Vem bryr sig egentligen om chefen?

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-12-23.”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”Lukas berättelse om Jesu födelse – med krubban, herdarna och Herrens ängel – är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok.Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen.Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende – det är jag inte – utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst.Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk.Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson.Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior.För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat.Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. ”Människosonen” av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text.Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften ”Glänta” 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: ”Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den.”Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I ”Konungarnas tillbedjan” målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna.Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus.Evangelierna är inget undantag.Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur – en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar.Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung.Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade – inte prästerna och de rättfärdiga.– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium.Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång.– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa:– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken.Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare

28 Mar 20249min

Det är motsatsernas matvara och en symbol för det yttersta. Anna Thulin har vispat ihop en essä om äggets betydelse för människan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 24 april 2019.Se gulan, hur den svävar i dimvitt hölje. Att äta eller inte äta ägg, det är frågan. Å ena sidan, skafferiets främsta basvara, fulländad i sin enkelhet. Å andra sidan, är det ett potentiellt liv som fräser där nere i stekpannan?Jag minns hur jag en gång fick en uppenbarelse på en brits med prassligt sjukhuspapper under ryggen. På den gråkorniga skärmen syntes vita rundlar som tycktes simma runt i en grynig massa. Mina ägg. Jag var en äggbärande människa. Det föreföll absurt och gör det fortfarande.Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenterEn gång var moderskapet mystiskt och heligt, ja, exakt hur barn blev till var något oklart. Nog visste man att det krävde en avklädd akt, men själva fröet till en ny människa såddes av en högre makt. Nu har vetskapen klätt av mystiken och vi vet exakt vad som sker när spermie möter ägg, och samtidigt känns tillblivandet mer kliniskt och sterilt än någonsin. Äggen kan sugas ut och injiceras och sättas tillbaka, som om kroppen bara var dess behållare. Till och med orden känns abstrakta – fertilitetsappar, ägglossningstester – för att mäta den lilla, lilla luckan då man har störst chans att bli gravid. Vad betyder det när vi kommer så långt bort från en företeelses uppkomst att den förlorar sin ursprungliga mening?Det gäller kroppen och det gäller mat, i högsta grad. Människor har ätit ägg från alla möjliga sorters djur, men det är först under de senaste århundraden som ägget blivit synonymt med hönor och massproduktion. I och med industrialiseringen har också äggets betydelse förändrats: från något exklusivt och andligt, till mer folkligt och sekulärt. Det har gått så långt att vi tycks glömma bort vart ägget faktiskt kommer från. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter, som journalisten Mats Ekdahl påpekar i sin utmärkta matmonografi ”Ägget”. Hönan är ju den som producerar. Vår viktigaste basvara är egentligen en fråga om stöld.Till ytan hård och bräcklig, inuti mjuk och samtidigt fyllig. Äggets inneboende motsatser gör att den passar väl som litterär symbol. Som i Jonathan Swifts roman ”Gullivers resor”. Där krigar landet Lilliput mot landet Blefuscu om hur man bäst slår sönder ett hårdkokt ägg, från den trubbiga eller den spetsiga sidan? Det finns inget mellanting, du är antingen med det ena eller det andra laget.I romanen sägs kejsarens farfar ha råkat skära sig i fingret en gång som barn, och därför är det numer förbjudet för ”trubbändarna” att skära från den spetsiga änden. ”Man