, mer än så. Han såg ett fullständigt överskridande av allt som dittills uppfattats som rätt och riktigt. Mot den grekisk-romerska kulturen, som premierade styrka, skönhet, framgång och vishet, satte Paulus, enligt Jacob Taubes, allt som var lågt, fult och skamligt. Paulus frälsare var en torterad och korsfäst brottsling, hans anhängare ett gäng förlorare. Till församlingen i Korinth skrev han:”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många var förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till …”.Paulus återkommer gång på gång till korset. I sina brev beskriver han föreställningen om frälsaren på korset som ren dårskap, omöjligt att begripa, som ett upphävande av allt som har varit. Ja, när han skriver använder han det grekiska substantivet móros och verbet moraino, som egentligen är betydligt starkare än dåre och dårskap och som närmast kan översättas med ren galenskap, med ett tillstånd av total förvirring, sinnessjukdom.Paulus förkunnelse var provokativ och skandalös. För sina samtida måste hans budskap ha framstått som lika orimligt som om någon idag skulle påstå att Jokern var Guds fiktiva sändebud till världen, och att vi alla borde sänka våra huvuden i vördnad inför hans galna grin.Till och med Gud själv är i Paulus brev ett freak: ”Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.”För Jacob Taubes bar Paulus brev på ett genuint och subversivt patos. Han talade om Pauls fulhet, om en sorts heligförklarande av allt som var utstött och förlöjligat – om en dårskapens politik.Läser man Paulus brev med Jacob Taubes ögon blir det tydligt att den tidiga Jesusrörelsen bars fram av en revolutionär anda. Allt skulle kastas om och bli nytt. De sista skulle bli de första, och de första skulle bli de sista. Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt.Men allt det subversiva och överskridande förbleknade i samma stund som Konstantin den Store klev fram och gjorde korset till en symbol för imperiet och för sina egna militära framgångar. Med orden ”I detta tecken ska du segra” återställde han den gamla ordningen.Fast ändå inte. Motkulturen levde vidare som en underström i det europeiska samhället, som ett ständigt närvarande korrektiv till makten och härligheten. Under medeltiden blev karnevalerna, narrspelen och gycklarna bärare av denna revolutionära potential i väst, liksom de heliga dårarna i öst. Den burleska folkkulturen blev en skrattspegel, en grotesk utmaning av rådande normer. I karnevalen var just omkastandet av den sociala och moraliska ordningen själva kärnan.Eller, för att tala med Michail Bachtin, den medeltida folkkulturens främsta uttolkare:”[Karnevalen] hjälpte människan att befria sig från den förhärskande synen på världen, från alla konventionella regler, etablerade sanningar, alldagliga och banala gängse meningar, den gjorde det möjligt att se världen med andra ögon, att känna att allt som existerar är relativt och följaktligen att en annan världsordning är möjlig.”Samma anda kom senare att prägla konst och litteratur, ja, kulturen i sin helhet. I ett brev till en författarkollega, skrivet under Pariskommunens sista skälvande dagar i maj 1871, kastade Arthur Rimbaud ner några rader som blivit klassiska, ett slags motto för den radikala modernismen: ”Poeten gör sig seende genom en långvarig, allomfattande och medveten sinnesrubbning.”Insikten har senare förvaltats av undergroundkulturens främsta företrädare, som punkmusiker och skräckförfattare.Med andra ord: Genuin förnyelse kräver ett visst mått av galenskap. Det absurda och groteska har också sin plats i tänkandets historia, liksom det underhållande, lekfulla och gränslösa. Det handlar, med en paradoxal sats, om att tänka det otänkbara.Eller, för att återknyta till Michail Bachtin: ”Alla stora omvälvningar, till och med inom vetenskapens område, föregås och förbereds av en viss ’karnevalisering’ av medvetandet.”Ja, kanske är det just så vi måste möta samtidens överväldigande utmaningar; avklädda och förryckta, likt heliga dårar. Kanske är det dags att släppa in clownerna. Vända världen upp och ner. Låta de sista bli de första. För hur ska vi annars klara av att ta oss ur den rådande ordningen och hantera allt från klimatförändringar till ökade klyftor?I Todd Phillips film ”Joker” faller den sociala ordningen samman samtidigt som Arthur Fleck transformeras. Till sin socialsekreterare säger han retoriskt:– Är det bara jag, eller blir det allt galnare där ute?Kanske är det dags för oss alla att ställa oss den frågan.Mattias Hagberg, författare