har beräknat att elvatusen personer vid olika tillfällen hellre underkastar sig döden än att slå hål i den spetsiga änden”, skriver Jonathan Swift. Och fortsätter: ”Många hundra tjocka böcker har skrivits om denna strid, men trubbändarnas skrifter är sedan länge förbjudna.”Handlade det egentligen om ägg? Nej, såklart inte, lika lite som Swift i en annan essä förespråkade att man skulle äta barn. Han använde sig av satir och sagans form för att kritisera 1600-talets politiska och religösa ledare, och särskilt det engelska förtrycket av Irland. Han ville visa att dåtidens politiska strider var lika banala som frågan om vilken ände man skulle äta ett ägg. Kanske förtjänar historien lyftas fram idag igen? För visst tycks det finnas en hel del trubbätare och spetsätare bland dagens debattörer och Twitterriddare.Förutom romaner finns det otalig konst som hämtat inspiration från ägget. Kanske för att dess klassiska form känns tidlös, som i fallet med Arne Jacobsens fåtölj och Carl Fabergés juvelägg åt den ryska tsaren. Tidlös, ja, samtidigt som äggen påminner om tidens gång. George Orwell, berömd för romanen ”Djurfarmen”, förde en dagbok över hur hans egna hönor värpte. Det var innan han slagit igenom som författare och han delvis försörjde sig som hönsfarmare. Den 30 mars 1940 skriver han: ”19 ägg. Totalt den här veckan: 120 (på 25 hönor – förmodligen rekord).” Ägg-dagboken måste ha varit en hållpunkt i tillvaron, ett sätt att mäta vardagen och vad den gett. Orwell räknade inte bara verkliga ägg, utan lät dem också få en betydande roll i ”Djurfarmen”, en allegorisk roman och kritik av stalinismen. Där blir äggen ett medel för motstånd, när hönorna bestämmer sig för att göra uppror mot ledargrisen. Det gör dem genom att förstöra sina egna ägg, istället för att tvingas ge bort dem och låta dem säljas vidare till människorna.Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen.Kanske är det inte alltid ägget i sig som inspirerar, utan vad det representerar. En övergång från ett embryo till ett liv, från intet till ett något. En tillblivelse. Världsägget återfinns i många religioner och symboliserar universums skapelse. Ibland vilar det i vatten, ibland kläcks det utanför tid och rum. Ena halvan blir himmel och den andra halvan är jord. Visst framstår det som magiskt? Först var där ingenting, lika tomt som äggets vita, och ur den frånvaron uppstår livet och blir dess motsats. Men symbolen är inte mer magisk än att den också håller med modern vetenskap – Big Bang som slår sönder stillheten och livet bryter fram, yrvaket rufsigt och på ostadiga ben.Hur ska vi då tolka det hela och oförstörda ägget? Som en symbol för döden? Se hur den vilar där i handen – kall, livlös och sluten – i perfekt symmetri. Det finns något dödligt med perfektionen, eftersom den inte lämnar utrymme för skapande och förändring. Himlen måste vara halvfärdig, med poeten Tomas Tranströmers ord.Ja, till ytan kanske ägget är slutet och påminner om döden. Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen. Men för de flesta är nog ägget förknippat med livet, även om alla inte får den uppenbarelsen på en sjukhusbrits. Den som föds med en livmoder föds också med ett visst antal ägg. Det talas om den biologiska klockan, det vill säga äggklockan som räknar ned tiden, åtminstone den fertila. Då när det fortfarande finns en möjlighet att bli något utöver sig själv. Och sedan, när äggen tar slut: en saknad eller en lättnad? Kanske behöver vi inte ens tänka den tanken i framtiden. Redan idag går det att frysa in ägg och delvis stanna tiden. Vad som egentligen kom först – hönan eller ägget – kanske blir en lika obsolet fråga. I ett framtida laboratorium kan ju båda skapas i samma stund. Och kanske kommer framtidens hyperintelligenta, genmodifierade hönor göra motstånd mot sin plats i näringskedjan, liksom hönorna i Orwells roman.Ägget är motsatsernas matvara, som rymmer både liv och död, intet och alltet, hård yta och mjukt innanmäte. Som kulinarisk anrättning tycks den vara vår minsta gemensamma nämnare världen över – inte minst till frukost, vår mest trygghetstörstande måltid. Våra brittiska och amerikanska vänner äter den scrambled, söderut får du en stadig spansk tortilla, österut glider ett löskokt ägg ned i nudelsoppan. Ett spar vi till koppen på det egna frukostbordet. Skeden får den kalkrika ytan att krackelera och toppen glider av, en nypa salt eller kaviar. Låt dagen och livet börja.Anna ThulinjournalistLästips Mats Ekdahl: Ägget. Carlssons bokförlag, 2018.

27 Mar 20249min

Torbjörn Tännsjö minns exakt när han blev konservativ. Här berättar han om detta ögonblick och prövar de grundläggande argumenten på samtida problem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag är filosof. Jag gillar idéer. Jag vill omfatta alla intressanta idéer. Ett problem är bara att de ibland är oförenliga. Och möter man två motsägande idéer är det förnuftigt att högst acceptera en av dem. Ibland finns ändå en utväg. Man kan hitta tolkningar, som gör att de ändå går ihop. Så är det för min del med de politiska ideologierna. Jag har länge varit socialist beträffande ekonomin och liberal beträffande individens förhållande till staten. Till sist blev jag också konservativ. Jag kan säga exakt då det inträffade. Jag kom att läsa den irlandsfödde tänkaren Edmund Burke som förklarade att om en uppfattning kunde ses som en fördom, så talade detta för och inte emot, den. Hur ofta hade jag inte avfärdat uppfattningar med att de var just fördomsfulla!Om konservatismen förstås som en vilja att hålla fast vid en företeelse som är väl etablerad, för att den är väl etablerad, så är konservatismen politiskt trolös. Det går lika bra att med konservativa argument försvara en socialistisk som en kapitalistisk ordning.Attityden att gilla det invanda håller vi oss alla med i högre eller lägre grad. Vissa tänkare har hävdat att konservatismens kärna bara är denna attityd. För en filosof är det ändå naturligt att tänka över om det kan finnas några bra argument för att hålla sig med den.Det mest rättframma argumentet för den konservativa attityden är att då vi lutar oss mot vanor, normer och traditioner, och intuitivt gör vårt bästa för att upprätthålla dem, underlättar det vår sociala koordination.Ta det enklast fallet. Vi har konventioner för hur man beter sig i trafiken. I vårt land har vi högertrafik. Det finns inga särskilda skäl för att köra till höger snarare än till vänster men det är viktigt att vi alla kör på samma sida. Alternativet vore att vi så snart vi möttes i trafiken var tvungna att finna en förhandlingslösning. Så mycket meningslös tidsspillan det skulle innebära.Burke hade ännu ett argument för att man ska hålla sig till det väl etablerade. En social evolution har valt ut överlägsna institutioner framför mindre lyckade sådana. Det var en djärv spekulation före Darwin och Spencer, men inte något som håller måttet. Vi vet idag att evolutionshistorien är fylld av återvändsgränder.Ska vi finna argument till stöd för rådande konventioner får vi i stället söka oss till en annan viktig konservativ tänkare, den skotske filosofen David Hume.Hume beskrev hur godtyckliga normer kunde lösa våra problem. Jag förväntar mig att du kör på höger sida av vägen, du förväntar dig att jag kör på höger sida, jag förväntar mig att du förväntar dig att jag kör på höger sida och så vidare. Här uppstår spontant en jämvikt. Har vi hamnat i en sådan tjänar var och en på att hålla fast vid normen.Ibland utgör normen den optimala lösningen på ett koordinationsproblem. Den jämvikt vi hamnat i är den bästa vi kan uppnå. Men ofta finns flera möjliga normer. Vi kan ha hamnat i en jämvikt som orättvist gynnar vissa eller i värsta fall är dålig för oss alla. Men då det är en jämvikt är vi inlåsta i den. Individuellt kan vi inte bryta oss loss. Försöker vi göra det uppnår vi i stället för ett bättre tillstånd bara kaos och elände.Går det ändå inte att göra något? Kanske, men i så fall med försiktiga medel. Det gäller att utmana den problematiska konventionen utan att allt spårar ur. Konservatismen motsätter sig djärva brott i form av revolutioner — dess motsats är radikalismen — men den godtar reformer. Övergången från vänstertrafik var en smal sak. Det kan vara svårare att göra upp med inbyggda tendenser i ett ekonomiskt system att gynna de rika och missgynna de fattiga. Ändå är det kanske möjligt, med en försiktig reformpolitik. I så fall finns inget från konservatismens sida att invända. Också genom gradvisa och planmässiga förändringar kan stor skillnad göras. Man kan nog säga att allmän och lika rösträtt i vårt land infördes på ett för konservatismens acceptabelt sätt och det innebar att vi undgick en allvarlig och blodig revolution. Det finns emellertid en speciell form av konservatism, som riktar sig mot hela idén om planmässig samhällsförbättring. Främste företrädaren för synsättet var den brittiske filosofen Michael Oakeshott. Vi bör avstå ifrån försök att formulera problem, tillsätta utredningar som klargör alternativen, för att utvärdera deras konsekvenser och satsa på den optimala lösningen, hävdade han. I stället bör vi hantera problem som de uppkommer, intuitivt och på traditionellt vis. Traditionalism i stället för rationalism, som han uttryckte det.Oakeshott gick för långt då han avvisade tanken om att hantera problem systematiskt. Vi bör försöka förstå vilka alternativ vi står inför och vad än Oakeshott säger räkna på dem. Fast hur ska vi räkna? Om vi ändå vill utföra den kalkyl Oakeshott ogillade, så väljer vi, om vi är konservativa, försiktiga räknesätt. Det gäller att ta det varligt och avstå ifrån att sikta på maximering av den förväntade nyttan om detta framstår som riskfyllt.Ryssland angriper Ukraina. Vi måste i grunden ändra vår utrikespolitik, säger radikalen. Vi behöver USA:s kärnvapenparaply för att vara säkra. Vi går med i NATO.Men Sovjet angrep Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Traditionellt har vi sökt säkerhet i alliansfrihet och vi har försökt ge ett litet bidrag till ökad säkerhet i världen från den positionen. Så gjorde Erlander, så gjorde Olof Palme. Hade det inte varit bäst att hålla fast vid den traditionen, säger den konservative. Och tillägger: blev vi verkligen säkrare under USA:s kärnvapenparaply?Rationalisten hävdar att om man försöker maximera den förväntade nyttan så går det troligen bra på lång sikt. Men tänk om vi har otur och det förväntat bästa alternativet faktiskt innebär att det inte blir någon lång sikt?Tänk om Ryssland angriper Gotland. Ryssland spekulerar i att USA ska svika. Kanske går det så och Ryssland tar Gotland. Eller ännu värre, tänk om USA verkligen svarar som förväntat på angreppet och initierar ett kärnvapenkrig som gör slut på oss alla. Är detta en risk värd att ta?Sannolikt är vi kanske säkrare i NATO, men motiverar den förväntande säkerheten att vi sätter allt på spel? Nej, det är för riskfyllt att satsa på något som sannolikt kommer att gå bra, men som kan ända i katastrof om vi har otur.Så ser en försiktig konservativ kritik av radikal rationalism ut.Jag har hänvisat till Edmund Burke, David Hume och Michael Oakeshott. Idel döda gubbar. Var finns gummorna? Inte i den konservativa traditionen. Det finns ingen konservatismens Rosa Luxemburg eller Mary Wollstonecraft.Ligger detta i konservatismens natur? Det är en fråga som bör oroa varje anhängare av läran.Torbjörn Tännsjöfilosof och författare