22 Jun 202510min

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-16.Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar.Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat.Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk.Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar.Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv.Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. “Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom”.Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som “alltigenom nazistisk” och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker.En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen ”Worstward ho”, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna.Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte.Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra.I en berömd passage i ”Worstward ho” står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar.Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i ”Worstward ho” vidare:Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good.Maja Andreasson, skribent och litteraturvetare

21 Jun 20259min

Världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Jenny Maria Nilsson ger sin syn på Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 28 oktober 2019. ”Det är de tystaste orden som för med sig stormen. Tankar som kommer på duvfötter styr världen”, jag läser från sidan 149, i band sex, av Symposions utgivning av Friedrich Nietzsches samlade skrifter. Det sjätte bandet utgörs av Så talade Zarathustra, vars fyra delar skrevs av den tyske filosofen mellan 1883 och 1885. Vi nietzscheaner älskar sånt: den sortens ord, uttryckta på den sortens vis; poetiskt med ett högstämt och aningens hotfullt anslag. Vad är på gång? Tankarna som kommer på duvfötter, hurdana är de? Kommer de med Dantes nedre kretsar eller med paradiset? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Nietzsche är kungen av mystiska och täta formuleringar och allra mest är han det i boken om vad Zarathustra sa. Nietzschean, ett epitet som heter duga! Sedan jag hörde att man kunde vara det (från Albert Camus) har jag instinktivt vetat att jag är det. Oktober 1953 skriver Camus i sin dagbok ”Ofta har jag tänkt på dessa eldar, och dess flammor har dansat bakom hela mitt intellektuella liv”. Flammorna kommer från de eldar Nietzsche tände på stränderna kring Genuas havsvik; han vandrar ensam omkring i bergen efter brytningen med förälskelsen Lou Salomé, gör upp brasor som han står och glor på tills de brunnit ut. Värdet i denna handling, kvaliteten i den, får Camus att placera andra tänkare framför dessa eldar, bara för att se dem reduceras till aska. ”Kyssande den kalla stenen, säger jag: här är ditt första barn i glädjetårar. Gäckande sitter jag på din grav såsom ett hån – skönare än du drömt dig. Sällsamme fader! Dina barn svika dig ej” skriver en annan nietzschean: Edith Södergran, i dikten Vid Nietzsches grav. Liksom Camus dras Södergran till Nietzsche som mal dras till ljus. Alla tre har något gemensamt, de förstår sig på att man inte väljer. Livet, världen, till och med ens intellektuella förebilder: Man väljs av allt det där, inte tvärtom. "Så talade Zarathustra" handlar om att börja välja trots att det inte går. Att märka de osynliga vågor som bär en. Övervinna sig själv och på det viset betvinga ödet och det är vad övermänniskan, Nietzsches omstridda begrepp, innebär. Zarathustra är övermänniskans profet och Nietzsches längtan efter en till gudomlighet uppdaterad människa. Gud är död! Mördad av oss! Säger Nietzsche. Sörj inte. Gud, var en ur människans bitterhet frammanad makt i en förtryckande struktur som upprätthöll det värsta Nietzsches visste: Slavmoralen. Zarathustra är uppföljningen på Guds död, ett nytt moraliskt landskap: Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara mordet värdiga? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Paradis eller helvete? Camus och Södergran, det är trevliga namn att nämna. Men det finns andra namn, tonåringarna Lindsay Souvannarath och James Gamble möttes online, de var fans till Columbine-mördarna och planerade 2015 en masskjutning i ett varuhus i Kanada. James skulle döda sina föräldrar, Lindsay möta upp, hon kom från USA. För resan packade hon favoritboken, Så talade Zarathustra. Polisen hann stoppa planerna, James tog livet av sig och Lindsay sitter (inne) på livstid. Trots att det vederlagts att Nietzsche var en föregångare till nazisterna, fake news som hans syrra jobbade hårt på att etablera, fortsätter han vara flugpapper för diverse illvilliga och fascister. “Nietzsche, gav mig det röda pillret” säger Richard Spencer, en av USA:s ledande vit makt-nationalister. Att svälja det röda pillret är ett begrepp från filmen The Matrix som alternativhögern använder för att beskriva uppvaknandet till det de kallar sanning: Den vita mannens överlägsenhet och tron att det är just vita män som utsätts för rasism och hat. Tydligen kan man utvinna det ur Nietzsche. Oroar det mig? Att lockas av samma tänkare som de som önskar kategorisera människor och sedan mörda vissa kategorier? Vår art är benägen att hitta flotta namn och läror som rentvår våra sämsta sidor – det oroar mig. Men, jag vet hur Spencer läser Nietzsche – ytligt. Vi för samtal på två vis, med andra och med oss själva. Hannah Arendt beskriver det i sin bok Den banala ondskan. Våra inre samtal gör människor verkliga, i inre dialog värderar och dömer vi oss själva och ger samvete en chans att uppstå. Spencers flacka läsning inspirerar honom till ”Övermänniskan, c’est moi!” En instrumentell tolkning där Spencer använder filosofen som ytterrock för att inte bara försvara sitt mörker utan också ge det legitimitet. Just det är vad Nietzsche försöker komma åt när han lånar in Zarathustragör honom till låtsaskompis och förkunnare. Sluta va den som behöver inordnas, oavsett vilken ordning det gäller. Nietzsches ärende blir att på gott och ont befria människan från alla trossatser. ”Alltför många föds: för de överflödiga uppfanns staten” säger Zarathustra. Förfärligt, eller hur? Låter som nåt nazister skulle gilla. Men de överflödiga är de som vill gömma sig i kollektivet, slippa skuld, alternativt utnyttja gemenskaper för att manipulera andra. Hårda puckar, visst. Din plikt är att bli allt du kan, annars kommer Zarathustra och kallar dig överflödig. Nietzsche vill inte locka någon från skocken till en annan ännu värre skock! Inte från stat till sekt utan från stat till autonomi. Du kommer aldrig att få se en övermänniska marschera i en armé eller bli föreningsmänniska. Vore Spencer nietzschean skulle han döma sig själv, erkänna att det är han som har behov av att känna sig överlägsen. Övermänniskan kan vara ond eller god men är ingen hycklare, hon klär inte ut sina hemliga tyrannlustar i dygde-ord, hon kan drivas av förgrämd högfärd, avund eller hämnd men är fri från tanken på att klä mörker i ljusa glosor. "Om jag inte upptäcker alkemistkonststycket att förvandla också denna dynga till guld så är jag förlorad” skriver Nietzsche till en vän, dyngan = livet. Hans Ruin citerar brevet i sitt efterord. Vid tiden för författandet av Zarathustra är Nietzsches självkänsla låg och självföraktet stort. Men det är tvära kast med Friedrich, enligt honom själv blir Så talade Zarathustra den största gåva mänskligheten fått – dyngan blev till guld. Zarathustra är myt och saga, billiga tricks och djupa sanningar; världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Nietzsche är antisystemets systematiker, han erbjuder en nollpunkt – det kan mycket väl vara nåt gudomligt med det. Tankarna som kommer på duvfötter; helvete eller paradis, anständighet eller ressentiment, Södergran eller en tonåring som ser mord som ett beundransvärt upptåg? Denna nya ”moral” (moral inom citationstecken) som Zarathustra presenterar sedan Gud kilat vidare, låter det inte skört? Jo, det är skört. Hur kan Gud vara god och allsmäktig och världen se ut som den gör!? Ett kristet svar är att Gud gav människan frihet, väljandet gör oss gudsfruktiga. Ok? Vi är Guds labbråttor? Det får Gud att framstå som både grym och överflödig. Men, väljandets betydelse passar in i den moraliska utgångspunkt som Nietzsche råkar skissa. Vägen till värde går genom nihilism; var och en av oss måste förkasta vår tro, tvingas ut i öknen, väl där ropa på vår Gud men bara höra ekot av vår egen röst. Vad svarar du? Det är det som är grejen. Jenny Maria Nilsson, skribent och författare Litteratur Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra. Översättning: Peter Handberg. Symposion, 2017.