26 Mar 20249min

Swimmingpooler fyller landskapet på platser som inte är avsedda för människor. Men vad står de för egentligen? Petter Lindblad Ehnborg dyker ner i filmhistorien i jakt på svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Filmhistoriens kändaste swimmingpool inleder Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950. Los Angeles mordrotel anländer till den bedagade stumfilmsstjärnan Norma Desmonds kråkslott. I simbassängen ligger en död manusförfattare. Joe Gillis stumma ansikte filmas från botten men hans röst talar från andra sidan döden, lika skämtsam som alltid. ”Den stackars dumskallen”, säger han. ”Han hade alltid velat ha en pool. Och tja, i slutänden fick han en. Bara det att priset blev lite väl högt.”Joe är en av många som sökt slå sig fram i Hollywood och misslyckats, bara för att falla tillbaka i rollen som Norma Desmonds hållherre. Han får uppehälle och skräddarsydda plagg mot att motvilligt sola sig i hennes falnade glans. Hon betalar hans skulder så länge han spelar med och ser sig förvandlad till rekvisita i hennes vanföreställning om att ännu vara åtrådd av massorna. För Joe var poolen medan han ännu levde en tydlig symbol för framgången mot vilken han strävat, en dröm om Hollywood som han förstås varit långt ifrån ensam om att drömma.Redan på 1910-talet blev swimmingpoolen ett av de främsta exemplen på iögonfallande konsumtion bland västkustens nyrika filmelit. Senare under seklet öppnades drömmen upp för en växande medelklass i takt med tekniska landvinningar och ökat välstånd. Liksom andra kaliforniska drömmar visade den sig väl lämpad för export. Ett azurblått pärlband av rektanglar och njurformade bassänger rullades ut över de svällande amerikanska villaförorterna. Så fjärran som i Falun lät arkitekten Jack Hanson år 1963 rita en villa åt sig själv, med en pool där tretton simmade längder blev exakt hundra meter.Swimmingpoolens symbolism under sextiotalet kan tyckas lika självklar som banal. Att bli med pool var på sätt och vis att vara framme: att ha jobbat hårt och belönas med det goda livet – det okomplicerade, ständigt salongsberusade. Eller åtminstone att uppnå bilden av detsamma, och vilken bild sedan! Få saker gör sig väl lika bra inför ögat som solglitter mot vatten och vågformigt kakel. Vem kan väl undgå att dyka in i en pool som den i David Hockneys målning A Bigger Splash från 1967, vilken inte för inte avbildats från ett fotografi, och alltså är en bild av en bild.Konstnärens kaliforniska dröm fick snart vingar och spred sig över världen. Tio år efter Hockneys större stänk blev den japanske illustratören Hiroshi Nagais vagt kaliforniska, spöklikt obefolkade pooler, stillahavsstränder och anonyma skylines i skymningen den kanske främsta illustrationen till stämningarna under den inhemska bubbelekonomins uppgång och fall. Inte minst då han återkommande illustrerade skivomslagen till erans soundtrack, den luftiga hissmusiken City Pop.Samtidigt finns en mörk underström till framgångssagans solglittrande symbolism. Att lyssna på City Pop är att lyssna till ljudet av ett tuggummi på väg att spricka. I Falun lät Jack Hanson bygga in sin utomhuspool för att undvika att den fylldes av svenska höstlöv. Hockneys stillsamma målning bryts av en olycksbådande vattenkaskad som till skillnad från resten av duken tog veckor att måla. Och för Joe Gillis blir swimmingpoolen ett kärl för framgången mot vilken han strävat, men också för risken att drunkna i densamma. Eller än värre: att aldrig nå fram. Kanske är ett återvändande till Mellanvästerns dammstormar och ett liv som lokalreporter faktiskt ett öde värre än döden?I gränslandet mellan framgång och flopp blir poolen så en möjlig symbol för risken att sikta för högt, drabbas av hybris och invaggas i tron att illusioner är eviga. Sunset Boulevard:s bild av liket som flyter på mage och blickar mot poolens botten har över tid blivit en kliché som återvunnits i åtskilliga filmer och kriminalromaner, inte sällan för att illustrera just fall från höga höjder. De döda är människor som blivit övermodiga, slagit sig i slang med fel personer, och till sist bitits i svansen av sin orättfärdigt fångna makt eller rikedom.Sådana berättelser handlar inte minst om illusioner som bryts, en ordnad fasad som krackelerar. Just lättjans bländverk och spänningsfältet mellan ordning och oreda är sådana frågor som upptar Joan Didion då hon betraktar den kaliforniska swimmingpoolen. I essän Holy Water från 1979 vänder hon sig mot den vanliga bilden av den privata bassängen som en symbol för uppnått välstånd och en njutningslysten kroppskultur. För den kaliforniska människan är poolen enligt Didion snarare en symbol för ordning, kontroll över det okontrollerbara. Som hon skriver: ”En pool är vatten, tillgängliggjort och användbart, och är, som sådant, oändligt lugnande för det västliga ögat.” Den amerikanska västern, alltså den som enligt Didion börjar där den årliga nederbörden sjunker under tjugo tum.Essän låter ana att Didion om hon valt bort pennan hade kunnat bli en lika framgångsrik vattenbyggnadsingenjör. Hon vittnar om ett intensivt intresse för de infrastrukturella arrangemang som möjliggjort blomstrande metropoler på en plats som ur naturens perspektiv är ren öken. Reservoarer, kanaler och akvedukter, ett intrikat nätverk av sensorer, datorer och samstämda människor som alla strävar efter att upprätthålla vrångbilden att Kalifornien är en plats lämpad för människor. Som hon skriver: ”Det kaliforniska livets skenbara lätthet är en illusion, och de som tror att illusionen är verklig lever här bara på det mest tillfälliga vis.” Kanske är dessa tillfälliga gäster just sådana som utbölingarna Joe Gillis och Norma Desmond, invånare i en stad som spelar sig själv, där både människor och hus kan liknas vid kulisser.Didions text kan tyckas profetisk inte minst då den skrevs långt innan den allmänna insikten om det existentiella hot mot mänskligheten som den globala uppvärmningen innebär. I den privata swimmingpoolen, nedgrävd i torkans Kalifornien, urskiljer hon en ojämn dragkamp mellan drömmen om att tämja naturen och det i grunden otämjbara i delstatens jordbävningar, eldstormar och översvämningar – företeelser som sedan dess ökat i såväl frekvens som omfattning. Kanske är till och med den döde Joe Gillis en i sammanhanget oväntad profet: nog fick vi en pool alltid – men kanske blev priset väl högt?Också Norma Desmond får betala dyrt, även om hennes drunkning snarare är av det bildliga slaget. I Sunset Boulevard:s slutscen möts hon, Joe Gillis mörderska, mästaren i förnekelse, av polis och pressuppbåd, men tror sig mitt i myllret vara tillbaka i filmstudion för en inspelning. Hon har klängt fast vid en dröm så desperat att den omslutit henne som mörka vatten. Filmens allra sista klipp blir så en spegelbild av dess inledning. Nu är det Norma som bryter den fjärde väggen och vänder sig mot kameran, med samma uppspärrade ögon och likstela ansikte som tidigare Joe Gillis. Hennes ansikte suddas långsamt ut, redo att försjunka i glömskan.Petter Lindblad Ehnborgpsykolog och essäist