20 Jun 202511min

Du måste välja: antingen eller. Dan Jönsson reflekterar över Søren Kierkegaard stränga filosofi och över osannolika kopplingar till hans samtida Karl Marx. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2013. I november 1840 hade Søren Kierkegaard bestämt sig för att hans fästmö, den artonåriga Regine Olsen, kunde må bra av att hållas på halster ett tag. Det unga parets amorösa onsdagsritual, som några månader hade bestått i brevväxling och då och då en stunds gemensam högläsning ur pastor Mynsters predikningar, hade, tyckte Kierkegaard, börjat urarta i en alltmer opassande erotisk iver från Regines sida. Därför iscensätter han nu en plötslig frysning av deras bekantskap. Onsdagen den elfte november väntar alltså Regine förgäves på ett brev från Søren. Nästa onsdag likadant; först onsdagen därpå, den tjugofemte, kommer det en hjärtlös, elak liten epistel som i sarkastiska ordalag uppmanar Regine att inte ”ønske idelig at omkredses af en kielen Elskers forliebte Møllegang”. Efter ett kort och, får man anta, knappast övertygande ”Din S.K.” kommer en sista, egendomlig upplysning: ”I dette Øieblik gaaer jeg forbi dit Vindue. Jeg seer på mit Uhr, det betyder, at jeg har seet dig; hvis jeg ikke seer på Uhret, har jeg ikke seet Dig.” Man kan försöka föreställa sig scenen: Kierkegaard som i sällskap med sin betjänt – som agerar brevbärare – vandrar genom Köpenhamn, från sin dåvarande bostad i närheten av Nørreport, förbi domkyrkan, en bit längs Strøget – som på den tiden kallades ”Routen” – och ner till Børsgade där Regine bodde. Man kan förresten upprepa den själv. En regnig torsdag i april traskar jag nerför Nørregade, utmed Vimmelskaftet på Strøget, där Kierkegaards skräddare Küntzer hade sin butik – han som kom att dra öronen åt sig några år senare, i mitten på fyrtiotalet, när skämtteckningarna i tidningen Corsaren gjorde Kierkegaard känd som mannen med två olika långa byxben. Nu finns här Jack&Jones, Vero Moda ochsåvidare: garanterat lika långa byxben överallt. Och Børsgade 66, Regines adress, den existerar inte längre. Knippelsbron över till Christianshavn är idag en brusande genomfartsled. Jag fryser, regnet börjar tränga igenom anoraken. Kierkegaard hade förstås paraply (fem stycken, enligt bouppteckningen); själv har jag inte ens en klocka – eller: jo förresten, på mobilen. Med trafiken i nacken försöker jag se scenen framför mig – hur filosofen väntar utanför på gatan medan tjänaren går upp med brevet; hur han avvaktar den tid det tar för Regine att läsa det, för att sedan kasta en blick upp mot hennes fönster, se på klockan (13:21) om hon står där, annars inte. Vad nu det i så fall skulle vara bra för. Och om han nu överhuvudtaget hade tänkt stå kvar. Det var november. Det kanske regnade. Kanske. Faktum är att den märkliga scenen på Børsgade mycket väl kunde vara hämtad ur ”Förförarens dagbok” i Antingen-eller, Kierkegaards första stora verk, där han beskriver konflikten mellan två motstridiga livshållningar, den etiska och den estetiska. Kierkegaard började skriva på Antingen-eller strax efter att han slog upp förlovningen med Regine – av kärlek och moralisk övertygelse, inget annat! - och gjorde ingen hemlighet av att den reflekterade hans eget liv. Precis som det mesta han skrev, för övrigt. Livet igenom närde Kierkegaard en djup misstro mot ”det allmänna” och ”objektiva”, till förmån för ”det personliga” och ”subjektiva” som han såg som var och ens plikt att efter förmåga försöka odla. Antingen-eller kan läsas som en berättelse om en sådan personlig kamp. Johannes förföraren, som skriver dagbok i bokens första del, lider precis samma kval som Kierkegaard själv i sitt förhållande till Regine; han förälskar sig huvudlöst i den unga Cordelia, men när han äntligen får vad han vill ha återstår bara tomhet och förtvivlan. I bokens andra del låter Kierkegaard ännu ett av sina alteregon, assessor Wilhelm, dra upp principerna för en livshållning som visar en väg ut ur denna förtvivlan: att låta livets svåra beslut bottna i ett etiskt överlagt val. Ett absolut antingen-eller. Det viktiga är inte, skriver han, vilket beslut man tar – det som betyder något är att det bottnar i en autentisk och personlig övertygelse. Att man själv verkligen tror att det man gör är rätt. Jag ser många skäl att läsa Kierkegaard idag. Den konflikt han målar upp mellan det etiska och det estetiska, till exempel, verkar ju peka rakt in i en postmodern offentlighet där moral och fantasi, politik och konst, ständigt hamnar på kollisionskurs. Likaså tycks hans kritik av tidens framstegstro – i Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift – och den misstro han