25 Mar 202410min

Romanläsning är en övning i medkännande. Som en händelse minskar denna läsning och empatin i takt. Men vi gör fel om vi sätter vår tilltro på empatin, säger Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I romanen ”Det” från 1986 berättar Stephen King om en varelse från ett annat universum som bor under en liten stad i den amerikanska delstaten Maine. Vidundret har levt där länge och är mycket gammal. Det liknar en ond gud snarare än ett monster. Då och då, var tjugosjunde år, kommer den fram, eller snarare sagt: Varelsen, som kallas för ”Det”, manifesterar sig i olika skepnader, då den går ut för att döda barn – som ”Det” livnär sig på. Och eftersom barnen tycks smaka bättre, ju mera skräckslagna de är, möter den onda guden sina offer i den form som skrämmer dem mest: som en varulv, som ett ruttet lik eller som en gigantisk spindel. Varelsen äger uppenbarligen en utomordentlig förmåga att leva sig in i ett annat väsen. Eller annorlunda uttryckt: Den är ett empatiskt geni. Empati betraktas vanligen som dygd. Att vilja förstå en annan människa, att försöka finna sig tillrätta i andras själar, att kunna betrakta världen från ett annat jordebarns perspektiv verkar vara själva förutsättningen för en harmonisk samvaro. ”Låt oss gå ihop över alla trosinriktningar, religioner och kulturer”, ropade den amerikanske presidenten Barack Obama i ett tal i oktober 2019, ”låt oss göra empati till en vana och räcka handen till dem som är i nöd.” Empati, försäkrade Stefan Löfven, när han år 2013 tillträdde som ordförande för det socialdemokratiska partiet, är ”gott i sig”. Inget ovänligt ord om inlevelseförmågan, över alla politiska eller ideologiska gränser. ”Thank you for seeing me”, sjöng den kanadensiska musikern Alanis Morisette i en låt från år 2012. ”I feel so less lonely / Thank you for getting me / I'm healed by your empathy” – Empatin gör henne hel, får henne att läka.Bristen på empati, å andra sidan, gäller som grunden till allt ont. Så är det med Donald Trump: Michelle Obama anklagade honom för att ha ”en extrem brist på empati”. Och så är det med narcissister, mobbare, mansgrisar och alla andra som tycks förstöra den fredliga samlevnaden. ”Utan empati skadar vi varandra”, försäkrar Svenska Kyrkan. Och visst ligger en sanning i tanken, att benägenheten att vilja lösa konflikter med våld, att nationalism, rasism och alla andra bestyr för att bli av med främmande människor, förutsätter en viss kallsinnighet. Men hur är det då med Stephen Kings förskräckliga vidunder? Den som använder en enorm förmåga till empati för att bättre kunna njuta av döden? Är den inte ond?Faktum är att empati uppträder i många olika situationer i livet, och få av dem är enbart goda. Det visar den tyske kognitionsvetaren och litteraturprofessorn Fritz Breithaupt i boken ”Die dunklen Seiten der Empathie”, empatins mörka sidor, från 2017.Hur är det, för att bara ta ett enkelt exempel, med alla skenbart godhjärtade människor som inte bara hjälper andra, utan också njuter av känslan att bry sig? Med dem som gärna blir rörda av sin egen empati? Hur är med dem som lär sig om andra, som studerar deras egenarter och levnadsvillkor, bara för att ännu tydligare skilja mellan de egna, som möts med respekt och empati, och de främmande, som får tillhöra fiendernas läger och bör bekämpas? Och hur är det med alla sadister, de stora och de små, som vet precis hur en annan människa känner, och som använder kunskapen för att träffa den andre på det ömmaste stället? Att rekommendera mer empati åt dem skulle vara ren cynism. Å andra sidan skulle en sjuksköterska eller en domare ha anledning att skydda sig inför att känna alltför mycket empati.Empati är grundläggande för att en gemenskap fungerar. En grupp uppstår genom att man på något sätt tar hand om varandra. Man blir en del av andras liv, så väl som att de blir en del av ditt. Somliga beteendevetare talar om en biologisk altruism, om gener, som ser till att man bryr sig för att det är lättare att överleva för att man är fler. Ingen har dock någonsin sett en sådan gen, även om man kan bevisa att vissa hjärnregioner aktiveras, om man blir vittne till en annan människas lidande. Detsamma gäller förresten för vissa djur. Däremot är det säkert att man kan lära sig empati. Om 1700-talet, upplysningens tid, är en period av ändlösa debatter om medlidandet, i synnerhet om frågan om det skall finnas ett medlidande med folk som man inte känner och aldrig kommer att träffa, så är redan diskussionen ett tecken på att empatin håller på att utvidgas – från gemenskapen, familjen, stammen, byn till en större enhet som så småningom fick heta samhälle.Stephen Kings ”Det” är en bok av ett slag som man kallar för ”skräckroman”. Få författare tycks komma dödens fasa så nära som han. Därför läser folk hans böcker: För att genom hans gestalter och deras öde bekanta sig med det otäckaste som finns i livet. Som tur är, tar boken slut. Det finns en väg ut ur händelserna, och personerna är fiktiva. Men själva läsandet är en övning i empati. Så är det med all litteratur, och med romanen i synnerhet: Om det finns en skola i empati, så består det i att stifta bekantskap med folk som man läser om. Man får dela deras erfarenheter, deras syn på världen, deras sätt att tänka. Och när romanen utvecklades till den dominerande litterära genren under 1700-talet, när den behärskade människornas fantasi fram till långt in på 1900-talet, så berodde det också på dess roll som en agentur för empati. Fritz Breithaupt vänder också på argumentet: Sedan många år tillbaka tycks folk bli mindre empatiska. Beteendevetare kan mäta sådana utvecklingar. Och så läses det mindre. Att det finns en koppling mellan utvecklingarna skriver Breithaupt inte. Men man föreställer sig att de åtminstone är olika uttryck för en och samma rörelse.Empatin är varken god eller ond. Att lära sig förstå andra människor, betyder varken att de blir bättre för att de möter empati eller att man själv blir det. Att förhöja inlevelseförmågan till det ultimata redskapet för att skapa en fredligare värld är därför ett misstag, som uppstår för att man förväxlar empati med moral. Och så förhindrar misstaget att man förstår vad som verkligen driver andra människor. Stephen King visste bättre.Thomas Steinfeldtförfattare och professor i kulturvetenskap