där utvecklar mot vetenskapens ”objektiva” sanningar träffa vår tids klimatdebatt och teknikskepsis med nästan radiostyrd precision. För att inte tala om den syra han häller ut över den framväxande borgerliga offentligheten i En literair Anmeldelse – denna medelmåttans triumf som gjort det ansiktslösa monstret ”Publikum”, publiken, till enväldig domare i ett tidevarv präglat av institutionaliserad missunnsamhet, av ”nivellering”. Men Kierkegaards förbluffande modernitet handlar nog främst om hans sätt att resonera, i ett språk fullt av drastiska anekdoter och skarpa bilder, och med en subjektivistisk självsvåldighet som aldrig någonsin behöver några auktoriteter för att underbygga sina idéer. Hans originalitet är kort sagt enastående – och det är på något paradoxalt sätt helt i linje med hans tänkande att han hela tiden måste gömma sig bakom dessa eviga pseudonymer, Victor Eremita, Constantin Constantius, Johannes Climacus och allt vad de heter. Som om han för att utveckla den absoluta, subjektiva ståndpunkt han strävar mot blir tvungen att för var gång uppfinna ett nytt subjekt. Bli en annan för att bli sig själv. Men att reducera Kierkegaard till en postmodern civilisationskritiker avant la lettre är förstås att göra det för enkelt för sig. Hans filosofi är trots allt en religiös filosofi, hans etik en religiös etik. Det han ytterst strävar efter är att fullt ut förstå kristendomens konkreta innebörd, helt enkelt få ett svar på frågan hur man bör leva som kristen – det vill säga, hur man som timlig, ofullkomlig varelse förhåller sig till det absoluta. ”Utan risk ingen tro”, skriver Kierkegaard: att vara kristen handlar om att våga språnget, våga överskridandet. Våga brottet med det objektiva, med den allmänna meningen. Om den så rentav skulle råka vara kyrkans. Här är han ju verkligen ett barn av sin tid. Joakim Garff konstaterar i sin suveräna Kierkegaardbiografi att det är ett ödets spratt att samtidigt som Kierkegaard sitter i Köpenhamn och skriver på Kjerlighedens Gjerninger sitter Karl Marx – som förresten fyllde år samma dag – i Bryssel och filar på Det kommunistiska manifestet. Och visst kan avståndet emellan dem verka svårt att överbrygga. Kierkegaard, som våren 1848 nästan på parkett kunde följa den stillsamma danska ”revolutionen” hade sin ståndpunkt klar i frågan om demokratin. ”En Folke-Regjering er det sande Billede paa Helvede”, skrev han i en samtida anteckning. Det är också sant att Kjerlighedens Gjerninger till stora delar är en stridsskrift mot det tidsfenomen han kallar ”Communismen”. Men Marx och Kierkegaard hade inte bara samma födelsedag. De tillhörde också samma borgerliga, europeiska intelligentia, under samma omvälvande epok: den frambrytande kapitalismens. Från var sitt håll betraktade de samma genomgripande samhällsförändringar, och kom i någon mening till lika radikala slutsatser. På sätt och vis angriper de ju samma fenomen – det som Marx kallar ”alienationen”; Kierkegaard alltså ”nivelleringen”. Men strävandet efter ett autentiskt liv är för Kierkegaard ett individuellt och etiskt, där det för Marx är ett kollektivt och socialt projekt. Den ”jämlikhet” som båda hävdar som det högsta goda är för Kierkegaard en jämlikhet i kristen mening: en likhet inför Gud, som den troende manifesterar i den kärlekens gärning som heter barmhärtighet. Barmhärtigheten är kärnan i Kierkegaards tänkande; själva förutsättningen för ett autentiskt liv. Barmhärtigheten är för Kierkegaard vad solidariteten är för Marx: den etiska grunden för ett oegennyttigt handlande. Men alltså inte – som i Manifestet – sprungen ur gemensamma materiella intressen, utan ur den enskilda människans förmåga till identifikation med en annan. Och det är onekligen en ståndpunkt som fortfarande kan vara både radikal och kontroversiell. Kanske är det därför Kierkegaard inte, som HC Andersen, har blivit någon turistattraktion; därför, alltså, som man inte kan gå in en regnig dag i en butik på Vimmelskaftet och köpa sig ett par byxor med olika långa ben. Men det är också därför som jag fortfarande inte klarar av att läsa vad han skrev utan att bli provocerad. Hans etiska subjektivism, med dess kompromisslösa krav på autenticitet och uppriktighet går inte nödvändigtvis hand i hand med jämlikheten och barmhärtigheten. Man kan ju också, käre Sören, mycket väl göra en människa illa bergfast övertygad om att man, i någon högre mening, gör det rätta. Där jag står på Knippelsbron i regnet och söker ett för länge sedan försvunnet hus bland molnen skulle jag ge mycket för att höra vad Regine Olsen tänkte den där onsdagen i november 1840. Dan Jönsson, författare och essäist

18 Jun 202513min