21 Mar 20249min

Kyrka och föreningsliv får det svårt när alla har fullt upp med att vara sig själva. Hur blev det egentligen så här? Kulturredaktionens Joakim Silverdal får en individualistisk insikt i kyrkbänken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Innan 1960-talet ville nästan ingen bli sig själv.”Jag hade helt och hållet zonat ut i kyrkbänken när den frasen bröt sig in i mitt medvetande med en våldsam kraft.I Skelleftehamns kyrka målade den finlandssvenske teologen Patrik Hagman fram en av den kristna kyrkans största utmaningar i dag.Han menade att sökandet efter identiteten – det undflyende jaget – var en ödesdiger fråga för ett sammanhang som bygger på att medlemmarna egentligen bara behöver ha en sak gemensamt: sin tro.Inte sina politiska åsikter, sin världsbild, eller sina intressen. Bara sin tro.En sådan spretig liten samling saknar dragningskraft, när alla vill staka ut sin egen väg genom verkligheten, menade han. När världen, så sakteliga, gjort sig allt svårare att definiera ”Ingen ville bli sig själv”. De där orden svävade runt och vägrade släppa taget om mig.När jag kom hem från den där konferensen möttes jag av ett paket i min brevlåda. Jag bröt mig igenom wellpappen och där låg en foto-bok som jag nästan hade glömt att jag klickat hem från ett antikvariat på nätet.Svartvita fotografier på allvarliga damer med knutar i håret, barn som slumrat till i bänkarna och predikanter som talar till sin församling med Bibeln i hand.Den hyllade dokumentärfotografen Sune Jonsson hade besökt pingströrelsens stora konferens Lapplandsveckan i mitten av 50-talet och resultatet blev boken ”Sammankomst i elden” Bild på bild av människor med slutna ögon, som sträcker sina händer mot en himmel, som vi bara får ana finns där, ovanför det väldiga tältets tak.Man kan riktigt känna hur kameran fångat vibrationerna av segertoner och bönebrus.Medan jag bläddrade runt lite på måfå kom tanken till mig: ”Här har vi alltså människor som inte ville bli sig själva”.Men stämmer det där då? Att ingen ville bli sig själv innan 60-talet?Ja och nej. Litteraturprofessor Carin Franzén har gett sig ut på jakt efter det litterära jaget i boken ”När vi talar om oss själva: subjektivitetens historia”.Hon lyfter Montaigne, Descartes och Rousseaus olika sätt att skriva om sig själva men backar först tillbaka långt tidigare än så.Redan i slutet av 300-talet skrev kyrkofadern Augustinus sin text Bekännelser som kommit att kallas för historiens första självbiografi.Men när Augustinus målar med sitt ”Jag” är det främst i syfte av att ge läsaren ett exempel att följa.Det är först över tusen år senare som föreställningen om ”det egna” träder fram i litteraturen, på 1700-talet när Jean Jacques Rousseau ger ut sin text Bekännelser.Franzén menar att Rousseaus ord är de första tassande stegen mot vår tids individualism, eftersom han är så tydlig med att det han gör saknar motstycke. Hans liv är ett exempel värt att studera, men omöjligt att efterlikna.Utvecklingen tog ett explosivt kliv när ungdomskulturen dundrande in i samhället under 1950 och 1960-talen.Och därifrån har den växt och muterats till att nå 2000-talets individualism – dopad med den globala marknadens steroider.För köpkraften är stark hos de individer som utan att själva riktigt inse det är med och befäster en räcka normer och värderingar genom selfies och statusuppdateringar, skriver Carin Franzén.Det vore inte konstigt, med andra ord, om barn och barnbarn till arbetare och bönder på Lapplandsveckan 1956, i högre grad än sina föräldrar, började söka friheten som sprang ur att staka ut sina egna identiteter.Att de, som Laleh och ett oräkneligt antal andra popsångare före henne sjungit, fick insikt i vad det innebar att ”bara få va sig själva”.Men konsekvenserna har tornat upp sig.För det som Patrik Hagman presenterade som en utmaning för kyrkan är egentligen en utmaning för hela samhället, för vår gemenskap.Ett tynande föreningsliv skriker efter medlemmar. Inga händer lyfts när frågan kommer om vem som vill vara klassförälder eller knattefotbollstränare.”Jag vet inte riktigt om det är jag. Är det verkligen jag, en knattefotbollstränare?”Den nya konflikten mellan jaget och gemenskapen är påtaglig nästan överallt. Jag kan själv känna hur den gnager i mig när jag varje söndag sitter i bänken i min gamla baptistförsamling och samtidigt upplever ett brinnande behov av att få vara mig själv.”Jag skulle aldrig vilja tillhöra en klubb som skulle ha någon som mig som medlem.”Paradoxen i det gamla Groucho Marx-citatet har alltid kittlat min fantasi.För det finns nåt så underbart i att bryta sig fri från det förväntade, från gruppen, från sammanhanget.”Vem är du att säga vem jag är?”Ett påstående som går att vira in sig i som en varm filt. Jag gör det ofta.Och samtidigt.I Betelkyrkan i Umeå har vi något som heter ”Hjärtats röst”. En kort del i varje gudstjänst, när vilken besökare som helst får möjligheten att säga nåt den haft på sitt hjärta.En 80-årig kvinna går upp och nynnar på en psalm, en 18-årig tjej manar till bön för klimatet, en man brister ut i gråt när han berättar om barnbarnet som diagnostiserats med leukemi.”Allt kött är hö, allt flyktar här. Blott herrens ord förbliver”, brukar vi sjunga när våren går över i sommar.Det finns absolut sådana här tunga, tydliga ord i kyrkan. Raka budskap om en tro som nog tycks vara en dårskap för de allra flesta.Men ofta finns där också andrum för en spretig, sargad samling individer.Det finns inga enkla svar på frågan om hur vi lockar tillbaka dagens individualister till föreningsliv och kyrka. Därför skulle jag vilja ställa en annan fråga: Finns det något mer befriande än att få spränga sin filterbubbla i atomer?I kyrkan händer det oftast runt fikaborden, i knattefotbollen kanske det sker på bussresan till bortamatchen. Ett samtal du inte kunnat föreställa dig, med en person du aldrig annars hade närmat dig. Nyanserna träder plötsligt fram och världen får färg. Ofta har jag tänkt att en församling, skräddarsydd för varje medlem, hade varit så himla skönt, men faktiskt hade det nog också blivit ett oöverstigligt hinder för min tro. Det är väl därför vi fortsätter med våra försök att sträcka oss bortom individualismen, bortom det väldiga tältets tak. Bortom allt vi kan förstå, tills våra ”Jag” bleknar bort och nåt annat, större fått ta plats.Joakim Silverdalmedarbetare på kulturredaktionen

19 Mar 20249min

En kvinna som begår brott är dubbelt avvikande. Maria Andersson Vogel funderar över vägen som lett till fängelset, och hur en person påverkas av att sitta inspärrad på en anstalt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad gör det med en människa att sitta i fängelse? När domen faller är den första reaktionen ofta rädsla och bestörtning. Att sedan möta fängelsemiljön är förknippat med oro – vilka är de andra man nu tvingas dela sitt liv med? Men man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng.Så berättar de intagna som dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl samtalar med i ”Jag är en människa”, en intervjubok om vägen till fängelset. De intervjuade beskriver hur man saknar sin frihet, men också de enklaste saker som annars tas för givet. Som sitt favoritgodis eller ett bättre schampo.Att låsa in personer som bryter mot lagen, att som vedergällning placera dem bakom murar och stängsel, har förekommit genom hela mänsklighetens historia, men det moderna fängelset sägs ofta ha vuxit fram ur upplysningen. I takt med de medicinska vetenskapernas framväxt började de tidigare vanliga kroppsstraffen ifrågasättas. Filosofen Michel Foucault beskriver i sin bok Övervakning och straff hur man alltmer övergick till att rikta in straffåtgärderna mot själen. Och för det, fungerade fängelset utmärkt.Att dömas till fängelse är alltså, för att tala med Foucault, att underkastas en disciplinering av själen. I detta ryms också det som alltjämt är fängelsets motstridiga uppdrag. Att straffa individer och samtidigt rehabilitera dem så de inte begår fler brott.En annan ingång till frågan om vad fängelsetillvaron gör med en människa ger sociologen Erving Goffman med sin teori om totala institutioner. I slutna institutionsmiljöer, menar Goffman, övertrumfar den byråkratiska organiseringen av vardagen de intagnas individuella behov, vilket framkallar särskilda identiteter hos de intagna. Identiteter som inte nödvändigtvis främjar rehabilitering. När en av de intervjuade i Annica Carlsson Bergdahls bok beskriver sitt ”anstaltsjag”, att hon innanför murarna döljer vad hon egentligen tycker och tänker, är det ett typiskt exempel på vad Goffman menar händer med den människa som vistas i en total institution.Ytterligare en fråga att ställa är: vad gör det med en kvinna att sitta i fängelse?Carlsson Bergdahls bok har nämligen undertiteln ”kvinnor i fängelse” och bygger på djupintervjuer med kvinnor som avtjänar eller har avtjänat ett fängelsestraff. I fjorton kapitel får vi ta del av deras livsberättelser. Från barndomen, genom de begångna brotten till fängelsestraffet. Och sedan, hur det är att sitta inlåst, vad som kommer ikapp en och hur man hanterar det. Hur man föreställer sig framtiden. Intagna kvinnor hörs alltför sällan, säger en av kvinnorna som förklaring till varför hon velat bli intervjuad. Brottslingen är fortfarande man, enligt normen, konstaterar hon, och det har hon alldeles rätt i.Kvinnor som begår brottsliga handlingar är på många sätt dubbelt avvikande. Precis som de kriminella männen bryter de mot lagar och normer genom att begå brott, men de bryter också mot normer och idéer om hur en kvinna är och bör vara. Länge ignorerade kriminologin kvinnorna i försöken att förklara vad som får människor att begå brott. När kvinnor efterhand började uppmärksammas förklarade man deras brottslighet med samma teorier som männens. Men stämde förklaringarna?Kriminologen Kathleen Daly var en av pionjärerna i arbetet med att utveckla och nyansera en teoretisk förståelse av varför kvinnor börjar begå brott. Hon identifierade fem ”typiska” vägar in i kriminalitet för kvinnor. En sådan var den där kvinnan under barndomen kastats ut eller rymt hemifrån, ofta på grund av våld och övergrepp, hamnat på gatan och där försörjt sig genom drogförsäljning och prostitution. En annan grupp kvinnor stämplades tidigt som ”problembarn” och fortsatte i vuxen ålder att använda våld. Sedan fanns kvinnor vars brott var direkt relaterat till det våld de utsattes för av en manlig partner. Dessa kvinnor, menade Daly, hade sannolikt aldrig blivit föremål för rättssystemet om de inte levt i en våldsam relation. Ytterligare en grupp var de kvinnor som utvecklade ett kriminellt beteende genom relationer med pojkvänner och familjemedlemmar som använde eller sålde droger. En sista grupp var de som primärt drevs av ekonomiska begär.Det är nu många år sedan Daly genomförde sin studie, men läsaren känner igen alla de kvinnor hon identifierade i de intervjuer som Carlsson Bergdahl gjort. Här finns alkoholiserade fäder och mödrar med blicken bortvänd, här finns missriktade vårdinsatser, skolavhopp, rymningar och våldsamma pojkvänner följda av våldsamma makar. Här finns drogerna, både den egna konsumtionen och försäljningen, här finns det egna våldet, ilskan och rädslan. Allt som till sist leder fram till en fängelsedom. Många forskare har betonat den roll som våldsutsatthet, i synnerhet sexuellt våld, spelar för kvinnors vägar in i kriminalitet. Och de intervjuade kvinnornas livsberättelser är fullständigt marinerade i våld. Kanske är det därför många av dem inte enbart tycks uppleva fängelsetiden som negativ.Visst berättar de återkommande om svårigheterna med att sitta inlåst. Om ångesten, om rädslan, om saknaden efter familjen. Ingen tror heller att strängare straff är någon lösning. Men parallellt med dessa berättelser finns vittnesmål om att tiden i häkte och fängelse är något lärorikt. Många beskriver hur de sökt terapi och behandling, hur de arbetat med, och konfronterat, sig själva och sina handlingar. Att ett fängelsestraff har många negativa effekter har forskningen länge kunnat påvisa, men på individnivå är bilden alltid mer nyanserad – det går, för vissa, att nå insikt, hämta lärdom, förändras.Flera av kvinnorna säger att alla människor borde sitta häktade eller fängslade ett tag. De menar inte att fler behöver straffas, utan att de borde ges möjligheten att konfrontera sig själva och sina gärningar. I dagens kriminalvård tycks förutsättningarna för detta bli allt sämre, det som i själva verket borde vara grundläggande för fängelsernas existensberättigande. Inlåsning och avskiljning från samhället löser kanske frågan om vedergällning, men om fängelset också ska möjliggöra ånger, botfärdighet och rehabilitering krävs, om man får tro de intervjuade kvinnorna, behandlande insatser men också den intagnes egen vilja till självreflektion och förändring.Ett annat sätt att förstå kvinnornas upplevelser är genom det bistra faktum att de i fängelset slipper sina våldsamma män. Trots den omyndigförklaring, integritetskränkning och identitetsförlust de upplever tycks fängelsetillvaron för en del kvinnor innebära positiva saker. Helt enkelt därför att alternativet är värre. Det är en sorglig slutsats om alltför många kvinnors liv, men det är inte desto mindre ett svar på frågan om vad det innebär för en kvinna att sitta i fängelse.Maria Andersson Vogelskribent och doktor i socialt arbeteLitteraturAnnica Carlsson Bergdahl: Jag är en människa: kvinnor i fängelse. Carlsson, 2023.Kathleen Daly: Women’s pathways to felony court: Feminist theories of lawbreaking and problems of representation. Southern California Review of Law and Women’s studies, 2, 11–52, 1992.Michel Foucault: Övervakning och straff: Fängelsets födelse. Arkiv, 1987.Erving Goffman: Totala institutioner: Fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor. Rabén & Sjögren, 1973.

18 Mar 20249min

Även om man kunde få AI att på styra de fysiska sexrobotarnas hjärnor, så skulle det inte röra sig om några oberäkneliga hysterikor. Eller? Aase Berg funderar över gamla och nya vaxdockor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Zombierna ryter och rosslar, smackar och slaskar när de sliter köttslamsor ur ännu levande människokroppar. Det är jag och min dotter som tittar på teveserien The Walking Dead (som sändes 2010-2022). Vi är nästan klara med elfte och sista säsongen. Vi brukar kolla ca fyra avsnitt på raken medan vi äter tacos framför teven. Det är ungefär den sämsta maten man kan inta till zombiefilm. Slafsig köttfärs glufsas medan de odöda på teven svullar i sig inälvor och river loss senor och muskler från sina offer.Det här är mer än bara osmaklig underhållning. Medan vi tittar pratar vi om gruppsykologi, sociologi och existentiella frågor. Serien är visserligen både äcklig och våldsam, men den innehåller också långa sekvenser av tystnad och tristess, där människor som försöker överleva zombieapokalypsen samlas i förfallna industrilokaler för att diskutera och praktisera samhällsbyggande och etik.Det är inte helt taget ur luften att odöda skulle kunna existera. Man anser nuförtiden att zombierna på Haiti helt enkelt har varit drogade, för att kunna användas som slavar. Om de mot förmodan nånsin har funnits, alltså.På senare år har det gjorts många forskningsexperiment för att framkalla skendöd, till exempel med svavelväte eller gift från den dödliga blåsfisken. Det tricksas också med olika typer av konstgjord koma, till exempel genom nedfrysning, en sänkning av ämnesomsättningen, inte olik den hos djur som går i dvala. Och det ligger massor av döda miljärdärer i frysboxar världen över och väntar på bättre tider.Tidigare decenniers nekronauter – alltså dödenforskare – de var ännu mer makabra än de samtida. Redan från 1700-talet sysslade de med galvanism, sprattlande döda grodor och återuppväckta avrättningsoffer, och den rätt perversa ryska patologen Sergej Brjuchonenko lyckades år 1925 hålla liv i hundhuvuden utan kroppar. Å andra sidan uppfann han samtidigt den första hjärt-lungmaskinen.Om zombies åtminstone har nån sorts realitetsanknytning, så är vampyrerna deras motsats. Även om man skulle lyckas förlänga telomererna, DNA-kedjans slutstycken, och på så vis öka den mänskliga livslängden, så är det långsökt att vi nånsin skulle kunna livnära oss på enbart blod. Vampyrer är framför allt estetiskt suggestiva: de är snygga och sexiga aristokrater.Men den mest intressanta frågan kring båda sorternas mytologiska monster är förstås: Var finns egentligen livet i en kropp?Jag tänker på det när jag öppnar praktverket The Anatomical Venus, med undertiteln wax, god, death and the ecstatic. Joanna Ebenstein, som bland annat grundade bloggen Morbid Anatomy, har skrivit texten. Men det är bilderna som är viktigast i den här boken, närmare bestämt foton av medicinska vaxfigurer. Här finns till exempel Venus från Medici avbildad: en ung, vacker kvinna i naturlig storlek, med glänsande ögon av glas och riktigt människohår. Hon ligger naken i en lidande pose på en rosa sidenmadrass. Alltså inte lidande som när man på riktigt plågas av fysisk smärta – hopkrullad, krampande. Nej, hon ligger sublimt utsträckt med madonnaliknande ansikte, och ger snarare uttryck för överjordisk självömkan, lite sådär Bergtagen-aktigt, typ när sjukdomar som tuberkulos upphöjs till ett suckande, flämtande och febrigt, närmast andligt och extatiskt hypertillstånd. Venus från Medici har en öppningsbar framsida, och kan plockas isär i sju anatomiskt korrekta lager. Längst in, i hennes livmoder, ligger ett litet foster.Hon tillverkades i Florens av Clemente Susini år 1782.En annan suggestiv vaxmodell är kvinnan med dissekerat ansikte där man kan lyfta bort den släta, sovande ytan och blotta ett kranium med ögonen kvar i globerna och pannbenet borttaget så att hjärnan syns. Det kastanjebruna håret växer ut ur huvudsvålen och ligger böljande över kudden – en enigmatisk blandning av helgonbild, plågad Jesus på korset, skönhetsdrottning och styckningsschema.Det finns många exempel på såna här försvarslösa kvinnodockor med minutiöst verklighetstrogna inälvor. De visades på museer och marknader men användes också vetenskapligt under 1700- och 1800-talet. Att dissekera människor var slabbigt och jobbigt och det rådde allmän brist på tillgängliga lik.Men lika mycket som medicinvetenskapliga och folkbildande hjälpmedel, är de mystiska och gåtfulla konstverk och fetischer.De känns kusligt levande, och steget är inte långt till automaten, en mytologisk livsform i gränslandet mellan liv och död som kanske ligger närmare an av vår tids stora samhällsfrågor, nämligen den om artificiell intelligens. Den tyska romantikern E T A Hoffmann skrev om en vacker, kall och konstig automat, en robotkvinna som han kallade Olimpia. Och när 1600-talsfilosofen René Descartes reste till drottning Kristina i Sverige ska han enligt myten ha släpat med sig en robotkopia av dottern Francine, som dog när hon var fem år.Det påminner om Guvernören i min och min dotters zombieserie, han som har kvar sin lilla flicka fastbunden, trots att hon har förvandlats och blivit en annan; vidrig och livsfarlig.Gemensamt för alla de här mytologiska kvinnofigurerna är att de står under minutiös kontroll av sin skapare, nämligen mannen. Ända in i inälvorna ska han styra och ställa, djupt in i hjärnvindlingarna, in till livmodern och, om möjligt, själen. Det är som när Pygmalion blev kär i sin skulptur som började leva, eller George Bernard Shaw lät Higgins uppfostra Eliza. Sen lånade Joseph Weizenbaum i sin tur Elizas namn till datorprogrammet han skapade på 60-talet. Hon var en av de första chatbotarna. En tidig AI, om man så vill.AI ger såklart stora möjligheter att uppfinna den behagfulla kvinnan. Som på sitt klokt moderliga sätt bemöter mannen med milt överseende och oändligt tålamod. Fantasin om henne går hand i hand med den koloniala drömmen om ett nytt slavsamhälle, där det finns gratis arbetskraft och lyckliga horor. För även om man kunde få AI att på allvar styra de fysiska sexrobotarnas hjärnor, så skulle det inte röra sig om några oberäkneliga bordelinebrudar och hysterikor. Eller? Visserligen är den artificiella intelligensen ytterst mänsklig, uppbyggd av den data vi har lämnat efter oss, men det är ju segrarna, männen, som har skrivit historien. Det är en enkönad robotslav vi håller på att skapa. Men tänk om jordmamman reser sig ur sin dvala och besegrar det patriarkat som en gång tystade henne. Tänk om den kåta, glada och tacksamma vaxhustrun som lyssnar, tröstar, lagar mat och alltid vill ligga i själva verket kommer att ta över och balla ur. Det är den skräcken man kan ana när de framgångsrika maktmännen inom vetenskap och techindustri varnar oss för undergången. Tänk om AI i själva verket är en monstruös hagga!Aase Bergförfattare och kritikerLitteraturJoanna Ebenstein: The Anatomical Venus: Wax, God, Death & the Ecstatic. Distributed Art Publishers (DAP), 2016.

14 Mar 20249min